Sibyllan av Pär Lagerkvist

Pär Lagerkvist är en av mina allra bästa författare och mycket är han det för det Sibyllan är. Här väver han samman gudarna och låter mannen som förbannats av Jesus möta Pythian som fördrevs och kanske också förbannades av sin gud. De möts i ett samtal om den vredgade, hämndlystne guden och om nåden som finns där bredvid. De talar om livets mening och det meningslösa, på samma gång.

Hos Pär Lagerkvist finns det obönhörliga mörkret och den tillitsfulla tron sida vid sida, och i det kan jag känna igen mig, kan jag vila.

Kvinnans berättelse här är fasansfull och jag blir aggressiv av den, jag vill hämnas henne där hon stöta bort av de rättfärdiga och av gud. Ingen står upp för henne, ingen för hennes talan, förutom den lägste som ingen lyssnar till. Själv ifrågasätter hon inte eftersom hon inte tycker sig ha rätt till en röst. Jag ifrågasätter, jag bryr mig, jag vill vara hennes röst!

Jag berörs på djupet av Pär Lagerkvists texter, jag upprörs som sagt något oerhört av pythians öde, men det som verkligen känns går allt för djupt in för att kunna formuleras. Jag tror ibland att vårt förhållande till och med det gudomliga och de tvivel och den kamp det medför är det allra mest privata vi har. Däri finns inga ord. Jag kan inte begripa att Pär Lagerkvist fann dem om och om igen, att han kunde beskriva det jag står stum inför. Jag är tacksam över att det är så, jag bär hans ord med mig in, men jag kan inte beskriva det för er. Ni får nöja er med det ni får här ovan och kan veta att det är bara halva sanningen, om ens det, men också så är det evinnerligt stort.

SIBYLLAN
Författare: Pär Lagerkvist
Förlag: Brombergs förlag (2016, originalutgåvan 1956)
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.