Tanken var att jag skulle läsa de här böckerna om Rebecka Martinsson lite långsamt, då och då. Det blev inte alls så. Det blev hetsigt och ny bok så snart den förra var läst. Det blev oerhört intensivt. Jag trivs med det samtidigt som jag tror att jag möjligen uppnådde en mättnad någonstans i mitten av den här boken vilket fick läsningen att flyta lite trögt. Sen tog det fart igen. Det kan ju vara boken också.
Jag tror att det jag tycker så mycket om i de här böckerna är vemodet, mörkret, sorgen. Livet som förspillts och de som levt till fullo även om det inte syns för betraktaren. Landskapet går så djupt i karaktärerna och handlingen, så som livet är. Vi är alla vårt landskap vare sig vi vill eller tänker det eller inte.
Vi möter Wilma här, hon som är död. Vi får vara med henne när hennes liv får ett slut, men sen får vi också följa med när hon besöker sina älskade och de som dödat. Ganska tidigt tror vi att vi har hela saken klar för oss, sent inser vi att vi ingenting begrep.
Precis som i förra boken har jag lite svårt att ta till mig det övernaturliga, tills jag slutar se det som det. Det är väl alldeles väldigt naturligt att våra döda finns hos oss, som tankar eller korpar eller vad som nu behövs.
Det är så mycket som är över för de inblandade i det här dramat, det är som vanligt hos Åsa Larsson oerhört sorgesamt. Det går på djupet och jag tänker mycket över psykisk ohälsa och vad man gör med sitt liv. Hur är man sann mot sig själv, hur tar man hand om sig själv? Det gläder mig oerhört att det finns en glimt av ljus i slutet av den här boken. En scen där den som vandrat i dödsskuggans dal hela livet kanske äntligen får komma till sin plats.
TILL DESS DIN VREDE UPPHÖR
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2009)
Fjärde delen i en serie, tidigare delar: Solstorm och Det blod som spilltsSvart stig