Eftersom mina barn inte är barn längre utan tonåringar och ungdomar så läser jag sällan bilderböcker. Tyvärr får jag nog säga. Nuförtiden krävs det att en bilderbok blir särdeles omtalad eller nominerad till ett fint pris för att jag ska ta mig an den. Jag lär ju missa en del…
Furan av Lisen Adbåge är nominerad till Augustpriset och oj så välförtjänt det är. Furan är en sorts miljöskräckis för små barn, men jag tror nog att den skrämmer vuxna mer än de små. Barnen tar nog till sig annat och samtalen kring den (som ju är halva nöjet med att läsa bilderböcker, det minns jag) kan bli särdeles intressant, från många håll. Men som förälder och vuxen blir jag skrämd på riktigt av det här.
Handlingen i korthet: en familj köper en tomt, fäller träden som står där och bygger ett hus. Märkliga saker sker och naturen tar sin hämnd. Det finns en cyklisk aspekt här också och en alldeles för närgången igenkänning. Hur mycket tänker vi efter innan vi köper det där vi kanske inte behöver för att vi vill ha det? Jag älskar hur Furan är ett inlägg i miljödebatten utan att säga att den är det. Det är säkert möjligt att läsa den som helt påhittad historia utan botten om man vill. Men då går man förstås miste om skräcken…
FURAN
Författare: Lisen Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O
