Kometkarta av Lina Hagelbäck

Jag har två strategier för att överleva november. Den ena är att fly medelst julromaner och den andra är att istället sjunka ner i mörkret med hjälp av poesi. Jag behöver båda samtidigt och båda funkar. Poesin denna särskilt svåra november blev Lina Hagelbäcks Kometkarta, den har burit mig så fint genom mörkret.

Att jag tycker mycket om Lina Hagelbäcks poesi är sen gammalt (jag har tidigare läst Violencia och Akut viol). Kometkarta är inget undantag. Jag älskar hur det vardagliga blir magiskt och det magiska vardagligt. Jag tycker om hur frågor avslutas med punkt och blir till påståenden. Jag är svag för allt det outsagda, det finns liv här bakom som jag bara kan tänka mig, jag tycker om poesi som lämnar plats för mig att tänka mig.

Här finns ett jag, ett du, ett vi och en mor. Jag känner dem inte än, men jag skönjer konturerna av enheten de bildar.

Jag kommer inte förbi katterna. Här finns de. Den som följer Lina Hagelbäck på instagram blir inte förvånad, där finns de också. Min sorg efter Buffy (tack och lov att ingen sa mig för nio månader sen att jag fortfarande skulle sörja så förtvivlat) blommar upp och lindras när jag läser att ”din uppmärksamhet är en mjuk tass på mitt bröst”.

Mycket väcks i mig när jag läser Kometkarta, annat faller till ro. Det finns ord att vila i och att motsätta sig. Precis som det ska vara. Jag tar med mig en hel massa av sånt som är vackert och kantstött härifrån och jag bär det med andakt och glädje vidare.

KOMETKARTA
Författare: Lina Hagelbäck
Förlag: Lejd (2021)
Bernur har skrivit en väldigt initierad och bra text om Kometkarta, läs den här.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.