Det kan tyckas märkligt att läsa Magnus Västerbros bok om pesten i tider som dessa, men det är faktiskt bättre tajming än man kan tro.
När pesten kom till Stockholm tidighösten 1710 kom den smygande, eller snarare undangömd kanske, med fartyg och loppor och båtsfolk som inte följde reglerna. Smittan spred sig snabbt, men de som styrde ville inte skrämmas eller rapportera så de höll tyst. Det är ärligt talat inget att förundras över, även om man fördömer det förstås. Vi kan tycka att vi lever i eländiga tider (covid, klimatkollaps och rasister överallt), men herreminje så vidrigt det var 1710. Kungen Karl XII hade inte setts till eller hörts av på evinnerliga tider. Han krigade och hade lett mängder av svenska män i döden på slagfältet. Missväxten hade slagit till flera år och det fanns inget att äta. Folket led, de som styrde Stockholm i kungens frånvaro var helt enkelt rädda för vad som skulle hända om de kom med nyheter om pest också.
Det är ett intressant perspektiv att lägga över berättelsen nu när vi sitter en bit in i denna pandemitid. Så mycket mer vi vet till exempel. Vi slipper tro att gud straffar oss och det är enda förklaringen, tänk ensamheten i det om gud är det enda man har att lita till. Vi vet att det som åläggs oss att göra i alla fall hjälper. Att hålla distans hjälper, att begrava sjuka levande gör det inte. Till exempel.
Pestens år är en välskriven och oerhört intressant skildring av något som är bekant nu på ett sätt som det inte riktigt varit förut. Pestens härjningar har alltid fascinerat mig, i och med att allt har så stora dimensioner. Man blev supersjuk och nästan alla dog på några timmar. Plågorna var fasansfulla. Jag hade inte kunnat läsa den här boken våren 2020 (när böldpesten dessutom hade nypremiär där en stund), men nu går det bra. Riktigt bra.
Perspektiv är nyttigt.
PESTENS ÅR. DÖDEN I STOCKHOLM 1710
Författare: Magnus Västerbro
Förlag: Historiska media (2016)