The Good place

Som jag älskar The Good place! Jag har redan skrivit lite om varför och hur mycket här, men det tål att upprepas och utvecklas.

The Good place är essensen av feelgood utan att vara fluff. Det är en serie så rolig att jag skrattar högt samtidigt som den är så sorglig att jag börjar gråta och fundera över hur jag förslösar mitt liv. På ett bra sätt… Jag ser mig själv i Chidi, i Eleanor, i Tahani (men tyvärr inte i Jason) och jag känner samma ömhet för mig själv som jag känner för dem. Och jag lär mig. Det här är en serie om att uppnå sin fulla potential och att släppa fram känslor och ge fan i prestation. Det behöver jag lära mig mycket om.

Det här är en serie jag hade kunnat se på i all evinnerlig evighet och just därför är jag så glad att de stoppar i tid. Fyra säsonger är perfekt och eftersom jag sett dem alla i olika grad av trötthet så kan jag lätt se om alltihop ganska snart och ha en helt ny serie som jag inte minns något av. Jag väljer glädjen i det.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.