Ett byliv av Louise Glück

Jag har läst tre diktsamlingar av Louise Glück och nu med den fjärde är jag beredd att från hjärtat tacka svenska akademien för att de tilldelade henne Nobelpriset och gav mig en aning om att jag borde läsa henne. Jag fattade inte alls grejen med Vild iris, tyckte mycket om Averno och rätt mycket om Meadowland (läs mer här om dem). Ett byliv talar till mig på ett djupare plan. Den är perfektion just för mig.

Ett byliv är skriven mer i en prosalyrisk form än de dikter jag tidigare läst. Det står klart för mig att hon är den sortens författare som ständigt återuppfinner sig själv.

Ett byliv är betraktelser över det enkla livet, det svåra som är livet, vardagen, att glimra i det grå, att uthärda. Att hitta lugnet, att söka dramatiken. Att plocka frukt och se träden dö och sedan lövas igen. Livets gång. Åldrandet. Det kroppsliga, och själens.

Jag har inte så mycket att säga om språket eller tematiken. Det stora händer i mötet som äger rum inuti mig och det ligger i sakens natur att det inte kan beskrivas. Ett byliv är en riktigt stor läsupplevelse. Jag tackar för den.

ETT BYLIV
Författare: Louise Glück
Förlag: Rámus (2021)
Översättare: Jonas Brun

Läs för allt i världen också Bernurs text om Ett byliv, den är initierad, intressant och väldigt fin. Du hittar den här.

2 svar på ”Ett byliv av Louise Glück”

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.