Jag har läst oändligt många böcker om autism och ändå är just den här något nytt. Autisterna ger mig mer faktakunskap, men framförallt ger den mig en ökad förståelse för vad autism är och hur den kan kännas att leva med.
Jag är inte autistisk. Jag har en hel del drag gemensamt med min autistiska son, men jag är inte autistisk. Och ändå tar jag med mig så oerhört mycket från Clara Törnvalls bok. Om att ta hand om sig, respektera sina egenheter och vara snäll mot sig själv till exempel. Redan innan jag läste Autisterna hade jag kommit fram till att jag nu efter 44 år banne mig måste sluta vara så arg och besviken på mig själv för att jag är så extremt asocial och introvert. Jag ska sluta göra våld på mig själv och respektera mitt själv istället, det är något av ett nyårslöfte. Det hade jag aldrig kommit fram till om det inte vore för att min son fick sin autismdiagnos och jag till slut insåg att det jag kämpar så hårt för att få andra att förstå och respektera hos honom kan jag inte ens med att acceptera hos mig själv. Det är höjden av dåligt förebildande.
Autisterna är bra på så många sätt, men bäst tycker jag om hur Clara Törnvall blandar rösterna. Där finns forskare, autister och autistiska forskare. Där finns författarens egna tankar och erfarenheter av att växa upp och leva med en odiagnostiserad autism. De olika rösterna behövs då de vittnar om hur unikt varje liv med autism är och hur mycket vi har att lära. Boken fyller också en oerhört viktig funktion i en sorts introduktion till flickorna och kvinnorna med autism, de som hamnat i skymundan av pojkarna så till den milda grad att de försvann från forskningens radar. De finns och det skildras fint av Clara Törnvall, dels i hennes egna vittnesmål men också i mötet med andra autistiska kvinnor.
De senaste åren har jag funderat mycket på hur det här samhället är uppbyggt och varför det ser ut som det gör. Något svar har jag inte, men jag har lärt mig den hårda vägen (och jag skäms över att jag inte insåg vidden av problemet innan jag som förälder stirrade det i vitögat) att den som inte är som någon bestämt att alla måste bara (men som ytterst få egentligen är) måste skrika sig hes och kämpa sig blodig för att skapa sin egen plats i systemet och världen. Det är ingen slump att så många med autism också lider av någon form av psykisk ohälsa, i Autisterna visar Clara Törnvall väldigt tydligt hur den där känslan av att inte höra till och kampen för att få vara som man är kostar på och bryter sönder. Det är alldeles förfärligt att det är så. Vi har ett viktigt arbete framför oss för att se till att det inte fortsätter vara så. Jag är övertygad om att om vi omordnade samhället till att passa alla autister lite, lite bättre så skulle alla må bra av det. Om det nu inte räcker med att bara göra det bättre för människor med autism (och det verkar det inte göra)…
Om boken
Titel: Autisterna – kvinnor på spektrat
Författare: Clara Törnvall
Förlag: Natur & kultur (2021)
Andra som skrivit om boken: och dagarna går..
Tack för tips!
Varsågod, hoppas du läser och gillar!
Köpte och sträckläste efter din recension – min snart femåriga dotter fick sin autismdiagnos för ett år sedan så det ligger väldigt nära. Förutom allt det du skriver var det intressant (och en smula skrämmande) hur pass nyligen det är som vi i Sverige gick från att se autism som ett familjeproblem till något biologiskt.
Först av allt – så fint att du blev inspirerad att läsa boken genom min text! Jag förstår att dotterns diagnos gör boken till en speciell läsupplevelse, jag upplever verkligen som jag skrev i min text att jag förstår autismen på en ny nivå genom läsningen av boken (och det är inte bara upplyftande ur föräldraperspektiv). Jag håller med om att aspekten med inställningen till autism är väldigt intressant. Jag läste en artikel för något år sen om hur det i Frankrike fortfarande betraktades som mammans fel att barn ”blev autistiska” (och att man i viss utsträckning tog barnet från henne för att försöka bota). Jag hoppas att det inte är så längre, men den här boken visar ju med all önskvärd tydlighet att tankegångarna fanns kvar länge i Sverige också.