Kamratfesten av Dorothy Sayers

Det här är naturligtvis helt fel, att ge sig in i en serie bara såhär mitt i, men ni måste förstå att jag hört så mycket bra om Dorothy Sayers, men ändå ville börja med det allra bästa. Jag tänkte att de nog inte hängde ihop så bra ändå utan var rätt fristående. Jag hade fel och helt rätt. Jag är hur som helst mycket glad över mitt val att läsa Kamratfesten, vilken fantastisk läsupplevelse den är! Jag ville aldrig kliva ur den.

Jag älskar allt med det här! Oxford, collegemiljön, biblioteken, de lärda samtalen, feminismen, att det inte är mord utan skadegörelse som står i centrum och så Harriet Vane och Peter Wimsey förstås. Deras komplicerade och fortgående kärlekshistoria (som löper från deras första oturliga/extremt turliga möte för flera böcker sen) är hjärtknipande och intelligent. Jag tycker om hur de båda inser sina fel och ger varandra utrymme. Bästa fiktiva kärleksparet jag mött på länge!

Gåtans lösning då? Jo den är fin, man listar inte ut den förrän på slutet, men den är heller inte hela saken i den här boken. Här spelar stämning och känsla första fiolen och jag tycker så oerhört mycket om det! Jag ska inte säga för mycket om slutet, men jag tycker att det är ljuvligt när den skyldige avslöjas och brister ut i total galenskap att alla övriga inblandade reagerar med trött resignation och säger typ att hen ”ska lugna ner sig och ta ett läkemedel och sova på saken så blir det nog bra”.

Jag kommer utan tvivel läsa vidare bland Wimsey-böckerna, jag behöver bara bestämma mig för läsordningen först. Och så ska jag titta på filmatiseringen av den här boken från 1987, den finns på YouTube (här) och är säkert alldeles, alldeles underbart 80-tals kitschig.

Uppdatering: jag såg den och det är den.

Om boken

Titel: Kamratfesten
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: Bonniers (1935, min utgåva 1989)
Översättare: Sonja Bergvall, originaltitel: Gaudy night
Del av en serie, men den första bok jag läser av författaren