Jag gillar inte brevromaner, brev i romaner eller någon form av brevväxling i bokform. Alls. Jag bläddrar demonstrativt förbi sånt. Och här sitter jag ändå och är smått förälskad i en bok som enbart består av en korrespondens mellan två personer. Det är rätt så underbart hur det kan vara.
Jag har lyssnat ganska mycket på Att segra är banalt för att sedan avsluta med att läsa den i pappersbokform. Jag försökte mig på att läsa först men begrep mig inte riktigt på boken förrän jag hörde breven upplästa av de två författarna. Att sen läsa när jag kommit in i deras rytm och lärt känna dem gick fint.
Johanna Frändén är en favorit sen länge. Hon skriver klokt om fotboll och mycket annat i Aftonbladet och jag har följt flera fotbollsmästerskap guidad av hennes skarpa blick och analys i tv. Carl Johan De Geer har jag ingen direkt relation till, jag vet förstås vad han skapat och vem han är, men mer än så är det inte. Var det inte. Nu älskar jag honom också.
Det fina här är inte innehållet eller vad de samtalar om utan hur de gör det. Den ömsesidiga respekten och tonen lär mig mycket om hur man kan samtala på ett bra sätt utan att nödvändigtvis tycka lika i allt. Den här viljan att lära som både Johanna och Carl Johan ger uttryck för är smittande. Att jag sen faktiskt lär mig om hur det är att bo i Frankrike, hur pandemin har påverkat andra och om fotboll är förstås en bonus.
Jag menar inte att jag ändrat mig om brevromaner och sånt när jag säger det här, men Carl Johan De Geer och Johanna Frändén får gärna fortsätta brevväxla med mig i all evinnerlig evighet. Tack.
Om boken
Titel: Att segra är banalt
Författare: Johanna Frändén och Carl Johan De Geer
Förlag: Kaunitz-Olsson (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går