Min son är autistisk. Han fick sin diagnos efter en utredning som vi väntat flera år på att få göra. Ingenting förändrades i honom eller oss i och med det, och ändå är världen annorlunda sen då i februari 2020 när vi fick papper på det. På ett bra sätt. Vi vet varför och ibland vet vi till och med hur.
Det svåra i allt det här har aldrig varit att han som nu är 14 år är autistisk (det vill jag inte ändra någonting av, han är den rimligaste människa jag känner), det svåraste är ensamheten. Och att inte säkert veta hur man kan lossa på knutar och göra det som är bäst. Det finns en väldigt stor utsatthet i det och den hoppas jag kunna mildra genom att skriva lite om autismen här ibland, främst i relation till sånt jag läst. Det tar emot ibland och jag är väldigt försiktig för det här är inte bara mitt att dela och jag värnar vårt eget trygga rum stenhårt. Men att dela det som känns rätt att dela leder förhoppningsvis till att andra och jag känner mindre av den där ensamheten och utsattheten och då är det helt klart värt alla avvägningar och funderingar.
Idag är det internationella autismdagen och jag tänker att det är ett ypperligt tillfälle att starta en samlingssida om autism här på bloggen. Så den som söker kunskap och vill veta mer om autism kan hitta min lilla bit av det på den här sidan.
Vill du bläddra bland mina tidigare inlägg som på något sätt har med autism att göra hittar du under taggen Autism.
Bild från Pixabay
Tack för att du delar med dig. Känner igen en hel del av det du skriver (tror jag kommenterat det tidigare oxå). Betyder mycket att höra om andra som har liknande upplevelser.
Förstår till 100% den svåra avvägningen i att dela eller inte eftersom det inte bara gäller en själv.
Det känns fint att kunna bidra till igenkänning och det är det som gör de där avvägningarna och funderingarna värda besväret. Det ger också tröst när det inte är så lätt att få vardagen att gå ihop. Det är fint att inte vara helt ensam.