För tydlighets skull vill jag inleda här med att säga att jag känner Helena Dahlgren litegrann, hon är min partner i Maria Lang-älsk och det påverkar förstås min glädje inför att få läsa Skarp (som jag längtat!) och säkert också mitt omdöme (i synnerhet eftersom jag är oerhört öppen för alla blinkningar till Maria Lang och hennes verk).
På första sidan i mitt exemplar av boken önskar Helena mig välkommen till Beata Skarps universum och hoppas att jag ska trivas där. Och som jag trivs! Det finns bara två saker som stör mig i den här boken. Den första är vinpimplandet (jag har väldigt svårt för det i all litteratur och i verkligheten, det är ett av mina jobbigaste självdestruktiva beteenden hos människor jag gillar och jag gillar Emma), men jag ser att det har en viktig plats i boken och i Emmas liv (men jag hoppas så mycket att Emma ska ta sig bort från det och hitta sin verkliga livboj istället). Det andra är att Beata Skarp inte existerar och det kan jag inte avfärda så lätt. Det är faktiskt absurt hur mycket jag vill läsa böcker som aldrig skrivits av en författare som aldrig existerat. De verkar ju så bra!
Nåja. Det finns mycket att känna igen här. För mig är det förstås hur mörkret inuti knyter en till vissa litterära verk och författare. Hur ångest och annat psykiskt tungt känns i en, det är jobbigt bra beskrivet. Jag tycker också om hur kärleken till dottern, Emmas kärlek till sin dotter alltså, är oförminskat stor också när måendet är näst intill omöjligt att bära. Det finns ju inget samband där, man kan inte älskas ut ur mörker av någon annan än sig själv men författare brukar vilja få en att tro det. Annat jag känner igen är förstås allt det litterära, Maria Lang, Agatha Christie, det gotiska huset, gåtorna som tätnar och verklighet som flyter in i något annat. Jag älskar det!
Jag älskar faktiskt också att minnas hur det var att skriva avhandling – det avgrundsdjupa föraktet inför att man trott att man skulle klara av det blandat med maniskt skrivande av något som man en liten stund är övertygad om är det bästa som någonsin skrivits om just det här. Det är så pass länge sen (jag disputerade för över 10 år sen nu) att jag kan se tillbaka på det genom en blommig gardin. Jag tror att det är det som fått mig att ta upp det skönlitterära skrivandet på senare år. Jag har saknat att skapa.
Skarp är en riktigt fin spänningsroman för litteraturälskaren, men jag tror också att den är spännande nog i sig själv för att kunna passa också alla som inte är lika insnöade på pusseldeckare och att leva i den litterära världen. Det är en bra bok helt enkelt, perfekt att försvinna in i en solig vårdag som jag gjorde.
Men jag är som sagt fortfarande sur över att inte kunna följa upp med att läsa Mörk skörd eller något annat av Beata Skarp.
Om boken
Titel:Skarp
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Forum (2022)
Andra som skrivit om boken: och dagarna går.