Skrivsöndag om lugn och ro

Det är väldigt komplicerat det där med skrivandet tydligen. I alla fall för mig. Eller om det är väldigt enkelt det är…

Jag har kommit till insikt och till lugnt till slut. Jag har en viss fallenhet för att bli rätt manisk när det gäller sådant som betyder något för mig. I november föll jag, kraschade jag ur en oerhört intensiv (två och ett halvt år lång) period av skrivande. Jag har under den perioden skrivit massor. Det är väl inte exceptionellt i sig, men pressen jag satt på mig själv har varit det. Jag säger inte att det är rakt igenom dåligt. Jag har ju fått se att jag faktiskt kan ro iland med stora skrivprojekt, att jag kan skriva längre texter (romaner!). Det skulle jag inte ha fått veta om jag inte drivit på mig själv så hårt. Jag tror att det varit värt det, men det har kostat. Jag tror att det hade varit väldigt dåligt för mig om det fortsatt.

Det intensiva tappade taget om mig i oktober/november någonstans. Samtidigt som jag jobbade lite för mycket och mycket annat runt mig kraschade. Jag stod där plötsligt med en känsla av att ha tappat taget (om allt, nästan till och med om verkligheten). Jag mådde så oerhört dåligt och skrivandet var bara en börda i det. Jag insåg hur mycket de här kraven jag hade på mig höll på att kväva mig när jag fick en refusering från ett förlag och kände att jag verkligen inte brydde mig. Eller snarare så kände jag att det var himla skönt att inte bli antagen för jag ville inte skriva så intensivt som jag skrev och ska man ges ut måste det ju bli ännu värre.

Den här förändringen bottnar inte bara i elände, den kommer ur att jag sedan i somras skriver på ett nytt romanmanus. Det är en berättelse som jag behöver skriva ur mig för min egen skull och som jag inte vill något annat med. Inte ens redigera det tänker jag. Friheten i den skrivprocess har varit allt. Det är så oerhört vilsamt. Sen när allt föll omkring mig så gjorde det inte något att jag inte orkade så mycket med det manuset. Jag plitar lite när jag vill. Men en sak som jag inte ville släppa och som jag hållit på med sen november 2020 är att skriva något litet varje dag och när då längre textsjok kändes svårt så gjorde jag en återutflykt till poesin igen. Och som jag älskar det!

Jag har alltså aldrig stått längre från tanken om publiceringsdrömmen än jag gör nu, men jag har nog heller aldrig varit så harmonisk i mitt skrivande. Jag har tappat mycket av mitt skrivsjälvförtroende, men samtidigt har jag kastat av mig kraven på att skriva bra. Att överhuvudtaget få och kunna skriva räcker långt, det räcker hela vägen fram.

Bild från Pixabay

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.