Jag läste Felsteg, första delen i Maria Adolfssons Doggerland-serie, med stora förväntningar. Många lovord har haglat genom åren. Till en början tyckte jag nog att den var en aning seg, slö nästan, men sista halvan av boken har jag precis kastat i mig på några timmar. Det går undan till slut, på ett bra sätt.
Det finns mycket att gilla med Felsteg och förutom att mordfallet allt kretsar kring känns välkomponerat och inte lättlöst så är det Karen Eiken Hornby jag gillar mest. Hon är huvudperson och kriminalinspektör. Hon har tunga saker i bagaget, men är härligt befriad från det gamla vanliga deckartjafset (alkoholism, otrevlighet och sånt). Hon är kantig, men rolig och vänlig. Jag älskar hennes vänner och gillar till och med de rätt grisiga manspoliser hon har omkring sig. Alltså jag gillar dem i boken eftersom de leder berättelsen i intressant riktning, jag vill inte umgås med dem i onödan. Jag tycker också om att alla är så mänskliga. De har fel, gör misstag, tänker rätt och står upp för varandra om vartannat. Som folk gör.
Jag ska inte säga att jag tokälskar Felsteg, den var som sagt rätt seg i inledningen, men jag tycker absolut nog mycket om den för att vilja läsa vidare i serien. Kanske redan i sommar.
Om boken
Titel: Felsteg
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2018)
Första delen i Doggerlandserien.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Hyllan
Jag minns boken bl a eftersom (spoilervarning!) Susanne Smeed, mordoffret, är en av de mest obehagliga och osympatiska romankaraktärer jag stött på. Hemsk människa.
O ja, hon är väldigt obehaglig på alla sätt och vis.