Det är intressant det här med förväntningar. Jag älskade Christoffer Holst serie om Cilla Storm och jag gillade Solsken och parmesan, men inte alls så mycket som jag hoppats. Därför var mina förväntningar på Den glömda kokboken inte så högt ställda, kanske är det därför jag är nästan lite småchockad över hur himla mycket jag tycker om den.
Det som är bra med Den glömda kokboken är tonen och mörkret (förstås, det är ju jag som tycker). Jag gillar Max och hans kamp mot demonerna och jag gillar Kicki som går ner sig i sina. De är genuint sympatiska människor som man bryr sig om också när de gör skitdumma grejer. Och sådana är inte alldeles lätta att skriva. Jag som har så svårt för att läsa om alkohol som självskadebeteende och är allergisk mot när farligt drickande blir ett odramatiskt karaktärsdrag bland andra är oerhört glad i den här boken för här är det på riktigt. Här är det ett problem som man måste ta tag i. Här är det inget som man bara bestämmer sig för att sluta med så är det borta. Jag är stum av beundran över hur Christoffer Holst får till det och fortfarande balanserar inom feelgoodgenren.
Det är alltid svårt att rangordna en författares böcker när man gillat mycket redan så jag nöjer mig med att säga att det här är en av de bästa Christoffer Holst skrivit och om jag nu var lite ljummen mot Solsken och parmesan så är jag glödande i min uppskattning av Den glömda kokboken.
Om boken
Titel: Den glömda kokboken
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Lovereads/Forum (2022)
Andra som skrivit om boken: Hyllan och Enligt O.