Jag blev så himla glad av den här boken. Säkert lite för att jag inte förväntat mig så mycket (de tidigare delarna av serien om Polly och strandpromenaden har väl inte varit direkt toppen) men främst för att det är en myspärla som håller samma klass som det bästa av Jenny Colgan.
Jag tror att det är huvudpersonerna som gör det, och ångesten. Jag är svag för berättelser där människor tar sig ur ångesttillstånd och hittar liv mitt i all skit. Marissa gör det. När vi träffar henne är hon nedgången av sorg efter sin morfar (igenkänning 1, jag var där i flera år) och har sjunkit ner i en ångest som hindrar henne från att lämna huset och interagera med människor (igenkänning 2, det har hänt). Av en händelse kan hon ta sin tillflykt till Mount Polbearne, tidvattenön i Cornwall där det finns en strandpromenad med ett bageri som ägs av Polly. Det finns också en granne som tråkigt nog är pianolärare och en oisolerad vägg dem emellan.
Jag tycker om hur varsamt Jenny Colgan skriver Marissa och jag tycker om hur förstående alla är (så är det kanske inte alltid i verkligheten, eller så är det det och min ovilja att testa omgivningen berövar mig på upplevelsen). Jag älskar den ryske pianisten och jag älskar Marissa, för att inte tala om hennes nonna (mormor). Det finns många fina relationer och mycket att stärkas av. Det är en riktigt lyckad feelgoodbok helt enkelt och det hade jag inte riktigt förväntat mig.
Om boken
Titel: Soluppgång över strandpromenaden
Författare: Jenny Colgan
Förlag: Norstedts (2022)
Översättare: Birgitta Karlström, originaltitel: Sunrise by the sea
Fjärde delen i en serie, tidigare delar: Det lilla bageriet på strandpromenaden, Sommar på det lilla bageriet på strandpromenaden och Jul på det lilla bageriet på strandpromenaden.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går