Kanske är det en 45-årskris som gör det, kanske handlar det om världens tillstånd och att det tvingar en till reflektion. Något är det ändå som gör att jag tar till mig Göran Greiders Barndomsbrunnen så totalt. Förutom att den är välskriven om intressanta ämnen förstås. Den talar till mig som den inte skulle ha gjort för sex år sen när jag höll på att galoppera in i min utmattning till exempel. Jag har reflekterat mycket i det senaste och jag är förtvivlad över sakernas tillstånd, men jag känner mig också fri på ett nytt sätt, fri att uppskatta vardagen omkring mig. Det är till den delen av mig som Göran Greider talar.
Barndomsbrunnen är en bok som blandar återbesök i barndomens hus och skrymslen med en sjukdomstid. Barndom och sjukdom. Åldrandet och vad det gör för närheten med det som varit, det är inte alltid åt det håll man tror att det ska röra sig som det rör sig.
Göran Greider berättar om vad det innebär att vara arbetarklass i hans generation, mycket men inte allt känner jag igen i hur det var att vara det i min (samtidigt som mycket förstås skiljer oerhört). Småställen, landsbygd, småstäder, naturen och sen sjukdomen. Flera gånger rör han sig kring hur det påverkat och till och med definierat honom att Sverige svängt om till att bli ett högerland under hans livstid. Och det har gått fortare än så, det har hänt under min livstid. Alltihop. Det har påverkat, nästan knäckt mig också.
Jag har tänkt mycket över sjukdom också. Hur jag är frisk i kroppen men inte alltid i själen och om det är en skillnad där. Det är det och är det inte. Tror jag.
Sen skriver han såhär:
Om det verkligen gällde –
Om det verkligen skulle krävas –Hur långt in i dig själv kan du fly.
Det har jag tänkt över mycket och länge. Det är inte en fråga man någonsin kan besvara förstås, men den tål att tänkas på.
Om boken
Titel: Barndomsbrunnen: en historia om sjukdom och minne i brutna rader
Författare: Göran Greider
Förlag: Ordfront (2021)