Dykungens dotter av Birgitta Trotzig är en (modern) klassiker och man bör läsa den. Det är mitt jobb här att förklara varför, men jag vet inte om jag förmår.
Dykungens dotter är en saga mer än något annat, en förtrollande saga om eländes elände och arvsynd tror jag. Flickan som föds är dömd redan innan hon fått liv eftersom mamman inte är gift utan tvingats ut från barndomen med en gardinring som inte lurar någon på fingret. De är alla dömda på grund av den hon gjort ungen med. Det är mörker och elände och djupaste smärta genom hela livet för de två och alla som kommer i deras närhet. Det är outhärdligt.
Men det är också naturen. Ingen ser skimret i vårvaknandet eller höstbranden som flickan. Ingen drömmer och fantiserar som hon gör i alla fall en tid. Innan allt slukar henne. Så som det varit förutbestämt sedan hon blev till.
Dykungens dotter är sorglig och förfärlig, hopplös och orimligt vacker. Jag har aldrig läst något som lyckats visa det vackra i det fula och vardagliga som den här boken gör. Jag tror heller inte att jag tidigare läst något som berört mig så illa.
Man ska läsa den här boken för att den berättar om ett liv som levts men som vi inte orkar tänka att det levts. Det är något som gör ont i oss, men om vi glömmer det kan vi inte förstå att inte återupprepa det. Tillfoga. Orsaka. Åsamka. Jag vet inte, jag tror att vi bara måste läsa. Och långsamt försöka göra reda för vad det egentligen är vi läst.
Om boken
Titel: Dykungens dotter. En barnroman
Författare: Birgitta Trotzig
Förlag: Bonniers (1985)
Andra som skrivit om boken: Bernur