Jag har hört mycket gott om Den sista migrationen och hade nog lite för högt ställda förväntningar. Det finns delar av den här berättelsen som jag tycker mycket om, men på det stora hela är jag rätt besviken. Alla är så konstiga och ologiska. Jag tycker heller inte om hur berättelsen är berättad med alla dessa antydningar om sånt som hänt för länge sen eller nyss, men som vi inte ska få veta förrän mot slutet.
Det jag tycker om är berättelsen om hur det är att leva i massutdöendet, bara några år framom den tid vi befinner oss i nu. Känslorna i att leva det är väldigt väl beskrivna. Förtvivlan, sorgen över att ingen är beredd att ge upp minsta lilla flygresa för att rädda träden, djuren, oss själva. Där känner jag igen mig och där fruktar jag verkligen Franny och Nialls vardag. Den är inte så långt bort som vi vill tro.
Franny är svår att tycka om, svår att begripa sig på, men det gäller för alla karaktärer i den här boken. Det är i och för sig inget problem om man får någon sorts känslomässig bindning till dem, men det får jag inte tyvärr.
Den sista migrationen är ingen dålig bok, den innehåller delar som verkligen griper tag i mig, men det är nog helt enkelt inte min sorts berättelse och så får det förstås lov att vara.
Om boken
Titel: Den sista migrationen
Författare: Charlotte McConaghy
Förlag: Lavender lit (2021)
Översättare: Carina Jansson
Andra som skrivit om boken: Enligt O