I vidundrets mage av Edward Carey

Det här är en besynnerlig bok i det att den är mycket långsam och ändå till viss del gastkramande spännande. Den är finstämd och samtidigt väldigt vardaglig. Allt med ett skimmer av sorg över sig, över nuet och dået.

Vi möts av Geppetto som blir vår ciseron. Han har råkat bli svald av en stor val och skriver där nere i valfiskens buk i en gammal skeppardagbok han hittat (det låter märkligt och är märkligt, men det finns en sorts förklaring som jag lämnar därhän). Han berättar om dockan i trä som han gjort och som fått liv, han berättar om hur han nu sökt efter den lille pojken och hur han hamnat där han är. Och han minns sin barndom. Jag tror att det är det som måste hända när man befinner sig i ett stort djurs mage och inser att ens tid i sanning är begränsad. Man ser tillbaka på sitt liv.

I vidundrets mage bär stora likheter med Edward Careys förra roman, Petite. Det är något med tonen och så är det förstås de fantastiskateckningarna. Petite hade mer tid till att verkligen gå på djupet med sin historia och sina människor, men I vidundrets mage är också en imponerande djupdykning på få sidor. Edward Carey är en intressant författare som jag ska hålla fortsatt koll på.


Om boken

Titel: I vidundrets mage
Författare: Edward Carey
Förlag: Sekwa (2022)
Översättare: Helen Sonehag

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.