Andromeda av Therese Bohman

Jag började läsa Andromeda några dagar innan augustprisnomineringarna tillkännagavs och jag kände direkt att den borde ha funnits med där. Jag står fast vid detta tyck efter att ha läst ut boken.

Andromeda är en bokserie som bokens huvudperson och förlaget Rydéns litteräre chef Gunnar arbetar med. Den är på intet sätt huvudsaken, men den bär ett stort symbolvärde. Huvudpersonen, den unga kvinnan som förblir namnlös, är först osäker praktikant på förlaget för att sedan plockas upp av Gunnar och få en framskjuten roll i utgivningsarbetet. De inleder en relation som måste beskrivas som en djup kärleksrelation, men utan alla sexuella utlevelser eller ens önskningar. Det är en fin beskrivning av närhet och något som är intimare än vänskap men kanske saknar ett beskrivande ord.

I första delen berättar huvudpersonen om deras möte och tid tillsammans i den litterära världen. I den andra delen berättar Gunnar. Jag fångas mest av den första berättelsen, men rörs kanske mer av den andra. När Gunnar reflekterar över hur livet blev, att han aldrig riktigt valde utan att det bara föll sig som det föll sig når vi en sorgens grundpunkt tillsammans. Det är så det kan kännas, jag är tacksam över att det på det stora hela inte alls känns så för mig.

Andromeda är en stillsam berättelse och alla försök att delge handlingen faller rätt platt. Baksidestexten lyckas inte, jag lyckas inte, ingen kan eftersom den här romanen är mer än sin handling. Den är inte heller sitt språk. Den är ett liv i sig själv på något mystisk sätt. Jag tycker mycket om den och jag önskar att den funnits med bland de nominerade till Augustpriset. Även om Gunnar tycker att sådant bjäfs bara är onödigt fjäsk…


Om boken

Titel: Andromeda
Författare: Therese Bohman
Förlag: Norstedts (2022)

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.