Jag har så mycket att säga efter att ha läst den här boken, och det mesta som väcks handlar om mig och mitt, så som det nog måste bli med en sån här bok. Jag har saker att säga:
Om att jag var ett rätt tjockt barn och en underviktig/spetsmal tonåring och att jag mådde så oerhört dåligt när jag var smal.
Om alla kommentarer om vad jag ätit och inte ätit som uttalats utan eftertanke eller illvilja, men som formade det som blev mina ätstörningar (och min fortfarande ihängande ovilja (som ibland blir panisk ångest) mot att äta tillsammans med andra).
Om allt som hände när mitt autistiska barn på grund av sitt selektiva ätande i kombination med att växelvis inte känna mättnad eller hunger pendlade från en liten övervikt till skrämmande undervikt. Hur samtalen och breven hem från skolhälsovården var betydligt fler under övervikten och hur ensamt det var att kämpa för vad som kändes som ett barns överlevnad i ensamhet. Om hur jag, för att inte lägga till ätstörningar i allt som mitt barn har att kämpa med, tog in alla mat-tankar i mig och att det kostat en del. Om att den tiden som bara är några år bort sitter som en tagg, men inte riktigt kan få ord än.
Om att jag alltjämt kämpar med min egen kroppsuppfattning. I och med utmattningen gick jag upp kanske 5 kilo som sen inte lämnat mig särskilt långa stunder. Jag bantar aldrig eftersom jag vet att det skulle trigga igång mina gamla ätstörningar (bantning är ätstörningar). Men jag tänker på det, ältar, undrar om jag ändå inte borde… Och jag är så oerhört trött på det.
I Kriget mot kroppen hittar jag stöd i det jag bestämt för mig själv. Att så länge jag känner att kroppen är stark, att jag orkar jogga och allt jag vill göra med den då är min kropp precis som jag vill ha den. Punkt.
Jag tycker att alla ska läsa Kriget mot kroppen för att Erik Hemmingssons (forskarens) och Stina Wollters (aktivistens) röster kompletterar varandra och för att vi behöver påminnas om hur vi pratar om oss själva, om andra och inför våra barn.
Den som vill läsa mer om mina erfarenheter kan med fördel återvända till min gamla text Kroppspanik (skriven med utgångspunkt i Julia Skotts bok). Mycket (det mesta av det jag beskriver här ovan) har hänt sen dess, men texten är fortfarande relevant och jag är dessutom ganska stolt över att jag vågade skriva den så läs den gärna här.
Om boken
Titel: Kriget om kroppen
Författare: Stina Wollter och Erik Hemmingsson
Förlag: Bonnier fakta (2022)
Andra som skrivit om boken: Lottens bokblogg
Så klokt du skriver! I bägge inläggen. Jag tänker också på vad jag äter. Hela tiden. Det insåg jag när jag läste deras bok, och det är ju helt sjuk egentligen. Jag har bantat i flera omgångar, och såklart gått upp däremellan. Fick mig också tankeställare på hur jag automatiskt reflekterar kring olika personers vikt/utseende, och jag vill inte det. Ja, lite av det framgår ju i min recension. Tycker fler ska läsa boken helt enkelt.
O ja, fler borde läsa boken och få upp ögonen för det man gör och tänker automatiskt eller tar för självklart. Det är en rikedom att få verktyg till reflektion och förändring.