De är många, de är (oändligt) långa, de är älskade och de handlar om samma saker. Det är starka kvinnor som kämpar mot alla odds i en norsk fjälldal. Det är kärlek, vänskap och ond bråd död. Det är Sagan om Isfolket, Fjällrosor och Hanna-serien. Det är ändlösa köer på biblioteken och djup, djup läskärlek. Det är himmel och helvete och något jag är beredd att gå rätt långt för att försvara. Väldigt, väldigt långt faktiskt.
När jag skrev ett blogginlägg om Sagan om Isfolket 2014 blev det snabbt ett av mina mest lästa och kommenterade inlägg någonsin, det är det fortfarande.
Få bokserier har betytt så mycket för mig som Sagan om Isfolket! Och nej, det är inte ens pinsamt att erkänna. De 47 böckerna av Margit Sandemo räknas definitivt inte till finkulturen och visst vore det lite sorgligt om de vore min enda litterära referens och preferens men som uppväckare av läsglädje kan ingen annan bok någonsin komma i närheten.
Hemma i mitt föräldrahem finns ett spel som min syster konstruerat, med enbart isfolkfrågor. När vi inte läste pluggade vi isfolkets släktträd och förhörde varandra. Isfolket var så mycket mer än en serie böcker. Det har hänt massor av gånger efteråt, att jag förälskat mig totalt i böcker (och tv-serier) men det var allra första gången och just därför känns det viktigt. Jag var kanske 14 år gammal och ägnade all min lediga tid åt att läsa Margit Sandemo-böcker, det var säkert inte nyttigt för något annat än mitt läsintresse men för det var det verkligen ovärderligt.
Idag är det ett tag sen jag umgicks med Isfolket, främst för att jag läste nästan hela serien som det första jag orkade ta mig an när läsförmågan återvände efter utmattningen. Det behöver gå lite tid innan jag verkligen kan uppskatta det igen. Men att jag kommer läsa igen och igen är klart. För sanningen är den att trots att jag äger hur många böcker som helst så är det alltid till Isfolket jag återvänder, när jag är låg, trött eller sommarsömning till exempel. Och jag känner mig alltid lika lugn, trygg och hemma när vi är tillsammans. Och däri ligger också deras begränsning för mig, lugn, trygg och hemma är jättebra i bland, men för det allra mesta vill jag upptäcka nytt och utmana mig själv genom läsningen. Isfolket som enda älsklingsläsning vore förstås lite sorgesamt men tillsammans med Margaret Atwood, Hilary Mantel och Pär Lagerkvist blir det balans. Lugn och omvälvande balans.
Det här är en version av ett inlägg som publicerades första gången på Kulturkollo 2015.