Höken sjunger om död är en pusseldeckare i akademisk miljö med litterära förtecken, allt talade alltså för att jag skulle älska den här boken. Döm om min förskräckelse när jag verkligen inte gjorde det.
Först något jag gillar. Sebastian Grimners vardagsliv som nybliven änkling och ensamstående med den traumatiserade lilla Liv är mycket fint skriven. I alla fall så länge vi håller oss ifrån förskolan och alla konstiga saker som folk där tycker, säger och gör. Jag tycker också om polisen Erika Lönnroth.
Om boken i övrigt skulle jag lätt kunna sno ihop en sågning. Men jag orkar inte riktigt, ser inte heller nyttan med det. Jag tycker inte om Höken sjunger om död helt enkelt, av många anledningar. Det jag inte kan låta bli att nämna (för att det stör mig rejält) är den fördomsfulla framställningen av forskare inom humanistiska ämnen. Eftersom jag själv varit en så vet jag att våra avhandlingar inte är romaner eller självbiografier eller kryptiska brev som det framställs här. Det hade varit bättre om författaren hållit sig till sitt eget ämne som han rimligtvis har bättre koll på. Visst kan jag känna igen vissa beteenden och strukturer, men de är mer av det allmängiltiga slaget i den vetenskapliga kontexten. Som helhet är det här något av en nidbild, den fungerar naturligtvis väldigt bra när man vill göra den samhällsanalys författaren vill göra, men den har ingenting alls med verkligheten att göra (det behöver naturligtvis inte ett fiktivt verk ha, men jag uppfattar nog ändå att Höken sjunger om död vill vara en någorlunda realistisk roman).
Som ni förstår kommer jag inte läsa vidare i den här deckarserien när den byggs på.
Om boken
Titel: Höken sjunger om död
Författare: Johan Tralau
Förlag: Polaris (2023)