Kläda blodig skjorta av Maja Larsson

Och så blir det en förlossningsberättelse. Läs den inte om du är känslig för sånt (och det gäller också boken det här till slut ska handla lite om).

Jag har fött två barn. Den andra förlossningen var vad jag skulle kalla okomplicerad, avklarad på en halvtimme på sjukhus (naturligtvis mer tid hemma), med förlossningspall och utan en känsla av fasansfull smärta. Det var en ok upplevelse, men det riktiga miraklet var att han blev till över huvud taget, att jag vågade försöka igen efter hans systers födelse 22 månader tidigare.

Mycket har jag glömt i mitt liv, på grund av utmattning, förträngning och vanlig hederlig glömska. Men jag har glimtar av den första förlossningen som filmer jag kan sätta på i huvudet när som helst. I detalj. Känsla, lukt och synintryck. Tyvärr. Jag minns epidural, dropp och den oändliga tröttheten som bara kommer efter att man varit vaken i tre dygn utan att kunna äta något och samtidigt måste hålla en rädsla i schack.

Sen minns jag hur en barnmorska slängde sig mot min mage medan en annan stod bredvid och såg rädd ut och läkaren satte sugklockan och tappade taget, igen. Jag minns vad jag tolkade som deras panik och till slut min apati och accepterandet av att vi skulle dö. Jag minns stanken av blod och jag minns ljudet av saxen som klippte och sen las på en stålbricka. Jag minns att de fick ut henne och lämnade rummet utan att jag fick höra eller se henne. Jag minns att tystnaden var oändlig, som om jag var ensam (men det kan jag inte ha varit?).

Jag minns att jag fascinerades över hur smärtan kunde ta slut så snabbt och totalt. Jag minns att jag tänkte att jag skulle dö och att det var lika bra eftersom hon ju var död ändå. Jag minns att min moderkaka inte släppte förrän vi var precis utanför dörren till operationssalen (innan förlossningen fanns det inget jag var så rädd för som sjukhus och operationer). Sen minns jag tydligt hur en läkare instruerade en elev hur man sydde underlivet (jag fick ca 20 stygn) och hela tiden refererade till mig som ”kvinnan” och inte en enda gång tilltalade mig eller lyfte blicken. Jag minns hur det kändes när bedövningen inte tog men de fortsatte att sy ändå.

Min dotter överlevde, det var ingen fara för hennes liv (bara mitt), det var bara ingen som hade tid att berätta det för mig. Jag har läst förlossningsberättelsen efteråt och jag minns inte fel. Det är ett trauma skulle jag säga.

Egentligen skulle jag vilja säga att den här boken inte är så bra för någon som bär på förlossningstrauman, men det är inte riktigt sant. Att läsa Kläda blodig skjorta har varit bitvis väldigt jobbigt men också en form av katharsis. Att läsa om förlossningsvården historia är oerhört intressant, jag kan inte begripa att den här genomgången kommit först nu, men det har väl med kvinnofrågeskapet att göra. Att läsa om de historiska förlossningarna är ärligt talat bara förfärligt och samtidigt känner jag en sådan släktskap med dessa kvinnor. Jag hade lyxen av all denna hjälp, hade jag levt på 1800-talet så hade vi verkligen dött, men själva förlossningen som process är densamma. Det existentiella är detsamma. Det var en intressant upplevelse att inse det.

Jag skulle säga att det här är en bok för de allra flesta att läsa, men gravida och fertila kvinnor bör spara den tills de är säkra på att ingen mer förlossning ligger framför dem. Och alla vi som bär någon form av förlossningstrauma bör nog ta en funderare först om vi är redo. Vi bör kanske också ha en blogg där vi kan slänga ur oss berättelsen om vår värsta förlossningsupplevelse så som jag gjort här. Det känns faktiskt riktigt befriande.


Om boken

Titel: Kläda blodig skjorta
Författare: Maja Larsson
Förlag: Natur & Kultur (2022)

2 svar på ”Kläda blodig skjorta av Maja Larsson”

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.