Lucrezias porträtt av Maggie O’Farrell

Jag vet sedan länge att Maggie O’Farrell är en favoritförfattare och jag vet sedan jag drabbades av Hamnet att hon är bra på att skriva historiska romaner. Det är min favoritgenre och Hilary Mantels Cromwell-böcker borträknade (de måste alltid räknas bort, allt annat vore orättvist) är O’Farrells sätt att skriva historiska skeenden och människor ett av mina bästa.

Här får vi möta Lucrezia, dotter till storhertigen i Florens (1550-tal). Hon är konstnärlig, nyfiken och annorlunda. Hon går sina egna vägar och är sin egen tills hon, 14 år gammal, ska giftas bort med en hertig. Just det här att hon är ett barn när hon ställs inför allt detta nya och för henne obegripliga är hjärtskärande. Förvisso växte väl kvinnor aldrig i någon form av agens i dessa kretsar i dessa tider, men att hon är ett barn gör henne så utsatt. Ett barn ska försöka navigera hovintriger och en make som förvisso inte är direkt elak (mot henne, tills han är det) men heller inte delar minsta bit av information med henne. I blindo famlar hon sig fram.

Jag tycker mycket om den här boken och om Lucrezia. Jag tycker om de små insprängda glimtarna av vänskap och hopp lika mycket som jag mår illa av all instängd fruktan och hur litet livet ter sig för framförallt kvinnorna. Maggie O’Farrell är en mästare när det kommer till att sätta kött, ben och begriplighet på historiska människor och skeenden. Det gör absolut ingenting att hon fabulerar fritt utifrån en historiskt fastslagen fond. Det gör det hela uthärdligt bara, och relevant.


Om boken

Titel: Lucrezias porträtt
Författare: Maggie O’Farrell
Förlag: Sekwa [Etta] (2022)
Översättare: Malin Bylund Westfeldt, originaltitel: The marriage portrait
Andra som skrivit om boken: … och dagarna går

1 svar på ”Lucrezias porträtt av Maggie O’Farrell”

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.