Jag har längtat länge efter att läsa Katarina Wennstams första historiska roman om kvinnor i Stockholm år 1896. Döda kvinnor förlåter inte är faktiskt den första roman jag läser av Katarina Wennstam. Jag har tidigare bara läst hennes faktaböcker.
Så här är det. Döda kvinnor förlåter inte är inte en perfekt bok. Temamässigt är det det, perfekt, för mig. Det handlar om kvinnors villkor och fosterfördrivning vilket var ett av mina ämnen som forskare. Jag uppskattar det. Katarina Wennstam är uppenbarligen väldigt kunnig och inläst på tiden hon skriver om. Kanske till och med lite för mycket så. Det blir lite mycket faktastaplande och för lite riktigt liv i berättelsen. Visst bryr jag mig om kvinnorna som står i centrum, men det är inte alltid självklart.
Ett annat problem jag har är att alla, utom de riktigt usla människorna, har de ”rätta” åsikterna. Alltså de har moderna värderingar om kvinnors kroppar och vandel. Egentligen har jag inte några större problem med sådant i en roman. Jag stör mig mer på romaner där författaren kan tänka sig drakar men menar att kvinnlig agens är alldeles för fantastiskt för att skriva in. Jag applåderar till och med den sortens fantasi i en roman. Men det blir samtidigt lite svårt att se hur utsatta de här kvinnorna verkligen var (något som boken också vilar på). Om så stor del av befolkningen, eller ens den kvinnliga befolkningen, hyste så moderna och upplysta värderingar så borde de utsatta kvinnorna ha kunnat få hjälp någonstans ifrån. Men det kunde de inte, i verkligheten.
Jag tycker alltså att Döda kvinnor förlåter inte har sina brister, men bortsett från dem så tycker jag om boken. Den är delvis spännande och alltid intressant. Jag kommer definitivt läsa vidare i serien.
Om boken
Titel: Döda kvinnor förlåter inte
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Bookmark förlag (2023)
Första delen i serien om Sekelskiftesmorden.