När en ängel går genom scenen av Jon Fosse

Ibland funderar jag på om jag kanske borde inse att det här med bokbloggar är ett passerat stadium och bara sluta. Är det ens någon som läser? Särskilt kan jag tänka så när jag läser sådant som Jon Fosses När en ängel går genom scenen. Hans essäsamling om konst och liv är fylld av tankar som behöver få eka genom mig men inte nödvändigtvis skrivas om. Samtidigt så är det särskilt med sådana texter som jag behöver bloggandet. Precis som Fosse skriver att han gör så räds jag ibland talet, eller jag har i alla fall svårt att få till det. Skriftspråket är mitt och utan det skulle bara de där tankarna eka runt till ingen nytta. Och jag skulle mycket snart glömma bort att tänka dem eftersom mitt minne är så genomuselt nuförtiden. Det vore tragiskt när det är så himla välbehövliga tankar.

Jag tänker skriva något om essäerna nu.

Först Negativ mystik där Fosse klargör att han inte är en svår författare utan tvärtom en mycket enkel författare (i en på ytan lite snårig essä). Jag håller med honom så långt och förstår hans argument, men jag tror att man måste våga att inte förstå en stund i läsningen och lita på att allt faller på plats längre fram för att göra det. Det är inte alltid så enkelt… Det Jon Fosse huvudsakligen gör i den här essän är dock inte att definiera sig själv, med det sagt så kan den som är nyfiken på hur Jon Fosse funkar läsa den här texten för att få veta just det.

Negativ mystik handlar mycket om tro, mystik och religion. Han skriver om sina rötter i det puritanska Norge och hur han gjorde uppror mot kristendomen tills han började skriva och insåg hur skrivandet också är en del av det gudomliga, av mystiken. Jag älskar dessa reflektioner för att jag känner igen så många av tankefröerna, jag har känt något liknande trots att jag aldrig lyckats formulera det ens för mig själv. Skrivandet som något gudomligt. Jag greps också väldigt starkt av Jon Fosses berättelse om sin farmors upplevelse av gudomlig insikt när hon blev frälst. Jag har också (för länge sedan) haft en sådan upplevelse men förlorade sedan min tro. Jag saknar den varje dag. Jag skulle nog ha velat prata lite med Jon Fosses farmor om det.

Jag läser vidare och inser att jag inte kan gå igenom varje essä för sig, de är för många och glimtartade för det (en del av dem i alla fall). Det betyder inte att de inte är tankeväckande, tvärtom. Jag trivs med att fundera kring icke-platser och vad det innebär att läsa och förstå en text. Jag får väldigt snabbt en känsla av att jag tycker om Jon Fosse och hans sätt att resonera, och att han valt att resonera kring just de här sakerna.

Jag tycker om att bli påmind om att man kan ta sig tid till att tänka och att skriva sig fram till saker. Ur det perspektivet blir skrivandet också viktigt för en sådan som mig som inte låter någon annan läsa (annat än mina svamliga utläggningar om mig själv förklädda till boktexter här förstås). Det skrivna är ett språk i sig själv, för sig själv. Det känns fint att tänka tycker jag.

Vissa av essäerna är så korta att de inte hinner säga mig något särskilt, eller så är jag bara inte mottaglig för just det de försöker säga mig. Som helhet är dock När en ängel går genom scenen en riktigt, riktigt intressant och tankeväckande samling texter. Jag placerar den i mitt mentala bibliotek på samma hylla som Jeanette Wintersons essäsamling Konst. Och det ska ni veta är den bästa hyllan av dem alla.


Om boken

Titel: När en ängel går genom scenen
Författare: Jon Fosse
Förlag: 10TAL bok (2016)
Översättare: Marie Lundqvist

2 svar på ”När en ängel går genom scenen av Jon Fosse”

  1. Jag läser din blogg och gillar den så mycket. Jag är dålig på att kommentera men jag läser allt och går ibland tillbaka i ditt arkiv också. Jag är väldigt förtjust i ditt ödmjuka sätt att se på läsning och gillar dina analyser så jag hoppas du fortsätter blogga.

    Blir väldigt nyfiken på att läsa Fosse, som är helt ny för mig.

    Tack för att du skriver!
    Kram

    Svara
    • Å så fint att höra att du läser och uppskattar min blogg och mitt sätt att förhålla mig till det jag läser! Jag använder bloggarkivet mycket själv som hjälp för det dåliga minnet, och jag trivs med att skriva texter om det jag läser så jag kommer hänga i även om jag ifrågasätter varför ibland

      Jag rekommenderar verkligen att läsa Jon Fosse. Jag har själv inte läst någon av hans romaner än men ska göra det snart, poesin gillade jag och essäerna älskade jag så det känns som att romanerna också borde passa mig.

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.