Hemma på myren av Tomas Bannerhed

Jag var djupt förälskad i Tomas Bannerheds En vacker dag när jag hade den som balkongläsning tidiga vår- och sommarmorgnar för några år sedan. Den grep tag i mig, lugnade ner mig, packade in mig i en varm känsla av naturens under. Det handlade förstås om att det var i underverkens tid, vår och försommar, men det handlade också om att Tomas Bannerhed är en betraktare och förmedlare av rang.

Hemma på myren är en annan sorts bok. Den innehåller en rad rätt spretiga texter, de flesta av dem har naturen i sitt centrum, men inte alla. Allt har publicerats förr och det är välskrivet, men det hänger inte alls ihop som En vacker dag gjorde.

Jag tycker allra mest om berättelsen om när han förlorade sin mamma, det är oerhört sorgligt och fint beskrivet. Och så älskar jag texten om Harry Martinssons Aniara, om varför den skrevs och varför den tyvärr är relevant också i våra dagar. Aniara är en av mina allra största läsupplevelser, så mycket ångest den väckte och fortfarande väcker när jag tänker på den… Alla sanningar och förutsägelser är inte vackra, men Aniara är det, i all sin grymhet.

Hemma på myren bevisar åter igen att Tomas Bannerhed är en författare ser och kan förmedla det han ser. Jag läser vidare och hoppas att jag nästa gång dyker på något lite mindre spretigt men lika välformulerat.


Om boken

Titel: Hemma vid myren och andra texter om naturen i våra liv
Författare: Tomas Bannerhed
Förlag: Weyler (2023)

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.