Människa utan hund av Håkan Nesser

Jag har läst Håkan Nesser tidigare, flera böcker till och med, och jag har alltid tyckt mycket om det jag läst. Så när jag fick för mig att jag behövde ett sommardeckarprojekt likt förra årets läsning av Kristina Ohlssons Strindbergdeckare eller halvåret då jag läste alla Åsa Larssons deckare så var det inte svårt att komma fram till att det var Håkan Nesser jag skulle ägna mig åt. När första boken i serien om Gunnar Barbarotti bär den fantastiska titeln Människa utan hund var det inte så svårt att välja den serien.

Människa utan hund alltså. Jag klämde i mig den över 500 sidor tjocka boken på en dag så ni förstår att den var välskriven. Intensiv skulle jag säga och mästerligt konstruerad. I början går det ganska långsamt fram tills det som ska hända händer (eller inte händer, det handlar om försvinnanden), det är hela tiden krypande obehagligt när man får läsa om familjen som samlas. De nyblivna pensionärerna som lever i den vardagsteater som i och med pensionen ställts på ända. Och sonen som gjort bort sig på bästa sändningstid i tv och som är en skam så stor att alla bestämmer sig för att inte prata om det när de samlas till fest. Fadern fyller 75 och dottern 40 och under firandet ställs allt på sin spets, under ytan. Sen händer det som ska hända och berättelsen växlar i tempo en stund för att sedan accelerera mot slutet till en fart som gav mig hjärtklappning.

Jag tycker om att alla är så osympatiska på sina egna sätt. Det är väl egentligen bara Ebbas (den 40-årsfyllande dottern) man och söner som inte är det. Alla andra är sjukt otrevliga och man vill inte någon av dem särskilt väl, förutom i vissa stunder då man ömmar för var och en av dem och hoppas att det ska lösa sig.

Håkan Nesser har verkligen skapat något eget i Människa utan hund. Hans formuleringar – hur folk tänker och talar – är verkligen inte hur folk tänker och talar i verkligheten, men det gör inget. Jag älskar det där språket. Jag ser det som att Håkan Nesser skapat en sagovärld och en saga för vuxna. En väldigt ond saga.

Gunnar Barbarotti är inte ond, honom tycker jag genuint oerhört mycket om. Jag kommer att läsa vidare i serien men jag tvingas inse att det här inte är en serie man trycker i sig på kort tid. Jag behöver minst en månads vila efter den här berg och dalbanan.


Om boken
Människa utan hund av Håkan Nesser
Förlag: Albert Bonniers förlag (2006)
Första boken i en serie

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.