Frälsarkransen av Kristina Ohlsson

Jag tycker mycket om Kristina Ohlssons Strindbergsdeckare, dels för att jag gillar de människor som blivit långt mer än karaktärer och dels för att det aldrig väjs för mörkret. I Frälsarkransen blir mörkret mig nästan övermäktigt, det är sällan det händer men här orkade jag nästan inte bära det till slut. Jag läste sista halvan av boken med hjärtklappning och allmän ångest och nästan lika länge skrek mitt inre ”nej, det kan inte ha gått till så, det jag tror har hänt här får inte ha hänt”. När det sedan visar sig att det är det det har så går jag nästan sönder. Det är så otroligt skickligt att som författare göra det med en läsare. Jag lyfter på hatten och går i dvala några månader för att återhämta mig.

Det är kräftpremiärstider i Hovenäset men idyllen bryts när ett äldre par hittas förgiftade. Utredningen sätter ljuset på den närmaste familjen, på parets förflutna och det letar sig till och med in i utredningsgruppen.

Det är naturligtvis spännande rakt igenom, ibland jobbigt spännande. Jag tycker mycket om Maria och August och hur de fått utvecklas tillsammans. Jag gillar Henrik och superjobbige gringubben Gunnar. Och av de nya bekantskaperna så griper Lucas tag i hjärterötterna. Han är en plågad ungdom som jag vill packa in i bomull och skydda mot livet.

Det finns en tråd här som försäkrar att det kommer en fortsättning, den ser jag mycket fram emot.


Om boken
Frälsarkransen av Kristina Ohlsson
Förlag: Forum (2024)
Fjärde Strindbergdeckaren, tidigare delar heter Stormvakt , Isbrytare och Skuggläge .

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.