Några tankar kring årets augustnomineringar

Så är nomineringarna till årets Augustpris ute i offentligheten och jag måste säga att jag gläds åt sådant som är med och lockas av sådant som jag gärna vill läsa. Det är nog det som är största fördelen med att vara så dåligt bevandrad bland den nomineringsmöjliga litteraturen, att utrymmet för glada överraskningar och väckt lässug är stort samtidigt som risken för besvikelse över sådant som förbises är minimal. De nominerade är:

Barn- och ungdomsklassen
Sen kom vintern av Per Gustavsson, Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Vänta på vind av Oskar Kroon, Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen av Sara Olausson och Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg.

Jag är mest sugen på Jenny Jägerfeldts Mitt storslagna liv, det var länge sen jag läste något av henne och denna verkar ypperlig att börja om med. Sen har jag ju rört mig från bilderböckerna i och med att barnen blivit större, men desto större anledning att ta till sig nomineringar då, och jag är väldigt nyfiken på både Tiger, tiger, tiger och Dyksommar.

Faktaboksklassen
Ålevangeliet av Patrik Svensson, Strindbergs lilla röda av Alexandra Borg och Nina Ulmaja, Nobel av Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser av Peter Handbergs, Bin och människor av Lotte Möller samt Anna-Karin Palms Jag vill sätta världen i rörelse.

Bland dessa så hejar jag på Anna-Karin Palms bok om Selma Lagerlöf av den enkla anledningen att den är den enda jag läst (och inte heller den har jag läst, jag har cirka en tredjedel kvar), och den är fantastisk. Och så är jag nyfiken på Ålevangeliet.

Den skönlitterära klassen
Barnet av Olivia Bergdahl, Väderfenomen av Anna Fock, Osebol av Marit Kapla, W av Steve Sem-Sandberg, Odenplan av Daniel Gustafsson och Testamente av Nina Wähä.

Min enda önskan inför presentationen av nomineringarna var att Osebol skulle vara med (men jag har aldrig begripit när en bok är skönlitterär och när den är fakta, i det här fallet, med intervjuer presenterade i prosalyrisk form funkar förstås båda definitionerna) och det är den så jag är nöjd. Jag tror att den tar hem priset så som jag trodde om Ædnan ifjol, det är tid för prosalyrik nu. Och Osebol är en fantastisk bok, ett dokument över en bygd som det egentligen aldrig skrivs något om, det är så mycket större än en bok. Jag är sugen på att läsa Testamente också, och W tror jag.

Vilka är dina favoriter och vilka av dina favoriter kom inte med?

Skrivsöndag: Orm med två huvuden av Anneli Jordahl

Anneli Jordahl avskyr verkligen att skriva och jag älskar att hon ändå gör det, just därför. Hennes ovilja inför själva skrivandet vinner inte eftersom hon alltid tror på sina idéer och inte kan med att låta dem ligga oskrivna. Som motpol till den lyckliga författaren är det en viktig bild. Jag kan bara sekundvis känna igen mig i hennes motvilja, men för de sekundernas skull är jag glad att hon ger uttryck för det.

Orm med två huvuden är naturligtvis en essä om skrivande, men det är minst lika mycket, och kanske än mer en självbiografisk diskussion om klass. Hon talar om klassklättrarens ensamhet och sin egen rädsla för att såra sin mamma genom att skriva om henne, eller någon som liknar henne, från en ny medelklassposition. Hon förhåller sig till Edouard Louis vrede och till Sara Lidmans stillsamma ordlek. Hon talar om författarens makt och arbetarklassens maktlöshet. Hon berättar om bibliotek och bibliotekarier och en segregation som växt fram de senare åren. Hon skriver om hur det är omöjligt och oönskat att tala om klass idag. Jag förstår hur hon tänker, det finns en djup ovilja (eller kanske snarare en osäkerhet inför hur det kan göras) inför att prata om klass idag och just därför är det viktigt att Anneli Jordahl gör det här, och att hon gör det med en sådan glöd. Så slutligen har hon ändå tagit sig igenom ”det överjävliga skrivandet” och gett oss en klassdiskussionen som inte slår neråt. Tack för det.

ORM MED TVÅ HUVUDEN
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Norstedts (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs också min text på Kulturkollo där jag skriver om Orm med två huvuden och Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt.

Gileads döttrar av Margaret Atwood

Det är alltid vanskligt att läsa uppföljare. Man riskerar ju att bli besviken och besudla upplevelsen av den första boken. Med Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar är det mer än så. Tjänarinnans berättelse är på så många sätt definierande för mig och min identitet som feminist. Den väckte så mycket i mig, fysisk igenkänning, upplevelsen av vad det innebär att vara kvinna i den här världen (som när jag läste var lite mer lik Gilead än vad den var när Atwood skrev, men betydligt mindre än den är nu) och vrede. Helig jävla vrede.

Tv-serien mäktade jag inte med att se, den kröp under skinnet på ett nytt sätt och kom dessutom när världen vridits ett varv till. Jag orkade inte.

Gileads döttrar är ingen ny Tjänarinnans berättelse, den försöker inte vara det, den är en annan sorts gåva till oss från författaren. Uppföljaren innehåller något som den första boken saknar (eller inte saknar, den mår bra av bristen på det), nämligen hopp. Margaret Atwood skriver i sitt efterord att hon velat besvara frågor som hennes läsare ställt henne sen första boken kom för 30 år sedan. Jag tror att det stämmer, men jag tror också att hon sett och förstått att vi behöver något att hoppas på. I en värld av abortförbud och övergrepp och allt som exempelvis Brett Kavanaugh symboliserar behöver vi förtvivlat något att tro på. Och jag tycker om att det vi får är kvinnor och flickor som står upp för sin rätt och gör sitt yttersta för att krossa förtrycket med de medel de har. Att det sen kanske inte är så trovärdigt att en diktatur skulle kunna rubbas på detta sätt är en annan femma, detta är fiktion och jag kan köpa det, vad är trovärdigt i det som händer i verkligheten ens? Då tror jag hellre på icke trovärdigt hopp än sorgligt trovärdigt förtryck.

Jag tycker om flickorna som jag inte ska orda mer om för att undvika spoilers, men det som ändå ger mig mest är att få umgås med den fruktade Tant Lydia. Att få se bakom hennes fasad, lära känna hennes bakgrund, se hur hennes övergång från normalitet till Gilead såg ut är intressant på riktigt. Jag tror också att den berättelsen säger en del om hur patriarkat och kvinnokraft fungerar, också bortom det mest uppenbara förtrycket.

GILEADS DÖTTRAR
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedt (2019)
Översättare: Inger Johansson och Annika H.Löfvendahl, originaltitel: The testaments
Andra boken om Gilead, första boken är Tjänarinnans berättelse
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Tjänster och gentjänster av Sophie Kinsella

I somras lyssnade jag på första halvan av Tjänster och gentjänster, men som I owe you one i engelsk inläsning. Jag insåg efter ett tag att jag avskydde allt med den, känslan växte och växte tills jag helt enkelt fick ge upp boken. Det som störde mig var säkert flera saker, men mest tyckte jag bara väldigt illa om varenda en av karaktärerna (med möjligt undantag för Seb, han var inte med så mycket där i början). Och så hade jag väldigt, väldigt svårt för familjedynamiken och hur huvudpersonen Fixie lät alla bara klampa på henne hela tiden. Jag var rätt nöjd när jag insett detta och valde mig en annan ljudbok istället.

Sen blev det ändå så att jag plockade med mig boken hem från biblioteket i hopp om att min aversion litegrann grundade sig i inläsningen. Det var nog så att det var så, men jag hade väldigt svårt att skaka av mig min skeptiska inställning. Jag tycker verkligen att det tar sig efter mitten och slutet är till och med rätt fint. Men jag har fortfarande svårt för dem allihop, Fixie också. Jag misstänker helt enkelt att det inte gick att reparera vår dåliga start.

Tjänster och gentjänster har en del som talar till dess fördel också så låt dig inte avskräckas av min upplevelse. Miljön, familjen Farrs inredningsbutik, är rätt fantastisk. Jag skulle gärna åka till London och gå runt bland hyllorna i den en eftermiddag. Seb är en fin karaktär, en som går på djupet och har hemligheter och värme och allt möjligt som är bra. Det finns humor förstås, det är ju Sophie Kinsella det här. Det finns också något som fick mig att trots allt plocka upp boken igen och läsa ut den.

TJÄNSTER OCH GENTJÄNSTER
Författare: Sophie Kinsella
Förlag: Printz publishing (2019)
Översättare: Helen Ljungmark, originaltitel: I owe you one
Köp den t.ex. här eller här.

Skrivsöndag: En introduktion

Idag inleder jag en inläggsserie om skrivande här på bloggen. Jag kommer bjuda på glimtar av mitt eget skrivande, texter om skrivarhandböcker och essäer och lite smått och gott som jag tycker passar in. En gång i veckan, alltid på en söndag, en tid framöver. Om inte annat tänker jag att det kan vara ett sätt att övervinna (=överleva) mörkret.

Just nu läser jag Lev kreativt av Julia Cameron. Den är en sorts kurs för att få in kreativiteten i sitt liv och främja skrivande och andra skapande processer. Där finns skrivövningar som ger mig jättemycket och sånt som bara känns flum, men i grund och botten tror jag att jag kommer få mycket ut av att följa med i processen. Man ska till exempel skriva tre sidor rätt oreflekterad och framförallt okritiserad text varje morgon, det tar längre tid än man tror, men jag känner redan efter två veckor att det öppnar upp en del. Det gör något med en att starta dagen med kreativitet. Jag kommer förstås att rapportera från denna utflykt under hösten.

Att jag har läsare bland mina läsare vet jag, men finns det kanske också skrivande människor här inne? Stilla gärna min nyfikenhet genom att berätta lite om ditt skrivande i kommentarerna.

Konsten att leva som en katt av Stephane Gamer

Det är en rätt fånig bok det här, tyckte jag först och tycker jag fortfarande. Men den är ju absolut inte utan poänger. Om man ser bortom det där hurtfriska och smått naiva (och ibland lite unket gubbiga) så finns här en del att ta till sig.

Om jag inte redan vore rätt mycket som min katt – slö, sömnälskande, ut i intet stirrande och inte så begiven på hushållssysslor, och om Buffy inte coachat mig genom de senaste 15 årens upp och nedgångar och lärt mig allt hon kan (som beskrivet i det här inlägget till exempel) så hade jag nog tagit till mig mer.

Om du inte har någon katt så kan du säkert hitta korn av nytt och inspirerande här. Men skaffa hellre en egen katt-guide/guru förstås, inget går upp mot det.

KONSTEN ATT LEVA SOM EN KATT
Författare: Stephane Garnier
Förlag: Forum (2019)
Översättare: Christina Norrman. Originalets titel: Agir et penser comme un chat
Köp den t.ex. här eller här.

Inför nobelpriset

Idag är den dagen då bibliotekarier över hela Sverige ska lära sig stava till ett nytt namn, gärna krångligt (det är därför jag tror att det kan vara dags för Ngũgĩ wa Thiong’o i år, nej skämt å sido han vore en värdig pristagare eftersom han är intressant, skarp och fler borde få chansen att upptäcka honom).

På Kulturkollo spekulerar vi kring vilka (det är ju två) som ska föräras nobelpriset i litteratur i år. Och jag nämner inte ens Colm Toibin… Eller Carol Ann Duffy (men det gör Linda). Någon av de två vore ett väldigt, väldigt bra val. Men det finns så många bra val. Får jag önska fritt så vill jag nog ha en pristagare som jag läst och gillat så att jag kan få glädjen av att sprida vidare ett gott författarskap på biblioteket och så en pristagare som är ny för mig men som väcker min nyfikenhet. Två kvinnliga pristagare skulle göra mig lycklig, två män skulle däremot reta mig något oerhört. Vi får väl se vilken sinnesstämning ni finner mig i fem över ett idag.

The duke and I av Julia Quinn

Familjen Bridgerton finns och kommer att finnas överallt framöver. Inte bara ges böckerna om dem ut på Lovereads med start nu i höst, det ska bli en tv-serie på Netflix också. Och visst förstår jag uppståndelsen, Julia Quinn har skrivit bra romance här.

Jag lyssnade på den första boken, The duke and I som engelska ljudboken och litegrann störde jag mig på uppläsarens röster, men mest av allt gillade jag att lära känna Daphne och Simon, de är intressanta och fina var och en för sig och tillsammans. Slutet är lite för avhugget och plötsligt och den där andra epilogen som kastats med lyssnade jag inte färdigt på, men allt som allt är detta en bra bok och en härlig avkopplingsupplevelse. Jag kommer säkert läsa vidare i serien, men då skippar jag nog den engelska inläsningen…

THE DUKE AND I
Författare: Julia Quinn
Förlag: Recorded books (2016)
Inläsare: Rosalyn Landor
Första delen i en serie.

Två nya böcker om att skriva

Idag skriver jag på Kulturkollo om två alldeles färska essäböcker om att skriva, Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt och Anneli Jordahls Orm med två huvuden. Jag kommer tycka mer om dem vad det lider, ur perspektiv av mitt eget skrivande, men idag lägger jag dem bredvid varandra och ser vad som skiljer och vad som förenar. Texten hittar du här.

Drömmen om Europa av Fabian Göranson

I Drömmen om Europa utforskar Fabian Göranson en världsdel han känner väl, men som han upplever behöver utforskas på nytt eftersom den förstås befinner sig i ständig förändring. Vad händer egentligen med samhällen som levat i andra världskrigets skugga, fortfarande gör det, men där högerextremismen långsamt blommar fram igen?

Hela projektet, att under en månad resa runt och uppleva Europa, tala med gamla och nya bekanta och försöka känna in vad som finns kvar och hur det utvecklats är fascinerande, någonstans beundransvärt (eller så är det bara jag som tycker det för att jag avskyr att resa). Jag vet inte om vi får några svar, men å andra sidan vet jag heller inte om några frågor ställs. Det här är en bok om att uppleva och känna och det gör Fabian Göranson väldigt bra åt oss.

DRÖMMEN OM EUROPA
Författare: Fabian Göranson
Förlag: Galago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.