Djur av Lise Tremblay

Jag har alltid trivts mycket bra i Lise Tremblays vildvuxna gränslandslandskap. Hennes Kanada känns som hemma på litteraturens magiska vis. Jag har alltid tyckt mycket om hur hon skriver, men ändå är Djur som ett slag i magen. Allt jag tidigare läst av henne leder oss fram hit. Kanske för att den är särdeles bra, kanske för att den talar med mig på ett särskilt sätt just nu. Troligen beror det på båda dessa saker.

Djur berättar om människor som älskar djur eller kanske främst en människa som lärt sig älska sen han började älska en hund. Benoît har flytt hela sitt liv, från dottern och frun och livet som det kändes. Instängt kravfyllt. Så bröt han upp, flyttade till sin jaktstuga och nu bor han där med hunden Dan. Det är när Dan blir sjuk och alldeles tydligt snart ska dö som Benoît börjar reflektera över sitt liv, hur kärlekslöst det varit och hur Dan öppnade upp något i honom. Det finns andra intressanta trådar i den här berättelsen också, som den om jakten och landsbygden. Där känner jag också igen mycket, men det är i relation till djuren jag verkligen bottnar.

När min bästa vän, katten Buffy dog 1 mars blev jag varse hur sorg kan deformera ens liv. När Benoît reflekterar över den ångest varje morgons uppvaknande åsamkar honom gråter jag rakt ut, på det okontrollerade sättet. Det är så hemskt, alla gånger jag tvingats inse att hon är borta, men det är också trösterikt att någon har tagit sig igenom för att kunna skriva om det. För om det är jag övertygad, det här är inte påhitt, Lise Tremblay vet. Och hon respekterar såna som mig, hon gör oss inte till mindre människor för att vi älskar djur lättare än vi vågar älska människor (vi kan det också, men våra djurvänner har hjälpt oss våga). Jag vilar lite i den respekten eftersom den inte alltid är självklar.

Det jag tycker är så särskilt fint i Djur är hur tydligt allt hänger ihop, hur enkelt allt är att förstå. Benoît anklagar aldrig sig själv för att han älskar Dan, han villkorar aldrig på sin rätt att sörja såväl innan som efteråt. Inte heller någon annan anklagar eller förminskar, i den värld han hittat är djurens självklarhet självklar. Det är fint.

2020 var svårt, 2021 har varit ännu värre och ärligt talat så har tiden sen typ 2015 varit riktigt, riktigt tung med många och svåra förluster, utmattning och sån skit. Det är inte konstigt att jag är lite trött och lite trasig. Och det är inte konstigt att jag älskar Djur så oerhört mycket. Jag behövde den nu, och det tror jag att alla gör hela tiden. Djur är en fantastisk bok i all sin enkelhet. Unna dig den.

DJUR
Författare: Lise Tremblay
Förlag: Rámus (2021)
Översättare: Elin Svahn, originaltitel: L’Habitude des bêtes

The curator av M. W. Craven

Jag har svårt att veta vad jag tycker om The curator. Bra underhållning är det sannerligen, i alla fall nästan fram till slutet då det blir alldeles för mycket av allt. Det tycker jag verkligen inte om, ur någon aspekt (det är inte trovärdigt, karaktärerna är inte sanna mot sig själva, det är inte bra helt enkelt). Jag har problem med annat också. Hela gåtan är för komplicerad, vissa delar listar jag ut snabbare än det är meningen tror jag och vissa delar finns det inte en chans på jorden att lista ut eftersom det inte är logiskt eller riktigt hänger ihop. The curator känns som lite för många berättelser som vill bli berättade på för kort tid.

Det börjar ”lovande” med kroppsdelar som hittas utspridda på olika platser vid juletid och sen följer jakten på en mördaren. Efter en stunds normalt polisarbete kommer så uppgiften att det kan röra sig om en mytisk person kallad The curator som tar på sig uppdrag och får dem gjorda.

Det är mer än historien som besvärar mig här, också sättet den berättas på känns mer grovhuggen än de tidigare böckerna (eller så har jag hittills låtit mig förblindas av bra berättelser). Det är många kapitel som avslutas ungefär ”och då berättade han allt och det förändrade deras syn på saken för alltid”. Det känns inte heller helt bra att karaktärerna döljer så mycket för läsaren hela tiden.

The curator är inte lika bra som sina föregångare, men det är fortfarande bra underhållning (förutom slutet då). Och jag gillar förstås att hänga med Poe och Tilly lite till.

THE CURATOR
Författare: M. W. Craven
Förlag: Constable (2020)
Tredje delen i serien om Washington Poe och Tilly Bradshaw. Tidigare delar: Brännaren och Black summer.

A darker shade of magic av V. E. Schwab

Jag hade helt klart orealistiska förväntningar på A darker shade of magic. Jag räknade med att jag skulle tokälska den, när det egentligen inte fanns stora chanser att jag skulle göra just det. Jag tycker att A darker shade of magic är en underhållande bok, men vi går inte direkt på djupet med varandra som jag dumt nog trodde att vi skulle göra.

Jag gillar Kell (som blir lurad att göra något riktigt dumt) och Lila (som också har en förmåga att trampa fel och göra överilade saker). Jag tycker om världsbygget och jag är oerhört förtjust i att mörkret är så mörkt.

Men. Jag är ju inte så värstans förtjust i fantasy… Den lilla grejen bara. Och det är naturligtvis helt och hållet på mig. A darker shade of magic är en jättebra bok i sin genre och jag gillar den, men jag älskar inte. Förstås. Därmed inte sagt att du inte kan göra det om du är lagd åt det läshållet. Den som är mer förtjust i den här sortens böcker kan med fördel läsa vad Carolina läser och Eli läser och skriver har att säga om saken.

A DARKER SHADE OF MAGIC
Författare: V. E. Schwab
Förlag: Quest (2020)
Inläsare: Steven Crossley
Första delen i en serie

Just nu i juli 2021

Det är rätt ljuvligt nu faktiskt. Barnen har ledigt, maken gick på semester igår, jag jobbar två veckor till innan min. Vädret har varit perfekt här, runt 20 grader och en hel del sol. Hemmajobbet (inte alla dagar, men ganska många) ger möjlighet till mer avkoppling och bättre nedtrappning inför ledighet än vad jag är van vid. Just nu är rätt bra alltså.

Just nu…
… läser jag: som vanligt lite olika böcker. Jag långsamläser fortfarande En vacker dag av Tomas Bannerhed (jag är nog klar i början av nästa vecka och måste då hitta en ny morgonbok). Jag mysläser Mariana Zapatas Kulti som handlar om relationer och fotboll, jag segar lite på den och tänker att den ska räcka mästerskapet ut. Fyrvaktarna av Emma Stonex kommer nog att läsas ut i dag, det är en riktig bladvändare när man väl kommer in i den och nu måste jag bara få veta vad som hände där ute i fyren.
… ser jag på: fotboll, fotboll, fotboll. Det är synd att Sverige inte är med längre, samtidigt uppskattar jag fotboll som avkoppling också och då är Sveriges frånvaro riktigt skön.
… lyssnar jag på: fåglar, just nu extra mycket eftersom jag blir ständigt inspirerad av Bannerheds bok.
… längtar jag efter: Nu är tillräckligt bra, mycket bra till och med. Jag försöker vara här och nu istället för att till exempel längta semester. Och jag är faktiskt helt ärlig när jag säger att det går riktigt bra.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Fem vintrar och en sommar av Olof Wretling

Jag började lyssna på Fem vintrar och en sommar lite av en slump (jag tyckte mycket om Olof Wretlings humor när jag såg min första säsong av Bäst i test i våras och så såg jag boken på Storytel när jag letade efter något annat) och fastnade genast. Vilken berättare han är Olof Wretling!

Jag älskar hans berättelser om pappan och morfarn (herregud morfar Alfons, vilken stjärna!), om höjdhoppet och kärleken och det där med att vara en orolig själ.

Jag stod på ett fält och grät över det där med att ha oron och fantasin i kroppen, som ett tvillingpar, det var en så fin bild och jag kommer bära den med mig när allt blir mig övermäktigt igen, som det blir. Jag har skrattat högt för mig själv i värsta uppförsbacken på femkilometersslingan hemma i skogen och när jag mötte en pinsamt berörd man på samma promenad.

Skrattet är det mest uppenbara här, men tillsammans med det finns alltid värmen och svärtan. Jag älskar det!

Och just ja, du ska inte läsa den här boken, du ska lyssna den.

FEM VINTRAR OCH EN SOMMAR. DIAGNOSERNA I MITT LIV.
Författare och uppläsare: Olof Wretling
Förlag: Bonnier Audio (2021)

Den lilla blomsterhandeln vid havet av Ali McNamara

Jo, jag håller med att gränsen för hur många ”Den lilla….” man kan stå ut med (eller hålla reda på) är passerad för länge sen. Men det brukar vara bokhandlar och caféer så en blomsterhandel kändes lite kul ändå. Och jag gillar blomsterhandlar sen jag praoade i en i tidernas begynnelse, jag kan höra krispet av tulpanblad bara jag tänker på det.

Med allt detta sagt så måste jag konstatera att Den lilla blomsterhandeln vid havet är något av en besvikelse. Det är väl inte direkt dåligt, men karaktärsbygget är inte så himla värst, folk har inget riktigt djup och berättelsen känns lite ansträngd. Jag trivs rätt bra i byn i Cornwall och jag fördriver gärna en stund tillsammans med Basil, Poppy och de andra, men jag längtar inte tillbaka nu när jag läst ut boken.

Jag hade förväntat mig lite mer och det beror nog på att jag läst så mycket feelgood på slutet som varit fantastiskt bra (Sambo på försök, En allvarsam lek, Last night exempelvis). Mina förväntningar är alldeles för högt ställda helt enkelt.

För att undvika missförstånd och få allt för stor slagsida på gnället så ska jag kommunicera utifrån min smakskala – Den lilla blomsterhandeln vid havet är Lucy Dillon-bra, men långtifrån Mhairi McFarlane-bra. En god trea absolut, men jag hoppas alltid på mer.

DEN LILLA BLOMSTERHANDELN VID HAVET
Författare: Ali McNamara
Förlag: Lavender Lit (2021)
Översättare: Sofia Ejheden
Första delen i en serie, del två kommer ut i höst.

The zig zag girl av Elly Griffiths

Jag vet inte vad det var som gjorde det, men The zig zag girl är den första bok av Elly Griffiths som jag känner mig lite besviken på. Jag kopplade inte riktigt an till någon av huvudpersonerna och jag brydde mig inte så mycket om vare sig gåta eller lösning. Och då är det ändå en historisk deckare och jag älskar historiska romaner…

Det här är första boken i en serie som ännu inte översatts till svenska, kanske ger jag bok två en chans om de kommer ut här, kanske struntar jag i det. Det är inte det att det är dåligt, det är mest bara lite långtråkigt och så är jag inte van att ha det med Griffiths.

Miljöerna är dock fina, Brighton år 1950 känns och kommissarie Stephens och magikern Mephistos relation är intressant, karaktärerna kan nog växa om man lär känna dem närmare. Men lite svårt har jag ändå för omgivningarna – varieté ligger för nära cirkus som är den miljö jag har allra svårast för i fiktion (och verklighet). Kanske är det rent av det som står mellan mig och den förväntade Griffiths-upplevelsen? Hur som helst så tänker jag inte börja gnälla nu, en missräkning bland sexton lästa böcker är långt över godkänt-nivån.

THE ZIG ZAG GIRL
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Cuercus (2014)
Första delen i en serie
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Postsanning av Matthis Kempe-Bergman

Då och då får jag förfrågan från poeter om att läsa deras debuter och det är jag väldigt glad över eftersom poesivärlden är lite svår att hålla sig à jour inom (eller inte svår kanske, men ovan). Nu har jag läst Postsanning som är Matthis Kempe-Bergmans debut.

Som titeln antyder är Postsanning till viss del akademisk till sin karaktär, den utforskar begrepp och tankar som vi slänger oss med i det akademiska (jag räknar mig märkligt nog fortfarande dit trots att det snart är 10 år sen jag disputerade). Det är inte märkligt eftersom Matthis Kempe-Bergman är doktor och forskare. Jag tycker att de delarna är intressanta främst för att jag aldrig tänkt att man kan göra poesi av det, men det kan man ju uppenbarligen.

Allra bäst tycker jag dock om de korta passagerna som får mig att tänka till och så de kursiva dikterna/verserna/vad jag nu ska kalla dem där rytmen tar över och gör något förunderligt med såväl ord som mig.

Postsanning är experimentell på flera sätt i såväl form som ordval och bildspråk. Det är inte helt lätt att ta till sig allt, men det som talar till mig bränner till på riktigt.

POSTSANNING
Författare: Matthis Kempe-Bergman
Förlag: Ekström & Garay (2021)

Någon som du av Marc Levy

Det är något visst med de där böckerna som får en att känna sig död inuti, som ett känslokallt freak som inte alls reagerar som man ska. Någon som du är en sådan bok för mig. Jag var misstänksam innan eftersom så många beskrivit den som så mysig och må bra-ig, jag är alltid skeptisk till sånt. Men så behövde jag en feelgood-bok till min bokcirkel efter några riktigt tunga böcker och jag bedömde att Sambo på försök inte skulle funka… Innan jag gnäller allt för mycket får jag förstås lov att säga att Någon som du är en jättebra bokcirkelbok, men jag måste inte gilla den för det…

Det finns många huvudpersoner här (huset med hissen är nog den mesta huvudpersonen), men Deepak, hisskötaren är en. Sen sker det en olycka och hans frus brorsson kommer in i bilden. Och så har vi Chloe som bor i huset förstås, hon är viktig. På det hela taget är det förstås en fin berättelse om vardag, kärlek och människor som ställer upp för varandra. Det jag har svårast för är något så subtilt som en distans jag tycker mig känna från författaren. Jag får aldrig gå på djupet riktigt, jag känner inte med de här människorna och är inte riktigt säker på att de känner heller. Det kan vara något med det franska sättet att skriva nu när jag tänker efter, jag har gillat det i annat, men inte när det är en bok om känslor…

Nåja, det är många andra som har älskat den här boken och de har naturligtvis inte fel. Jag tycker att den är helt ok, men hade det inte varit för det där med bokcirkeln så hade jag nog inte läst ut den. Så får det också vara, allt är inte för alla (och det vill jag att du tänker på innan du dömer mig allt för hårt).

NÅGON SOM DU
Författare: Marc Levy
Förlag: [sekwa] (2020)
Översättare: Ulla Linton, originaltitel: Une fille con elle
Andra som skrivit om boken: Enligt O (Som gillar den mycket mer än vad jag gör).

In an absent dream av Seanan McGuire

Seanan McGuires serie om ”The wayward children” – de borttappade, förtvivlade barnen, de som söker dörrar som öppnar sig eller stänger sig för dem – är möjligen lite ojämn men när böckerna är bra är de riktigt magiska. In an absent dream, seriens fjärde bok, är riktigt bra.

Vi träffar Katherine, som vi tidigare mött som Lundy i skolan där barnen samlas. Det här är hennes historia, den om hur hon hittar till en värld av regler och rättvis handel som talar till hennes innersta. Det är fascinerande och förkrossande rakt igenom.

Jag skulle nog säga att den här boken, liksom sina föregångare, utforskar kärleken mellan vänner och syskon. Jag tycker särskilt mycket om att boken är så tunn när berättelsen är vindlande och stor. Det är så mycket vi inte får vara med om, så mycket som hänt och händer mellan sidorna som är skrivna för oss. Det känns inte hackigt eller fuskigt, det känns bara så som det borde vara. Det är rättvist.

IN AN ABSENT DREAM
Författare: Seanan McGuire
Förlag: Tor (2019)
Fjärde delen i serien om The Wayward children, tidigare delar: Every heart a doorway, Down among the sticks and bones och Beneath the sugar sky