Jul i krinolin av Amanda Hellberg

Jag har längtat efter nytt från Amanda Hellberg sen senaste boken om Maja Grå kom ut (2013). Samtidigt har jag haft svårt att veta vad jag ska förvänta mig, Maja Grå var jag lite, lite färdig med och jag ville ha något annat, men med samma känsla. Sen annonserades en julroman och jag blev lite nervös. Det hade jag inte behövt vara.

Året är 1870. Lovisa Lind har ensam i världen skapat en tillvaro för sig själv hos Ulltunas bästa (på alla sätt och vis) karamellkokerska, fru Brask. De kokar och skapar och säljer och Lovisa lägger undan varje sparpeng inför sin resa till Amerika, sin sedan länge planerade flykt. Så blir de plötsligt kallade till det skandalomsusade godset Mollberga där de ska tillverka konfekt till baronens julbal. Och baronen är förstås en man med många hemligheter och ett varmt hjärta, och han faller för Lovisa. Och hon börjar naturligtvis ifrågasätta den där resan. Allt är oerhört juligt och romantiskt. Gott och väl i julromansgenren alltså, men jag tycker faktiskt att det som talar allra mest till den här romanens fördel finns på annat håll.

Jag gillar mycket att Amanda Hellberg håller fast vid det övernaturliga från Maja Grå-romanerna. De spöken som hemsöker Mollberga är såväl ”riktiga” som inbillade, döda som levande. Men de är alla oerhört tragiska, på djupet. Mot slutet när allt avtäcks fann jag mig själv gråta och inte för de levande utan för de döda Amanda Hellberg skrivit så bra. Sen är jag, som gammal historiker mycket glad i hur vi förvisso rör oss på ett gods, men där förståelsen för djupaste armod aldrig fattas. Det finns också hopp om kvinnors ställning i samhället och homosexuella relationer. Det är naturligtvis inte helt realistiskt, men kan man hitta på spöken kan man faktiskt också hitta på ett mer tolerant samhälle. Jag tror faktiskt att det gör skillnad att tillåta sig att göra det snarare än att återberätta förtrycket om och om igen. I sådana här böcker alltså, andra historiska romaner är något annat. Och det vore också något annat om Amanda Hellberg inte vore så skicklig på att visa att grymhet finns, bara inte i den här lilla kretsen människor. Jag tycker om den lilla skyddade cirkel hon skapar kring oss.

JUL I KRINOLIN
Författare: Amanda Hellberg
Förlag: Lovereads (2020)

En bra sak i november: att fira jul så tidigt som möjligt

Jag tycker mycket om julen, innan själva julen infaller, det har jag konstaterat tidigare. Eftersom jag lärt mig att jul är som allra bäst för mig någonstans i november så ser jag till att läsa mina julromaner tidigt. Därför har jag redan hunnit läsa några stycken (det kommer en hyllning och en avrådan under veckan) och se några julfilmer som jag kan tipsa er lite mer tidslojala julfirare om.

Jag har tittat på två filmer såhär långt:
Holidate som var riktigt bra/mysig/kul/trevlig om än inte särskilt julig. Om man förväntar sig tillbakalutad och rolig romantik utan så mycket substans skulle jag säga att den är jättebra.

Christmas around the corner är kanske inte fantastisk, men den är i alla fall rätt supermysig och väldigt julig. Och nu vill jag ha en egen bokhandel (igen).

Under veckan publicerar jag två texter om två julromaner, en hyllning och en redig avrådan. Jag kommer säkert läsa vidare bland julböckerna någon vecka till och vem vet, i år kanske jag till och med klarar av myset hela vägen fram till jul…

I väntan på sånt jag läst i år hittar ni tidigare års julläsning här:
En oväntad jul av Natalie Cox
Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri
Juldagar av Jeanette Winterson
2017 års samlade julboksläsning

Vilka julböcker och julfilmer kan du tipsa mig om?

A thousand ships av Natalie Haynes

”Sjung o gudinna”… Och som hon sjunger!

Natalie Haynes har skapat en fenomenal och fantastisk väv av röster i A thousand ships. När Calliope, Ifigenia, Polyxena, Briseis, Andromache och alla andra kvinnor vi ibland bara känner till namnet, ibland inte ens det, äntligen får göra sina röster hörda händer det något med den som lyssnar.

Männen slåss i sina krig, här om Troja eller om det gudarna bestämt att de ska slåss om, en kvinna… Kvinnorna betalar priset när männen dör eller vinner.

Det ligger en sån styrka i dessa kvinnors resignation och samtidiga kamplusta. Den som verkligen griper tag i mig är Cassandra, hennes tragiska levnadsöde är omöjligt att inte röras av och sörja, men men det är nog Hecabe som bäst symboliserar vreden som brinner i dem alla. Och Clytemnestra förstås. Dråpligast (jo, jag skrattade faktiskt också när jag läste, inte bara förfasades och grät) är Penelopes allt mer uppgivna brev till den där fördömda Odysseus som tvunget måste bekämpa monster och lägra nymfer istället för att bara åka hem.

Jag tror att alla kan njuta av A thousand ships och kanske till och med lära sig något nytt, om inte annat om världen. Så oavsett om du kan dina myter eller om de varit dig helt ointressanta fram till nu så tycker jag att du ska ge den här boken en chans, jag har mycket svårt att tro att du kommer ångra det.

A THOUSAND SHIPS
Författare: Natalie Haynes
Förlag: Mantle (2019)

Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting

Kråkorna är en grafisk roman i ordet sanna betydelse – texten och bilderna lyfter och skapar varandra väldigt fint här.

Kim återvänder till barndomens mörkaste minnesvrår när hen* tar bussen ut till farmor och farfars hus som hen fått ärva. Där finns lappar och klotter på väggarna, där finns monster som vakar när hen sover, hen minns dem.

Kråkorna är en kuslig bok där rädslan aldrig tar överhanden. Det ruvande kan hela tiden hanteras och det står tidigt klart att det mörka finns lika mycket utom som inom Kim.

Kråkorna är en av de nominerade böckerna till Augustpriset. Eftersom jag inte läst någon annan av de nominerade i barn- och ungdomsklassen (än) så kan jag inte säga om jag tycker att den ska vinna, men det är helt klart logiskt och rimligt att den är nominerad.

* I första versionen av texten skrev jag “han” om Kim, men eftersom det i boken är ganska tydligt att man inte ska kunna veta om Kim är en kille eller tjej så ändrar jag det. Se inläggets kommentarer för ett litet samtal om detta.

KRÅKORNA
Författare: Anders Fager och Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2020)

Anteckningar av Tua Forsström

Igår skrev jag om poesin och dess läkande kraft, allt den betyder för mig. Tua Forsström skriver i Anteckningar att W H Auden menar att poesin är till för att ”Tillåta oss att umgås med de döda” ”påminna oss om att glädjas en smula åt livet eller åtminstone uthärda lite bättre, hålla oss sällskap en stund.” Det tycker jag är en vacker och sann bild av poesi, det är ju det den gör. Och det behöver vi sannerligen hjälp med just nu, i alla fall jag, att uthärda lite bättre.

Tua Forsström skriver så vackert och Anteckningar är så orimligt sorglig om ett barn som dött, ett barnbarn tror jag. Minnen av det som varit blandas med tankar om sådant som aldrig ska bli. Det gör ont, men Tua Forsström låter oss komma precis så nära att vi känner smärtan utan att falla ner i den.

Här finns djur i mångfald, rum som står tomma, sjöar som ska simmas i, en resa till Island. Och så finns här Vanessa…

Att mötas i saknaden är också ett sätt att påminna varandra om att glädjas åt småglimret och att inte bara härda ut.

ANTECKNINGAR
Författare: Tua Forsström
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Poesi är en väldigt bra och livsnödvändig sak!

Jag har ett väldigt kärleksfullt förhållande till poesi, det blir varmare och varmare med åren. Jag älskade i och för sig att deklamera och skriva av Edith Södergrans dikter i tonåren och jag har alltid varit förtjust i Nils Ferlin och Gustaf Fröding, av födsel och ohejdad Värmlands-vana. Men de senaste åren har jag känt hur jag bottnar allt mer i poesin som uttrycksform, den går rakt in i mig.

Jag har precis avslutat lyssningen på Tomas Tranströmers Östersjöar (i mycket fin författarinläsning) och har kastat mig in i Carol Anne Duffys fantastiska värld igen. Snart är det också min tur i bibliotekskön till årets nobelpristagare.

Så här skrev jag på Kulturkollo i våras:

Det är något med ljuset. Himlen är annorlunda nu när våren är i antågande. Vintern har inte varit så vintrig, men det är ändå något som skiftat.

Våren är för mig en tid av poesi. Just det har nog inte med ljuset att göra, mer med mörkret inuti. I år började poesivåren tidigt och jag har redan läst Akut viol (Lina Hagelbäck), I Rörelse (Athena Farrokhzad), Syster (Gro Dahle) och O (Judith Kiros) och Therese Widenfjords diktsamling Övervintra. Poesin behöver alltså inte handla om våren för att passa om våren i min värld. Det är något med ljuset och hur det gör ont, det är något jag inte kan förklara. Kanske är det det jag gör med mitt poesidyk, försöker hitta en förklaring.

Något alldeles vårpoetiskt är det definitivt med skogslandskapets vemod i alla fall, det vet jag säkert. När våren slår ut här blir det så tydligt att livet vaknar, att allt legat i dvala och det som pågått varit en väntan på liv snarare än själva livet. Och i den skönhet som överfaller mig ligger också vetskapen om att det, allt, är tillfälligt och förgängligt. Det som föds ska dö. Kanske är det därför jag finner störst vårigenkänning i Klara Fina Gulleborgs (i Kejsarn av Portugallien) omfamning av skogen en vårdag när hon ämnar lämna allt hon känner och älskar. Och kanske är det också därför jag när jag hör vårfåglar överallt tänker på den där grå lilla fågeln som Nils Ferlin skriver om, den som inte sjunger på andra sidan. Det är så mycket liv i våren att döden måste stå alldeles bredvid och knacka på axeln, som en påminnelse.

Min vårliga poesilängtan är inte ett utslag av depp eller morbiditet, det är mer ett sätt att hitta något som rymmer alla orden och känslorna som hotar svämma över efter att ha varit instängda i flera månaders tid. Poesin gör det, den rymmer och den förklarar. Den skapar ny mening i sånt som inte kan begripas.

Så var det alltså i våras och så är det nu när poesin speglar något annat i varande och natur. Döden är här. Löven förmultnar och allt fryser in och där finns fortfarande poesin som tröst och sällskap. Och om jag bara låter orden vagga mig så ska våren återvända, även om den känns långt bort nu.

Poesi är en bra och livsnödvändig sak oavsett när på året jag befinner mig. Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

En dos stryknin av Agatha Christie

När man läser En dos stryknin med vetskapen om att det var Agatha Christies debut står det ganska klart och tydligt att hon redan då var ett geni när det kom till att skapa intriger. Jag menar inte att En dos stryknin är särdeles fantastisk, men som första försök är den imponerande. Och det som gör hela hennes författarskap så fint finns med redan här – noggrannheten, förmågan att bygga miljö och karaktärer som är något mer än kuliss för ett mord till exempel.

Det fina med Agatha Christies deckare är att man aldrig kan lista ut vem mördaren är och att det inte spelar någon roll. Kanske skulle jag kunna om jag verkligen försökte, men jag vill så oerhört mycket mer gärna hänga med på den resa hon tar mig på.

Här får vi ett låst rum, ett gammalt gods, en arvtant, många misstänkta och så Hercule Poirot. Herregud en så osympatisk och hemsk karaktär, jag längtar efter att få umgås med honom igen…

EN DOS STRYKNIN
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark förlag (2018)
Inläsare: Maria Lyckow
Första boken om Hercule Poirot

När festen hamnar lite snett

Idag bjuder jag på ännu en återanvänd Maria Lang-text från Kulturkollo, den här publicerades första gången 2017.

Jag tror att ni vet vid det här laget var jag står när det kommer till fester. De kan vara alldeles, alldeles underbara säkert, men helst slipper jag dem helt och hållet (ja, ja det finns undantag, men låt oss bortse från det nu så jag kan få ihop det här relativt cyniska inlägget). Det är kanske inte totalt överraskande att jag idag väljer att fokusera på festligheter som går åt skogen, väldigt mycket åt skogen, men som jag (tack och lov!) inte behöver bevista i egen hög person för att uppleva.

Det finns förstås ett helt gäng fiktiva kalas som havererat totalt. Minns Ninni Schulmans klassåterträff och lussefesten i Svart Lucia (säg att ni inte glömt Svart Lucia, som jag älskade den och så orimligt dålig som jag misstänker att den var…). Men drottningen av partykatastrofer måste väl ändå vara Maria Lang. Nämn en festsort och jag lovar att hon besudlat den med blodig ond bråd död.

Där finns bröllopsfesten som väl i och för sig aldrig hålls om man ska vara noga (Kung liljekonvalje av dungen), de många studentskivorna, midsommarfesten (En farlig man), kräftkalaset (Mörkögda augustinatt), julaftonsfirande (Tragedi på en lantkyrkogård) och den allmänna mysfesten på sommarön (Mördaren ljuger inte ensam). Maria Lang har naturligtvis också förstört en egen klassåterträff i Vi var tretton i klassen och Luciahögtiden i Ljusklädd med ljus i hår. Små sammankomster, stora megakalas – mig veterligen har hon låtit dopkalasen vara ifred, men i övrigt har hon demolerat dem alla. Det är min typ av festförstörare det. En sann själsfrände.

PS: För dig som är lika förtjust i Maria Langs partydemolerande (eller kanske andra delar av hennes författarskap…) som jag så har jag satt ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern, missa inte!

Bild: PublicDomainPictures [CC0]

Liket i biblioteket av Agatha Christie

Hon är så rasande skicklig Agatha Christie, skriver med sån schvung och är inte rädd för att få det att gå undan. På ett sätt struntar jag i vem som gjort det, jag njuter bara av att försöka hänga med i turerna.

I Liket i biblioteket är det miss Marple med allehanda poliser och privatdetektiver som löser gåtan. Jag tror inte att en skrivcoach i världen skulle rekommendera någon att skriva en deckargåta med så många personer som uppenbarligen inte är misstänkta, och ändå funkar det så väldigt bra! Man blir helt bortkollrad, på ett bra sätt.

Själva gåtan där en strypt ung flicka hittas i överste Bantrys bibliotek och ingen vet vem hon är eller hur hon hamnat i biblioteket är sorglig från början till slut. I det där utlämnade och ensamma som ligger över hela den delen av historien låter Agatha Christie ana att hon vill, kan och gör långt mer än att skriva ordinära mysdeckare.

LIKET I BIBLIOTEKET
Författare: Agatha Christie
Förlag: Albert Bonniers förlag (2000)
Översättare: Einar Thermæenius

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel

Jag har aldrig läst Agneta Pleijel tidigare, men jag kommer absolut läsa henne igen.

Dubbelporträtt är ett lågmält, oerhört finkänsligt och känslosamt porträtt av den framväxande vänskapen mellan konstnären Oskar Kokoshchka och hans ovilliga motiv Agatha Christie (det är maken och dottersonen som propsar på att det naturligtvis måste målas ett porträtt till 80-årsdagen). Vi får följa dem under de sex sittningar som leder fram till porträttet och det är fascinerande hur levande dessa möten blir, med så små, förfinade medel.

Jag tycker mycket om Agneta Pleijels språk och hur hon skriver fram berättelsens huvudpersoner, med precis det mått respekt och fantasi som fordras när man tar sig an personer som verkligen existerat.

DUBBELPORTRÄTT
Författare: Agneta Pleijel
Förlag: Norstedts (2020)