Den liderliga häxan av Åsa Bergenheim

Åsa Bergenheim bedriver ingen egen forskning i Den liderliga häxan, det hon däremot bidrar med är ett delvis nytt perspektiv. Visst har det sexuellas roll i häxprocesserna och i den kvinnohatiska instruktionsboken till kvinnoförtryck som var Häxhammaren lyfts fram, men inte så här tydligt (tror jag, jag har läst mycket, men långt ifrån allt).

Det här är en välskriven och väldigt intressant bok om svenska trolldomsprocesser och skeenden i samband med dem. Det jag främst tycker om är hur Åsa Bergenheim lyckas skriva fram ett samhälle där allt hänger ihop och där till och med rena vansinnigheter som ”Det stora oväsendet”, kvinnor som bränns levande och barn som lever på att anklaga, blir begripligt.

Lättläst är den också boken, jag kan varmt rekommendera den till alla historiskt intresserade och till alla som vill öka på sin förståelse för historiska skeenden och samhälleliga strukturer.

DEN LIDERLIGA HÄXAN – HÄXHAMMAREN OCH DE SVENSKA HÄXPROCESSERNA
Författare: Åsa Bergenheim
Förlag: Carlssons (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Cromwell-tisdag: Wolf hall & Bring up the bodies

Det närmar sig final för denna inläggsserie, nästa vecka kommer min slutgiltiga (nåja) text om The mirror and the light. Så här på upploppet tänker jag att det kan passa att läsa mina texter om de två föregående böckerna från när det först begav sig.

Wolf hall

Ni som har besökt Fiktiviteter innan vet att jag har hållit på med den här romanen ett tag och ni vet också att jag har tjatat om hur bra den är både här och var. Anledningen till att den har tagit så mycket tid i anspråk är troligen att den trots allt är ganska krävande att läsa. Språket är otroligt viktigt och engelskan är inte så lättläst alla gånger (gissa om jag har lärt mig många nya ord). Sen har jag nästan från börjat fruktat den här dagen – när boken tar slut och jag helt plötsligt står här och ska klara mig själv…

Huvudpersonen, som vi får följa på mycket nära håll, är Thomas Cromwell. Han föddes, ca 1490, som son till en hetlevrad smed och levde stora delar av sin barndom på resande fot (på rymmen hemifrån) i Europa där han lärde sig att vrida sanningen och reglerna för att överleva. När boken tar sin egentliga början är Cromwell i fyrtioårsåldern och nära rådgivare till den förut mäktige kardinal Wolsey som nu håller på att störtas i fördärvet. Mantel låter oss följa Cromwells resa mot maktens topp och i slutet står han så högt han någonsin kan komma i kungens gunst och vi kan ana att resan neråt snart ska ta sin början.

Det är återigen berättelsen om Henrik VIII och hans Anne Boleyn som berättas. Till Mantels absoluta fördel kan sägas att hon uppehåller sig vid de, i alla fall enligt mig, intressantaste bitarna. Det handlar om spelet för att uppnå Annes upphöjning, om kyrkans reformation och om den makthungriga kampen att få stå kungen närmast. Mantel menar att Cromwell är den som lyckas, den som står kungen närmast i denna tid då “man is wolf to man”.

Cromwell som alltid tidigare beskrivits som en ond man med tonvikt på ond blir genom Mantels penna en man med betoning på människa. Bokens absolut främsta fördel är att den är humanistisk, att alla som spelar en roll är människor. Hon låter mig identifiera mig med honom, känna för honom, se mig själv i honom. Och nu pratar vi om en man som deltar i att genomdriva avrättningar av sina meningsmotståndare. Läsaren får befinna sig utanför Towern när Cromwell ser Thomas More (som han själv mycket aktivt drivit i döden) avrättas men också i det sovrum där han förlorar sin dotter och smeker hennes kind för allra sista gången. Cromwells komplexitet säger något om Mantels förmåga men också om hennes världssyn. Jag som inte tror att begreppet “ondska” som förklaring är särskilt mycket annat än försök att komma undan en djupare förståelse (jag tycker exempelvis att det är destruktivt att förklara en hemsk handling med ondska eftersom vi då lätt släpper försöken att förstå och komma vidare med ett problem) älskar tanken att alla människor är människor och att det mesta kan förstås. Eller kanske framförallt att vi måste försöka förstå för att förstå oss själva.

Att göra sin huvudkaraktär mänsklig och mångbottnad är kanske inte så ovanligt men Mantel lyckas även göra övriga karaktärer intressanta och mångfacetterade. Jag tycker särskilt om relationen mellan Cromwell och More. Cromwell tycker oerhört illa om More, av delvis höljda anledningar som bottnar i ett gemensamt förflutet, vilket också färgar bilden av More i boken. Det anmärkningsvärda är dock hur Mantel med små glimtar av beundran eller ömhet mellan de båda männen lyckas göra också More mänsklig och i viss mån älsklig.

Mantel är över huvud taget de små medlens mästarinna. En liten blinkning eller ett enda ord får säga en hel mening och skildra en hel händelsekedja. På en sida låter hon Cromwell vakna en vanlig dag men när första halvan av sidan gått har han plötsligt förlorat båda sina döttrar. Det är en händelse som många andra skulle ha gjort oändlig och känslofull. Mantel låter det ske. Det koncisa till trots så gråter jag hejdlöst och Cromwell förändras för alltid. På den halva sidan har en del av grunden till hans person lagts och han kommer sedan för alltid bära med sig sina döttrars vålnader.

Slutligen är boken intressant också som klasskildring. Hur Cromwell kan komma fram genom att medvetet och omedvetet dölja sin bakgrund och sitt själv – i en värld där bakgrund och anor är allt. Troligen är det just därför att han inte är en av dem som han kan ta sig dit han kommer. Han är undantaget som bekräftar regeln på flera sätt. Cromwells inre kamp och den ständiga refereringen till honom som “a blacksmiths son” är dock talande för hur mycket ett undantag han var.

Jag som är rätt så besatt av just den här epoken av Englands historia har naturligtvis haft julafton ända sedan jag insåg att boken fanns men jag tror att det är en allmängiltig bok som kan intressera också den som är genuint ointresserad av historia. Som alla stora historiska romaner har den inte sin tyngdpunkt i det historiska. Det är en stor roman helt enkelt.

Originalinlägg från 2010 finns här.

Bring up the bodies

Bästa. Boken. Någonsin.

Räcker det så eller?

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva… Jag försökte häromdagen förklara för min man varför Mantel och Bring up the bodies är så bra. Gråtmild snyftade jag något om hur fantastiskt det är att få lära känna en karaktär (Thomas Cromwell) på djupet samtidigt som han själv gör det. Jag redogjorde osammanhängande för en scen där just det blir så tydligt för mig och det faller ju rätt platt som bokförmedlingsmetod. Jag har inte sett min man springa till bokhyllan och vittja Mantelsektionen än i alla fall…

Kanske är det för att jag alltid varit smått besatt av Anne Boleyns öde och läste mycket om det i tonåren som jag älskar det här så mycket. Kanske är det för att det är en så effektiv och “bra” historia. Men det krävs ju något särskilt för att kunna berätta den också. Och Mantel är verkligen fantastisk med språket, hur hon håller tillbaka och sen droppar de viktiga orden som säger allt sakta, sakta. Hur hon inte bestämmer sig för om vi ska gilla Cromwell (eller någon annan) eller inte. De är alla rätt hemska och älskansvärda, som folk är mest. Och när Cromwell gör det historien säger att Cromwell gjorde så är det lika fasansfullt som alltid men jag förstår hur han fungerar och varför han gör det vilket gör allt ännu lite mer fasansfullt.

Wolf Hall var fenomenal, Bring up the Bodies är kanske ännu bättre och nu är det bara att vänta på den sista boken om Thomas Cromwell, smedsonen som tog sig till sidan av tronen (att det här är en oerhört intressant berättelse om klass har jag inte ens nämnt men det är det), och med tanke på vad som ska hända där så lär det inte bli mindre spännande. Hilary Mantel har nu också följt upp sitt mästerverk med ett till vilket gör mig ganska lugn inför fortsättningen, det är så skönt att kunna lita på en författare.

Jag har förstått att Hilary Mantel inte hör till de allra mest lästa i Sverige (hon är ju fortfarande inte översatt till svenska vilket hon borde vara) men finns det möjligen någon där ute som läst något annat av henne? Själv är jag nyfiken på den där boken om Franska revolutionen (A Place of Greater Safety) – någon som läst och kan säga om den är någonstans i närheten av så bra som Wolf Hall och Bring up the Bodies?

Originalinlägg från 2012 finns här.

Lucy av Jamaica Kincaid

Bokmässan 2019 var mitt livs bästa bokmässa, så bra att jag bestämde att det skulle vara min sista på ett tag (sen kom pandemin och fattade det slutgiltiga beslutet åt mig, men ändå). Det allra bästa var förstås att jag fick träffa Max Porter, där saknar jag fortfarande ord. Det näst bästa var att jag fick lyssna till Jamaica Kincaid (och om jag minns rätt så gjorde jag det precis efter att ha lämnat Porter-träffen).

Jag har redan innan dess vetat att jag tycker förtvivlat mycket om Jamaica Kincaid, hennes skärpa, humor och bubblande, lågintensiva vrede. Jag läste den till formatet småttiga En liten plats och insåg för länge sen. Nu har jag äntligen läst vidare i hennes bibliografi och kommit till Lucy.

Lucy anländer till New York från hemön (det nämns inte vilken det är, men det skulle förstås kunna vara den ö där författaren själv växte upp, Antigua) utan att önska sig något annat än att få komma bort. Bort från mamman, förväntningarna om vem hon är och kanske tryggheten i det invanda. Hon lever som au-pair hos en välbeställd familj och hennes sätt att genomskåda, klä av och ifrågasätta dem är allt. Allra mest bränner det till i de mycket stillsamma reflektionerna över kolonialismen, hur vardagen på ön påverkats av vad som tänks och behövs på fastlandet. Där kommer Jamaica Kincaid skärpa fram på det elaka och torrhumoristiska sättet.

Jag tycker mycket om Lucy, såväl boken som personen och jag anar att allt i Jamaica Kincaids författarskap hänger mer eller mindre samman så visst hopp hyser jag om att kanske återknyta bekantskaperna längre fram. För läsa vidare kommer jag naturligtvis att göra.

LUCY
Författare: Jamaica Kincaid
Förlag: Tranan (2017)
Översättare: Lena Fagerström
Serie, Tidigare delar: titel
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Frukten av ett brott av Trevor Noah

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med Frukten av ett brott. Den är så mycket och visade sig snabbt överstiga mina förväntningar. Jag började läsa den eftersom jag gillar Trevor Noah och hans eftertänksamma humor och kloka allvar. Det var också vad jag fick när jag läste boken, men jag fick också mycket, mycket mer.

Frukten av ett brott är berättelsen om hur Trevor växer upp i Sydafrika under och i efterdyningarna av Apartheid-systemet. Hans mamma är svart, tillhör xhosa-folket, och hans pappa är vit, från Schweiz. Trevor är i sig själv ett bevis för föräldrarnas brottslighet, han är ett förbjudet barn. Jag lär mig oerhört mycket om Sydafrika, Apartheid och västvärldens självcentrering när jag läser den här boken, och jag trodde ändå att jag hade lite koll. Jag hade ingen koll. Trevor Noahs sätt att beskriva kulturer som möts och kolliderar är imponerande och viktigt. Jag hoppas att hans bok blir läst av många av oss som tror att vi har lite koll.

Frukten av ett brott är också en ibland förtvivlad kärleksförklaring till en mamma, Patricia Noah som verkligen gett sitt allt för sina barn. Det är inte utan att jag älskar henne efter att ha läst hur mycket Trevor älskar henne. Hon är inte en mamma utan problematiska föräldraegenskaper, men hon är en förebild när det kommer till vad hon vill ge barnen. Och jag behöver bara läsa några sidor in i boken för att begripa varför Trevor Noah är en så självklar feminist, med den förebilden hade han inget val.

FRUKTEN AV ETT BROTT
Författare: Trevor Noah
Förlag: Mondial (2019)
Översättare: Kjell Waltman, originaltitel: Born a crime
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Bokmalen

Cromwell-tisdag: Glädjen i att läsa om, och dessa fantastiska översättningar

Nu under sommaren, i semestertider tycker jag att det är på sin plats att återpublicera denna text där jag försöker ge ett motgift till alla former av lässtress. Jag jobbar som bäst på att följa mina egna tips…

När jag läste igenom texten här under, som är det enda jag skrivit om läsningen av de svenska översättningarna av böckerna, eftersom det var först i höst och vinter som jag läste dem så, så insåg jag att jag glömt att nämna det allra viktigaste. Jag glömde att hylla den fenomenale översättare Jesper Högström. Jag begriper inte hur det är möjligt eftersom jag beundrat hans arbete långt innan jag läste det, hans sätt att förhålla sig till och tala om Mantels romaner är så himla fint (mer om det kan du läsa i Annas intervju på Kulturkollo). Och när jag nu äntligen läste översättningarna njöt jag var sekund av att vara i händerna på inte bara en utan två konstnärer. Så äras den som äras bör, Jesper Högström är en fenomenal översättare! (Och min plan är naturligtvis att så snart boken släpps på svenska också införskaffa den utgåvan och förlänga möjligheten till läsning innan det är obönhörligen slut.)

Här kommer så inlägget (sorgligt utan översättarhyllning) som jag skrev i februari, det känns som en livstid sen men är lika aktuellt nu som då. Originalinlägget hittar du här.

Jag har inte fått supermycket nytt läst den senaste tiden, en hel del har påbörjats, men inte så mycket har fångat mitt intresse. Det beror dels på trötthet inför julledigheten och trötthet i och med anpassningen till vardagsliv efter densamma, dels på att annat pockat på uppmärksamhet.

Jag hade bestämt mig inför julen att min huvudsakliga uppmärksamhet skulle ägnas åt Wolf hall. Sen ramlade jag i fällan att bygga bokhögar och tänka att ”den måste jag läsa och den måste jag läsa, och den och den och den.” Jag blev helt enkelt sjukt läststressad och satt mest och stirrade på bokhyllan med hjärtklappningen ylande i kroppen. Men så sov jag på saken och så la jag undan allt och läste bara Wolf hall, som jag bestämt. Och herre så avkopplande det varit.

Jag har läst lite poesi parallellt och lite serier, lågintensivt och långsamt. Men mest har jag bara hängt med Thomas Cromwell, njutit av sällskapet och funderat över vad det är Hilary Mantel gör som gör det så bra. Wolf hall är precis så bra som jag mindes, ännu bättre nästan andra gången när jag inte behöver slå upp och krångla så mycket. Jag har gett den så mycket tid och inte en enda minut var förslösad. Nu har jag läst För in de döda också och den är mycket mer lättläst och jag blev riktigt ledsen när jag insåg att jag skulle hinna klart den innan tredje boken kommer om någon månad. Nu får det väl bli lite annat ett tag, men så snart jag har The mirror and the light i min hand tänker jag bege mig in i den med hela min uppmärksamhet. Om det ska bli något till bokblogg här så får jag nog simma upp till ytan och rapportera där innifrån ibland. För så mycket annat blir nog inte läst förrän de där 900 sidorna är inpräntade i mitt hjärta.

Innan jag slutar vill jag bara trycka lite på att det är ytterst vilsamt att koppla bort alla läslistor och eventuell lässtress (jag drabbas i alla fall av sådan ibland) och försjunka i en riktigt god omläsning. Jag rekommenderar det varmt.

Sir John Franklin’s Erebus and Terror expedition lost and found av Gillian Hutchinson

Det är något med de här vanvettiga expeditionerna som lockar mig. Kanske försöker jag bara förstå mig på dem, det vore så mycket lättare att begripa om jag trodde att de hade vetenskapliga ambitioner, men det verkar mest handla om äventyr och ryktbarhet… Jag fattar inte, men kan inte nöja mig med det.

Jag förstår Bea Uusmas intresse i Expeditionen och jag förstår varför Dan Simmons försökte begripa genom skräck. Själv fascineras jag kanske mest av att vi inte kan få svar på våra frågor. Alla dessa liv till spillo och vi vet inte hur eller egentligen varför.

Den här boken berättar den bekanta berättelsen om när skeppen Erebus och Terror och dess besättningar gav sig ut för att söka nordvästpassagen våren 1845 och aldrig mer syntes till. Eller inuiterna såg dem när de gick in i döden, men deras familjer såg dem aldrig igen. Först 2014 och 2016 återfanns skeppen. Frågorna kvarstår, sjunkna skepp kan inte tala. Men det boken ger är bilder – kartor, kvarlämnade tallrikar, klädesplagg och lik. Det är fasansfullt. Fascinerande. Fortsatt obegripligt och ändå ger bilderna lite begriplighet, eller i alla fall närhet. Jag förstår att de var människor på riktigt och jag förstår vad det innebär. Jag huttrar i sommarvärmen.

SIR JOHN FRANKLIN’S EREBUS AND TERROR EXPEDITION LOST AND FOUND
Författare: Gillian Hutchinson
Förlag: Bloomsbury (2017)
Boken kan kanske lånas på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Cromwell-tisdag: Djupt in i mörkret

Efter några veckor av långsamläsning på grund av trötthet så är jag nu inne i en intensiv The Mirror and the light-läsning. Jag läser och när jag inte gör det så längtar jag.

Jag vill inte säga så mycket just nu, jag vill bara läsa, men det jag tycker om och inte tycker om allra mest är hur mörkt och tungt det är också innan det blir det. Thomas Cromwell omger sig med spöken av dem han förlorat, men också av dem han berövat livet. Trots att han förnekat sin del i det börjar han redan när det fortfarande går bra för honom erkänna för sig själv att det var en hämnd, att det var han som drev på. Och han börjar ifrågasätta hela grunden för sin existens. Det är så förfärligt tungt att följa med in i, och det är så fantastiskt bra skrivet.

Nu lämnar jag dig här och återvänder till läsningen. Äntligen.

Brännaren av M. W. Craven

Det är något med sommaren som lockar fram mina mordiska instinkter eller det där möjligen allmänmänskliga seriemördarintresset som lurar i mig. Ibland umgås jag då med Sharon Bolton, ibland Val McDermid men nu har jag fått en ny makaber bästis.

M. W. Cravens Brännaren är riktigt bra i det att här finns inga goda människor, allt är skitigt och mörkt och ont, men de man räknar med ska vara genomruttna kanske inte är det. Här lurar monster bakom titlar och pengar och här begravs hemligheter djup, djupt.

I centrum för berättelsen står avstängde kommissarien Washington Poe vars namn hittas inristat på det senaste offret för seriemördaren som jagas. Han som bränner sina offer levande i stencirklar i Lake district. Poe kopplas in i fallet och ställs snart inför alla möjliga former av hemsökelser.

Jag tycker om Poe och jag älskar (älskar!) Tilly Bradshaw. De utgör ett underbart utredningspar som jag vill följa till slutet. Jag tycker också om den komplexa berättelsen som rullas upp. Jag anar tidigt vem som är mördaren, men jag vet inte varför förrän det avslöjas i boken så det är helt ok. Jag älskar den sympati jag känner för Brännaren och den avsky hans offer fyller mig med. Jag gillar att föras över till den mörka sidan och möta mig själv där.

Jag kommer definitivt läsa fler böcker om Poe och Bradshaw, frågan är om jag orkar vänta på att de översätts.

BRÄNNAREN
Författare: M.W. Craven
Förlag: Modernista (2020)
Översättare: Gabriel Setterborg, originaltitel: The puppet show
Första delen i en serie
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Cromwell-tisdag: Jag minns när jag läste dem för allra första gången…

Jag har återkommit och återkommit till de här böckerna, jag har tjatat och tjatat och tjatat och jag förstår om ni är trötta vid det här laget. Jag förstår, men jag struntar i det och tjatar lite till genom att återpublicera ännu ett av dessa hyllningsinlägg. Ursprungsinlägget finns att läsa här.

Jag minns när jag läste Wolf hall första gången och hur oerhört dåligt jag mådde och hur mycket det förbättrade mitt liv att Hilary Mantel så uppenbart skrivit boken alldeles särskilt för mig.

Att jag mådde dåligt berodde på att jag fått sparken från ett jobb jag ändå inte gillat och att jag inte visste hur framtiden skulle bli, jag gick in i en depression som blev ganska djup till slut. Mitt sällskap om dagarna var Wolf hall som jag läste mig igenom ord för ord, med en engelsk ordbok vid min sida och med ett oerhört tålamod. Hilary Mantel hade som sagt alldeles uppenbart tänkt på mig när hon skrev boken, hur ska man annars förklara att den innehöll allt jag älskar – historia, Anne Boleyn, karaktärer att förälska sig i för att de inte är perfekta, ett språk som aldrig sett sin like.

Jag läste Wolf hall vintern 2009/2010, precis när boken fått sitt välförtjänta Bookerpris. Sen läste jag Bring up the bodies sommaren 2012, precis när den kommit ut och innan den fick sitt välförtjänta Bookerpris. Jag grät lite av lättnad när oron släppte och jag insåg att den var precis lika bra.

I mars fick vi veta att den tredje, länge efterlängtade boken ges ut till våren. Livet förändrades igen.

Om mornarna så finns det sen i augusti en stund då det inte spelar någon roll att det är tidigt. Det är en stund jag kan längta efter och en stund jag kan vilja stanna i för alltid. Det är stunden med Thomas Cromwell och Hilary Mantel.

Jag förbereder ankomsten av Hilary Mantels tredje bok om Thomas Cromwell, The Mirror and the light, som om det vore frälsarens fördelse. Som jag längtat! Så nervös jag är! För Wolf hall och Bring up the bodies är verkligen precis så bra som jag minns dem. Jag läser Jesper Högströms svenska översättning nu för första gången och det är verkligen remarkabla berättelser, språket är fantastiskt men ändå är det alltid människorna som står i fokus, som är huvudsaken.

Jag kan inte hoppas att The Mirror and the light ska kunna mäta sig med sina föregångare, så bra kan inte en författare vara. På så sätt är det dumt att läsa om dessa nu. Men jag kan samtidigt aldrig ångra en sådan sak. Jag gissar att trilogin om Cromwell kommer vara det jag lyfter fram som mitt allra bästa när jag anmodas att boktipsa på ålderns höst. Jag tror inte att något annat kan vara större ens när jag som 107-åring ser tillbaka på min läsning. Det är så fantastiskt bra!