Frankissstein av Jeanette Winterson

Åh Jeanette Winterson, vilken genial författare hon är!

Frankissstein är en bok om att vara den man är, bli den man är, att finna sig tillrätta i livet och göra det man behöver göra för att hitta mening och behålla vettet. Tror jag. Jag tror också att Frankissstein är en bok om kärleken och dess drivkraft, om ensamhet och utsatthet och längtan. Allra mest är det nog en betraktelse över det djupaste innersta mänskliga, den där kampen för att förstås sig själv – vem är jag? Vad är jag? Vad är mänskligt?

I Frankissstein tar Jeanette Winterson sin utgångspunkt i den där mytiska semestern vid Genèvesjön 1816, då när Mary Shelley skapade Frankenstein. Sen rör vi oss mellan denna skapnad och dess mästare, via Bletchley och kodknäckande och till sexrobotar på en mässa i dagens USA. Det är precis så knäppt som det låter och ingen annan hade kunnat få det att hänga ihop så sömlöst och självklart som Jeanette Winterson.

När jag hade läst klart den här boken blev jag sittande, nystande i trådar en lång, lång stund. Jag brast i skratt när jag insåg att ”såklart var han en version av honom, han heter ju till och med nästan samma”. Och så ville jag läsa om igen. Det är ett oerhört gott betyg till en bok. Min enda anledning till att jag inte läst Frankissstein förrän nu är att jag egentligen ville läsa om Frankenstein först, men jag hade inte tålamod med det. Nu är jag ändå väldigt sugen på att ge mig på urberättelsen för att om möjligt hitta ännu fler glimrande ädelstenar i denna skatt.

FRANKISSSTEIN
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Wahlströms & Widstrand (2020)
Översättare: Lena Fries-Gedin
Andra som skrivit om boken: Enligt O, …och dagarna går

This is how you lose the time war av Amal El-Mohtar och Max Gladstone

Jag borde nog ha läst det här som pappersbok för att hänga med riktigt. Ljudboken förvirrar mig, eller det är naturligtvis min oförmåga till koncentration som förvirrar mig, men sånt är lättare att övervinna på papper. Samtidigt tycker jag väldigt mycket om hur boken är inläst och jag gillar boken trots (eller möjligen tack vare, det finns ju en möjlighet att boken är skriven så också) förvirringen, så det var nog inte så fel ändå.

Vad This is How you lose the time war handlar om? Nja, kärlek, tidsresor, brev, uppdrag, att hitta och förlora sig själv, att offra sig och allt. Tror jag. Typ. Jag tror att det är lite flytande och oklart och öppet för tolkning oavsett koncentrationsförmåga, det tycker jag också mycket om.

THIS IS HOW YOU LOSE THE TIME WAR
Författare: Amal El-Mohtar och Max Gladstone
Förlag: Simon & Schuster (2019)
Inläsare: Cynthia Farrell och Emily Woo Zeller

Och de nominerade (kanske) är…

Jag är alltid helt fel ute när det kommer till att tippa augustnomineringarna, med allra största säkerhet beroende på att jag läser så pass lite nytt svenskt, jag använder mig däremot en hel del av nomineringarna när de kommer för att hitta läsvärda böcker.

Här kommer således inte ett tips, men väl en förhoppning om att dessa böcker ska lyftas av augustjuryerna ikväll, de är nämligen väldigt bra. I övrigt hoppas jag på en riktigt mastig lista över böcker jag vill läsa när kvällen är slut.

I faktaklassen kan jag mycket väl tänka mig att Peter Englunds Söndagsvägen nomineras, men jag ser ännu hellre Klubben av Mathilda Gustavsson, Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba och Vi är Orlando av Johan Hilton bland de nominerade.

I den skönlitterära klassen håller jag en liten tumme för Agnetha Pleijels Dubbelporträtt som känns väldigt August-mässig. Jag läste precis ut den och tyckte mycket, mycket om den i all sin lågmälda ömsinthet.

I barn- och ungdomsklassen har jag inget att bidra med, men det är den jag ser allra mest fram emot att boktipsas av.

Uppdatering: Jag fick som jag ville med ”Herrarna satte oss hit” och är mycket nöjd så. Nu ska jag ägna mig åt lite botaniserande bland titlarna och se vad som hamnar på läslistan. Alla nominerade hittar man numera här.

Skrivsöndag om platsen (eller Inte ett eget rum, men ändå ett skrivbord)

Det här är mitt skrivbord och det är en väldigt viktig plats i mitt skrivliv. Det är viktigt av flera anledningar, en av dem är att då jag inte har lyxen av ett helt eget rum som Virginia Woolf förespråkar så är det här skrivbordet rakt igenom min egen plats att skapa och vara vid.

Jag har fyllt skrivbordet med saker som inspirerar mig och påminner mig om vad jag gillar med att skriva. Där finns ljusstakar jag använde i tonårsrummet för att skapa mysstämning, där finns en bild ur en av mina favoritböcker (Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall) och där finns favoritcitat (Virginia igen: ”No need to hurry, no need to sparkle…”)

Det finns ytterligare en anledning till att just det här skrivbordet är så viktigt och det är att jag haft det i min ägo i ganska många år nu och innan det tillhörde det min pappas mormor. Det är en möbel med historia, jag minns det från hennes hem och när jag sitter vid det så tänker jag nästan alltid på henne och att hon satt där och skrev sin dagbok. Hon var hur cool som helst och jag tror att jag någon gång vill försöka skriva hennes historia. Det känns fint att dela skrivandet med henne där, och att ha henne med mig.

Har du en egen plats för ditt skrivande?

Till Hagfors! En intervju med Ninni Schulman

När jag i morse skrev om Ninni Schulmans senaste bok, Flickebarn 291, blev jag sugen på att publicera den intervju jag gjorde med henne på Kulturkollo 2015. Den handlar om Hagfors (som jag nästan växte upp i och hon skriver om) och om att skriva om sånt som finns i verkligheten. Första gången publicerades den här.

Till Hagfors!
Sånt som baseras på verkligheten får ofta en annan tyngd än sånt som hittas på från grunden. Böcker som utspelar sig på ens uppväxtort letar sig in på sätt som andra böcker inte gör.

Jag är uppvuxen i en värmländsk liten ort som heter Uddeholm, jag har gått i skola i en något lite större ort som heter Hagfors. Jag har ett djupt ambivalent förhållande till stället eftersom jag verkligen avskydde det under skoltiden.

När Ninni Schulman började skriva sina deckare om journalisten Magdalena Hansson och lät dem utspela sig i mina värmländska hemtrakter var det en liten utmaning för mig att läsa. Mina egna upplevelser ställde sig till en början i vägen för läsupplevelsen, men böckerna kom att bli ögonöppnare för mig.  När jag läst har det blivit lättare för mig att se människorna och relationerna snarare än Hagfors som en symbol för allt som var fel under en period i mitt liv. Jag har mjuknat i min inställning och det är väldigt skönt. Därför ville jag ställa några frågor till Ninni om det här med fiktion och verklighet och relationen till Hagfors före och efter deckarna.

Hur får du idén till en ny bok – är det oftast en händelse, en relation eller kanske en plats som pockar på uppmärksamhet?
– Det är lite olika. Ibland är det en miljö (som älgjakten i Svara om du hör mig) eller en händelse (som i Flickan med snö i håret).

Nya boken kom till mig som en scen, en ensam bil som står övergiven intill en väg. Vart hade bilägaren tagit vägen? Vad hade hänt? Det ville jag ta reda på.

Hur och varför valde du att böckerna skulle utspela sig i just Hagfors?
– Flera anledningar faktiskt. Dels utspelar sig så många böcker i Stockholm och jag kände att jag ville skildra min egen hembygd. Nu kommer jag ju inte i från Hagfors utan från Lesjöfors, men på något vis kändes det viktigt att beskriva livet i en bruksort i glesbygden, som ju är något helt annat än livet i huvudstaden.

Dels kändes det lättast att låta boken utspela sig i en bekant miljö. Jag bodde och jobbade i Hagfors 1995-1998.

Känns det annorlunda att besöka Hagfors nu sen du började skriva böckerna?
– Mycket. Det känns som att vistas i en teaterkuliss. Haha. Nej, men det känns faktiskt skumt. Mentalt är jag i Hagfors nästan hela tiden under mina skrivperioder och då blir det märkligt att komma dit på riktigt. Förväntar mig nästan att möta Magdalena på Coop, typ.

Tänker du på Hagforsborna när du skriver, hur de ska reagera? Har du fått några reaktioner från orten?
– Både ja och nej. Inför första boken var jag ganska rädd att Hagforsborna skulle ta illa upp (även folk i Lesjöfors). Även om jag har släkt och vänner kvar så var det ju länge sedan jag flyttade från Värmland och jag var skräckslagen inför att folk skulle tycka att skrev dumheter. Men som tur är har jag faktiskt bara mött positiva reaktioner. Folk verkar glada över att deras verklighet och ort beskrivs.

Men när jag skriver försöker jag att inte tänka för mycket. Det är ingen reklambroschyr för Hagfors jag skriver, direkt. Det är både svart och vitt och det måste det vara.

Hade det varit enklare eller svårare att skriva om en fiktiv stad tror du?
– Kanske. Då hade man inte behövt ta hänsyn till verkligheten, men samtidigt tråkigt. Det är kul att läsarna kan åka till Hagfors och känna igen Kaffestugan och Blinkenbergsparken och så vidare. Det ger en extra dimension till berättelsen.

Jag tycker om alla dina böcker, och tycker att de dels “stämmer” (i detaljer, gator osv) så bra, dels ger en bra känsla för staden. Allra närmast kom dock Svara om du hör mig eftersom den kretsar kring ett jaktlag och jag kunde (som minnen från min barndom) känna doften av rök från min pappas jaktkläder när jag läste den. Har du en favorit bland dina egna böcker eller någon favoritscen/favoritrelation?
– Vad roligt! Jag blir jätteglad att höra det. Jag har nog ingen favoritbok, tror jag, men det är klart att debuten alltid har en speciell plats i hjärtat.

Jag tycker faktiskt om alla mina karaktärer, men om jag ska välja en relation så kommer Magdalena och Petter upp. Det är alltid lätt och kul att skriva deras scener och om jag ska välja någon favoritscen så blir det nog deras första promenad tillsammans i Flickan med snö i håret.

Det är karaktärerna och deras vardagsrelationer som gör det så roligt att skriva bok efter bok för jag måste ju bara få reda på hur det ska gå för dom.

Kan du säga något om vad som väntar oss i din senaste bok, Vår egen lilla hemlighet, och hur ser framtiden ut – kommer det fler böcker om Magdalena?
– Den nya boken är ganska otäck och känslosam. Vissa scener grät jag när jag skrev. Det var riktigt jobbigt. (Kommentar: vi vet ju nu hur fantastiskt fin den boken var, seriens bästa hittills! Här kan du läsa min recension av den.)

Jag har redan börjat på bok nummer fem om Magdalena, så det blir fler böcker om Hagfors.

Finns det någon plats som du skulle vilja se som skådeplats för en roman?
– Svår fråga. Jag söker och hittar nya platser hela tiden. Men ibland längtar jag ut från Hagfors kommun, det ska jag säga. Haha.

Har du någon favoritbok just nu som du skulle vilja tipsa oss om?
– Har precis börjat läsa Att föda ett barn av Kristina Sandberg och är helt tagen och djupt imponerad

Bild: ”Hagfors” av Ulf Lagerkvist – Ulf Lagerkvist. Licens under Public Domain via Wikimedia Commons.

Flickebarn 291 av Ninni Schulman

Flickebarn 291 är Ninni Schulman när hon skrivs in i sjukhusjournalerna som nyfödd, hon har skolios och behöver ligga på sjukhus, trots att hon inte ens hunnit få ett namn.

Jag har svårt att hitta ord att sätta på den här läsningen. Kanske för att den berör så och talar till mig med ord som jag inte riktigt vill höra. Kanske för att det ibland känns som att jag sitter med på de där terapisamtalen och inser saker, om mig.

Om jag måste beskriva så får det bli med ordet tuff. Det här är en stentuff berättelse och bok, en svår på gränsen till omöjlig utmaning som jag förstår att Ninni Schulman brottats med hela livet oavsett om hon vetat om det eller inte.

Att läsa om den lilla flickan ensam på sjukhuset är förstås outhärdligt, men det finns annat som gör ännu mer ont. Som när hon tappar taget som vuxen, som när pappa dör. Jag älskar kraften i att Ninni Schulman skrivit den här boken, till sig själv och till mig.

Jag känner den här boken, den är väldigt intensiv. Tidshoppen är förvirrande ibland, men också effektiva. Jag tror att jag önskar att jag läst en tryckt bok istället för e-boken där avgränsningar helt saknas. Men som sagt, allt som flyter ihop skapar en intensiv och angelägen känsla. Flickebarn 291 är en bok att sluka och sen stanna kvar i.

FLICKEBARN 291
Författare: Ninni Sculman
Förlag: Bazar förlag (2020)
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

Upright women wanted av Sarah Gailey

Först av allt: en stor applåd för min man som vågade ge mig en bok i födelsedagspresent och som dessutom lyckades hitta en jag aldrig hört talas om, men verkligen ville läsa så snart jag såg den. Det är imponerande på riktigt.

Upright women wanted är berättelsen om upproriska bibliotekarier som lever vid sidan av lagen i ett framtida vilda västern-samhälle… Låt det sjunka in. Och jag hade inte hört talas om den.

På ytan levererar dessa bibliotekarier skrifter godkända av myndigheterna, sånt som ska övertyga medborgarna att hålla sig till reglerna (som om de hade ett val). I verkligheten förflyttar och levererar de lite annat också, som människor som brutit mot samma regler till exempel.

Upright women wanted rör sig kring teman som uppror, kärlek, identitet och rätten att vara den man är. Som inkluderings- och tillhörighetsförklaring är den mäktig.

UPRIGHT WOMEN WANTED
Författare: Sarah Gailey
Förlag: Tor (2020)

Skrivsöndag om skrivarhandböcker

Jag använder ofta skrivsöndagarna här till att berätta om böcker om skrivande jag utforskat. Jag har också skrivit på Kulturkollo om detta och här kommer ett inlägg jag skrev 2015, första gången publicerat här. Det är lite roligt att se hur saker och ting förändrats, men också att jag just nu håller på och läser om en av favoriterna, den av Goldman.

Jag minns alla mina skrivarhandböcker och hur de brukade inspirera mig
Häromdagen skrev jag på Fiktiviteter att jag främst låter mig inspireras av skrivande människor i romaner. Och det är verkligen helt sant. När Cath i Fangirl skriver sin fanfictionserie om Simon Snow kan jag inte göra annat än plocka fram min inspirationsanteckningsbok, och när jag läste om Édouard i Författaren i familjen kom jag på en helt ny romanidé av bara farten.

Det är nu det. Förr i tiden (i fordom för kanske 15-20 år sen), när jag skrev som allra mest och levde och andades ord, bokstäver och dikt, var det annat jag hämtade den där inspirationen ifrån. Under en period läste jag alla skrivhandböcker jag kom över. Alla! Vissa var kanske lite träiga, vissa läste jag bara för att de var kursbok på någon av mina kreativt skrivande-utbildningar på folkhögskola eller högskola, men alla gav de mig något, alla bar de korn av skrivglädje som jag plockade på mig. Jag tänkte göra lite nytta av alla de där timmarnas läsning, varsågod min best of-lista:

Writing down the bones av Nathalie Goldberg – utan tvekan den allra bästa och mest inspirerande handbok jag någonsin läst. En sån där kurslitteraturbok jag aldrig hittat på egen hand och så proppfull av handfasta tips att man egentligen bara behöver den. Men det vore ju tråkigt.

Författarskolan av Göran Hägg – oerhört informativ om berättelsebyggnad och praktiska saker. Jag minns inte att jag gjorde en enda övningarna (blir osäker nu om det ens fanns skrivövningar), men jag lärde mig ovärderliga saker om peripeti, björnen på stranden och vådan av att välja konstiga namn till sina karaktärer.

Skriva om och om igen av Ylva Karlsson och Katarina Kuick – egentligen är den här boken skriven för yngre skrivare (jag har nu plockat fram den till min dotter), men i och med att den är så sprängfylld av glädje och entusiasm är den oemotståndlig för varje skrivande människa. Det går liksom inte att värja sig för skrivarkraften.

Så gör jag av Bodil Malmsten – en riktigt fin bok från senare år. Den innehåller kanske inte så mycket “såhär ska du göra så blir det bra” eller “gör den här övningen så lär du dig…”, men den är liksom allt Bodil Malmsten gör oerhört inspirerande. Orden, bilderna, allt får mig att vilja utforska vem jag är i skrivandet och vem jag skulle kunna bli.

Det finns mycket annat bra också, vilken är din bästa skrivhandbok/inspirationsbok?

Vi konfererar om nobelpriset i litteratur

I eftermiddag klockan 13 kommer ständig sekreterare Mats Malm att öppna de berömda dörrarna på Svenska Akademin och tillkännage vinnaren av Nobels litteraturpris 2020. Vem vinner? Vi har såklart ingen aning, men kan inte motstå tillfället att gissa lite.

Vi har sedan 2014 konfererat på Kulturkollo om vem vi tror vinner Nobels litteraturpris. 2014 vann Patrick Modiano men det var ingen av oss som gissade på det. 2015 lyckades jag pricka in rätt gissning på Svetlana Aleksijevitj. 2016 kammade vi hem noll poäng för vem kunde ana att Bob Dylan skulle motta nobels litteraturpris? Lika illa gissade vi dock 2019 då Peter Handke vann och Olga Tokarczuk tilldelades priset för 2018. Med andra ord så är vi inte så lysande på att gissa rätt, men det avskräcker inte oss att göra ett nytt försök 2020.

Vad ska vi tänka på innan spekulationerna skenar? Jo, Linda gjorde en egen undersökning på vad som krävs för att vinna litterära priser. Störst chans har du om du är är en europeisk vit man och som är över femtio år. Utomeuropeiska författare räknas inte i finkulturella sammanhang om du inte är författare som lever i exil i land i Europa. Är du kvinna så finns det en liten chans att vinna förutsatt att du skriver om andra världskriget. Läs hela Lindas inlägg här.

Anna: Ja, vad ska man egentligen tro om det här med nobelpriset i litteratur. Jag hoppas, hoppas att priset i år går till en författare som lockar till läsning, mycket läsning och varför inte Margaret Atwood? Hon har en stor och bred produktion som innehåller både poesi, essäer, skönlitteratur, drama och manus för tv. Jag framhåller och hoppas ständigt på Jamaica Kincaid eftersom hon skriver helt briljant med ett språk som är så noggrant och klart att det är självlysande. Min tredje gissning/förhoppning är att Ngugi wa Thiong’o, som under ett halvt sekel skrivit fantastiska romaner och engagerat sig för rätten att skriva på modersmål och översätta texter till minoritetsspråk, skall uppmärksammas.

Fanny: Mitt förtroende för Svenska akademien har tyvärr mycket att önska. Alla intriger, fulspel och inte minst förra årets pristagare gör mig mest matt. Men det händer kanske något fint i år? Kanske.

Jag brukar undanbe mig att gissa i de här sammanhangen. Jag är i ärlighetens namn varken superintresserad eller superengagerad och just nu är jag dessutom superskeptisk. Men jag vill tro gott om människan och att Svenska akademien snart kommer bli något nytt. Något bra.

Jag har alltid hoppats på Joyce Carol Oates, men hon är månne för ojämn och har för hög produktionstakt. Den som jag verkligen skulle vilja se som pristagare är Margaret Atwood för hennes mångsidighet, språk och blick på världen. Eller kan det bli Nawal El Saadawi, Jamaica Kincaid eller Colm Tóibíns år?

Vad vet jag?! Sannolikt blir det någon för mig okänd. Och skandalös

Helena: Det finns mycket att säga om Akademien, senaste pristagaren och allt det där, men jag gör inte det idag, jag biter ihop, försöker välja glädjen och önskar mig att vi kan få återgå till det litterära igen. Egentligen tror och tycker jag att det är dags för en poet i år, men jag har så sorgligt dålig koll där så jag tippar romanförfattare istället. Jag hoppas att någon av följande prisas:

Margaret Atwood borde prisas för att hon är så mångsidig, hon skriver såväl poesi och science fiction som historiskt och fantastiskt. Om inte annat kan hon få priset som tröst för att hon måste uppleva en värld som rör sig närmare och närmare det Gilead hon beskrev i Tjänarinnans berättelse för varje dag.

Colm Toibin borde prisas för att han skildrar människor så uppenbart ömsint, kärlek till mänskligheten behöver vi mer av, eller hur? Han är också kombinerat ömsint och kraftfull oavsett om han beskriver HBTQI-liv, kvinnovardag, barns världar, samhällskonflikter eller historiska myter. 

Jamaica Kincaid borde prisas eftersom hon är så himla cool, i såväl sitt sätt att vara och kasta åsikter omkring sig som i sitt skrivande. Hon har ett helt eget sätt att se på och beskriva världen och det borde lyftas fram och hyllas.

Men mest av allt hoppas jag som vanligt på en för mig okänd författare som jag ska vilja lära känna och som kan öppna en ny värld för mig, gärna någon av de där poeterna som jag har så dålig koll på.

Linda: Sanningen är att jag börjar tröttna på Svenska Akademien och alla intriger. Droppen blev förra årets Nobelpris till Peter Handke som mest kändes som en barnslig protest mot dem som försökt styra genom en utökad Nobelkommitté. Det märks också att intresset för priset är mindre än det brukar. Inte lika tidig vadslagning. Inte lika många spekulerande texter. Jag ger de aderton (eller sexton) en chans till och hoppas att de gör ett bra val.

Om Ngũgĩ wa Thiong’o ska vinna priset någon gång så måste det nog bli i år, eller i alla fall snart. Inte just för att han är gammal, utan för att Per Wästberg är det och jag kan tänka mig att just Wästberg är hans största förespråkare. Lite känns det dock som att det är dags för en poet i år, för nej, Bob Dylan räknas inte. Även om jag egentligen inte önskar mig en pristagare från Nordamerika eller Europa håller jag en tumme för fantastiska Anne Carson och drar också till med den kinesiske poeten Bei Dao. Två väldigt olika poeter från olika delar av världen, som båda har en personlig och speciell röst.

Nu har jag tippat tre gamlingar men lite kul hade det varit med någon yngre (i alla fall med nobelprismått mätt) författare med en samtida röst. Kanske japanska Yoko Ogawa kan vara något? Jag har visserligen bara läst en bok av henne, men senaste boken The Memory Police verkar mycket intressant och har dessutom nominerats till Man Booker International Prize. Eller varför inte Hiromi Itō, en spännande poet, också hon från Japan, som är en av de mest karismatiska författare jag någonsin lyssnat till. Att gubbarna i Svenska Akademien skulle ge priset till en kvinna som skriver dikter om kvinnlig identitet och sexualitet känns dock lite väl långsökt.

Elin, diverse av Kristin Eiriksdottir

Det här med bokbloggare och recensionsexemplar är en något infekterad fråga som ibland seglar upp på ena eller andra sättet i debatten. Jag vill inte fördjupa mig särskilt i det här och nu, men kan konstatera att det där hur man kommer till sina böcker är väldigt intressant. Ibland är det så att om inte små förträffliga förlag som Flo förlag kontaktade mig och sa att nu har vi en isländsk debut här som vi tror att du skulle gilla, då hade jag missat den. Och det hade varit väldigt, väldigt synd.

Elin, diverse är en slingrig berättelse där två kvinnor (Elin och Ellen) vävs samman med varandra och med mödrar, mormödrar, andra. Under berättelsens gång händer inte så mycket och ändå allt. Skulle jag välja ett enda ord att beskriva boken så skulle det bli Liv. Här finns så mycket liv och här finns livet så som det blir och är. Här är mörkret, sorgen, uppgivenheten, sveken och allt det där som i sin ordform kan tyckas reserverade för stor dramatik och stor scen, men det är ju trots allt det som är livet för oss alla.

Elin, diverse är en resa genom liv, åldrande, medberoende och allt det där som inte blev som man tänkt sig. Det är en lättläst, svårsmält bok som dröjer sig kvar. Jag är så väldigt glad att jag fick veta om den, och nu vet du också att den finns.

ELIN, DIVERSE
Författare: Kristin Eiriksdottir
Förlag: Flo förlag (2020)
Översättare: Arvid Nordh
Andra som skrivit om boken: Bernur