Fluff och vila i december

2021 går in i sin sista månad och tack och lov för det säger jag. 2020 må ha varit tungt och prövande, men 2021 har varit rent av vidrigt. Inte för alla förstås, men för mig. Och oavsett om du haft det jobbigt eller bra (eller någonstans däremellan) i år så är du kanske ändå lite trött såhär mot slutet. Du behöver liksom jag lugna ner saker och ting för att orka med det där som börjar efter nyår. Du behöver fluff, du behöver mys och jul, gudarna ska veta att det behöver i alla fall jag.

Den här månaden tänker jag därför fylla enbart med må bra-böcker. Det blir mysiga julböcker och fluffiga feelgood. Det blir bra och det blir ibland lite dåligt, men det måste man ha för att förstå hur bra det som är bra är. Mot slutet av månaden blir det så himla väldigt bra att jag ska sammanfatta årets bästa läsning också. Förstås. Men dessförinnan ska vi hänga i små bokhandlar i London och på kryssningsfartyg och gå på dejt och laga julmat och allt vad vi nu ska göra tillsammans. Jag kommer nog också smyga in en och annan juldeckare, de är ju också avkopplande på sitt eget sätt. Det kommer förstås bli alldeles, alldeles underbart och som alltid med godiset så kommer vi bli övermätta och mer än redo att ta tag i den bistra verkligheten sen.

Jag hoppas att du vill fira en riktigt fluffig och vilsam december med mig!

Pestens år av Magnus Västerbro

Det kan tyckas märkligt att läsa Magnus Västerbros bok om pesten i tider som dessa, men det är faktiskt bättre tajming än man kan tro.

När pesten kom till Stockholm tidighösten 1710 kom den smygande, eller snarare undangömd kanske, med fartyg och loppor och båtsfolk som inte följde reglerna. Smittan spred sig snabbt, men de som styrde ville inte skrämmas eller rapportera så de höll tyst. Det är ärligt talat inget att förundras över, även om man fördömer det förstås. Vi kan tycka att vi lever i eländiga tider (covid, klimatkollaps och rasister överallt), men herreminje så vidrigt det var 1710. Kungen Karl XII hade inte setts till eller hörts av på evinnerliga tider. Han krigade och hade lett mängder av svenska män i döden på slagfältet. Missväxten hade slagit till flera år och det fanns inget att äta. Folket led, de som styrde Stockholm i kungens frånvaro var helt enkelt rädda för vad som skulle hända om de kom med nyheter om pest också.

Det är ett intressant perspektiv att lägga över berättelsen nu när vi sitter en bit in i denna pandemitid. Så mycket mer vi vet till exempel. Vi slipper tro att gud straffar oss och det är enda förklaringen, tänk ensamheten i det om gud är det enda man har att lita till. Vi vet att det som åläggs oss att göra i alla fall hjälper. Att hålla distans hjälper, att begrava sjuka levande gör det inte. Till exempel.

Pestens år är en välskriven och oerhört intressant skildring av något som är bekant nu på ett sätt som det inte riktigt varit förut. Pestens härjningar har alltid fascinerat mig, i och med att allt har så stora dimensioner. Man blev supersjuk och nästan alla dog på några timmar. Plågorna var fasansfulla. Jag hade inte kunnat läsa den här boken våren 2020 (när böldpesten dessutom hade nypremiär där en stund), men nu går det bra. Riktigt bra.

Perspektiv är nyttigt.

PESTENS ÅR. DÖDEN I STOCKHOLM 1710
Författare: Magnus Västerbro
Förlag: Historiska media (2016)

Kometkarta av Lina Hagelbäck

Jag har två strategier för att överleva november. Den ena är att fly medelst julromaner och den andra är att istället sjunka ner i mörkret med hjälp av poesi. Jag behöver båda samtidigt och båda funkar. Poesin denna särskilt svåra november blev Lina Hagelbäcks Kometkarta, den har burit mig så fint genom mörkret.

Att jag tycker mycket om Lina Hagelbäcks poesi är sen gammalt (jag har tidigare läst Violencia och Akut viol). Kometkarta är inget undantag. Jag älskar hur det vardagliga blir magiskt och det magiska vardagligt. Jag tycker om hur frågor avslutas med punkt och blir till påståenden. Jag är svag för allt det outsagda, det finns liv här bakom som jag bara kan tänka mig, jag tycker om poesi som lämnar plats för mig att tänka mig.

Här finns ett jag, ett du, ett vi och en mor. Jag känner dem inte än, men jag skönjer konturerna av enheten de bildar.

Jag kommer inte förbi katterna. Här finns de. Den som följer Lina Hagelbäck på instagram blir inte förvånad, där finns de också. Min sorg efter Buffy (tack och lov att ingen sa mig för nio månader sen att jag fortfarande skulle sörja så förtvivlat) blommar upp och lindras när jag läser att ”din uppmärksamhet är en mjuk tass på mitt bröst”.

Mycket väcks i mig när jag läser Kometkarta, annat faller till ro. Det finns ord att vila i och att motsätta sig. Precis som det ska vara. Jag tar med mig en hel massa av sånt som är vackert och kantstött härifrån och jag bär det med andakt och glädje vidare.

KOMETKARTA
Författare: Lina Hagelbäck
Förlag: Lejd (2021)
Bernur har skrivit en väldigt initierad och bra text om Kometkarta, läs den här.

Mot fyren!

“Ja, naturligtvis, om det är vackert imorgon”, sade mrs Ramsay. “Men du måste vara uppe med tuppen!” tillade hon.

I Virginia Woolfs klassiker, Mot fyren, är de smått besatta av den där byggnaden – att ta sig dit, att blicka ditåt, att tala om, planera och längta. Och de är inte ensamma, fyrar är fantasieggande.

Deckarförfattare som Ann Rosman och Camilla Läckberg har befolkat dem med mysterier, John Ajvide Lindkvist har gjort en fyr till tillflyktsplats och kanske en dödsfälla när de odöda kommer ur havet i Tjärven. En väldigt bra sak med fyrar ur fiktionssynpunkt är att de är så små, trånga, instängda och att de för det mesta ligger så avsides och bortom världen. Det är ingen slump att mrs Ramsay hela tiden skjuter upp den där utflykten, det är inte helt lätt att ta sig till fyren.

Förra sommaren började jag lyssna på Fyren mellan haven, en bok som fascinerade mycket på grund av omgivningen och fyren som skådeplats – det där utsatta och fasansfulla som samtidigt lockar. Min absoluta fyrfavorit är, vid sidan av Woolfs mästerverk, men den handlar ju i ärlighetens namn mycket litet om själva fyren, är Jeanette Wintersons Fyrväktaren. När Silver och Pew skapar sig sitt liv där i mörker och enslighet och liksom är ett med det där ensliga och råa. Då blir jag alldeles kärleksvarm i hjärtat. Fyrväktaren är egentligen en bok som inte kan beskrivas, den måste upplevas. Och det är till stora delar fyren som gör det så bra, och hur Winterson verkligen besjälar det där ruckliga köldhålet.

Själv har jag, min höjdrädsla till trots, bestigit två fyrar, de båda på Ölands syd- respektive nordspets. Det var fasansfullt, och svindlande vackert. De är naturligtvis inte fyrar att bo i, men fyrar att bo vid och den där känslan av det karga, undanskymda och ensamma vilar också över dem. Jag fascineras och lockas, men skräms samtidigt bort av den där brutala utsattheten för naturens element. Jag är nog litegrann som sällskapet i Virginia Woolfs roman. En sån som gör bäst i att betrakta fyren på avstånd, låta mig behålla fantasin om hur det måste ha varit att leva däri eller strax intill. En sån som egentligen aldrig kommer fram och får drömmen krossad.


Det här är en text från Kulturkollo som jag ursprungligen publicerades där för ganska exakt sex år sen. Jag blev inspirerad att lägga ut den här när jag läste och skrev om Vågorna häromdagen. Sen den här texten så har jag förstås besökt ännu en fyr i Emma Stonex Fyrvaktarna, den ändrade inte direkt min inställning till dessa märkliga byggnader. Pappan och havet däremot, den kan nog ha lockat mer än den skrämde, eller kanske inte…

Vågorna av Virginia Woolf

Virginia Woolf är verkligen en av mina allra bästa författare, jag älskar hur konstnärligt vildsint hon är och samtidigt så återhållsam och sträng. Vågorna är verkligen något för sig, något för mig. Den gör något med mitt sätt att tänka om allt.

Vågorna är berättelsen om vännerna Rhoda, Jinny, Susan, Bernard, Neville och Louis. Samtidigt som det inte handlar om dem alls, det handlar om oss. Det är i alla fall de som berättar sina liv, våra liv. Det är genom dem vi ser tidens gång, livets fragmentariska beskaffenhet och vågorna av tid och känslor som ständigt slår in mot stranden och drar sig ut igen.

Vågorna är inte en bok att förklara eller beskriva, det är en roman att vistas i. Att återvända till och att låta sig vaggas av. Rytmen är så särpräglad, den finns i såväl i själva berättelsen som i språket. Vågorna är en förunderlig bok, jag tror aldrig att man blir klar med den.

VÅGORNA
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Modernista (2019)
Översättare: Jane Lundblad, originaltitel: The Waves (1931)

Furan av Lisen Adbåge

Eftersom mina barn inte är barn längre utan tonåringar och ungdomar så läser jag sällan bilderböcker. Tyvärr får jag nog säga. Nuförtiden krävs det att en bilderbok blir särdeles omtalad eller nominerad till ett fint pris för att jag ska ta mig an den. Jag lär ju missa en del…

Furan av Lisen Adbåge är nominerad till Augustpriset och oj så välförtjänt det är. Furan är en sorts miljöskräckis för små barn, men jag tror nog att den skrämmer vuxna mer än de små. Barnen tar nog till sig annat och samtalen kring den (som ju är halva nöjet med att läsa bilderböcker, det minns jag) kan bli särdeles intressant, från många håll. Men som förälder och vuxen blir jag skrämd på riktigt av det här.

Handlingen i korthet: en familj köper en tomt, fäller träden som står där och bygger ett hus. Märkliga saker sker och naturen tar sin hämnd. Det finns en cyklisk aspekt här också och en alldeles för närgången igenkänning. Hur mycket tänker vi efter innan vi köper det där vi kanske inte behöver för att vi vill ha det? Jag älskar hur Furan är ett inlägg i miljödebatten utan att säga att den är det. Det är säkert möjligt att läsa den som helt påhittad historia utan botten om man vill. Men då går man förstås miste om skräcken…

FURAN
Författare: Lisen Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Fädernas missgärningar av Åsa Larsson

Om vi bortser från att jag anser att det är alldeles för mycket boxning i Fädernas missgärningar så tycker jag väldigt mycket om Åsa Larssons sista bok om åklagaren Rebecka Martinsson, polisen Anna-Maria Mella och alla de andra.

Boxningen kommer sig av att en av personerna som dras in i fallet som är huvudnumret i Fädernas missgärningar är gammal OS-mästare i just boxning. Jag gillar honom som person, men jag bläddrar rätt snabbt förbi de ändlösa redogörelserna för träningar och matcher.

Rättsfallet är hopplöst och hemskt och känns väldigt trovärdigt. Det händer jättejobbiga saker här och så läggs en hel del till rätta.

Jag tycker om hur Rebecka tas om hand och tar hand om sig själv till slut. Jag tycker om mänskligheten och ljuset i vardagsgråheten (och mörkret). Jag tycker om insikterna om vad som verkligen spelar roll.

Att läsa sex böcker i en mörk deckarserie på några veckor är kanske inte så mycket att rekommendera, men jag är väldigt glad att jag gjorde det och att jag inte tvingades vänta alla dessa år på nästa del och nästa del.

Av en slump såg jag en deckare på tv samma kväll som jag läst ut den här boken. Det var Steget efter av Henning Mankell och det slog mig att det här, likt Wallanderdeckarna är gedigna, genomarbetade och riktigt bra romaner. Det är inte direkt vardagsmat. Jag hoppas att Åsa Larsson vill skriva mer för oss vuxna framöver och i väntan på det så är jag lite sugen på att återuppta relationen med Kurt Wallander, det var väldigt, väldigt länge sen. Ett helt läsliv faktiskt.

FÄDERNAS MISSGÄRNINGAR
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Sjätte delen i en serie, tidigare delar: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör och Till offer åt Molok

Andra som skrivit om boken: och dagarna går

Till offer åt Molok av Åsa Larsson

Nu har jag, på mycket kort tid, klämt i mig en nästan komplett serie deckare. Visst har det sina nackdelar, visst blir det till slut lite överväldigande med hur mycket Rebecka hamnar mitt i. Men det är ju för att jag hetsläst så, i och mellan böckerna går ju tiden.

Till offer åt Molok inleds med att en kvinna hittas mördad och barnbarnet som bodde hos henne är försvunnen. Rebecka nystar i gammal död i kvinnans släkt, bland annat ett synnerligen vidrigt mord i Kiruna under tidigt 1900-tal. Mitt värsta är (förutom en sak som händer mot slutet och som jag bestämt mig för att aktivt förtränga) att åklagare von Post dyker upp igen. Han är förstås en viktig drivkraft och katalysator här, men herre så förfärlig han är.

Nu har jag bara en enda träff med Rebecka, Anna-Maria och de andra kvar. Jag vet helt ärligt inte vart jag ska göra av mig sen.

TILL OFFER ÅT MOLOK
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2012)
Femte delen i en serie, tidigare delar: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig och Till dess din vrede upphör

Löpa varg av Kerstin Ekman

Jag började lyssna på Löpa varg, på inläsningen av Lennart Jähkel, och den vara bra, grep tag direkt. Sen blev det något med jakten och dödandet och jag förmådde inte lyssna mer, jag behövde få skumma förbi visst och det kan man än så länge bara göra i pappersböcker. Så jag bytte. Men jag hörde rösten, Ulfs (och Lennarts) röst i huvudet hela vägen.

Löpa varg kommer väldigt nära. I sin beskrivning av vardagslivet i skogsbygd, jakten och människorna. Det kyliga, det karga, det förutbestämda, men också blicken för skönhet. Den går rakt in i hjärtat. Ulf, han som en dag mitt i vinterns stillhet sitter i sin husvagn och ser vargen som ska förändra hans liv, han kunde vara min farfar eller vem som helst av gubbarna jag växt upp med. Jag tycker så mycket om honom och jag älskar att han mitt i kroppens förfall och ålderdomens besvärlighet orkar låta sig förändras. Det är lätt att tro att vi som finns här ute bara tänker på ett sätt hela livet och är dömda att återupprepa och fastna. Jag tror inte att det är så, finns det bara nog många som Ulf så har vi chansen.

Löpa varg är en stillsam bok. En viskning snarare än ett rop. Det är en berättelse om människan i naturen och naturen i människan. En sorg över allt som går oss förlorat när vi inte är i samklang och allt som går oss förlorat när naturen tvingas slåss för sitt liv när vi missbrukar den.

Vargfrågan är inte huvudnumret i den här boken, men den ligger ständigt i bakgrunden. Som den gör här i skogarna. Vi växer upp med den och den är infekterad, mycket för att den symboliserar så mycket av den gamla land/stad-konflikten och för att de som lever så långt ifrån är de som förväntas få tycka. Det finns mycket liten förståelse för att det är en fråga på liv och död för många och att det är komplicerat. Jag tycker att Kerstin Ekman skriver det här väldigt klokt och väldigt varsamt. Hon lyckas till och med få in en känsla för hur farligt det ibland kan kännas att inte tycka som alla andra när det kommer till vargen. När jag tänker på det så är det nog det som kommer allra närmast till slut. Vetskapen om att det säkert inte är farligt här ute i den vanliga landsbygden med alla vapen och oändliga skogar där folk kan försvinna, men att det skulle kunna vara det. Hon sår tvivlet så snyggt och hon lämnar såret vidöppet efteråt. I det lilla. Stillsamt.

LÖPA VARG
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)

En värmländsk Hitler av Anna-Lena Lodenius

Vi värmlänningar tycker mycket om att visa upp våra mest älskade kulturskatter och sola oss i deras glans. Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Nils Ferlin, Monica Zetterlund, Göran Tunström, Lars Lerin och så vidare i all evinnerlig oändlighet. Men så ibland så tvingas vi se det andra också…

I En värmländsk Hitler redogör Anna-Lena Lodenius för Birger Furugårds liv och gärning. Vet du inte vem han är så tvingas jag erkänna att han var värmlänning och han var med och startade det första nazistpartiet i Sverige. Han var riksledaren, vän med Hitler och Himmler och han ändrade aldrig uppfattning om nazismens förträfflighet. Han var också veterinär och verksam i orten Deje som ligger granne med min hemort, jag jobbar ibland i Deje och arvet efter Furugård och rörelsen lever kvar där. Det är förstås sådant man helst av allt vill förtränga, men som man istället behöver kännas vid mer än vad som är bekvämt för att kunna bekämpa.

Anna-Lena Lodenius har skrivit en bok som saknats. Helst hade jag förstås sett att den här historien inte fanns att berätta, men när den nu gör det är jag glad att just Anna-Lodenius med sin noggrannhet och sitt driv tagit sig an materialet och gjort det så lättillgängligt (ibland snubblar jag på alla namn och organisationer, men det finns ett föredömligt register i slutet så det är bara att bläddra där). Vi måste möta det förgångna för att se klart i nuet (tycker jag naturligtvis som den historiker jag är). Vi måste orka släpa fram skiten i ljuset helt enkelt. Hela tiden och igen. Och vi måste våga fundera på vad det betyder att så många av de som drevs av nazistiskt tankegods kom härifrån, hur ont det än gör. Någon gång måste vi lära om det som var rätt likt det som händer nu.

EN VÄRMLÄNDSK HITLER. BIRGER FURUGÅRD OCH DE FÖRSTA SVENSKA NAZISTERNA
Författare: Anna-Lena Lodenius
Förlag: Historiska media (2021)