Gå vidare efter utmattning av Giorgio Grossi

Jag tog mig för att läsa en bok om utmattning igen. Det kan man ju tycka att jag inte behöver det så här sex och ett halvt år efter min krasch, men det är faktiskt precis vad jag behöver. Jag ville läsa den eftersom den här vintern har varit särdeles tung och full av hjärtklappning och trötthet. Jag ville också läsa den för att se om jag kanske kan ta till mig nytt från den här sortens böcker med mina erfarenheter i bagaget.

Gå vidare efter utmattning visar mig direkt att jag har en hel del att lära men framförallt att jag har lärt mig mycket. Jag har lärt genom min rehabilitering efter utmattningen men kanske ännu mer från den vända KBT jag fick mig till livs när ångesten blev övermäktig för något år sen och den KBT som vi genomgått som familj som en del av sonens OCD-behandling. Jag kan se att de verktyg jag plockat upp efter vägen (från nämnda terapi men också från YouTube-videor med Bill Hader, den där underbara trösteboken av Matt Haig, kloka instagram-kontoinnehavare och likaledes kloka medmänniskor) faktiskt funkar. De kräver arbete men de funkar.

Jag har lärt mig nytt i den här boken också. Jag har lärt mig att jag faktiskt bara måste två saker i livet, välja och dö. Det är väldigt befriande även om väljandet ofta är svårt nog i sig. Jag har lärt mig en del om hur saker som hänt mig för länge sen påverkat den jag är idag och det är inget nytt men befriande det också att få ta in och sen lägga bort. Medveten närvaro är också en sak jag behöver påminnas om lite. Jag är rätt bra på det när ångesten/tröttheten sätter in, jag är inte längre så rädd. Men jag är sorgligt glömsk och lever därför den största delen av mitt liv någon annanstans än här och nu. Det försöker jag ändra på nu med hjälp av övningar från den här boken.

Ibland blir jag sur på mig själv när jag upprepar mitt eviga mantra ”nu är nu” för att påminna mig om att landa lite oftare. När nuet inte är så kul så är det inte så väldigt roligt att tänka på det. Men av Gå vidare efter utmattning blir jag påmind om att det inte är det det handlar om. Att fokusera på här och nu är att bara behöva hantera de känslor som är kopplade till här och nu istället för de som har med något som hänt att göra eller något som kanske ska hända.

Gå vidare efter utmattning är en arbetsam bok om man ska göra alla övningar. Jag tror att vissa nog behöver göra det, en bit i taget, medan andra klarar sig med delar av den här boken. Jag tar till mig vissa saker nu och låter annat ligga till sig till ett senare tillfälle. Allt som allt innehåller den här boken det mesta man behöver. Det enda som skulle kunna betraktas som negativt är att det nog är få nyutmattade som kan ta till sig de kapitel som vänder sig till dem (om återgång till arbetet osv), jag ser det här som en bok främst lämpad för oss som hankat oss fram några år sedan kraschen och behöver handhållning när bakslagen känns skrämmande. Vi har förhoppningsvis distans och lite energi att ta tag i det som är jobbigt och vi kan rent kognitivt förstå vad vi läser.

Min främsta behållning från den här läsningen är förståelsen för hur nära allt hänger ihop och hur det är symptom på samma sak även när det inte är samma sak. Tröttheten, förtvivlan, rädslan, oron, ångesten och så vidare. Jag tycker om hur odramatiskt allt är här, också det svåraste. Jag sitter med en känsla av att tillhöra ett stort sällskap. Jag känner mig oändligt mycket mindre ensam när jag läst den här boken än innan. Det är förstås förfärligt att vi är så många som hamnat här, men ensamheten är alltid, alltid värre.


Om boken

Titel: Gå vidare efter utmattning: Att förebygga och hantera återfall
Författare: Giorgio Grossi
Förlag: Natur & kultur (2022)

Simmarna av Julie Otsuka

Simmarna är en kollektivroman (Julie Otsuka behärskar ju formen till fulländning så varför ändra på ett vinnande koncept) med många surrande röster. Först får vi följa med ner i den underjordiska simbassängen och lära oss allt om reglerna där nere och vad som händer med allt och alla när en spricka uppstår på botten. Sen får vi träffa en av simmarna, Alice, och förstår att det är henne det handlat om hela tiden. Alice försvinner in i sin demens och dottern (och andra) minns henne, berättar henne.

Simmarna är en intensiv bok i det att det finns många röster som vill berätta viktiga saker för den som lyssnar.

Alice får mig att tänka på min mormor. Hur jag saknar henne och saknade henne flera år innan hon gick bort. Jag minns vårt sista ”samtal” där hon var ett litet barn igen och bara mindes sånt som aldrig hänt. Sen gick jag in i utmattning och hon dog och inget fanns det att hoppas på längre.

Simmarna är helt klart en fantastisk läsupplevelse, minst lika fin som Vi kom över havet och När kejsaren var gudomlig. Julie Otsuka är en favoritförfattare.


Om boken

Titel: Simmarna
Författare: Julie Otsuka
Förlag: Albert Bonniers förlag (2023)
Översättare: Helena Fagertun

Lord Peters största affär av Dorothy Sayers

Först – det är en verkligt märklig titelöversättning som gjorts. Boken heter helt relevant Whose body i original. Hela mysteriet kretsar kring att komma på vems kropp det är som återfinns naken i Mr Thipps badkar, men har alltså översatts till Lord Peters största affär. När det helt uppenbart inte ens handlar om hans största affär… Nåja, det är inte det enda som är märkligt med den här utgåvan. På framsidan syns en poloförsedd herre med pistol. Lord Peter skulle aldrig i livet bära vare sig polo eller pistol. Polotröja fanns väl inte ens 1923 när boken skrevs och utspelar sig? Och baksidestexten. ”Bildäcken skrek mot asfalten, signalhornen tjöt genom Londondimman och överröstade de dova slagen från Big Ben.” Det har naturligtvis inte någonting med berättelsen att göra. Allt detta kommer sig väl av att boken gavs ut i serien månadsdeckaren 1971. Jag måste säga att jag älskar bibliotek lite extra i sådana här stunder, var annars skulle jag ha fått tag på den här utgåvan? Sen ska vi tala tyst om att en amatörkorrekturläsare lånat boken före mig och markerat varenda ställe där hen tycker att språket är märkligt eller fel. På varenda ställe behöver jag förstås stanna upp och tänka efter, varenda gång konstaterar jag att det handlar om tidsaspekten, språket var inte detsamma 1923 och för mig är det en del av charmen. Anteckningar i biblioteksböcker är dock inte charmigt alls.

Mysteriet här är dubbelt. En spritt språngande naken karl hittas i ett badkar och en man försvinner från sin våning samma natt. Men det är inte den försvunne som återfinns i badkaret. Kanske hänger mysterierna ihop, kanske inte. Poliskommisarie Parker har hand om det ena fallet och Lord Peter Wimsey kopplas in på det andra. I all vänskaplighet nystas det sedan från båda ändar. Det är inte så värst spännande, man anar vem mördaren är första gången hans ögon beskrivs som ”kalla”. Men boken har andra kvaliteter. Jag tycker mycket om såväl Parker som Wimsey och människorna som omger dem. Det här är en väldigt bra inledning på en serie som ska handla så mycket om relationer och minnen.

Mitt projekt är att läsa hela den här serien från början till slut. Jag har ju tidigare läst alla böcker som involverar Harriet Vane och jag vill läsa dem igen i sitt sammanhang. Jag är redan väldigt engagerad i de här människorna och jag vill fly in i detta universum och vila och samtidigt lära mig mer om en tid som jag har dålig koll på. Dororthy Sayers beskriver den så fint och mångfacetterat.


Om boken

Titel: Lord Peters största affär
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: B. Wahlströms bokförlag (1971)
Översättare: Whose body? , originaltitel: N. Edward Werner
Första delen i serien om Lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst: Oskuld och arsenik, Drama kring ung dansör, Kamratfesten, Lord Peters smekmånad och Lord Peters sista fall (också en märklig översättning).

Happiness for beginners av Katherine Center

Katherine Center är definitivt min favorit bland alla nya författare jag stiftade bekantskap med förra året. Efter Happiness for beginners, den tredje boken jag läser av henne, är jag också säker på att jag inte bara hade tur med de första två, Katherine Center är fantastiskt duktig på att skriva feelgood med både själ, hjärta och substans.

I Happiness for beginners möter vi Helen, som relativt nyskild har bestämt sig för att ta sig i kragen och uppfinna sig själv på nytt. Hon ska ge sig ut på en rätt farlig äventyrshajk i vildmarken med ett gäng främlingar och hon ska vara tuff, hård och utan pardon. Men så får hon lillebrors bästa kompis på halsen och det visar sig att allt, livet, är mycket mer komplicerat än Helen vill tänka på.

Jag tycker om allt med den här boken, Helen, Jake, Helens bror (som jag redan känner från What you wish for), hunden, hajken, de sorger såväl Helen som Jake visar sig bära på. Men mest av allt älskar jag hur de hanterar sina svårigheter. Som att de är viktiga, men inte livsavgörande. Jag vet att det låter fånigt, men den här boken hjälpte mig verkligen när allt som var vardag hos oss kändes väldigt tungt och orättvist. Happiness for beginners var en påminnelse om hur man också kan ta sig an livet och att en öppen blick för det fantastiska som omger inte är samma sak som att man blundar för sina svårigheter.


Om boken

Titel: Happiness for beginners
Författare: Katherine Center
Förlag: Saint Martin’s Griffin (2015)

Den uppmärksamme ser på bokomslaget att boken ska bli film också. Det kan bli hur bra (eller inte) som helst. Jag hoppas att det blir en framgång så att ett svenskt förlag vill översätta fler av Katherine Centers böcker.

8 mars 2023 – ännu en kampdag

Så är den här igen, dagen då man leende får väsa ett ”tack” till diverse farbror-grattis. Och tyst inombords (eftersom man jobbar i kommunal verksamhet) tänka att det är en kampdag. Skämt åsido, de menar ju inget illa med sina grattis, jag blir inte arg längre, men jag håller fast vid att det är en kampdag.

Det senaste året har jag läst en rad riktigt bra böcker med feministiskt tema:
When women were dragons av Kelly Barnhill – en skildring av kvinnlig frigörelse och vrede, med drakar.
All the bad apples av Moïra Fowley Doyle – en förunderlig berättelse om några unga kvinnors påtvingade styrka och kamp.
Hex av Jenni Fagan – en förtrollande och lite snårig, men ursinnig historisk resa in i kvinnohatsmörkret.
Happy Sally av Sara Stridsberg – sorgesam betraktelse över kvinnoskap och moderskap när det krockar.

Kampen pågår tyvärr också inom den feministiska rörelsen och jag tycker att en av alla frågor vi måste ägna energi åt är den HBTQ+feministiska. För mig är den en självklar del av kampen och därför är hela den här galenskapen med förbjudna böcker, det allmänna transhatet som bland annat torgförs av en av våra allra mest kända barnboksförfattare och rasandet mot dragqueen-ledda sagostunder oerhört nedslående. I den kontexten vill jag lyfta Maia Kobabes Gender queer lite extra. Jag tror inte att jag någonsin läst en så livsviktig bok. Den funkar för alla dem som vill få känna igen sig och alla dem som behöver lära och förstå. De som förbjuder den borde sannerligen läsa och lära av den först.

Avslutningsvis kopierar jag mig själv från förra årets inlägg: Feminism på Fiktiviteter är förstås inget som tar plats enbart runt 8 mars. Jag läser och skriver mycket om feminism och allt som jag kategoriserat som Feminism, normkritik och HBTQI hittar ni här, nedan följer ett urval av det jag tycker är mina viktigaste feministiska texter från de senaste åren:

Att vara kvinna. Här hittar du lästips i massor samtidigt som du får följa med en bit på min feministiska resa.

Fem kvinnor. Min boktext om en av de senare årens viktigaste och bästa skildring av kvinnors vardag i historisk kontext.

Bara bra böcker: Tjänarinnans berättelse. Här ser jag tillbaka på min läsning av Margaret Atwoods feministiska klassiker och hur den påverkat och faktiskt format mig som feminist, kvinna och människa. Den som vill läsa mer om Margaret Atwood och feminismen kan också läsa min text Bortom Gilead.

I händelse av min död. Här är inte min text det bästa, men den tjänar som en påminnelse om att läsa en bok jag tänker på varje dag, om en fråga (mäns dödliga våld mot kvinnor) som märkligt nog fortfarande inte får den uppmärksamhet och lösning den måste få.

Strumpstickor och feministisk vrede. När min vrede över mixtrandet med aborträtten väcks skriver jag arga texter. Jag är fortfarande arg och allt jag skriver är fortfarande sorgligt viktigt att minnas.

Bild från Pixabay

Just nu i mars 2023

Februari må vara årets kortaste månad, den är ändå årets näst längsta (efter januari) på något märkligt sätt. Men nu är vi igenom, nu är våren nära och livet börjar så sakteliga leta sig tillbaka.

Just nu…
… läser jag: Arvejord av Maria Turtschaninoff. Långsamt och blandat i ljudbok och pappersboks-form. Läsningen har gått på sparlåga i februari men jag tror minsann att det kan vara årets bästa bok jag tagit mig an nu. Arvejord är verkligen något mycket eget och den förtjänar att långsamläsas.
… ser jag på: skidskytte och skidåkning, mello och Bäst i test, Marple och katter (man skulle lätt kunna spela in valfri katts vardag och det skulle bli fantastisk och vilsam underhållning).
… lyssnar jag på: småfåglar. Har ni hört att de är tillbaka nu?
… njuter jag av: att bo på hotell med min man. Vi har gjort som jag gör själv ibland och åkt till vår närmaste stad för lite nära hemma-semester. Vi ska gå på museum, äta gott och slöa.
… längtar jag efter: fler dagar med sol och värme mot en lävägg. Mer av porlande vatten och vårfåglar. Mer vår helt enkelt.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här.

Just nu-inlägget är en tradition från Kulturkollo-tiden och några av mina medskribenter därifrån brukar också skriva, titta också in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Det är mycket med det utomjordiska

Minns ni det där allra första avsnittet av V någonstans i mitten av åttiotalet? Tefaten flög långsamt in över städerna, all världens städer. Den olycksbådande stämningen, timmarna innan man vet, när man bara kan ana vad som händer. Där och då lärde jag mig att det ibland är det där som händer före all action som är själva huvudpoängen, resan som är resan värd.

Ända sen den dagen då vilka det nu var satt och betraktade ufon över vilken stad det nu var har just den bilden fascinerat mig. Rymden skrämmer livet ur mig (hallå! Rymden är oändlig – hur läskigt och obegripligt är inte det?), kanske är det därför anfall därifrån om inte skrämmer så i alla fall intresserar och fascinerar på djupet. 

Det finns så många sorters rymdfilm. Där finns intergalaktiska strider a la Star Wars eller Star Trek och det kan jag se men de engagerar mig aldrig riktigt mer än för en rätt kort stund. Rymdkriget i Firefly är så mycket ett jordiskt krig, så mycket blod, smuts och sorg att det inte hör hemma i samma skola, det skrämmer på ett annat sätt. Sen finns de där förfärligt obehagliga filmerna där folk reser ut i rymden av en eller annan anledning och såna försöker jag se så få som möjlig (hallå! Oändlig!), men jag älskar alla Alien-filmerna (utom den senaste, Prometheus) av hela mitt bultande ”bli vettskrämd av rymden”-hjärta.

Sen har vi de där som engagerar mig mer än allt det där andra, när utomjordingar kommer till jorden för att ge oss spö. Eller i ärlighetens namn, de behöver inte spömomentet, det räcker att de kommer hit. E.T., Närkontakt av tredje graden, you name it, jag har troligen sett det och även det jag inte tycker är så himla bra (ja, jag tittar bland annat på dig Tom Cruise-versionen av Världarnas krig) intresserar mig på något märkligt sätt.  I det här sammanhanget borde jag naturligtvis också beröra min besatthet av Arkiv X när det begav sig.

Jag vet till och med varför det här fascinerar mig. Det handlar inte på något sätt om utomjordingar. Det handlar om mänsklighet. Aldrig blir vi så blixtbelysta som när vi visas upp mitt i hanteringen av en konflikt med de andra. Som när E.T. upptäcks och ska stängas in, som när jordens befolkning ska inordna sig i någon sorts ordning för att samexistera med Diana och gänget i V. Det totalitära, det naiva, det grymma. Det blir aldrig så tydligt som i de filmerna. Och det är väl också så de är skrivna, som symboler för våra högst vardagliga jordiska krig, invasioner och konflikter. Det är så svårt att vara människa att vi måste ta in de som inte är det för att få syn på oss själva.

En av mina allra bästa filmer (och nej, jag är inte ironisk) är Independence day. Som jag älskat den! Första gången såg jag den på bio i min mycket lilla stad. Det var jag och ett par killar som satt bakom och kastade popcorn på mig hela tiden, och jag brydde mig inte. Från första rutan var jag uppslukad av det här storslagna, mastodontiska och förfärliga. Det här var fem år före 11 september 2001 och det gick att se New York demoleras totalt. Det var förstås svulstigt och överamerikanskt (talet!), men det var också alldeles, alldeles underbart. Jag kan inte räkna alla gånger jag tänkt att jag önskar att jag kunde få se Independence day igen, för första gången… Och i sommar kommer jag kunna det. Typ. I sommar firas 20-årsjubileet av första filmen med en uppföljare till rymdinvasionsfilmernas rymdinvasionsfilm.* Och Bill Pullman är med (jag vet inte när jag såg honom senast, Torchwood: Miracle day i saligt förträngning), och Jeff Goldblum (dito men utan nödvändigt förträngande). Det här är vad jag hoppas för sommaren – en riktigt regnig dag och jag med popcorn på en biograf mitt i rymdinvasionskaoset. Och är det någon som stör med snackskastande den här gången tänker jag hämnas, det har ju ändå gått tjugo år sen sist, jag har tuffat till mig.


* Det här är en text som publicerades första gången på Kulturkollo 2016 och därför var jag vid publiceringstillfället lyckligt ovetande om hur kalkonartad den där uppföljaren var. Herregud!

Bild från Pixabay

Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas

Varje gång jag tar mig för att läsa en bok som den här, med älvor och kärlek, hoppas jag på att den ska vara lika bra som någon av Holly Blacks Folk of air-böcker. Det är de förstås aldrig. Inte heller Ett hov av taggar och rosor. Holly Blacks böcker är nu också något alldeles särskilt så det är förstås en orättvis jämförelse.

Ett hov av taggar och rosor är en till två tredjedelar rätt trist historia, kanske inte långtråkig men i alla fall seg nog för att få mig att fundera på att lägga ner boken både en och två gånger. Den sista tredjedelen däremot är oerhört spännande och intressant, så mycket så att jag är villig att förlåta den såsiga inledningen och mitten.

Feyre är en tuff, cool och livrädd huvudperson. Mitt egentligen enda problem med henne är att hon ifrågasätter sina egna beslut och dömer sig för dem hela tiden, också när hon inte hade något val. Det blir tröttsamt. Jag hade föredragit om någon av hennes andra (framglimtande) karaktärsdrag, hon är till exempel lojal, kärleksfull, kreativ, hade fått vara hennes främsta.

Huvudberättelsen är den att Feyre dödar en ”varelse” av misstag, eller så är det med vilje, och för det blir hon straffad med förvisning från människornas värld. Hon tas från sin våpiga familj (där hon är någon sorts askunge) och blir (typ) fånge hos älvorna vid vårhovet och deras ledare Tamlin (där hon blir någon sorts skönhet till hans odjur). Sen kompliceras allt av en hel massa lögner och det faktum att Feyre och Tamlin (ganska omotiverat och plötsligt) förälskar sig i varandra. Sen kommer vi till den där sista delen av boken som är actionspäckad och bra. Snipp, snapp, slut och så vidare till nästa del i serien.

Jag tycker att Ett hov av taggar och rosor är helt ok underhållning en stund och hade jag inte vetat för mycket så hade jag nog läst vidare. Men nu råkade jag få se något på baksidan av en av de kommande böckerna som jag kollade upp närmare. Jag är inte alls känslig för spoilers och trivs egentligen riktigt bra när jag inte blir för överraskad utan vet vartåt något lutar. Här handlar det dock om att en karaktär som är problematisk för att inte säga rätt vidrig i sitt beteende kommer att bli ett kärleksintresse för den person han var rätt vidrig mot. Jag begriper förstås också hur det kommer göras (han gjorde som han gjorde för att han var ensam/ledsen/eller något annat som funkar för snubbar) och jag vägrar köpa det.

Jag gillar ofta mest att läsa om den onda killen (eller den dåliga killen eller hur man nu översätter bad guy) i alla typer av berättelser. För att de är roliga, ofta har ett karaktärsdjup som den snälla killen saknar och för att de uppenbarligen är roligare att skriva så att författare brukar ge dem mer utrymme att vara sådär härligt elaka. Men jag tycker inte om när de först, som i den här boken, skrivs som bara elaka mot den som ska bli kär i dem. Lite bråk och munhuggeri är förstås ok, men inte övergrepp. Jag tycker absolut att ondingar kan få vara lite allmänt onda och de kan få göra en resa mot att bete sig bättre, men det måste finnas humor i det och det måste finnas ett element av missförstånd kring det där de utsatt den som blir kär i dem för. Så är det inte här. Det är inga missförstånd, det är inte lättsamt och för att vända dynamiken måste så mycket oväntat och komplicerat hända och jag tror inte att Sarah J. Maas (baserat på den här läsningen) är kapabel att sno ihop det. Jag fruktar som sagt att hans beteende kommer förklaras bort med något som inte alls förklarar det och så har en massa tjejer fått lära sig, än en gång, att en kille kan bete sig lite hur som helst om han bara bjuder in en tjej att laga honom. Det kan naturligtvis de här tuffa tjejerna som läser hantera för de vet sedan länge att fiktion inte är överförbar till verkligheten. Men jag är så jäkla trött på den berättelsen att jag tänker bespara mig läsningen av den en gång till, väl medveten om att jag då kan gå miste om den första fungerande utförandet av förvandlingen. Jag är beredd att ta risken.


Om boken

Titel: Ett hov av taggar och rosor
Författare: Sarah J. Maas
Förlag: Modernista (2018)
Översättare: Carina Jansson
Första delen i en serie.

The great poets: Emily Dickinson

Jag vet att det är snudd på ett brott att som poesiläsande inte ha stiftat bekantskap med Emily Dickinson förrän vid 45 års ålder. Visst har jag läst enstaka dikter och säkert någon del av en samling, men jag har aldrig riktigt gett mig tid att försjunka.

Jag tänker inte försöka mig på en analys eller en recension eller något sådant. Jag nöjer mig med att konstatera att jag tycker mycket om det här och jag har trivts med Emily Dickinsons dikter i öronen. Jag lyssnade på större delen av den här samlingen på biblioteket Deichman Bjørvika i Oslo en fredageftermiddag i december när jag avslutat ett intensivt studiebesöksdygn och behövde vila hjärnan. Jag tyckte mycket om hur jag utmanades samtidigt som jag fick den lugn och ro jag behövde.

Själva inläsningen och produktionen är väl inte direkt perfekt, det finns lite upprepningar, märkliga betoningar och missljud på vissa spår. Som helhet och i den kontext då jag behövde den så funkade det fint. Jag kommer naturligtvis fortsätta läsa Emily Dickinson och nästa gång blir det med ögonen.


Om ljudboken

Titel och författare: The great poets: Emily Dickinson
Förlag: Naxos
Inläsare: Teresa Gallagher

Trofast och ädel natt av Louise Glück

Vid det här laget har jag läst en del av Louise Glück. Vild iris som var min första läsning var jag inte så förtjust i, men utöver den har jag tyckt väldigt mycket om såväl Averno, Meadowlands som Ett byliv. Sedan lånade jag hem Trofast och ädel natt från biblioteket och det visade sig snabbt att vi inte var rätt för varandra. Jag tycker inte att den är dålig eller så, men den talar inte till mig som poesi kan göra. Kanske är den för lite poetisk för min smak. Trofast och ädel natt känns som Louise Glück mest sammanhängande berättelse hittills (av de jag läst alltså), mer som en sorts roman i diktform. Men det kan inte gärna vara det heller med tanke på hur mycket jag gillar prosalyrik. Vi klickar väl inte riktigt den här gången helt enkelt.

Trofast och ädel natt handlar om ett jag och hans bror som växer upp och blir vuxna utan föräldrarna som dött i en bilolycka, de krockade in i ett träd. Här finns ett vemod men inte riktigt sorg. Och kanske är det där vi inte når varandra, jag känner för lite för deras upplevelser. Jag läser och jag ser vemodet, men det finns alltid en hinna mellan oss. Trofast och ädel natt känns inte i mig.


Om boken

Titel: Trofast och ädel natt
Författare: Louise Glück
Förlag: Rámus (2022)
Översättare: Stewe Claesson, originaltitel: Faithful and virtuos night