Ångest av Pär Lagerkvist

När jag inledde det här projektet, att läsa om ångest, tänkte jag först kort att det kanske inte var helt nyttigt, att ångestklorna skulle sträcka sig ut från boksidorna och göra mitt mående sämre. Jag släppte det snabbt när det inte alls blev så. Men med Pär Lagerkvists Ångest är jag nästan där, man får vara försiktig med den.

Jag kan inte ens tänka mig vad det innebar att ge ut en diktsamling som Ångest 1916. Visst skulle det manliga geniet bada i ångest redan då och använda det som ursäkt att bete sig. Men den ångest Pär Lagerkvist beskriver är inte så mycket sådan, jag kan se det i avsaknaden av kamp, längtan till ångesten och längtan till döden, men i allt annat är det min ångest han beskriver. En sorts grundångest.

Jag blir väldigt berörd av hur Pär Lagerkvist inte bara sätter ord på ett tillstånd jag känner igen utan hur han också uttrycker en sådan ömhet för oss människor. Han ser ångesten i människan, som en naturlig del och han ser modet och styrkan i att leva det livet. Det gjorde mig lite tårögd faktiskt, jag vill lära mig den ömheten.

Samlingen inleds med Ångest, ångest är min arvedel. Förstås. Några sidor längre fram kommer dock det som bitit sig fast, den perfekta beskrivningen av hur det är

– Min ångest är en risig skog där blodiga fåglar skrika…

Läs inte hela den dikten en hällregnig, nermörk vintermorgon när allt redan känns lite trasigt, det är helt enkelt ingen bra idé. Det blir så sällan en bra dag efter det.

ÅNGEST
Författare: Pär Lagerkvist
Förlag: Albert Bonnier förlag (1966)

Låt oss tala om ångest och annat jobbigt

En stund i höstas mådde jag inte så särskilt bra. Jag hade överhuvudtaget en hel del ångest hela förra året (eller snarare under pandemidelen av året kanske, och det är förstås inte över för att vi skriver 2021 nu). Till slut blev jag så trött på eländet att jag bestämde mig för att utforska det på det sätt jag gillar bäst, genom att läsa.

De kommande veckorna kommer ni kunna läsa texter om böcker jag läst i ämnet, det är en blandning av poesi, essäer, serier och annat. För att vi alla ska ta oss igenom helskinnade blandar jag också upp med lite andra inlägg, men den mesta av tiden läggs på ångesten. Och det, har jag lärt mig är ingen dålig sak.

För den som vill vidare och inte bara vill läsa kan jag rekommendera de filmer skådespelaren Bill Hader gjort för Child Mind institute på YouTube (du hittar länkar längst ner i inlägget). Han må ha spelat in sina filmer och gjort sina intervjuer om ångest för att hjälpa barn, men det funkar fint på mig också. Bill Hader talar mycket om att avdramatisera ångesten, att se att den är där, men sen fortsätta med sitt. För det går ju, för det mesta, att fungera också med ångest. Och när man möter den med rädsla så stannar rädslan. Mitt värsta, och så är det säkert för många av oss, är rädslan för att ångesten ska komma tillbaka, att det ska ”vara såhär nu”. Jag tycker det funkar rätt bra för mig, att försöka acceptera att jag är en sån som får ångest ibland, men den tiden när jag inte har det ska jag inte lägga energi på att rädas den.

En annan sak som Bill Hader pratar om är hur han mediterar flera gånger varje dag. Så hängiven är jag inte tvungen eller intresserad av att bli, men jag jobbar på att skaffa mig en rutin av att meditera en stund varje morgon (det går verkligen skitdåligt med det för tillfället, men jag har inte gett upp) och så har jag slängt in lite yinyoga efter varje arbetsdag. Yogan har hjälpt mig sen sommaren 2017, men jag har förvånansvärt svårt att hänga fast vid den om den inte är rutin, så nu ska den bli det (igen). I meditationen fick jag faktiskt lite oväntad hjälp av Melissa Broder som i sin So sad today (som jag skriver mer om på torsdag) berättar om sin morgonmeditation och hur rörig, men livsnödvändig den är.

Jag har förstås läst och tänkt om ångest och psykisk ohälsa tidigare, inte minst angående utmattning, här hittar du lite av det:
Alla mina inlägg om utmattning finns under den här taggen.
Boktexter om Notes on a nervous planet och Skäl att fortsätta leva av Matt Haig

Child mind institutes filmer med Bill Hader på YouTube


Tipsa gärna mig och alla som kan tänkas behöva det om texter/filmer/strategier som hjälpt dig när du mått psykiskt dåligt så samlar jag ihop till temaavslutningen om två veckor.

Gå med mig till hörnet av Anneli Furmark

Det kan inte bli så mycket bättre än serieromaner när de är bra. När bilden och texten blir till känslan som ska förmedlas är det perfektion. Gå med mig till hörnet är fulländad på det sättet.

Elise, några och femtio, lever med Henrik sen tjugotre år tillbaka. Barnen är utflugna. De älskar varandra på det stillsamma sättet, har projekt, ska alltid leva tillsammans. Och så drabbas Elise av passionen när hon träffar Dagmar. Och så drabbas Henrik av passionen när han också blir kär i en annan.

Jag tycker så mycket om det stillsamma här, och det snälla. Alla i den här berättelsen vill gott. Henriks sätt att acceptera Elises passion, Elises sammanbrott när han träffar en annan. All denna kärlek som inte tar slut för att en annan börjar. Det är så komplicerat och så stort och fantastiskt och svårt som livet är. Inte hela tiden tack och lov, men ibland står man vid branten och vet inte hur det ska gå.

En annan sak som jag gillar är hur Elise får vara människa först också när hon är förälder. Ingenstans antyder hon, han, barnen eller författaren att Elise eller Henrik skulle vara sämre föräldrar för att de också är människor. Fint är vad det är.

GÅ MED MIG TILL HÖRNET
Författare: Anneli Furmark
Förlag: Galago (2020)
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Hag av Kathleen Kaufman

Hag är en bok som handlar om själva grundväven, hur världen är uppbyggd. Men mest av allt är den en berättelse om tid och tidens cirkularitet, samtidigt som den är en egen cirkelrörelse i sig själv. Såhär. Vi börjar med barnet, Alice som upplever något varken hon eller jag förstår, sen rör vi oss mot en förståelse i slutet då allt börjar om. Bitvis är det förvirrande, bitvis sövande, men det är också hela vägen och inte alls bitvis fascinerande. Jag har aldrig läst en bok som Hag tidigare.

Haggorna är alla i den linje av magiskt mäktiga kvinnor födda av och efter den mystiska, mytiska, uråldriga häxan Cailleach. Hon är en person och en berättelse, hon är alla och en. Hennes medvetande är deras och ändå är de alla unika individer. Vi får möta många av dem, från de första döttrarna till de sista, till Alice. Hag är en feministisk berättelse om ett kollektiv och en inneboende styrka som egentligen har ganska lite med magi att göra. Det är vackert, men det är också grymt och framförallt är det marinerat i allt det som jag tänker som skotskt – vindpinat, uråldrigt och genomgående riktigt dåligt väder. Härdat.

Jag förstår att den här boktexter inte gett dig det minsta av klarhet i vad Hag är för en bok, men det är så det måste vara. Hag ska upplevas. Det finns inget annat sätt.

HAG
Författare: Kathleen Kaufman
Förlag: Turner publishing (2018)

I oxögat av Ida Andersen

I Oxögat är en socialrealistisk berättelse om historiskt eländes, elände, något jag som vi alla vet tycker mycket om.

Det är 1740-tal. Sissel har ett gott öga till Eskil som kanske egentligen mest ser till Sissels syster Lovisa, men så går det som det gör och de blir gifta och föräldrar och skapar sig ett liv i den egna stugan som Eskil timrat. Eskil sliter på bygget, det som ska bli glasbruket Kosta, och Sissel sköter allt som ska skötas hemmavid. De har det bra samma, men de träter också vildsint, inte minst om hur man är gudaktig och vem man får ta hjälp av.

När jag nu beskriver vad boken handlar om så inser jag att jag på ytan ritat upp alla de viktiga linjerna. Det händer inte oerhört mycket i den här boken, och ändå händer livet. Så som det är, vardagligt, litet, fult och fullkomligt underbart.

Jag tycker om hur Ida Andersen skapar dessa människor, hur hon gör språket ålderdomligt men främst så väldigt mycket till deras.

I OXÖGAT
Författare: Ida Andersen
Förlag: Polaris (2019)
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…, I hyllan.

The rest of us just live here av Patrick Ness

Det här är sannerligen en ljuvlig bok. Bitterljuv kanske eftersom den innehåller mycket som är svårt och tungt. Men ljuvlig.

Mikey lider av OCD och ångest, mycket ångest och självhat. Hans syster Mel kämpar med ätstörningar medan pappan är alkoholiserad och deras mamma bedriver politisk karriär. Det är rätt förfärligt, men också oerhört mänskligt och faktiskt varmt. Här finns också kompisgänget. Och så är det den där lilla detaljen med de där indie-kidsen som rör sig i periferin och räddar världen hela tiden. Härom året var det vampyrerna och nu är det något annat. Förhoppningsvis får skolan stå osprängd tills de tagit sin examen…

The rest of us just live here är en sorts Buffy The vampire slayer berättad ur de andras perspektiv, de som aldrig får eller vill bedriva hjältemod. I början av varje kapitel redogörs för hur den kommande apokalypsen fortgår och förhoppningsvis avstyrs och sen får vi vet hur det går för dem det bara händer omkring. Jag älskar det!

Det här min andra bok av Patrick Ness, den första var Sju minuter över midnatt som förstås är helt omöjlig att leva upp till, men The rest of us just live here gör väldigt bra ifrån sig också i jämförelse.

THE REST OF US JUST LIVE HERE
Författare: Patrick Ness
Förlag: Walker Books (2015)

Vänligheten av John Ajvide Lindkvist

Jag var lite orolig inför att läsa Vänligheten eftersom jag inte alls gillade Himmelstrand och Platserna. Tack och lov för att Vänligheten vaggade in mig i sin värld ganska snabbt och all oro släppte. Till och med slutet är alldeles lagom långt och begripligt.

Vänligheten handlar om en grupp människor – Johan, Anna, Marko, Maria, Siw, Alva och Max – som kämpar med sånt de flesta av oss kämpar med. Några har lite övernaturliga gåvor att battla också. Sen rinner den rena ondskan ner i Norrtälje-ån och gör livet näst intill outhärdligt.

Vänligheten är John Ajvide Lindqvists minst kladdiga och skräckiga bok hittills (av dem jag läst, jag kom mig aldrig för med X: Den sista platsen). Ondskan vilar i rädslan som visar sig i rasism, våld och intolerans. Centrum för berättelsen är dock vänskapen och det goda inuti oss alla, i mänskligheten. Det betyder förstås inte att det här inte är en otäck bok, den är djupt obehaglig på ett smygande och existentiellt plan, men i mitten finns ett lugn. Jag tycker så mycket om det.

En sak jag inte gillar är allt prat om utseende här och pulverdieter som inte fyller någon verklig funktion. Över huvud taget hade jag gärna sett en annan beskrivning (och framförallt syn på) Anna och Siw och deras övervikt.

Jag tror som John Ajvide Lindqvist att det är rädslan som slår ut vänligheten och när den lämnar oss har vi ingenting kvar. Jag älskar hur den här boken hjälper mig att få syn på allt vi gör för varandra i vardagen oombett och utan tvång. Att vänligheten finns ger mig hopp om framtiden och livet och det kan jag banne mig behöva i tider som dessa.

VÄNLIGHETEN
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2020)

Night boat to Tangier av Kevin Barry

Det börjar med två irländska gangsters (jag vet hur det låter) i en skitig och övergiven hamn i Spanien. De samtalar lite om livet och snart har de dragit in en ung kille i sitt samtal och sånär skrämt livet ur honom. Det visar sig att de letar efter den ena gangsterns dotter, Dilly och de tror att hon finns i närheten. Därifrån rör sig Night boat to Tangier till att bli ett växelspel mellan männens samtal om gamla minnen och om kärleken och livet och berättelsen om den som de inte kan hitta.

Jag kan inte jämföra den här boken med något annat jag läst vilket är smått fantastiskt med tanke på att jag ändå läst en del. Jag älskar unika röster och berättelser. Med det inte sagt att jag älskar Night boat to Tangier, jag tycker jättemycket om den och inte alls. Ibland är jag helt uttråkad och irriterad, ibland svindlar det i magen som om jag gungade en gunga till himlen som man gjorde som femåring. Det är den bästa av läsupplevelser och inte och jag tror faktiskt att just det gör det till en stor läsupplevelse.

Hade det inte varit för Uppsala english bookshops bokklubb så hade jag aldrig kommit på tanken att läsa denna (inte ens pga Max Porter-blurben), jag älskar att få bli överraskad av böcker jag inte ens visste att de fanns!

NIGHT BOAT TO TANGIER
Författare: Kevin Barry
Förlag: Canongate (2020)

Hur jag förläste mig på vampyrromaner (och några lästips till dig som inte tröttnat)

Med anledning av gårdagens halvlyckade återbesök i vampyrromansvärlden kommer här ett återvunnet inlägg från Kulturkollo:

All form av överkonsumtion leder till mättnad. Också när det handlar om blodsugare och huggtänder. Blev jag varse.

Jag läste bok på bok på bok på bok. Pluggade vampyrer på universitetet och försökte desperat hitta vampyrfilm jag inte blev pinsamt berörd av. Sen tog det plötsligt stopp. Överkonsumtion. Eller finns det en annan förklaring? Möjligen hittade jag slutligen fram till de ultimata vampyrskildringarna och då förlorade sökandet sin lockelse? Hur som helst, här kommer i alla fall en lista på mina allra bästa vampyrer, noggrant framforskat till priset av mitt intresse.

En vampyrs bekännelser av Anne Rice
En klassiker vars betydelse för genren jag inte tror kan överdrivas. Väldigt, väldigt bra om de odöda, deras livslust och sorg.

Staden som försvann av Stephen King
Också en klassiker, riktigt ruggig, och som vanligt är King bäst när han skriver osentimentalt om hemska saker som händer barn.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindkvist
Vampyrrealism i Blackeberg. Utan tvekan en av de allra bästa vampyrskildringarna någonsin.

The Gilda stories av Jewell Gomez
Feministisk vampyrism genom flera sekler. Vad finns det att inte gilla med det?

Läs mer

The southern book club’s guide to slaying vampire av Grady Henrix

Boken med det långa namnet är den första vampyrroman jag läst på väldigt länge. Jag vet inte om det beror på det (ovanan) eller på boken, men jag mådde verkligen dåligt av den och inte helt och hållet på ett bra och skrämsligt sätt.

Jag gillar tanken med sydstatskvinnornas bokcirkel som får vampyrproblem när slemmige James Harris flyttar in som Patricias granne. Jag tycker också att genomförandet av idén funkar bra, hur han ormar sig in i gemenskapen utan att så många märker vad som sker. Han är ett äkta vampyrmonster likt det i flera gånger omnämnda Salem’s Lot.

En sak som inte alls är dåligt, men som får mig att må dåligt är att Grady Hendrix beskriver känslorna och Patricia så bra. När hon står där och städar i sitt kök och försöker komma på ett sätt att rädda sina barn undan den livsfarlige grannen känner jag hennes ångest liksom jag känner den när ingen tror henne och när hennes vidrige man använder sina psykologskills på henne.

Den psykologiska delen är alltså bra, men det finns sånt som inte alls känns bra i magen. Jag tycker inte om att och hur kvinnornas kroppar hela tiden ska kommenteras, att de ska objektifieras och objektifiera. Och så undrar jag var och varför våldtäkt kommer in i vampyrloren, det känns onödigt. Visst kan vampyren vara sexuell, men här ägnar han sig åt straffvåldtäkt och det känns jättekonstigt. Sen måste jag säga att det är lite tragiskt att varenda vuxen karl tävlar med vampyren om någon sorts vidrighetstrofé, det finns scener som får mig att må illa på riktigt och jag tror inte att det är meningen att det är de som ska få mig att känna så…

Det har sipprat in en misogyni här som inte kommer från vampyren utan manifesteras av alla vanliga dudes, är det meningen? Vet författaren om att det är så eller är det såpass obehagligt att det är författarens åsikter som ringlat sig in? Jag är verkligen inte säker, och det är inte bra. Hur som helst så kan man om man tar sig frihet att hitta på monster också hitta på en värld där kvinnor får agera (och svarta inte bara spelar rollen som mordoffer för att röra vid en annan problematisk bit). Det går.

THE SOUTHERN BOOK CLUB’S GUIDE TO SLAYING VAMPIRES
Författare: Grady Hendrix
Förlag: Quirk Books (2020)