31 bra saker: bokhyllor och bokplatser

Mina bokhyllor ger så mycket glädje till mitt liv, bara att se böckerna i dem… Jag försöker begränsa inköpen numera, av miljö- och (kanske främst) utrymmesskäl, men att bo i ett eget bibliotek med hundratals böcker att läsa en regnig dag (eller till pensionen) är definitivt en av mina riktigt bra saker. Och den där bokvagnen jag skaffade ska vi inte tala om, så himla bra grej!

 
Alla bra saker hittar du här.

Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri

Jag läser en hel del julböcker nuförtiden, vilket ni kommer bli varse om några dagar när stora samlingsinlägget kommer här på bloggen. Det blir en hel del julromantik dessutom och det är inte helt lätt att få till den har jag märkt. Jag kommer hem till jul är dock ett synnerligt lyckat stycke julromantisk roman som lyckas vara såväl rolig som söt.

Jag älskar Emily. Jag gillar det där kollektivet hon bor i, Evan som bor granne, inte alls Robert som hon dejtar. Jag avgudar hennes synnerligen knäppa familj! Och är det något som julböcker konstigt nog brukar falla på så är det det här med julkänslan, den finns verkligen här, trots att det är en sjukt konstig jul de firar i Emilys familj. Jag har invändningar mot den galna mängden alkohol, det har jag, men i övrigt är det rätt förnöjsamt. Sån där puttinuttig idealjul som ingen firar bortom såna här böcker och filmer orkar jag ändå inte med.

Humorn är väldigt viktig här och den är min, jag får lite Mhairi McFarlane-känsla (åh, kan inte hon skriva en julroman nu när jag vet att hon skrivit klart den sedan länge efterlängtade Don’t you forget about me som kommer ut i vår?) till och med. Det är en riktigt njutbar läsupplevelse att kasta sig med i Emilys juläventyr, och efteråt sitter jag mest med känslan att jag är tacksam över att mitt firande är mycket lugnare, ingen del av mig är avundsjuk eller inställd på att tävla med det skotska julfirandet som äger rum här. Tack och lov för någon sorts julefrid ändå.

JAG KOMMER HEM TILL JUL
Författare: Joanna Bolouri
Förlag: Printz Publishing (2016)
Översättare: Cecilia Falk, originaltitel: The most wonderful time of the year
Köp den t.ex. här eller här.

Den här boken är en av mina 31 bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Filmåret 2018

Allra först en fråga – varför är alla filmer nu för tiden så långa? Jag kan inte koncentrera mig eftersom jag ägnar så mycket energi åt att oroa mig för att bli kissnödig alternativt att bekämpa kissnödighet. Sluta göra så mot mig!

Filmer jag ändå sett (förutom oräkneliga omtittningar och barnfilmer och sånt jag glömt):

Jurassic world: Lost kingdom
En film jag naturligtvis låtsas att jag såg för min 10-år gamla dinoälskande sons skull, men som jag tyckte riktigt bra om faktiskt. För att den ställer lite jobbiga frågor, har Chris Pratt i sig och är en riktigt snygg och effektiv action-film som faktiskt fick mig att känna lite.

Avengers: Infinity war
Allt Marvelskt efter debaclet med Avengers Age of Ultron (som jag för övrigt inte förlåtit Joss Whedon för) är lite jobbigt, lite känsligt helt enkelt. Jag vet aldrig om jag ska lita på att det inte kraschar igen. Black panther var sen såpass bra att jag vågade tro igen och Thor: Ragnarök lugnade ytterligare. Avengers: Infinity war är bra eftersom den levererar de där mötena mellan karaktärer som de flesta av oss längtat efter, tillsammans med några käftsmällar (särskilt i början av filmen) som jag ännu inte hämtat mig från. Och även om jag fattar att de kommer göra om slutet på något sätt så är det också väldigt mäktigt.

Three billboards outside Ebbing, Missouri
Jag såg den på dvd och förändrades i grunden av upplevelsen, så bra är filmen. Och så bra är Frances McDormand och Woody Harrelson och Sam Rockwell. Det här är en av de tyngsta filmer jag sett och samtidigt vill jag bära den med mig alltid, och den väger konstigt nog nästan ingenting.

A star is born
Jag gillade A star is born när jag såg den, men den är en ganska tom bakelse såhär i efterhand. Det som står ut är ju helt klart Lady Gaga. Hon äger den här filmen och är såpass mycket större än livet att Bradley Cooper inte har en chans.

Bohemian rhapsody
Åh Bohemian Rhapsody! Åh Freddie! Rami Malik är väldigt bra här och från mig är det beröm så skyhögt att ni kan inte ens förstå. Min kärlek till Freddie Mercury och Queen är mångomsjungen och jag kan säga såhär mycket – jag kommer köpa den här filmen när den kommer på dvd och jag kommer se om den och gråta varje gång.

Det har varit ett riktigt bra filmår och det är förstås en av mina 31 bra saker från 2018, alla bra saker hittar du här.

The witchcraft of Salem village av Shirley Jackson

Shirley Jackson är förstås en favorit. Hennes We have always lived in the castle är en av de bästa böcker jag läst och The haunting of Hill house är definitivt en av de mest skrämmande. Så frågan är vad hon kan göra i en enkel återberättande historia om vad som hände i Salem under sent 1600-tal. Väldigt mycket skulle jag säga.

Historien om flickorna som påstår sig utsatta för trolldom i Salem i mitten av 1690-talet har nog alla vi som intresserar oss för historia, kvinnohistoria och häxförföljelser hört om både en och två gånger, men inte såhär. Och jag har ändå svårt att sätta fingret på vad Shirley Jackson gör så bra. Hon använder samma protokoll, samma uppgifter, samma dramaturgi, förstås. Men hennes röst, hennes tolkning, hennes vilja att förstå är unik. Hon skriver in Salem-rättegångarna i ett sammanhang, där de inte bara utgjorde höjdpunkten och kanske startskottet för de stora rättegångarna och samhällspanikerna. Shirley Jackson visar att den också utgjorde en sorts början till slutet. Aldrig mer skulle häxprocesserna se sådana ut (i USA i alla fall), aldrig mer lät sig hela samhällen slitas med i galenskapen. Och aldrig mer kunde de ansvariga frånsvära sig ansvaret i efterhand eftersom de som dömde i Salem gjorde det unika när de bad gud och allmänheten, de dömda och deras efterlevande om ursäkt några år efter att det som skedde skedde. Det var naturligtvis lika många år för sent, men Shirley Jackson visar hur unikt det var och hur viktigt det ändå var för det som komma skulle och det som inte blev.

Det kanske inte verkar så viktigt det här med häxprocesser idag. Det tillhör ju det förgångna och allt det där. Som historiker (jag har bestämt att jag som doktor i historia har fritt fram att kalla mig det även om jag inte längre praktiserar vetenskapen, jag förespråkar och älskar den fortfarande) vill jag dock lyfta vikten av att minnas det som hände ”förr”, eftersom det som har hänt händer igen och eftersom vissa vill göra andras historia till sin. Vi lever i tider där mäktiga män (inte bara Donald Trump) vill göra gällande att de utsätts för häxprocesser. Det gör de inte. När ignoransen (eller möjligen arrogansen eftersom de troligen mycket väl vet att de använder orden fel) är så stor blir böcker som den här så mycket viktigare. Shirley Jacksons The witchcraft of Salem village är en ständigt aktuell och ständigt viktig bok som säger något om människor, mänsklighet och samhällsbyggen. Den slumrande historikern i mig rekommenderar den varmt, liksom bokälskaren. Jag rekommenderar också att lyssna på den under till exempel en tågresa mellan Göteborg och Karlstad, den räcker precis hela sträckan (om det blir tio minuters försening och det blir det ju).

THE WITCHCRAFT OF SALEM VILLAGE
Författare: Shirley Jackson
Förlag: Skyboat media ink. (2014)
Inläsare: Gabrielle de Cuir

Den här boken är en av mina 31 bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Virginia om morgonen

Jag har instagrammat om hur mina morgonrutiner ändrats under hösten. Jag och 11-åringen ser inte längre Fåret Shaun efter frukost eftersom han hellre vill lyssna på ljudbok vilket har frigjort eoner av morgontid för mig. Vad bättre att lägga tiden på än att läsa om Virginia Woolfs vardagsliv?

Jag fick Ögonblick av frihet: dagboksbladet 1915-1941 i födelsedagspresent och har nu lagt kanske 10 minuters uppmärksamhet åt den varje vardagsmorgon under terminen (sen Fåret Shaun-klubbens upplösande i september/oktober någon gång) och det är verkligen alldeles, alldeles underbart. Min kärlek till Virginia Woolf är ju sen tidigare rätt monumental, men nu känns det som att vårt förhållande djupnat ytterligare. Att läsa hennes stillsamma vardagsbetraktelser skänker ett oerhört lugn till min morgonrutin och det känns verkligen som ett fint sätt att börja dagen. Troligen börjar jag bara om på sidan ett när boken är utläst framåt sommarlovet.

Min enda invändning är å Virginias vägnar och det handlar om att hon verkar ha haft ett oerhört intensivt socialt liv. Hon borde ha vilat mer, borde ha varit med sig själv mer (även om jag förstås också ser den där flykten från just det i de ständiga bjudningarna). Jag blir stressad för hennes skull, särskilt under de perioder där hon själv skriver om sin kamp med mörkret. Å vad jag vill prata med henne och ordinera lite lugn, men det är väl så det är att läsa med efterklokhet och veta vad som komma skall.

En dos Virginia om morgonen är en av mina 31 bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Att kvickna till (och nästan lära sig uppskatta snön)

Den här helgen har mest av allt ägnat åt att piggna till efter veckans förkylning. Jag har tvättat och förberett lite inför nästa helgs julmat, jag har tröttnat lite på läsning och sett en hel del New Girl-avsnitt på Netflix. och så har jag jobbat lite. Och tittat på snön som faller och faller och smälter.

Att piggna till efter en förkylning (och ok då, snö) är en av mina bra saker, alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Parks and recreation!

Parks and recreation kom till mig som någon sorts vision om något vilsamt. Jag läste någonstans för länge sen att det skulle vara en varm serie som var snäll mot folk i den. Det behövde jag och det är den.

Det jag älskar allra mest med den här serien är människorna, och att det är det och inte karaktärer de är. April som är så otillgänglig och kantig, men samtidigt full av kärlek som hon ändå inte är rädd att visa på något sätt. Och så Ron Swanson förstås. Ron! Också otillgänglig och enstörig, men likväl totalt vänfast och lojal. Hans avsky inför det arbete han genomför, hans sätt att underminera institutionen, och hans komplicerade relation till exfrun som är en sorts ondskans bibliotekarie. Jag älskar alla kulturella uttryck där biblioteket får vara ondskans högborg och i Pawnee vet myndighetsmissbruket bland böckerna inga gränser. Jag avskyr ju Tammy 2, men gud vad jag älskar henne!

Leslie är jobbigt entusiastisk, som utmattningsåterhämtare blir jag helt matt av henne, men hon är ju så snäll och fin och bedårande att jag förlåter henne. Och Ben! Ben är drömmannen för alla oss oonda bibliotekarienördar, en geek som får vara åtråvärd och begriplig. Jag är också väldigt svag för Rob Lowes karaktär Chris, med det där tillkämpat uberlyckliga och livsbejakande som gömmer en avgrund av ångest han är helt oförberedd på. Det finns över huvud taget ett oväntat djup i karaktärerna för att vara en komediserie. Och nu har jag ändå glömt Andy som nog är min allra största favorit, för att han är så snäll och naiv.

Det finns ingenting jag inte tycker om med Parks and recreation helt enkelt, det enda skulle väl vara att jag inte har den osedd längre.

Parks and recreation är definitivt en riktigt bra sak i mitt liv, alla 31 bra saker hittar du här.

31 bra saker: Buffy förstås

Nej, Buffy är fortfarande ingen sak, men ingen 31 bra saker-kalender utan hon som är vårt lugn och vår glädje när det är som tuffast eller som bäst. Jag har svårt att tänka mig en katt som är mer älskad än vår 14-åring, tillbedd av en hel familj. Med all rätt.

Alla bra saker hittar du här, men ingen är så bra som Buffy…

Belzhar av Meg Wolitzer

Belzhar av Meg Wolitzer är en sån där bok som jag haft i många bokhögar och sagt att jag ska läsa, varje gång jag har visat upp den har en hel hög engagerade läsare gastat att ”du måste läsa Belzhar”. Jag har inte gjort det, förrän i november, under allhelgonahelgen. Och visst kan man tycka att det är dumt att jag inte tagit mig an den tidigare, men samtidigt är jag glad att jag sparat på den. Jag kan inte tänka mig en bok bättre att läsa en sorgtyngd och grå allhelgonahelg, det var just då den skulle läsas, just då jag behövde den.

Jag tycker väldigt mycket om Belzhar, förstås. Den handlar om en grupp ungdomar på en internatskola för trasiga själar. Alla som är där genomgår någon sorts svårighet, de har förlorat någon eller gjort något som inte kan förlåtas. De är i olika stadier av känslomässigt sönderfall. De samlas i en klass för särskilda studier i engelska språket där de samtalar om livet och Sylvia Plath (bara en sån sak!). Och så skriver de dagbok, och när de skriver i dagboken förflyttas de plötsligt till en annan värld, där det som hänt dem inte hänt, men de vet att det ska hända.

Det är så förunderligt vackert och läkande att läsa om de här ungdomarna och deras väldigt olika trauman. Jag tycker så mycket om dem, känner så mycket med dem och känner igen. Ni vet när känslorna var himlastormande och större än allt. När kärleken var allt uppslukande och det inte fanns gråskalor utan allt var svart och vitt. Gud så jag inte längtar tillbaka. Jag önskar mig inte heller ett Belzhar (som de kallar platsen där de kan besöka det förgångna), men jag känner att jag lärt mig något och läkt av att ha fått följa med Jam och de andra dit.

BELZHAR
Författare: Meg Wolitzer
Förlag: Simon and Schuster (2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Belzhar är en av mina 31 bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Den planerade julläsningen

Jag har redan börjat med julboksläsningen. Det får man! Någonstans i november blir längtet alltid akut för mig och då drar jag igång. Här är julböckerna jag väljer bland i år, en rapport om vad som blev läst kommer senare i december.

    

Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri

Season of wonder (novellsamling av bland andra Elizabeth Hand)

Pride and prejudice and mistletoe av Melissa de la Cruz

A christmas party av Georgette Heyer

Snöfall över strandcafeet av Lucy Diamond

Kärlek, bakelser och en mops av Annie England Noblin

En vinter i Paris av Jenny Oliver

  

Julböcker är en av mina 31 bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Att komma hem

Först tänkte jag att jag skulle göra ett inlägg om resor, men sen kom jag på att jag faktiskt inte gillar det där med att resa så särskilt mycket. Under året har jag tagit tåget till Stockholm och Göteborg några gånger, för att träffa kompisar eller dinosaurier. Och i somras tog vi färjan över till Danmark, det var en rätt så magisk resa, men det var ändå allra bäst att få komma hem. Jag gillar helt enkelt mitt hemma allra mest. Så här följer några bilder från mina resor, men det är att komma hem som är dagens bra sak.

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Hemestrade i Karlstad idag, med båtbuss och grisspan.

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 24 Jun 2018 kl. 7:18 PDT

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Vi åker tåg och lyssnar på ljudbok.

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 10 Nov 2018 kl. 2:39 PST

Bilderna är hämtade från min instagram, titta in där för fler och mer.

Alla bra saker hittar du här.

Slutet av Mats Strandberg

Tänk att preapokalypsen kunde vara så fantastisk…

Att läsa Mats Strandbergs Slutet är att bära på sin största ångest, all sin kärlek och all sin sorg, samtidigt och att nästan inte skrämmas av det. 

Slutet börjar när mänskligheten får veta att en komet är på kollisionskurs med jorden, det är bara några korta månader kvar. Under de sista fem veckorna får vi sen följa Lucinda och Simon och människorna runt dem. Någon dör, några lämnar, några förtvivlar, alla kämpar så oerhört med livet. 

Slutet tvingar mig förstås att tänka på mitt eget liv, hur det skulle vara att veta. Jag tror att jag likt Simon skulle drabbas av panikångest och overklighetskänslor för egen del, men hur det skulle vara att som förälder veta att barnen inte hade någon framtid orkar jag inte ens försöka fördjupa mig i. Jag förstår att jag skulle fungera för att jag måste, men jag begriper inte hur. Mats Strandberg har skrivit den här boken så trovärdig att jag finner tröst också i det. Det är klart att vi skulle klara det om vi måste, och litegrann kan jag faktiskt ta till mig och använda för att göra livet bättre också när jag inte måste förhålla mig till slutet. För visst har jag tänkt över hur jag skulle vilja ha den allra sista kvällen, jag försöker göra alla kvällar lite mer som den kvällen nu.

Mats Strandberg har sagt i intervjuer att Slutet varit hans sätt att hantera klimatångesten och det förstår jag. Min klimatångest har varit galopperande sen i somras (oron har funnits där tidigare också men det var först då den utvecklades till ångest) och i Slutet får jag pröva många av de tankar jag har kring slutet som oundvikligen kommer för oss som civilisation, mänsklighet och planet.

Slutets slut är vackert. Visst önskar jag hela tiden att någon ska hitta en lösning och säga att allt gick bra ändå, men jag hade ju aldrig förlåtit om det gjorts så.

SLUTET
Författare: Mats Strandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Eli läser och skriver, Västmanländskan. Läs också inlägget där Kulturkollo konfererar om Slutet för fler infallsvinklar och tankar.

Slutet är en av mina bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Det stora julbaket

Den här helgen ägnas åt att baka alla de där sakerna vi (eller jag kanske egentligen) inte kan leva utan i december. Lussekatter, pepparkakor, brysselkex, schackrutor och chokladkakor. Allra bäst är det nog just nu innan jag vet säkert att jag övergräddat schackrutorna (det har jag), men är säker på (efter test) att lussekatterna blev sagolikt bra.

Alla bilder från helgen (jag har varit på en suverän konsert också) hittar du på min instagram, och alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Trollvinter och andra vintrar

Idag skriver jag en text på Kulturkollo som jag faktiskt fått kämpa lite för, eller i alla fall offra mig litegranna för att få ihop. Till en början, sen var det bara ren njutning. 

Jag ville skriva om Tove Janssons Trollvinter och jag ville göra det på det rätta sättet så jag bestämde mig för att läsa om, eller snarare lyssna om. Till saken hör att senast jag lyssnade på något om mumin var vintern 2016. Den fasansfulla vintern 2016 då jag brottades med utmattning och framtidsångest. Att lyssna igen var först att flyttas tillbaka till den där känslan, men ganska snabbt infann sig den andra känslan, den som mumin gav mig då – trygghet, lugn och ro. 

Läs min text om Trollvinter här.

Att återbesöka Mumindalen visade sig vara en av mina bra saker, alla bra saker från tidigare år hittar du här.

31 bra saker: imorgon är det dags igen

Visst kan man tycka att en gammal grej är en gammal grej, att det är gjort och lite sånt. Men jag behöver de bra sakerna som nedräkning mot det nya året. De 31 bra sakerna tvingar mig att tänka på ett speciellt sätt, på ett mer positivt sätt. Och det behöver jag. Jag hoppas att ni vill hänga på bland recensioner, årsbästalistor och kakor. Imorgon kör vi!

Alla bra saker från tidigare år hittar du här.

Läsmånaden som gick och den som kommer (november och december-2018)

November har varit en sjukt lång månad, grå, blötkall och tung, som novembrar tenderar vara (men i år har det nästan känts värre än brukligt). Som läsmånad har den varit bra, inte minst för att jag har haft några tågresor under månaden som lockat till ljudbokslyssning.

Bäst i november var Belzhar av Meg Wolitzer, The witchcraft of Salem Village av Shirley Jackson och Jag är, jag är, jag är: ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell. Texter om dessa kommer upp på bloggen under december.

När det gäller de böcker jag sa att jag ville läsa under månaden så har det gått ganska bra, sex av dem blev lästa och resten flyttas med till nästa månad: 

Cementträdgården av Ian McEwan – påbörjad, snart utläst, men det går lite segt framåt eftersom jag nog skulle behöva börja om egentligen.
Ett ohyggligt avslöjande av Louise Penny – nu tänker jag julledighet i Three Pines istället.
Midnattssol av Frida Skybäck – sista delen i serien om systrarna Stiernfors, den är nu påbörjad i alla fall.

Böcker jag vill läsa i december
The wych elm av Tana French – jag påbörjade den här under höstlovet, men insåg snabbt att den behövde betydligt mer långsamläsningstid än jag kunde ge den då. Jag tänker att julledigheten ska kunna bidra med det.
The long take av Robin Robinson – fångade mitt intresse när den var med på kortlistan till Man booker award och visade sig vara prosalyrik.
Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink – en bok jag börjat på och som lämpar sig för småläsning kvällar när Inget annat orkas med, ett kapitel här och ett där.
Season of wonder – kommer att vara decembers stora greji mitt läsliv, jag läser säkert annat juligt också, men den här tänker jag att jag ska läsa ett kapitel i varje dag från och med 1 december.

Det kommer också ett julboksläsningsinlägg här om några dagar, håll utkik efter det om du är ute efter julinspiration.

Vad läser du i december?

Som sparv som örn av Per Nilsson

Först – om du inte läst Som sparv som örn än så tycker jag att du ska göra det innan du läser här (eller någonting någon annanstans för den delen). Inte för att jag avslöjar så mycket om handlingen, men det här är en långsam bok som värnar sina hemligheter och som är värd att läsas utan förväntningar eller förförståelse. Så iväg och läs så ses vi kanske sen, efteråt.

Jag tyckte väldigt mycket om Per Nilssons Som katt som hund när jag läste den tidigare i höstas, Som sparv som örn berör mig ännu mer.

När Be berättar om den mer än lätt komplicerade vänskapen med den där besvärliga tjejen i skolan finns det mycket att fastna för och tycka om. Det är sådär svårt och lätt och på liv och död som det ofta var när man var i den åldern. Att börja sjuan, att ha alla de där hormonerna som gör kaos med och av en. Allt det där är så väldigt fint skildrat. Och så tycker jag väldigt mycket om den där trygga bakgrunden, att det finns ett samhälle där bakom som fungerar. Jag vet att det inte alltid fungerar så i verkligheten, men i en bok för ungdomar känns det väldigt viktigt att det får vara så. Att det finns något att gripa tag i när allt känns omöjligt.

SOM SPARV SOM ÖRN
Författare: Per Nilsson
Förlag: Alfabeta (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

Att läsa Vi kommer snart hem igen är outhärdligt. För de gör ju inte det, kommer hem igen. Det är outhärdligt för att det är sant och outhärdligt för att jag inte längre tror att det inte kan hända igen.

Det är faktiskt en chock att läsa den här boken och inse hur viktig den är. När jag gick på högstadiet och vi fick besök av överlevare från förintelsen som berättade sina historier gjorde det outplånliga intryck på mig och oss alla vill jag tro. Och jag var så säker på att det förstås aldrig skulle kunna hända, vi hade naturligtvis lärt. Sen kom Srebrenica, och alla de där andra platsena och helvetena, men jag inbillade mig att vi skulle lära av det också och att det i alla fall aldrig skulle kunna hända i den skalan. 

Att inse att jag inte längre är så säker, att jag tappat lite till av min tilltro till oss, det skrämmer mig på riktigt. Jag började förstå det när jag satt vid vårt köksbord och bröt ihop (gissa om jag samlade pinsamhetspoäng) när jag skulle berätta för barnen om förintelsen för allra första gången, om Anne Frank och vad som hände henne. Ansvaret föll så tungt på mig, vikten av att de ska veta, verkligen känna vad som hände nästan kvävde mig och samtidigt var det som om jag för första gången förstod det när jag berättade för mina egna barn, att nazisterna mördade barn och att alla andra såg på. Jag anade då att något skiftat inuti mig, nu vet jag att det har det.

Vi kommer snart hem igen skildrar förintelsens fasor, vardagliga och ogreppbara, ur sex barns perspektiv. Vi får hälsa på dem i deras kärleksfulla hem och se allt slås i spillror, igen och igen. Det är outhärdligt. Men vi måste uthärda. Om detta må vi berätta om och om och om igen. Och vi måste lyssna. 

Vi kommer snart hem igen är fantastisk i det att den skildrar något så hemskt på ett såväl lågmält som starkt sätt, i såväl bild som text, att det outhärdliga blir nästan uthärdligt. Troligen ligger förklaringen till det i det fokus som finns på människorna och livet.

VI KOMMER SNART HEM IGEN
Text: Jessica Bab Bonde
Bild: Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

En helg

Den här helgen har jag umgåtts med några av mina Kulturkollo-kompisar i Stockholm. Vi har gått på museum, planerat bloggeri, druckit cava och sett solen. Jag har också fått två tågresors ljudbokstid vilket alltid är trevligt. Det har förstås varit en alldeles förträfflig helg.

Fler bilder finns som vanligt på min instagram.

Vad jag saknades här av Jila Mossaed

Ord. Ibland är det svårt med ord, svårt att få dem att passa ihop och svårt att få dem att uttrycka det man vill ha sagt. Jila Mossaed har en självklarhet med orden som gör mig trygg.

Att vistas inne i Vad jag saknades här är som att vara hemma. Jag får en så stark trygghetskänsla, en känsla av att förstå och vara förstådd. Omhändertagen. Språket är magiskt, det som blir sagt är vackert, trösterikt, aldrig tomt. Jag förförs av Jila Mossaeds sätt att spinna språket.

Det är alltid svårt att sätta fingret på poesi, försöka beskriva det. Vad jag saknades här handlar för mig om naturen och naturen i människan (snarare än människan i naturen även om det också är ett inslag), om långsam sorg, tröst, liv och hem (att skapa ett hem framförallt och det är nog det Jila Mossaed gör så fint att jag känner mig hemmastadd och trygg). För någon annan kanske det handlar om något annat. Det är ju det som är så förunderligt fantastiskt med litteratur, att vi får lov att skriva den själv när vi läser.

Jila Mossaed är en ny bekantskap, en ny god litterär vän. Mitt i all sorgesam turbulens är jag glad att hon med sin styrka och röst, sina ord, ska ta plats i Svenska Akademien. Jag hoppas att hennes lågmälda eftertänksamhet från poesin kan få sprida sig och genomsyra också akademiarbetet

VAD JAG SAKNADES HÄR
Författare: Jila Mossaed
Förlag: Bokförlaget Lejd (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bernur