Skrivsöndag om skrivarhandböcker

Jag använder ofta skrivsöndagarna här till att berätta om böcker om skrivande jag utforskat. Jag har också skrivit på Kulturkollo om detta och här kommer ett inlägg jag skrev 2015, första gången publicerat här. Det är lite roligt att se hur saker och ting förändrats, men också att jag just nu håller på och läser om en av favoriterna, den av Goldman.

Jag minns alla mina skrivarhandböcker och hur de brukade inspirera mig
Häromdagen skrev jag på Fiktiviteter att jag främst låter mig inspireras av skrivande människor i romaner. Och det är verkligen helt sant. När Cath i Fangirl skriver sin fanfictionserie om Simon Snow kan jag inte göra annat än plocka fram min inspirationsanteckningsbok, och när jag läste om Édouard i Författaren i familjen kom jag på en helt ny romanidé av bara farten.

Det är nu det. Förr i tiden (i fordom för kanske 15-20 år sen), när jag skrev som allra mest och levde och andades ord, bokstäver och dikt, var det annat jag hämtade den där inspirationen ifrån. Under en period läste jag alla skrivhandböcker jag kom över. Alla! Vissa var kanske lite träiga, vissa läste jag bara för att de var kursbok på någon av mina kreativt skrivande-utbildningar på folkhögskola eller högskola, men alla gav de mig något, alla bar de korn av skrivglädje som jag plockade på mig. Jag tänkte göra lite nytta av alla de där timmarnas läsning, varsågod min best of-lista:

Writing down the bones av Nathalie Goldberg – utan tvekan den allra bästa och mest inspirerande handbok jag någonsin läst. En sån där kurslitteraturbok jag aldrig hittat på egen hand och så proppfull av handfasta tips att man egentligen bara behöver den. Men det vore ju tråkigt.

Författarskolan av Göran Hägg – oerhört informativ om berättelsebyggnad och praktiska saker. Jag minns inte att jag gjorde en enda övningarna (blir osäker nu om det ens fanns skrivövningar), men jag lärde mig ovärderliga saker om peripeti, björnen på stranden och vådan av att välja konstiga namn till sina karaktärer.

Skriva om och om igen av Ylva Karlsson och Katarina Kuick – egentligen är den här boken skriven för yngre skrivare (jag har nu plockat fram den till min dotter), men i och med att den är så sprängfylld av glädje och entusiasm är den oemotståndlig för varje skrivande människa. Det går liksom inte att värja sig för skrivarkraften.

Så gör jag av Bodil Malmsten – en riktigt fin bok från senare år. Den innehåller kanske inte så mycket “såhär ska du göra så blir det bra” eller “gör den här övningen så lär du dig…”, men den är liksom allt Bodil Malmsten gör oerhört inspirerande. Orden, bilderna, allt får mig att vilja utforska vem jag är i skrivandet och vem jag skulle kunna bli.

Det finns mycket annat bra också, vilken är din bästa skrivhandbok/inspirationsbok?

Vi konfererar om nobelpriset i litteratur

I eftermiddag klockan 13 kommer ständig sekreterare Mats Malm att öppna de berömda dörrarna på Svenska Akademin och tillkännage vinnaren av Nobels litteraturpris 2020. Vem vinner? Vi har såklart ingen aning, men kan inte motstå tillfället att gissa lite.

Vi har sedan 2014 konfererat på Kulturkollo om vem vi tror vinner Nobels litteraturpris. 2014 vann Patrick Modiano men det var ingen av oss som gissade på det. 2015 lyckades jag pricka in rätt gissning på Svetlana Aleksijevitj. 2016 kammade vi hem noll poäng för vem kunde ana att Bob Dylan skulle motta nobels litteraturpris? Lika illa gissade vi dock 2019 då Peter Handke vann och Olga Tokarczuk tilldelades priset för 2018. Med andra ord så är vi inte så lysande på att gissa rätt, men det avskräcker inte oss att göra ett nytt försök 2020.

Vad ska vi tänka på innan spekulationerna skenar? Jo, Linda gjorde en egen undersökning på vad som krävs för att vinna litterära priser. Störst chans har du om du är är en europeisk vit man och som är över femtio år. Utomeuropeiska författare räknas inte i finkulturella sammanhang om du inte är författare som lever i exil i land i Europa. Är du kvinna så finns det en liten chans att vinna förutsatt att du skriver om andra världskriget. Läs hela Lindas inlägg här.

Anna: Ja, vad ska man egentligen tro om det här med nobelpriset i litteratur. Jag hoppas, hoppas att priset i år går till en författare som lockar till läsning, mycket läsning och varför inte Margaret Atwood? Hon har en stor och bred produktion som innehåller både poesi, essäer, skönlitteratur, drama och manus för tv. Jag framhåller och hoppas ständigt på Jamaica Kincaid eftersom hon skriver helt briljant med ett språk som är så noggrant och klart att det är självlysande. Min tredje gissning/förhoppning är att Ngugi wa Thiong’o, som under ett halvt sekel skrivit fantastiska romaner och engagerat sig för rätten att skriva på modersmål och översätta texter till minoritetsspråk, skall uppmärksammas.

Fanny: Mitt förtroende för Svenska akademien har tyvärr mycket att önska. Alla intriger, fulspel och inte minst förra årets pristagare gör mig mest matt. Men det händer kanske något fint i år? Kanske.

Jag brukar undanbe mig att gissa i de här sammanhangen. Jag är i ärlighetens namn varken superintresserad eller superengagerad och just nu är jag dessutom superskeptisk. Men jag vill tro gott om människan och att Svenska akademien snart kommer bli något nytt. Något bra.

Jag har alltid hoppats på Joyce Carol Oates, men hon är månne för ojämn och har för hög produktionstakt. Den som jag verkligen skulle vilja se som pristagare är Margaret Atwood för hennes mångsidighet, språk och blick på världen. Eller kan det bli Nawal El Saadawi, Jamaica Kincaid eller Colm Tóibíns år?

Vad vet jag?! Sannolikt blir det någon för mig okänd. Och skandalös

Helena: Det finns mycket att säga om Akademien, senaste pristagaren och allt det där, men jag gör inte det idag, jag biter ihop, försöker välja glädjen och önskar mig att vi kan få återgå till det litterära igen. Egentligen tror och tycker jag att det är dags för en poet i år, men jag har så sorgligt dålig koll där så jag tippar romanförfattare istället. Jag hoppas att någon av följande prisas:

Margaret Atwood borde prisas för att hon är så mångsidig, hon skriver såväl poesi och science fiction som historiskt och fantastiskt. Om inte annat kan hon få priset som tröst för att hon måste uppleva en värld som rör sig närmare och närmare det Gilead hon beskrev i Tjänarinnans berättelse för varje dag.

Colm Toibin borde prisas för att han skildrar människor så uppenbart ömsint, kärlek till mänskligheten behöver vi mer av, eller hur? Han är också kombinerat ömsint och kraftfull oavsett om han beskriver HBTQI-liv, kvinnovardag, barns världar, samhällskonflikter eller historiska myter. 

Jamaica Kincaid borde prisas eftersom hon är så himla cool, i såväl sitt sätt att vara och kasta åsikter omkring sig som i sitt skrivande. Hon har ett helt eget sätt att se på och beskriva världen och det borde lyftas fram och hyllas.

Men mest av allt hoppas jag som vanligt på en för mig okänd författare som jag ska vilja lära känna och som kan öppna en ny värld för mig, gärna någon av de där poeterna som jag har så dålig koll på.

Linda: Sanningen är att jag börjar tröttna på Svenska Akademien och alla intriger. Droppen blev förra årets Nobelpris till Peter Handke som mest kändes som en barnslig protest mot dem som försökt styra genom en utökad Nobelkommitté. Det märks också att intresset för priset är mindre än det brukar. Inte lika tidig vadslagning. Inte lika många spekulerande texter. Jag ger de aderton (eller sexton) en chans till och hoppas att de gör ett bra val.

Om Ngũgĩ wa Thiong’o ska vinna priset någon gång så måste det nog bli i år, eller i alla fall snart. Inte just för att han är gammal, utan för att Per Wästberg är det och jag kan tänka mig att just Wästberg är hans största förespråkare. Lite känns det dock som att det är dags för en poet i år, för nej, Bob Dylan räknas inte. Även om jag egentligen inte önskar mig en pristagare från Nordamerika eller Europa håller jag en tumme för fantastiska Anne Carson och drar också till med den kinesiske poeten Bei Dao. Två väldigt olika poeter från olika delar av världen, som båda har en personlig och speciell röst.

Nu har jag tippat tre gamlingar men lite kul hade det varit med någon yngre (i alla fall med nobelprismått mätt) författare med en samtida röst. Kanske japanska Yoko Ogawa kan vara något? Jag har visserligen bara läst en bok av henne, men senaste boken The Memory Police verkar mycket intressant och har dessutom nominerats till Man Booker International Prize. Eller varför inte Hiromi Itō, en spännande poet, också hon från Japan, som är en av de mest karismatiska författare jag någonsin lyssnat till. Att gubbarna i Svenska Akademien skulle ge priset till en kvinna som skriver dikter om kvinnlig identitet och sexualitet känns dock lite väl långsökt.

Elin, diverse av Kristin Eiriksdottir

Det här med bokbloggare och recensionsexemplar är en något infekterad fråga som ibland seglar upp på ena eller andra sättet i debatten. Jag vill inte fördjupa mig särskilt i det här och nu, men kan konstatera att det där hur man kommer till sina böcker är väldigt intressant. Ibland är det så att om inte små förträffliga förlag som Flo förlag kontaktade mig och sa att nu har vi en isländsk debut här som vi tror att du skulle gilla, då hade jag missat den. Och det hade varit väldigt, väldigt synd.

Elin, diverse är en slingrig berättelse där två kvinnor (Elin och Ellen) vävs samman med varandra och med mödrar, mormödrar, andra. Under berättelsens gång händer inte så mycket och ändå allt. Skulle jag välja ett enda ord att beskriva boken så skulle det bli Liv. Här finns så mycket liv och här finns livet så som det blir och är. Här är mörkret, sorgen, uppgivenheten, sveken och allt det där som i sin ordform kan tyckas reserverade för stor dramatik och stor scen, men det är ju trots allt det som är livet för oss alla.

Elin, diverse är en resa genom liv, åldrande, medberoende och allt det där som inte blev som man tänkt sig. Det är en lättläst, svårsmält bok som dröjer sig kvar. Jag är så väldigt glad att jag fick veta om den, och nu vet du också att den finns.

ELIN, DIVERSE
Författare: Kristin Eiriksdottir
Förlag: Flo förlag (2020)
Översättare: Arvid Nordh
Andra som skrivit om boken: Bernur

Pärlemor av Cecilia Alstermark

Det är något förunderligt med poesi som väcker tankebanorna på ett annat sätt än prosa gör. När jag läste Pärlemor fastnade jag en bra stund i denna till synes enkla formulering:

Om vintern
när det är som mörkast
är sommaren som mest levande.

Som sagt, mycket enkelt och ändå var det här jag satt som längst och tänkte över hur sant det är och varför. Det är något med sommaren som gör att när jag är mitt i den så är det för mycket, jag kan inte ta in allt. Sommaren är bäst på avstånd, i januari är den helt utan filter…

Pärlemor är en diktsamling om längtan, efter barn, efter någon som tar hand om en som ett barn, att få höra till och ihop. Det är en samling dikter som verkligen knyter ihop det enkla med det svåra, det naturliga inom och utom oss. Jag tycker också väldigt mycket om upplägget med luftiga, traditionellt presenterade dikter i inledningsskedet och mer komprimerade prosalyriska stycken för att beskriva ivf-upplevelsen mot slutet.

Jag fastnar ofta i ord om att bära sina många åldrar och sin barndom inom sig, det är något jag ofta känner och tänker över och det är nog därför jag tar till mig sådana formuleringar så beredvilligt. Jag tycker det är en vacker tanke, om än lite tyngande ibland (att man ska behöva ta hand om sig själv i barnform tillsammans med allt det andra, jag önskar att jag slapp, men jag tror att det är viktigt).

Jag tycker oändligt mycket om Cecilia Alstermarks poetiska röst och jag hoppas på att få följa med en bit till på resan som är livet.

PÄRLEMOR
Författare: Cecilia Alstermark
Förlag: Ekström & Garay (2020)
Andra som skrivit om boken: Dagens bok

Just nu i oktober

Ny månad och hög tid för ett Just nu-inlägg!

Just nu…
… läser jag: A thousand ships av Natalie Haynes – en väldigt bra bok om belägringen av Troja och det som kom sedan, helt och hållet berättad ur kvinnornas perspektiv. Rekommenderas varmt!
… ser jag på: Barry av och med Bill Hader. En HBO-serie om en yrkesmördare som vill sadla om och bli skådis kan aldrig vara fel.
… lyssnar jag på: ingenting om jag får välja. Jag behöver tystnad just nu och finner den ofta i skogen.
… längtar jag efter: eftersom jag är sjuk så längtar jag förstås efter att bli frisk, och så ser jag fram emot den där långfrukosten som hör helgen till och som jag ska hänge mig åt nu.

Svara gärna du också och titta in hos Carolina, Linda, Ulrica och Fanny och se vad de gör just nu.

The Wall of Winnipeg and me av Mariana Zapata

Avkopplingsläsning? Så mycket mer så eller bättre sån än Mariana Zapatas The Wall of Winnipeg and me är nog svårt att hitta.

Själva väggen från Winnipeg är Aiden, en sjukt biffig amerikansk fotbollsspelare (här bör jag nog säga att du inte ska bli avskräckt, idrottsböcker är inte riktigt min grej heller, men här funkar det) som inte riktigt begriper vilken pärla till assistent han har i Vanessa, innan hon säger upp sig alltså. Sen begriper han och så behöver han ju hjälp och så går det som det går.

Jag tycker mycket om Vanessa i all hennes trasighet och jag gillar Aiden i all hans. Först verkar han på gränsen till korkad, men efterhand förstår jag mig på honom och snäll (min bästa egenskap hos en kille i och utanför verkligheten) misstänker jag hela tiden att han är. Jag gillar dem som sagt var och en för sig, men när de lär sig att vara med varandra vill jag liksom bara bli adopterad av dem så att jag kan få hänga med dem jämt. Jag kan inte ens förklara vad det är, men jag vill banne mig sitta i deras kök och lägga pussel hela kvällarna…

The Wall of Winnipeg and me är ingen fantastisk bok, balansen mellan romantik och svärta är perfekt, men jargongen stör mig ibland och det finns en del störande korrfel. Men en bok man vill flytta in i är en bra bok oavsett eventuella fel och brister.

THE WALL OF WINNIPEG AND ME
Författare: Mariana Zapata, 2016
Tusen tack för boktips Carolina läser

Kapten Nemos bibliotek av P. O. Enquist

Först började jag lyssna på Kapten Nemos bibliotek som ljudbok i en författarinläsning, sen blev jag tvungen att läsa ut den i pappersform. Ljudboken är alldeles, alldeles underbar, Per Olov Enquist läser på ett sätt som lyfter berättelsen flera snäpp, jag förstår verkligen på djupet vad han menar genom att följa hans röst. Det är möjligen den allra bästa inläsning jag någonsin lyssnat på (i tävlan endast med Torgny Lindgrens läsning av Ormens väg på hälleberget ). Det var inte ljudboken som tvingade mig över till pappersboken, eller så var det det.

Jag blev tvungen att växla ungefär två tredjedelar in, för att jag inte stod ut. Det blev för intensivt, för smärtsamt, för mycket. Att höra rösten sjunga, berätta, mena, söka, förklara – jag orkade inte. Papperssidorna och min egen läsröst blev ett sätt att distansera mig och orka.

Kapten Nemos bibliotek berättas av en pojke som sett, drömt och upplevt så mycket eländes sorg att man förstår att han går vilse inne i minnena och smärtan. Berättaren blev, sex år gammal, utväxlad med en annan pojke i byn, de hade efter ett misstag på BB hamnat hos fel familjer. Därifrån går det bara utför och sönder. Berättaren var vän med den andre pojken Johannes, de har i sin förtvivlan var och en sökt hjälp hos hjälparen, Kapten Nemo, de hålls i ett undervattensbibliotek och det är förstås omöjligt att veta vad som är dröm och verklighet. Såväl berättaren som jag söker oss andra sätt att se orden för att stå ut.

Anledningen till att jag inte berättar mer om bokens handling är förstås att jag inte vill förstöra för den som inte läst, jag tror att man vinner mycket på att inte veta vad som väntar innanför de här pärmarna. En än viktigare anledningen är att jag inte riktigt vet säkert vad det är som händer, vad som hänt, vad som är påhitt, vem som är vem, vem som finns, hur det hänger ihop. Och ändå är det glasklart alltihop. Det är nog en del av P O Enquists geni tror jag, att skriva glasklart och obegripligt, så som det är, och få det att verka enkelt. Sa jag att jag älskar P O Enquist?

KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK
Författare: Per Olov Enquist
Förlag: Norstedts (1991)
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser

Slut från bokmässestafetten

Så går vi i mål med vår bloggstafett och så himla mycket fint alla skriver! Jag kan inte påstå att mässlängtet har blivit mindre under dagen, men det är ändå fint att läsa allas inlägg*. Här följer en lista med länkar för dig som inte hunnit läsa:

Bokhyllan i pepparkakshuset
och dagarna går …
Ett eget läsrum
Bokdivisionen
Tusen sidor
Västmanländskans bokblogg
Feministbiblioteket
Fiktiviteter
Bokbesatt
enligt O
Agnes bokblogg
Breakfast Bookclub

*Jag har förstås läst alla inlägg, men om du saknar en kommentar från mig så beror det på att jag haft problem att kommentera hos vissa av er och tillslut gav jag upp. Men jag har läst och njutit, längtat och drömt med er!

Vad är väl en bokmässa i Göteborg….

Vad är väl Bokmässan i Göteborg om inte stimmig och trång och stressig och alldeles, alldeles underbar…

På bokmässan har jag fått umgås med mina vänner och arbetat fram storverk (Kulturkollo), jag har lyssnat till samtal jag aldrig kunnat drömma om, jag har utmanat mig själv. Jag har blivit halvt ihjälskrämd när jag tillsammans med Linda intervjuade Xiaolu Guo. Jag har blivit lullig och haft sjukt trevligt med Lotta och Mhairi McFarlane. Jag har i sällskap av Anna bedårats av Max Porter. Det är helt galet vad jag fått vara med om, verkligen storslaget galet!

Det är sorgligt att verkligheten ser ut som den gör, men som jag skrev häromdagen så är det värsta med det här året inte att det inte blir någon riktig bokmässa. Det riktigt jobbiga är att jag inte kan undkomma tanken att det kanske aldrig mer… Nej, dit går vi inte hörrni. Jag tänker avsluta min lilla inläggsserie om bokmässan med att återpublicera delar av en text jag publicerade på Kulturkollo förra året:

Vad är väl en bokmässa? Den kan vara alldeles tröttande och rörig och varm och förkylningsspridande och… Nej, vem försöker jag lura? Det var ju sånt där jag höll på med förra året när jag inte åkte på bokmässan. I år ska jag dit och pirret i magen säger mig att jag kommer tycka att det är alldeles, alldeles underbart. Vad jag längtar efter? Jo det här:

Det jag gillar allra bäst med mässan är att gå omkring när och där det inte är så mycket folk (alla mina läsare drar efter andan i förvåning?). Den där förväntan som ligger i luften och glittrar i ögonen på alla man möter på övervåningen på torsdag förmiddag. När man tar sig fram över mässgolvet och det är så pass tomt att man kan få syn på någon man känner några gångar bort och springa dit och skrämma slag på dem. Allt oplanerat, alla spontana kramar och återseenden. Mässan i sig i all ära, men det är för det den för med sig och naturligtvis, som alltid, att den för bokbloggsmaffian samman som är den stora grejen. För det älskar jag den.

Det där oplanerade. Jag har alltid en plan och jag följer den aldrig. När jag anländer mässan på torsdag förmiddag greppar jag alltid en sån där lapp med dagens seminarier och så väljer jag något lite på måfå för att komma in i det. Ibland blir det något jättekonstigt om hur man kan använda ipads, ibland blir det något inspirerande om bibliotek. Det blir alltid bra hur som helst och jag brukar sen fortsätta på den banan. Jag som är planeringsgalning i verkligheten älskar att vara spontan på mässan.

Att bo på hotell. Jag är inte den som åker till bokmässan för minglen och festerna och frukostarna. Jag håller mig helst borta från allt sånt, mest för att jag är asocial och mässgolvet och seminarierna räcker fint för mig. Sådana där andra sammanhang känner jag mig väldigt obekväm i och därför undviker jag dem numera. Så istället för gemensamma mingel planerar jag stunder i ensamhet, för att tanka energi och samla kraft. Istället för middag planerar jag kvällar på hotellrummet, med godis, läsande och skrivande och kanske till och med lite yoga. Eller bara aningens hjärntrött, men lyckligt, stirr in i en vit vägg och tystnad. Det är mer välgörande än det låter.

Hela inlägget hittar du här. Och snyft för nu blev jag ju riktigt längtig. Inte en chans att jag hade hållit mig borta om jag fått välja…

Det här är ett inlägg i en bokmässestafett. Länkar till övriga deltagare och inlägg hittar du här.

Foto från bokmässans mässgolv: Bokmässan.se, fotograf Dick Gillberg.

Foto: David van Dijk på Unsplash

Dags för bokmässestafett!

Välkommen till vårt lilla försök att skapa lite bokmässekänsla så här på mässans vanligen intensivaste dag. Vi är ett gäng bloggare och instagrammare som kommer att publicera under dagen och alla är förstås välkomna att hänga på!

9.30 Bokhyllan i pepparkakshuset
10.00 och dagarna går …
10.30 Ett eget läsrum
11.00 Bokdivisionen
11.30 Tusen sidor
12.00 Västmanländskans bokblogg
13.00 Feministbiblioteket
14.00 Fiktiviteter
15.00 Bokbesatt
16.00 enligt O
17.00 Agnes bokblogg
18.00 Breakfast Bookclub