Cromwell-tisdag: En början

I sommar tänker jag ägna mig åt läsning av Hilary Mantels The mirror and the light och nedräkning till publiceringen av den svenska översättningen i augusti. Varje tisdag kommer ett inlägg på temat, ibland en favorit i repris och ibland en rapport inifrån läsningen av boken. Idag, den första tisdagen bjuder jag på en reflektion över bokens första hundra sidor:

Sidan 1-100
Ni vet att jag har längtat och tjatat och drömt och så äntligen kom den och sen dess har jag mest varit tyst. Så här är det, jag fick boken i min hand ungefär samtidigt som pandemin slog till. Där och då blev jag sjuk också. Vi var rätt rejält sjuka och för mig blev stressen kring allt alldeles för mycket. Jag förlorade förmågan att koncentrera mig helt och hållet och med den förmågan borta så faller ju läsning rätt snabbt.

I slutet av mars började jag läsa lite försiktigt i The mirror and the light och genast bestämde jag två saker. Att jag skulle unna mig att få finnas i den här världen och att jag skulle göra det länge, alltså långsamt. Jag vill också ge den här boken den tid den förtjänar, det är ju trots allt den bok jag längtat mest efter i läslivet.

Nu har jag läst 100 sidor in i 900-sidorstjockisen och jag tror att det börjar rulla på, nästa 100 sidor kommer inte ta månader. Jag tror också att jag inte tänker läsa så väldigt mycket annat parallellt, nu är det dags att kliva in i den här världen och låta den omfamna mig. Den är grym, blodig och nyckfull och jag vill egentligen inte alls ta mig dit där det händer det som jag vet ska hända, det som redan börjat ske. Men den är också avlägsen, den hemsöks av fasansfulla epidemier av svettfeber som dödar på någon timme och sen drar vidare, men den är fri från Corona-virus och excel-experter. Jag väljer där och då framför här och nu.

I allra första scenen kliver Thomas Cromwell nästan över Anne Boleyns huvudlösa kropp för att inta frukost med sina ”vänner”, det är precis lika vidrigt som det låter. Och han tycker inte om det som antyds om att han skulle vara orsaken till att hon är död. Han kan inte på något sätt se det alla andra ser. Nästan är det som att han inte ser den fara han befinner sig i, men bara nästan. Snaran börjar dras åt redan. Det går inte att läsa och andas samtidigt. Det är remarkabelt bra.

The bookshop on the shore av Jenny Colgan

Ibland, ganska ofta faktiskt, är det skönt med böcker och författare som man vet vad de kommer ge en. Jenny Colgan levererar alltid humor, mys och en gnutta sorg i sina berättelser, så också i denna bokhandelsromantiska roman.

Huvudperson är Zoe som försöker få livet som ensamstående mor till lille Hari att gå ihop. Helt plötsligt pang bom har hon lämnat London och befinner sig i ett slottsliknande hus i skotska högländerna. Hon förväntas ta hand om en dysfunktionell familj och en rullande bokhandel. Här finns allt det klassiska – en mystiskt försvunnen mor, en plågad godsägare, utmanande barn, ett igenstängt bibliotek och böcker, böcker, böcker. Känslorna svallar, kärleken slår ner. Allt är precis så som man tänker att det ska vara och det är så himla skönt.

THE BOOKSHOP ON THE SHORE
Författare: Jenny Colgan
Förlag: William Morrow (2019), den svenska utgåvan kommer ut på Norstedts i dagarna.
Boken är en fristående fortsättning på The bookshop on the corner
Låna boken på ditt bibliotek eller köp här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Bra sak: Sommarlov!

Idag får mina barn sommarlov. En unge slutar åttan och en sexan, hur i hela världen gick det till!?! Men hur som helst, jag har inget sommarlov och ändå spritter det i kroppen av fir just nu. Ett helt långt sommarlov! Den blomstertid nu kommer! Mornar när man inte behöver få upp och iväg någon annan än sig själv!

Om en stund blir det jordgubbstårta och så lämnar jag er med den där sången som barnen alltid sjöng på skolavslutningen ”förr”, när man fick vara med. Den där låten som jag alltid, alltid grät till för att det var så fint.

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Vi är Orlando av Johan Hilton

Johan Hilton skriver i efterordet till Vi är Orlando att han vill skapa en gemensam berättelse och en känsla för läsaren av att befinna sig i en skog av röster. Som han lyckas! Att berätta med hjälp av vittnesmål och personliga berättelser gör att jag nu under en solig lördag har varit den som stått instängd på en nattklubbstoalett medan människor omkring mig dör och mördaren finns kvar utanför dörren. Jag har också varit mamman som tar emot det sista meddelandet från sitt barn. Jag har varit den som hoppats och tvingats inse. Jag har gått barfota genom klibbiga blodpölar på ett golv där det bara borde finnas öl och skräp. Det är alldeles, alldeles förjävligt att läsa Vi är Orlando och samtidigt… Det är någonstans lite (men bara lite) hoppfullt också. Här finns så mycket kärlek och närhet och solidaritet. Det är det som (också) dröjer sig kvar.

Det finns så många analyser att göra av det amerikanska samhället i allmänhet och attacken mot Pulse i synnerhet. Jag tycker att bokens främsta styrka är att den visar just hur enkelt (människor dog, sorgen är oändlig) och komplicerat (vilka var motiven bakom brottet, spelar det roll) allting samtidigt är. Det offentliga samtalet, särskilt när det handlar om politik, tenderar att blunda för allt som inte är lättfattligt och snabbt. Den här boken visar hur oerhört mycket längre vi kan komma om vi faktiskt förhåller oss öppna inför det faktum som är att allt är mycket mer komplicerat än det verkar och att det samtidigt och parallellt också måste få vara så enkelt och existentiellt som det också är.

VI ÄR ORLANDO. EN AMERIKANSK TRAGEDI
Författare: Johan Hilton
Förlag: Natur & Kultur (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Just nu och sen

Idag är det inte bara nationaldag, det är också första lördagen i månaden vilket betyder en Just nu-rapport på Kulturkollo. Mina och våra kulturella aktiviteter just precis nu kan du läsa om här, var gärna med och berätta om vad du gör just nu också!

Jag konstaterar också just nu att det är sommar och att jag bör presentera eventuella sommarprojekt på bloggen. Ett sådant blir det och det har förstås med Hilary Mantel och Thomas Cromwell att göra. Den 14 augusti ges sista boken i serien, Spegeln och ljuset, ut och jag ägnar sommaren åt att läsa och rapportera inifrån just The mirror and the light. Dessutom tänker jag återpublicera några av mina tidigare inlägg i ämnet, något kommenterade och i vissa fall något omskrivna. Sommaren bjuder således Cromwelltisdagar från nästnästa vecka ända fram till och en bra bit in i augusti.

Utöver det blir det förstås en del texter om annat jag läst, det kommer rulla på som vanligt i den takt sommarlunken tillåter.

Ett litet hurra för Mårran och Mumintrollet!

Igår skrev jag om Tove Jansssons Mumintroll som fyller 75 år, som en del i Kulturkollos firartema. Eller egentligen skriver jag en, naturligtvis, smått dyster men förhoppningsvis något hoppfull betraktelse över Mårran, hennes ensamhet och hur man kan finna en frände där i pandemitider. Om du vill läsa och avgöra själv vad det är jag skrivit egentligen så hittar du texten här.

Bra sak: Min sommarläsning

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om sommarläsningshögen idag, för att jag trodde att jag skulle ha börjat pyssla med en sådan. Det har jag inte.

Jag vet att jag vill läsa Hilary Mantels The mirror and the light till slut (mer om det projektet på lördag) och jag tror att jag utöver det vill läsa massor av fluff. Som Jenny Colgan, Sarah Dessen, sånt som i och för sig kan få en att må lite dåligt efter vägen men som alltid landar bra (just nu läser jag Veronica Henrys Ciderträdgården som är utmärkt fluffig). Och så rent fluff som inte får en att må dåligt alls, välkänt, för mig är det Maria Lang och Margit Sandemo. Jag misstänker att den här sommaren kommer bli sådan.

Men sen vill jag förstås läsa Maggie O’Farrells Hamnet och någon av de där böckerna grundade i myter som jag samlat på mig, och kanske en riktigt bra deckare. Och visst är det dags för bok två om Kristin Lavransdotter? Jag tror inte att jag kommer lida brist på läsning även om jag inte kommit så långt som till att stapla en hög än.

Vad läser du i sommar?

Bra sak: mina tips inför sommarläsningen

Nu är det väl hög tid att planera sommarens läsning och jag vill förstås hjälpa dig på traven (hur jag tänker om min egen sommarläsning återkommer jag till om några dagar). Jag har dammsugit listan över första halvårets lästa böcker i jakt på guldkorn och här är de:

Jag vill varmt rekommendera en omläsning av Hilary Mantels Wolf hall och För in de döda. I augusti kommer den tredje och sista boken om Thomas Cromwell på svenska som Spegeln och ljuset. Det är bra att vara beredd och jag insåg återigen när jag läste om de två första böckerna i vintras hur oerhört bra de är.

Utöver dem vill jag mycket varmt rekommendera att göra plats för följande böcker i läshögen:

Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell

Heimat av Nora Krug

Thornhill av Amy Smy

Spinning silver av Naomi Novik

Välj mig av Christina Lindström

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Read

Oro i Älvdalen av Annika Andebark

Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Oväsen i Älvdalen av Annika Andebark

Tro mig när jag säger att jag vet hur svårt det är att göra liv av gamla rättegångsprotokoll. Jag ägnade år åt det när jag skrev min avhandling och beundrar verkligen hur Annika Andebark gör just det i Oväsen i Älvdalen. Särskilt mycket beundrar jag hur hon lyckas spränga in själva dokumenten utan att det bromsar upp berättelsen. Jag är också lite avundsjuk…

Oväsen i Älvdalen är väldigt välskriven och jag blir glad över att författaren valt att hålla nere sidantalet, hon hade kunnat bre ut sig flera hundra sidor till, men jag tror att det hade kunnat bli blekt och utspätt då. Nu är det ständigt intensivt och spänningen inom huvudpersonerna och runtomkring fångas mycket väl.

Användandet av domboksprotokollen ger en känsla av sanning, men jag tycker att den allra största behållningen är den trovärdiga skildringen av Marits och Annas inre upplevelse av skeendet. Som historiker får man tyvärr inte mycket utlopp för hur man lever sig in i människornas upplevelse av det som hänt, det är verkligen den historiska romanens fördel.

Det kommer fler böcker i denna serie och jag kommer absolut läsa vidare, men Oväsen i Älvdalen kan med fördel läsas redan nu, den är inte på något sätt beroende av någon fortsättning. Den står på egna ben.

OVÄSEN I ÄLVDALEN
Författare: Annika Andebark
Förlag: Hoi förlag (2020)
Första boken i trilogin Eldarna
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Skrivsöndag: kanske, kanske, kanske ändå…

En skrivsöndag, jag trodde inte att jag hade någon i mig i vår över huvud taget, men här är den. Jag vill inte jinxa något men jag har de senaste veckorna hittat tillbaka till en liten smula kreativitet och det ger hopp om så mycket mer än skrivandet.

Jag har mått helt ok under pandemi-krisen, men jag har också mått riktigt, riktigt dåligt. Och oavsett hur jag haft det med mig själv så har jag inte orkat ens tänka tanken på att skapa. Överlevnad först liksom. Men sen vaknade något till liv. Kanske när den värsta pollenallergin la sig, kanske när jag inte orkade inte orka mer, kanske för att jag läste Nedstörtad ängel. Jag vet inte varför eller hur, men något lossnade.

Så är det ju inte så att jag skriver och målar och skapar hej vilt, absolut inte. Herregud så mycket på sparlåga jag går och hur oerhört trött jag är hela tiden. Men jag fick en idé till romanmanuset och har börjat en ny genomskrivning och jag jobbar lite i smyg på ett nytt projekt som jag egentligen inte vill, men nog måste skriva.

Nu håller jag tummarna för att det här fortsätter kännas vilsamt och värdefullt och jättekul.