Och de nominerade (kanske) är…

Jag är alltid helt fel ute när det kommer till att tippa augustnomineringarna, med allra största säkerhet beroende på att jag läser så pass lite nytt svenskt, jag använder mig däremot en hel del av nomineringarna när de kommer för att hitta läsvärda böcker.

Här kommer således inte ett tips, men väl en förhoppning om att dessa böcker ska lyftas av augustjuryerna ikväll, de är nämligen väldigt bra. I övrigt hoppas jag på en riktigt mastig lista över böcker jag vill läsa när kvällen är slut.

I faktaklassen kan jag mycket väl tänka mig att Peter Englunds Söndagsvägen nomineras, men jag ser ännu hellre Klubben av Mathilda Gustavsson, Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba och Vi är Orlando av Johan Hilton bland de nominerade.

I den skönlitterära klassen håller jag en liten tumme för Agnetha Pleijels Dubbelporträtt som känns väldigt August-mässig. Jag läste precis ut den och tyckte mycket, mycket om den i all sin lågmälda ömsinthet.

I barn- och ungdomsklassen har jag inget att bidra med, men det är den jag ser allra mest fram emot att boktipsas av.

Uppdatering: Jag fick som jag ville med ”Herrarna satte oss hit” och är mycket nöjd så. Nu ska jag ägna mig åt lite botaniserande bland titlarna och se vad som hamnar på läslistan. Alla nominerade hittar man numera här.

Vad är väl en bokmässa i Göteborg….

Vad är väl Bokmässan i Göteborg om inte stimmig och trång och stressig och alldeles, alldeles underbar…

På bokmässan har jag fått umgås med mina vänner och arbetat fram storverk (Kulturkollo), jag har lyssnat till samtal jag aldrig kunnat drömma om, jag har utmanat mig själv. Jag har blivit halvt ihjälskrämd när jag tillsammans med Linda intervjuade Xiaolu Guo. Jag har blivit lullig och haft sjukt trevligt med Lotta och Mhairi McFarlane. Jag har i sällskap av Anna bedårats av Max Porter. Det är helt galet vad jag fått vara med om, verkligen storslaget galet!

Det är sorgligt att verkligheten ser ut som den gör, men som jag skrev häromdagen så är det värsta med det här året inte att det inte blir någon riktig bokmässa. Det riktigt jobbiga är att jag inte kan undkomma tanken att det kanske aldrig mer… Nej, dit går vi inte hörrni. Jag tänker avsluta min lilla inläggsserie om bokmässan med att återpublicera delar av en text jag publicerade på Kulturkollo förra året:

Vad är väl en bokmässa? Den kan vara alldeles tröttande och rörig och varm och förkylningsspridande och… Nej, vem försöker jag lura? Det var ju sånt där jag höll på med förra året när jag inte åkte på bokmässan. I år ska jag dit och pirret i magen säger mig att jag kommer tycka att det är alldeles, alldeles underbart. Vad jag längtar efter? Jo det här:

Det jag gillar allra bäst med mässan är att gå omkring när och där det inte är så mycket folk (alla mina läsare drar efter andan i förvåning?). Den där förväntan som ligger i luften och glittrar i ögonen på alla man möter på övervåningen på torsdag förmiddag. När man tar sig fram över mässgolvet och det är så pass tomt att man kan få syn på någon man känner några gångar bort och springa dit och skrämma slag på dem. Allt oplanerat, alla spontana kramar och återseenden. Mässan i sig i all ära, men det är för det den för med sig och naturligtvis, som alltid, att den för bokbloggsmaffian samman som är den stora grejen. För det älskar jag den.

Det där oplanerade. Jag har alltid en plan och jag följer den aldrig. När jag anländer mässan på torsdag förmiddag greppar jag alltid en sån där lapp med dagens seminarier och så väljer jag något lite på måfå för att komma in i det. Ibland blir det något jättekonstigt om hur man kan använda ipads, ibland blir det något inspirerande om bibliotek. Det blir alltid bra hur som helst och jag brukar sen fortsätta på den banan. Jag som är planeringsgalning i verkligheten älskar att vara spontan på mässan.

Att bo på hotell. Jag är inte den som åker till bokmässan för minglen och festerna och frukostarna. Jag håller mig helst borta från allt sånt, mest för att jag är asocial och mässgolvet och seminarierna räcker fint för mig. Sådana där andra sammanhang känner jag mig väldigt obekväm i och därför undviker jag dem numera. Så istället för gemensamma mingel planerar jag stunder i ensamhet, för att tanka energi och samla kraft. Istället för middag planerar jag kvällar på hotellrummet, med godis, läsande och skrivande och kanske till och med lite yoga. Eller bara aningens hjärntrött, men lyckligt, stirr in i en vit vägg och tystnad. Det är mer välgörande än det låter.

Hela inlägget hittar du här. Och snyft för nu blev jag ju riktigt längtig. Inte en chans att jag hade hållit mig borta om jag fått välja…

Det här är ett inlägg i en bokmässestafett. Länkar till övriga deltagare och inlägg hittar du här.

Foto från bokmässans mässgolv: Bokmässan.se, fotograf Dick Gillberg.

Foto: David van Dijk på Unsplash

Och så litteraturfestivalen!

Bokmässan är igång och jag måste säga att det är trevligt det här med att alla krockar är bortbyggda i och med att allt kan ses i efterhand. Jag gillar också att jag som vanligtvis inte mäktar med att uppehålla mig på mässan efter klockan 16 kan ta del av sånt som försiggår senare än så (det är ju en del…).

Det här lockar mig allra mest under mässans två sista dagar:

Hur lång är en armlängd – staten, politiken och kulturen med Svante Weyler, Hanna Stjärne, Roland Poirier Martinsson, PJ Anders Linder, Susanna Dahlberg.

Böcker i skräckens grepp med Jack Werner, Mats Strandberg, Johanna Koljonen, Jenny Jägerfeld, Peter Fröberg Idling.

I hemmets mörka vrå med Alexandra Pascalidou, Ulrika Ewerman, Elaine Eksvärd, Frida Boisen.

Selma Lagerlöf – tidlöst aktuell med Eva-Lis Sirén, Anna-Karin Palm, Anna Nordlund, Mats Malm, Gunilla Kindstrand.

Möjliga och omöjliga inställningar till livet med Per Naroskin, Anna Kåver, Johanna Koljonen, Göran Everdahl, Stefan Einhorn

Klimathotet i litteraturen med Jesper Weithz, Margit Richert, Erik Lewin, Josefin Johansson, Thomas Engström.

True crime – hur sant får man skriva med Per E Samuelson, Ika Johannesson, Tina Frennstedt, Peter Englund, Lena Ebervall.

Vem har makten över kvinnokroppen med Hanna Nordenhök, Mian Lodalen, Johanna Frändén.

Och så New York-studion med Salman Rushdie, Jonathan Safran Foer och Jacqueline Woodson.

Det är en lång lista, men faktiskt bara en liten del av det jag vill se. Sen är det ju alltid så med mässan att man måste välja och helt plötsligt seglar något upp från kulisserna och blir det bästa man upplevt, så tror jag det kommer bli också i år.

Vilka guldkorn siktar du in dig på?

En bokmässa och en bildningshubb

I år är ingenting som det brukar vara, inte heller bokmässan. Jag har svårt att tänka mig något så oerhört Corona-ovänligt som bokmässan faktiskt (det är ju inte bara jag som alltid blir sjuk veckan efter varje år). Egentligen hade jag inte tänkt åka i år, men det är sjukt störigt att jag nu inte kan få ångra mig sådär som jag brukar göra varje gång jag säger så vid årsskiftet. Nåja, en utebliven bokmässa är ju inte det värsta med 2020 så jag väljer för en gångs skull glädjen och kollar vad som kan tänkas locka i på Bokmässan play och seminarieprogrammet för årets digitala bildningshubb.

Eftersom jag är bibliotekarie och ser mässan som en chans att få kompetensutveckla mig en smula och ta del av andras erfarenheter och idéer så är det främst sånt jag letat upp i bildningshubb-programmet. Jag kommer lyssna på samtal om högläsning, demokrati och bibliotekens roll i samtiden och framtiden. Du hittar dina alldeles egna favoriter här.

Ett inlägg om själva Litteraturfestivalen kommer på imorgon eftermiddag.

The library book av Susan Orlean

Vi vet ju alla (hoppas jag) att jag är väldigt förtjust i bibliotek, att använda dem, besöka dem och jobba i dem. Långt innan jag utbildade mig till bibliotekarie fyllde bibliotekskärleken mitt hjärta. Bara att kliva in genom dörrarna på min barndoms biblioteksfilial, säga hej till Brita eller Mari och sen söka mig allra djupast in i gömmorna, det var magiskt.

I vår har jag haft anledning att tänka en del över vad ett bibliotek är. När vi inte kan göra det som är vår kärna, vårt hjärta – att komma nära människor, beröra, mötas på samma sätt – hur är man bibliotek då? Hur hjälper man de vi ska hjälpa (=alla!) på bästa sätt? Hur tar man ett (fysiskt) steg bort från någon utan att det blir märkbart? Hur är man tydlig? Hur förhåller man sig till människor som inte får träffa någon och gärna vill komma nära när de får sin bokleverans? Det är så många frågor, så många tankar, så många timmar av rädsla för att göra ett fel som ska få ödesdigra konsekvenser. Pandemins tid är svår för oss alla och vi får finna oss i att det svåra fortsätter att snurra.

Susan Orleans bok handlar inte alls om något av detta, eller jo om bibliotekskärlek handlar den sannerligen. Susan berättar om sina egna magiska utflykter till biblioteket med sin mor. Och hon berättar om sin nyväckta kärlek i och med ett besök med sin son. Sen blir The library book en blandning av denna bibliotekskärlek, en fördjupning i framväxten och historien kring Los Angeles public library, men också biblioteket som väsen, alla bibliotek i hela världen. Och så är det true crime när den berättar om och försöker komma till rätta med den förödande (fasan!) biblioteksbranden i just Los Angeles public library 1986. Hon går på djupet med den ende misstänkte och hans familj, med forskning om bränder och hur de kan förstås, med hur förödelsen förstörde så mycket mer än ett rum fullt med böcker.

The library book är således en bok om mycket och ibland blir den lite splittrad, eller det är väl jag som inte tycker att allt är lika intressant. Men en riktigt bra bok är det hur som helst och jag tror att den kan gillas av många, oavsett om de är bibliotekstokar som jag eller helt vanligt folk med mer nedtonad relation till biblioteksinrättningar. Det bör finnas något för de allra flesta.

THE LIBRARY BOOK
Författare: Susan Orlean
Förlag: Atlantic Books (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här. Boken finns också på svenska som Biblioteket, läs mer om den här.

Julkalenderbloggstafetten sparkar igång imorgon

Sofies bokblogg brukar bjuda in till julkalenderbloggstafett och så också i år, den här gången utifrån tolkningar av temat ”Jag minns när jag läste…”. Publiceringsschemat ser ut så här och mitt inlägg publiceras således den 19 december.

1. Sofies bokblogg
2. Agnes bokblogg
3. Grefvinnan/Whatyoureadin
4. Robert/Mina skrivna ord
5. Emma/Systrarna böcker
6. Sandra/Snowglitterbooks
7. Bokdivisionen
8. Sammanfattning på Sofies bokblogg
9. Johanna Lundin
10. Mrs Calloway
11. Mias bokhörna
12. Lottens bokblogg
13. Boktanken
14. C.R.M. Nilsson
15. Sammanfattning på Sofies bokblogg
16. Västmanländskans bokblogg
17. Hanneles bokparadis
18. Stories from the sea
19. Fiktiviteter
20. Breakfast book club
21. Lexie/Tusen sidor
22. Littermentärt
23. Barnboksbloggen 
24. Sammanfattning på Sofies bokblogg

Inför nobelpriset

Idag är den dagen då bibliotekarier över hela Sverige ska lära sig stava till ett nytt namn, gärna krångligt (det är därför jag tror att det kan vara dags för Ngũgĩ wa Thiong’o i år, nej skämt å sido han vore en värdig pristagare eftersom han är intressant, skarp och fler borde få chansen att upptäcka honom).

På Kulturkollo spekulerar vi kring vilka (det är ju två) som ska föräras nobelpriset i litteratur i år. Och jag nämner inte ens Colm Toibin… Eller Carol Ann Duffy (men det gör Linda). Någon av de två vore ett väldigt, väldigt bra val. Men det finns så många bra val. Får jag önska fritt så vill jag nog ha en pristagare som jag läst och gillat så att jag kan få glädjen av att sprida vidare ett gott författarskap på biblioteket och så en pristagare som är ny för mig men som väcker min nyfikenhet. Två kvinnliga pristagare skulle göra mig lycklig, två män skulle däremot reta mig något oerhört. Vi får väl se vilken sinnesstämning ni finner mig i fem över ett idag.

Att träffa Max Porter

Min allra bästa upplevelse på bokmässan (och typ i livet känns det som just nu) var när jag fick prata med Max Porter. För att han var väldigt trevlig, men det hade jag räknat med eftersom en människa som skriver sådana böcker och bjuder in mig att skapa dem tillsammans med honom kan inte vara annat än sympatisk (å andra sidan hade det varit förödande om han faktiskt visat sig vara elak och obehaglig). Men också eftersom han är så synnerligen klok, välformulerad och beredd att tänka nytt. Dessutom fick jag lov att prata om slutet av Lanny med honom och det kan jag ju inte göra med någon annan med risk för att spoila vilket leder till att jag aldrig riktigt kan ge uttryck för varför Lanny var en så oerhört stor och läkande läsupplevelse för mig.

Idag publicerar jag och Anna en text på Kulturkollo som försöker göra reda för vad som avhandlades vid mötet (men ingenting om romanens slut förstås), jag kan säga att vi förstås inte riktigt lyckas göra det rättvisa (det går inte), men där finns ändå gott om godbitar och tankestoff att ta till sig och fundera vidare kring.

Och för guds skull läs Max Porters böcker! Om du inte redan äger Lanny och vill berika din bokhylla och ditt läsliv med ett signerat exemplar så finns det ett att vinna på Kulturkollo.

Barnamord – ett samtal och en bok

Imorgon befinner jag mig i Herrljunga för ett samtal om barnamord utifrån Maria Bouroncles bok Det kom för mig i en hast (och förstås min egen avhandling Kvinnovärldar och barnamord.) Samtalet är en del av Textival 2019 och jag har sett fram emot det galet mycket hela våren.

Det kom för mig i en hast är Marias egen släkthistoria, den där undangömda som legat i bakgrunden länge, länge. När nu Maria lyfter historien och Ingeborg får sitt liv berättat är det hjärtskärande. Hon dödade sina barn under en episod av psykisk sjukdom och detta kunde naturligtvis aldrig göras ogjort. Det är en intressant skildring av ett människoliv, men också av en tidsanda och ett litet lokalsamhälle. Och jag som hade domstolsprotokoll att nöja mig med för min forskning känner en rejäl avund inför de brev Maria har tillgång till. Är du det minsta intresserad av historia och kvinnors situation så tycker jag absolut att du ska läsa boken. Och befinner du dig i närheten av Herrljunga så hoppas jag att vi ses imorgon.

DET KOM FÖR MIG I EN HAST. HISTORIEN OM BARNAMÖRDERSKAN INGEBORG ANDERSSON
Författare: Maria Bouroncle
Förlag: Saga Egmont (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Återvunnet (och uppdaterat) om min Stephen King-resa

Idag publicerar jag en lista på Kulturkollo där vi hjälpts åt, Kulturkolloläsarna och jag. Våra bästa böcker och filmatiseringar hittar du här. Jag passar också på att avsluta veckans King-bonanza med en publicering av en uppdaterad text baserad på ett inlägg från temahelgen 2013:

Allt började för länge, länge sen… Var jag elva år? Tolv? Hemma hos min farmor och farfar var jag i alla fall, i deras röda hus där jag fick sköta mig lite själv och brukade försjunka i serietidningar i min farbrors gamla pojkrum (Läderlappen, John Carter, Stålmannen och så de där skräckmagasinen med vampyrer – minns särskilt Carmilla – med stora bröst, röda läppar och väldigt mycket blod…). Där hittade jag också Stephen King, Cujo. Jag vet att jag läste den sittande i sängen men sen är det bara fragment. Det var en scen där en person stängde in sig i en bil för at undkomma rabiesmonstret, det är ungefär det jag minns. Och att jag var rädd. Sen läste jag Maratonmannen något år senare och gillade. Någonstans där mötte jag också King i tv-serieformat men det tar vi lite senare i helgen…

cujo running man different seasons it salems lot

Efter det föll King i glömska. Jag hade kunnat hoppa på den där vagnen som så många andra gjort och mått bra av, den där en läser allt King skrivit i tonåren och sen har en djup kärlekshistoria med hans universum genom hela livet. Anledningen till att jag inte gjorde det var nog att jag blev så rädd för Cujo och jag gillade verkligen inte att bli skrämd i den där åldern. Det var så mycket som var så otäckt med livet, så mycket som skulle överlevas att jag inte orkade med det fiktivt läskiga också…

Uppvaknandet kom först långt senare och trogna fiktiviteter-läsare var med när det hände. Jag bad om hjälp, Helena och andra hörde bön och sen var jag på spåret. Different seasons var en formidabel väg att återfinna Stephen King, hans storhet och genialitet. Sen blev det Det som redan uppnått ikonstatus i mitt clownskräckliga hjärta iom tv-serien way back. Nu har jag läst vampyrskräckens nutidsklassiker också, för att inte prata om Bibliotekstjuven, denna inte så minnesvärda bibblogore…

Där var det slut på originalinlägget och det har ju faktiskt hänt jättemycket på King-läsningsfronten sen dess. Eller så särskilt mycket har jag kanske inte läst, men det jag har läst har varit smått fantastiskt. Jag ägnade några sommarveckor 2015 åt pest, död och mörker, det var en stor upplevelse även om Pestens tid inte riktigt höll hela vägen för mig. Att skriva var liksom Dolores Claiborne väldigt bra, men Lida var alldeles, alldeles underbar. Åh som jag hatälskar Annie Wilkes!

Och det allra bästa är att jag har så mycket kvar och oläst fortfarande! Just nu ska jag börja på The shining, men sen har jag också Duma key, Bag of bones och Liseys story i den närmaste läshögen. Så många stunder av King-magi framför mig…