Elva viktiga från instagram

Jag blev utmanad av Lyrans noblesser att ägna 11 dagar på instagram åt att berätta om 11 viktiga böcker. Viktiga för mig alltså. Det har jag gjort nu och här kan ni som inte finns på instagram men som gärna vill veta mer om viktiga böcker se vilka jag valde. Vill du läsa vad jag skrivit här om böckerna kan du klicka på författar-taggarna längst ner i inlägget alternativt söka på titlarna i bloggen (det finns en sökruta i högerkolumnen eller längst ner beroende på var du läser bloggen).

Dag 1 Wolf hall-trilogin
Först ut måste förstås Hilary Mantels Wolf Hall-trilogi bli. Det är böcker som är som skrivna särskilt för mig. Allt det där jag läst och sett så många gånger tidigare, Anne Boleyns uppgång och fall, intriger och död, men på ett helt nytt sätt. Och så Thomas Cromwell. Också på ett helt nytt sätt. Jag kommer aldrig hitta böcker som talar mer med just mig och jag kommer aldrig sluta läsa om dem.

Dag 2 Barrabas
Det är andra dagen i utmaningen och det råkar också vara långfredag. Igår skrev jag att jag inte brukar läsa deckare på påsken, något jag i alla fall brukade läsa var berättelser om den kristna påskberättelsen. Långfredagen är en av de viktigaste dagarna och har varit det också för mig. Tro är en komplicerad sak och det är svårt att sätta ord på. Någon som kunde just det var Pär Lagerkvist och han är oerhört viktig för mig genom sitt skrivande. Han är en själsfrände i ångest, mörker och tvivel liksom i det obegripligt stora som är att höra hemma i sig själv och sitt inre. Och det är ju om tvivlet och det futtiga i att bara vara en människa och inte förmå mer som Barrabas petar. Oj så den petar i mig och mina tvivel, i min tro och i mitt människoskap. Det hade kunnat bli så fel om någon som inte älskade Barrabas och oss människor skrivit det, nu blir det världens bästa bok istället. Om det är något jag vill uppmuntra den som bär det minsta av intresse för det här med tro och påskens mysterium att göra så är det att tillbringa en stund med Pär Lagerkvist och Barrabas.

Dag 3 Tjänarinnans berättelse
Idag har vi kommit fram till en bok som väckte och fortfarande väcker min feministiska vrede. Det finns så mycket utsatthet och förnedring i Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, men där finns också en kraft och vrede så stark att den kan flytta berg. Ingenting har fått mig att känna kvinnohatet så tätt inpå kroppen och ingenting har fått mig att vilja slåss såsom Tjänarinnans berättelse. Det här är en bok som jag önskar minskade i aktualitet och relevans men så är det tyvärr inte. Det är elva år sen jag läste den och jag vill fortfarande slåss.

Dag 4 Det
Fjärde inlägget och jag får inte glömma Stephen King här. Jag är inte en av dem som läste Stephen King i tonåren utan hittade honom i rätt mogen läsålder. Det har varit fantastiskt, är fortfarande fantastiskt. Jag har läst så mycket bra, som novellsamlingen med novellerna bakom Nyckeln till frihet och Stand by me (som förstås är två riktigt bra filmer) Different seasons, som Lida, som Att skriva. Och ändå är det nog Det som gjort störst intryck på mig. Inte alls för skräckens skull utan för den långsamma, plågsamma sorgen i att förlora någon och att förlora sitt barnjag. Det är den bästa uppväxtskildring jag någonsin läst. Och så forskar den så fint i vad som egentligen skrämmer och vad det säger om oss. För den sakens skull har jag sen länge bestämt att det jättemärkliga slutet aldrig fanns…

Dag 5 Jonas Gardell
Idag vill jag minnas vilken viktig roll Jonas Gardell en gång spelade i mitt liv. När jag var en deppig och svartsynt tonåring och inte mådde särskilt bra med mig själv så läste jag (nästan uteslutande under en period) Jonas Gardell och lät mig guidas till hur vuxenliv kunde levas. Jag lärde mig att jag var värd någonting, att vi alla är det. Genom Frestelsernas berg, Fru Björks öden och äventyr, En komikers uppväxt och Mormor gråter. Sen kom förstås Torka aldrig tårar utan handskar men det var långt senare. Jag älskar de böckerna men jag älskar ännu mer att jag hittade till allt som kom dessförinnan och att jag varje gång jag ser en av hans böcker i mina bokhyllor tänker på den där tonåringen jag var, vilken tur det var att jag hittade en så klok röst att lyssna till och att jag lät mig själv bli räddad.

Dag 6 Mördaren ljuger inte ensam
Jag måste ta med Maria Langs debut. Langs deckare har följt mig nära, nära sen jag var tonåring. När jag är ledsen så läser jag om en av dem och när jag är glad, trött, i behov av trygghet. Eller för att det är sommar eller den där dagen på våren när man bara måste läsa Kung liljekonvalje av dungen igen. Eller… Det är alltid rätt med en deckare av Maria Lang och allra bäst är Mördaren ljuger inte ensam.

Dag 7 House of names
Idag försöker jag mig på att välja något enda av Colm Toibin. Det blev den här men skulle kunnat vara vilken som, Colm Toibin är fantastisk, jag drömmer om att han en dag ska få Nobelpriset så att fler hittar till honom. Att det just blev House of names här beror på att det är en bok om myter (Electra, Orestes osv) vilket jag älskar och Colm Toibin tolkar dem förstås på ett fantastiskt sätt. Vill man ha något annat kan man läsa Marias testamente, Nora Webster, En lång vinter eller egentligen vad som helst. Det som tilltalar mig mest i hans författarskap är människokärleken, jag känner att hans värme behövs förtvivlat mycket i den här världen.

Dag 8 Jag håller tiden
Idag tänker jag på tiden och på läkandet och på hur man vågar släppa taget. 2016 var jag djupt försjunken i utmattning och då kom Åsa Grennvalls (numera Schagerström) Jag håller tiden ut. Jag läste den som den allra första bok jag kunde läsa efter att ha tappat förmågan tidigare den hösten. Det är en av få böcker som jag kan säga har förändrat mitt liv. Jag minns att jag läste där om hur man kan betrakta tid som förflyter som en bra sak eftersom den leder en ännu längre bort från det jobbiga som varit. Fram till dess kunde jag bara se stressen i tid som försvann. Jag lärde mig också att låta nu vara nu och ingenting annat. Och så började jag en resa mot att släppa taget om sånt och sådana som hänt mig. Jag håller tiden är en bok som fortfarande pågår i mig och jag mår så mycket bättre av att ha den där.

Dag 9 Sagan om Isfolket
Idag tycker kanske vissa att det skulle kunna vara lite pinsamt, men jag vägrar att skämmas över Isfolket. Varje gång jag är för trött, inte orkar utmana mig eller bara behöver svepas in i något välbekant så läser jag Margit Sandemos Sagan om Isfolket. Margit Sandemo var faktiskt också mycket betydelsefull för historieintresset som ledde mig till forskarutbildningen och varje litet fragment av specifik nordisk historia jag har kvar i mig kommer från hennes böcker. Senast jag hade riktigt stor nytta av Isfolket var 2017 när jag läste mig igenom nästan hela serien på väg tillbaka från utmattningen. Jag vet förstås att som litteratur är det här inte stort, men som upplevelsen och sett till allt jag fått så är det sannerligen just det.

Dag 10 Nedstörtad ängel
Näst sista dagen och jag väljer en bok jag läste för två år sen. Jag vet inte om jag hade fördomar om PO Enquist eller varför jag blev så chockad av Nedstörtad ängel när jag läste den. Jag trodde nog att han var en ordningssam författare och så visade det sig att han var helt vildsint, på ett jättebra sätt. Jag har aldrig läst något som Nedstörtad ängel. Jag begrep inte vad jag läste och det gör jag fortfarande inte, men det öppnade valv på valv i mig (för att använda mig av en annan stor diktare, Tranströmer). Sen dess har jag läst Kapten Nemos bibliotek och den gav mig några nycklar till ängeln, men var också jättemärklig (också på ett bra sätt). Just nu läser jag Livläkarens besök och hoppas på mer vildsint genialitet. Jag är så glad att jag hittat till Enquist och att jag har så mycket kvar. Sen ska jag, när jag gått varvet runt, läsa Nedstörtad ängel igen. Jag hoppas på att förstå den bättre då och samtidigt vill jag hitta nytt att förundras över. Jag tror att det är en livslång kärlekshistoria vi inlett.

Dag 11 Kejsarn av Portugallien
Den sista dagen reser jag hem till Värmland. Till det mest värmländska jag vet, Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Bakstugesittaren som blir pappa som blir förvriden av sorgen som blir byoriginal. Det är den sannaste och finaste berättelsen om kärlek jag vet i det att det handlar om den allt uppslukande föräldrakärleken och bygdens kärlek till den utanförstående. Jag känner mitt barndoms landskap (och så mycket mer) i mig varje gång jag läser om Kejsarn av Portugallien och det är ganska ofta.

Massor fick inte plats fast det nog borde det, ni får tänka er fler dagar och inlägg om böcker av och om: Virginia Woolf, Max Porter, Edith Södergran, Mumin, Barbro Lindgren, Torgny Lindgren, Bröderna Lejonhjärta och så vidare i all oändlighet

De försvunna böckernas bibliotek och annat obehagligt

Bibliotek var (och är fortfarande) för mig en tillflyktsort, en plats av trygghet och värme. Ett rum där jag gömde mig bakom bokhögarna på håltimmar och raster, där inga verkligheter kunde nå mig. Ett rum dit inte vampyrer, hjärnätare och varelser med sylvassa naglar nådde, även om de förstås finns där så är de tryggt undanstoppade mellan bokpärmarna.

Kristoffer Leandoer inleder sin roman De försvunna böckernas bibliotek med en berättelse om hur bokens jag brukade följa med mamma på biblioteket som barn, men att han föredrog det mystiska De försvunna böckernas bibliotek eftersom det var så tyst där. På det vanliga biblioteket väsnades böckerna så förfärligt… När han börjar där är jag förstås fast. För bortom den där ständigt pågående (och viktiga men ofta oinsatta) debatten om stök på bibliotek och tysthetsnorm och allt det där har vi missat att prata om oväsendet från böckerna själva… De ropar på mig också. Kräver och stökar och hoppas och vill, och är allmänt oregerliga om man bara lyssnar tillräckligt uppmärksamt.

Men i ärlighetens namn verkar det inte så fredligt bland de försvunna böckerna heller. Hela författarskap glöms bort och går om intet i Leandoers bok, försvunna Mary Poppins-utgåvor sprider död och elände och skrivande människor upphör att existera.

Det här är en bok om böcker, om hur de kräver, hur de väsnas i huvud och hjärta på oss och hur de är omöjliga att värja sig mot. Hur kärleken till dem kan se ut, förtärande och alldeles fantastisk. Och hur det i deras närmsta närhet kan gömma sig fasor större än vi kan ana, kanske genom portar in i vårt eget mörker…

Det här med skräck i bibliotek är inget okänt trots allt. Stephen King har, förstås, skrivit en förfärlig novell om Bibliotekspolisen. Där är det barnavdelningen på ett bibliotek som inte är så väldigt kuddrumsmysig. Något lurar i skuggorna och är man slarvig nog att glömma en återlämningsdag, ja då kommer bibliotekspolisen efter dig. Och han är ingen vanlig vardaglig bibliotekarie som hyssjar dig till tystnad. Nej, han stoppar inte före döden. Jag är själv rätt förtjust i att böcker lämnas tillbaka i tid så jag kan låna dem vidare till nästa bokslukare, men jag tycker nog att bibliotekspolisens metoder är lite väl hårdhänta… Det brukar räcka med ett brev…

Doktorn i Doctor Who har också gjort ett (han har gjort fler biblioteksrelaterade äventyr) hemskt besök i ett bibliotek, och vilket bibliotek sen, det är stort som en planet och lagrar obegripliga mängder information. Där möter doktorn sitt förflutna och där möter han Vashta nerada – skuggorna. De köttätande skuggorna. Låt mig säga att det inte är detsamma att vara ensam på biblioteket om kvällen efter att ha sett det avsnittet…

De försvunna böckernas bibliotek är en bok att långsamläsa. Att sitta i stillheten och njuta av. Var man nu ska hitta sån stillhet nu när vi vet vad skuggorna gömmer…


Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2016, du hittar inlägget här.

Fiktiviteters väl beprövade bokcirkeltips, del 1

Det här är första delen i en inläggsserie där jag tänker tipsa om bra bokcirkelböcker och avråda ifrån sånt som inte funkar lika bra. Jag lutar mig mot ungefär tio års erfarenhet av att driva bokcirkel på jobbet (biblioteket alltså) och tycker att det är hög tid att andra bokcirklare får dra nytta av mina erfarenheter. Fem böcker åt gången blir det, här är första gänget ut:

Jellicoe road av Melinda Marchetta
Det här är en vattendelare vilket är riktigt lyckat när det kommer till bokcirkelböcker. Hälften av cirklarna älskade boken och hälften begrep ingenting, blev nästan provocerade av den till och med. Ur diskussionssynpunkt kan det knappast bli bättre. Här hittar du min text om boken.

Ljus från ingenstans av Lars Andersson
Det här är en redigt märklig bok som kanske inte lämpar sig som bokcirkelbok om man inte råkar befinna sig på samma ställe som den utspelar sig på. Lars Andersson är en författare som man främst ska ägna sig åt i en bokcirkel av vana läsare, men då finns mycket att prata om. Min favoritbok av honom är Pestkungens legend, men den har jag aldrig bokcirklat – det borde jag nog göra. Här hittar du min text om boken.

Fallvatten av Mikael Niemi
Jag minns inte mer av den här boken än en instängd känsla, att jag bitvis tyckte att den var väldigt obehaglig och skrämmande och att jag inte var så förtjust. Men bra samtal blev det ändå, om samhällen och hur vi skulle reagera om krisen drabbade. Den här läsningen hände sig i en tid då pandemier och kärnvapenkrig var sånt som tillhörde fiktionen, men inte den här fiktionen. Här hittar du min text om boken.

Mordbyn av Andrea Maria Schenkel
Mordbyn är en bok som är mycket bättre som läsning än som samtal. Jag älskar den och flera bokcirklare gillade också, men det fanns inte så många samtalstrådar att dra i. Så välj inte Mordbyn till bokcirkeln, läs den själv istället. Här hittar du min text om boken.

Boel och Oscar av Josefine Sundström
Det här är en mysig bok som ledde till mysiga samtal om ensamhet och samvaro, åldrande och möten över gränser. Boel och Oscar engagerade oss och öppnade för berättelser om helt andra saker än boken, livet till exempel. Här hittar du min text om boken.

Fler bokcirkeltips hittar du hos Enligt O där jag själv fått många bokcirkelidéer.

Bild: Pexels.com 

Sammanfattning av ett förfärligt år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett rätt förfärligt år.

2021 var ett jobbigt år att ha att göra med helt enkelt. Jag var lite trasig när vi gick in i året (på grund av 2020, en chockartad biblioteksstängning och lite annat smått och gott) och sedan rullade det på med en kämpig balansgång för att få vardagslivet att gå ihop.

Året har tack och lov bjudit fina stunder också och sommaren var till exempel min bästa på många, många år.

Allt, jobbigt och fint, överskuggas dock av att jag förlorade min bästa vän och kattföljeslagare Buffy när februari gick över i mars. Jag har inte riktigt kommit till ro med det än och jag har inte läkt. Jag är fortfarande så oerhört ledsen och mycket av det beror förstås på att det funnits annat som inte riktigt lämnat mig ro att gå vidare.

Jag kommer se tillbaka på 2021 som ett tungt år, men jag kommer förstås också kunna plocka med mig massor av bra saker (och de kommer hjälpa mig att orka hoppas att 2022 ska bli ett riktigt förträffligt år för att väga upp), som det här till exempel:

Årets ungdomsbok: Holly Blacks två avslutande delar av trilogin om Elfhame. The wicked King och The Queen of nothing, jag läste dem under påskhelgen och de var ett ypperligt ledighetssällskap.

Årets käftsmäll: I Em vaggar Kim Thuy in sin läsare i försiktigt hopp innan hon slår yxat i huvudet på en. Det är vidrigt och vackert, sönderslitande och helande på samma gång. Så skriver en stor författare.

Årets vemodigaste: Att sista delen av Ninni Schulmans Hagfors-deckare kom kanske. Dagen är kommen var bra och ett bra avslut, men jag kan inte riktigt förlika mig med att det inte blir mer.

Årets charmigaste: Sambo på försök av Beth O’Leary.

Årets klassiker: Vågorna av Virginia Woolf.

Årets lycko-knock out: Helt oväntat Jeanette Wintersons essäsamling Konst. Den väckte så mycket i mig och inspirerade mig vidare på många plan.

Årets gråtfest: Mhairis senaste Last night. Herregud, det är verkligen den feelbadigaste feelgood jag läst.

Årets mest känslosamma: Djur av Lise Tremblay, jag grät från början till slut och samtidigt var jag lycklig över att sådana här böcker skrivs. Här finns delar som jag inte orkar bära och andra delar som hjälper mig bära det som måste med. Jag älskar verkligen Lise Tremblays storslagna kärlek till djur och människor och hur sparsamt effektivt hon skriver fram det.

Årets historiska: Jag vet inte om det är Hilary Mantels fel eller om jag är rädd att inget ska kunna mäta mig med Wolf hall och dess syskon, jag har (nästan) inte läst historiska romaner alls i år. Men Fem kvinnor av Hallie Rubenhold inledde läsåret och oj vilken fantastiskt bra faktabok om kvinnors villkor i en historisk kontext det är.

Årets obehagligaste: Det måste ju vara Konferensen av Mats Strandberg, jag misstänker att den kommer förfölja mig till teambildningar och stugbyar genom hela livet…

Årets läskigaste: Furan av Lisen Adbåge. Föga anade jag att en bilderbok kunde vara så skrämmande.

Årets serie 1: När vi var samer av Mats Jonsson.

Årets serie 2: Christoffer Holsts serie om Cilla Storm som jag läste hela under sommaren.

Årets dystopi: har jag inte läst, världen har liksom hunnit ikapp dem.

Årets nya bekantskap: Åsa Larsson! Eller kanske Rebecka Martinsson, jag har ju läst lite i Pax-serien innan. Vilken resa vi hade under hösten, det var länge sedan jag var så uppslukad (av något som inte har med Thomas Cromwell att göra).

Årets kärlekshat: En allvarsam lek av Sally Thorne. Jag känner på mig att jag inte borde älska den här som jag gör, att det är lite skämmigt (den är nog egentligen fånig), men eftersom jag inte är säker så älskar jag vidare.

Årets intressantaste: Patrick Radden Keefes bok om Nordirland och The troubles, Säg inget.

Årets mest lugnande: En vacker dag av Tomas Bannerhed, den var mer ett tillstånd än en bok.

Årets ljudbok: Brinn mig en sol av och med Christoffer Carlsson.

Årets magplask: Tystnaden av Don Delilo, en sån sanslöst tråkig och besvikelsväckande bok!

Årets TV-serie: The Good place var finast, men gladast blev jag över att Kanal 5 väckte nytt liv i min gamla favoritserie Mullvaden.

Årets mest insnöade:Inferno i snö av Marie Bengts, på ett bra sätt alltså. Det här är den historiska roman jag läst i år och det var väl fint att det blev just den här deckaren.

Årets gråaste: Återigen på ett bra sätt… Agota Kristoffs Igår var så förfärligt och tröstlöst vardagsgrå och absurd på samma gång. Jag älskade den!


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Photo by Ryan Stone on Unsplash

Kulturkollo mötte Mhairi McFarlane

Idag har jag redan skrivit om vad det är som gör Mhairi McFarlane så bra, men jag vet inte om jag fick fram hur trevlig hon är… Här följer texten om när Lotta och jag fick chansen att träffa henne för Kulturkollos räkning. Inlägget publicerades första gången 1 oktober 2015.

Lördag på bokmässan kan vara stressig, folkfylld, trött och alldeles, alldeles underbar. För oss (Lotta och Helena) avslutades bokmässelördagen med att vi först fick lyssna på Mhairi McFarlane i Harper Collins Nordics monter, därefter fick vi chansen att prata med henne. Det blev ett samtal med många skratt och en hel del allvar.

Vi börjar med att reda ut hennes namn – hur uttalar man egentligen Mhairi? Inte som man kanske tror, namnet uttalas ”Vääri” och är en skotsk variant av Mary.

Mhairi är just nu aktuell med sin andra och tredje bok på svenska. Efter succén You had me at hello kom hennes andra bok Från och med du ut på svenska i somras, och senare i höst är det officiell release för tredje boken Det är inte jag, det är du. Den smygsläpptes under Bokmässan och det var ganska många som såg till att förse sig med båda titlarna.

Mhairi började skriva för att hon upplevde att det inte fanns någon romantisk komedi-bok som handlade om vanliga människor som hon kunde relatera till. Hon ville komma åt känslan att ”det här kan hända mig”. Och faktum är att mycket av det  som händer i hennes böcker också är sådant som hänt vänner eller vänners vänner – om än omändrat och tillspetsat ibland.

Genombrott med förhinder
Debutboken You had me at hello var från början en mycket mörkare bok, mycket därför att hon kände att det var seriös verksamhet att skriva en bok och därför borde boken också vara seriös. Men när hennes omgivning fick läsa manus frågade de: ”Men du är ju rolig Mhairi, varför är inte boken rolig?” Så hon ändrade och skrev om.

När Mhairi skrivit klart och skickat iväg manus till förlaget släpptes en viss liten bok av David Nicholls som gjorde dundersuccé och tog hela världen med storm: En dag. Mhairi läste den och höll på att ramla baklänges. ”It’s my book!” Och visst finns likheterna där (även om olikheterna är fler) – två vänner från universitetstiden som aldrig riktigt får till det, olika tidsperspektiv och dessutom ett snarlikt skämt som återkommer i båda böckerna. Även förlaget (samma förlag som gav ut En dag) meddelade att de tyvärr inte kan ge ut hennes bok. Men HarperCollins ville satsa, och You had me at hello har nu sålt i över en halv miljon exemplar.

Mhairi säger ödmjukt att hon hade tur och att det var bra tajming. Boken kom ut precis innan julhandeln, den paketerades i ett mörkblått omslag med nästan bara text på framsidan och bröt därmed den klassiska mallen för hur chick lit-omslag brukade se ut. Folk blev nyfikna på boken, och kanske fanns det också ett stort sug efter romantisk komedi från alla som läst En dag. Det grafiska omslaget startade också en ny trend, fler böcker med liknande omslag har dykt upp.

Verklighetsflykt och lyckliga slut
Mhairi talar om att det idag finns en helt ny generation kvinnor, i 30-40-års åldern som tar för sig på ett annat sätt än tidigare generationer. Man skiljer sig och kan skilja sig för man är inte beroende av en man, man kan försörja sig själv. Självklart måste  det också finnas böcker om och för dessa kvinnor. Böcker som inte bara går ut på att hitta den rätte och så leva lycklig. Det kan inte bara handla om killen och tjejen, det får aldrig gå ut på att kvinnan bekräftas av att ha en man i hennes liv.

Mhairi vill utforska relationer och skriver inte bara utifrån kvinnans perspektiv, utan har både manliga och kvinnliga huvudpersoner. Det ska vara roligt, romantiskt, och en verklighetsflykt som man kan relatera till. Man ska känna att det här skulle kunna hända mig eller någon av mina vänner. Människorna i hennes böcker omger sig sällan med glamour,  de reser  inte på weekendresor till New York, de lever sina liv som de flesta av oss, vanligt och ganska ospännande. Kanske är det därför det är så lätt att bry sig om  hennes karaktärer, också dem man egentligen inte tycker om.

Lyckliga slut är också något som är viktigt för Mhairi. ”I hate weepies”, säger hon.

Framtiden då? Vad är på gång?
Mhairi har precis skrivit kontrakt på tre nya romaner för Harper Collins. Nästa bok, hennes fjärde ska heta Who’s that girl och kommer i maj 2016. Den kretsar kring en skandal som exploderar på sociala medier när huvudpersonen ”råkar” kyssa en man på hans bröllopsdag (hon är inte bruden!). Hon skriver också på ett filmmanus till You Had Me At Hello, men några närmare detaljer kring inspelning eller casting finns inte i dagsläget.

Kulturkollo mötte Max Porter

Med anledning av dagens tidigare inlägg följer här en intervju som jag och Anna gjorde med Max Porter på bokmässan 2019. Inlägget publicerades första gången på Kulturkollo 30 september 2019.

Vi kunde ha pratat i evinnerliga evigheter med Max Porter, det är dagens sanning. Fyrtiofem minuter gav oss tid till att öppna ämnen som skulle kunna leda till timmar och timmar av samtal.

Först av allt ställdes den säkert uttjatade frågan om när, hur och varför han började skriva, och svaret visar tydligt att Max Porter inte är en författare som ger tråkiga svar på tråkiga frågor, han är en människa som vill samtala och vill nå fram till det som är viktigt, han är en generös intervjuperson. Han berättar att han alltid skrivit och alltid skriver, på lappar, på servetter, på väggen, överallt. Han sätter sig sällan ner på en särskilt bestämd skrivarplats och skapar utan han låter gärna livet runt omkring sväva in i skrivandet. Barnlek, samtal, liv. Politik, miljödebatt, överlevnad. Han berättar också att han tagit intryck av hur han i barndomen följde med sina far/morföräldrar (som var konsthistoriker) till kyrkor och historiska platser, det fanns ett konstintresse och historieintresse som inspirerade. Vid dessa tillfällen brukade barnbarnen få varsin skissbok där de kunde rita sina intryck.

När Max slutligen kände att han måste uttrycka sig så skedde det genom en sorts giftermål mellan de olika konstarterna, han tyckte inte att han var skicklig nog inom konst, musik eller egentligen skrivande heller. Sorgen bär fjäderdräkt, hans debutroman, växte fram ur hans egen sorgeprocess efter faderns död och då blev den till genom bilder, collage, fragment och sådant som han aldrig trodde att han skulle kunna ge ut. Denna egna form av bildinspirerad text skapas ur spänningen mellan de olika konstformerna och har blivit Max Porters specialitet. Innan Sorgen bör fjäderdräkt fann sin slutgiltiga form fanns 20-30 anteckningsböcker med fragment i bild- eller textform som berättade historien.

Max säger att det är viktigt att hans romaner inte blir för polerade, de ska vara upptagna med den verkliga världen. Han söker friktionen och vill försöka återspegla det fragmentariska sätt vi förstår vår omvärld på och han tänker att kanske gör hans sätt att skriva att läsaren måste tänka till ett extra varv, han vill inte skriva en text där läsaren lägger undan boken och säger den var bra. Han vill gärna väcka känslor med sina böcker. Det allra viktigaste är att läsaren ska vara medförfattare till hans romaner, han litar på att läsaren är kapabel att göra sin egen läsning och att han därför gör sitt yttersta för att underlätta det genom att undvika allt för mycket detaljer.

Lite likt ett collage vill Max göra ett försök att dekonstruera romanen, testa vad en roman kan vara. Han vill göra författaren så osynlig som möjligt och inte styra läsaren, just för att bjuda in läsaren att skapa sin egen roman. Han tror att detta sätt att tänka möjligen kommer från poesin. Han vill inte att det ska krävas vissa förkunskaper när man läser hans böcker, men han önskar att läsaren vågar släppa kontrollen och tanken om vad en roman ska vara, här finns inte alla svar, i alla fall inte klart och tydligt utskrivna, det är också ett sätt att få läsaren att skapa sitt eget verk. Han talar om öppna dörrar och vita platser där läsaren kan få måla sina egna bilder till text. Max hoppas att läsarens läsupplevelse inte ska vara avslutad när boken är slut.

Vi samtalade lite om det här med översättningar och hur svårt det måste vara just med hans böcker. Max menar att han är fascinerad över att hans böcker som utspelar sig i så typiskt engelska miljöer kan översättas till svenska eller katalanska. Han menar också att han måste släppa den processen och lita på att översättaren ställer de frågor som behöver ställas. Ett av namnen som översättaren Marianne Thufvesson inte valde att översätta var Toothwort som lånat sitt namn till en viktig karaktär i Lanny. Det  är en köttätande växt som tar klorofyll och näring från andra växter. Det där med klorofyllet visste inte Max när han skrev men det passar fint in på karaktären som ruvar och hotar i bakgrunden. Max erkänner att han kan ha skapat Dead Papa Toothwort som en karaktär som kan rädda honom från dagens samhälle, som kan ta honom bort från Brexit och hjälpa honom skifta perspektiv. Dead Papa Tootwort är något obeskrivligt, en blandning av människa och natur, kanske blir inte vår oförmåga att lyssna till naturen som Max talar om någonsin så tydlig som kring en sådan karaktär.

Uppfattningen av tid är ytterligare ett tema i boken och i Lanny är den så tydligt mångfacetterad, de historiska lagren existerar samtidigt och de människor som levt förr i byn lever jämsides med de nutida invånarna. Detta med tiden och att den inte är linjär eller endimensionell är något som Max länge tänkt på och som blir särskilt tydligt när han till exempel reser till Rom eller någon annanstans där historien är synligt närvarande. Han har också alltid, redan som barn, varit fascinerad av döden och hur tanken på vår plats i tidens gång och vår förgänglighet kan vara tröstande. Våra ständiga försök att medicinera mot åldrande och död är ”nonsens”. Döden kan istället bli själva botemedlet mot det självupptagna som genomsyrar dagens samhälle. Det finns något av en katarsis i att betrakta tiden som ett djup snarare än en linje.

Tiden har också andra betydelser för Max och han pratar om hur tiden flödar annorlunda när man är i sorg, i kris och hur barn upplever tiden på ett annat sätt än oss vuxna. Han vill binda samman dessa tidsperspektiv i sina böcker och i Lanny finns de alla. Det är först när sorgen slår till eller krisen är ett faktum, när tiden beter sig annorlunda, som vi kan börja få förståelse för tidens väsen.

Max menar att sorg och romaner är det enda som kan bryta upp tiden så att vi kan börja förstå den.

En annan aspekt av tid som Max tänker mycket över är den tid som läsaren ger till romanen. Lanny är skriven på ett särskilt sätt visuellt och Max förklarar detta med att han känner att när läsaren gett boken så mycket tid att man läst igenom första delen kan han i den andra låta texten övergå i korta fragment där det inte anges vem som tänker eller talar, vi förstås ändå.

I Lanny diskuteras relationer mellan människor, men också relationen mellan människa och natur och mellan realism och fantasi. För alla som älskar Max Porters böcker lika mycket som vi gör kan vi glädja med att det finns en tredje bok i hans huvud som när som helst ska börja skrivas. Den ska på något sätt handla om mirakel, intimitet och maskulinitet (eller varför ”men are so strange” som Max själv uttryckte det). Som vi längtar efter den!

 

Författarfoto av Lucy Dickens, från Sekwa

”Den kvinnliga erfarenhetens epiker”

När Doris Lessing 2007 förärades nobelpriset i litteratur löd motiveringen ”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Jag hade inte läst Lessing än då, men jag minns att jag hajade till inför motiveringen. Män som tilldelas priset får det alltid för att de är någon sorts mänsklighetens uttydare (jag har inte orkat läsa alla motiveringar, det ska erkännas, kanske finns det en ”den manliga erfarenhetens epiker” där också?), men Doris Lessing fick nöja sig med att vara någon sorts kvinnosymbol. Nuförtiden har jag läst lite Doris Lessing och jag kan bara ana hur jäkla arg hon troligen var över den där formuleringen.

Att Doris Lessing skulle ha fyllt 100 år i år är bara ena halvan av förklaringen till att jag tänker i dessa banor.

Under hösten har jag umgåtts intensivt med Selma Lagerlöf, dels när jag läst om hennes Kejsarn av Portugallien för fjärde gången och dels genom Anna-Karin Palms biografi Jag vill sätta världen i rörelse. Doris Lessing och Selma Lagerlöf har inte mycket gemensamt om man ser till teman och stil, men ändå… De är båda människor jag hyser en enorm respekt (väldigt nära gränsen till rädsla) för, jag skulle aldrig i livet våga möta dem i ett samtal. De skulle stirra igenom min själ på fem röda, de är två människor som skrämmer mig med det jag tolkar som stränghet och intelligens. En annan sak de har gemensamt är just det här med att förminskas till representanter för något enbart kvinnligt rakt igenom sitt författarskap. Selma Lagerlöf beskrevs av sin samtid som något av en sagotant, någon som lite intuitivt slängde ihop sedelärande historier. Den som tänker så kan inte ha läst vare sig om Kejsarn av Portugallien eller Anna Svärd. Jag är så glad i hur Anna-Karin Palm placerar Selma Lagerlöf i en kontext och visar att hon var långt mer än det hon ansågs.

Jag vet inte hur mycket Selma Lagerlöf eller Doris Lessing brydde sig om detta, men visst bör de ha varit rätt sura över att inte få vara författare i sin egen rätt. Jag är rätt sur över det i alla fall. Och så tänker jag ett varv till och inser att det förstås är en strategi för alla som känt som jag. Det finns inte ett bättre sätt att avväpna någon som man misstänker är överlägsen i såväl stränghet som intellekt än att förminska henne och göra henne till sitt kön och bara det. Doris Lessing blev väl kanske lite mindre farlig, lite mindre att räkna med som ”den kvinnliga erfarenhetens epiker” kan jag tänka.


Det här inlägget publicerades första gången i november förra året på Kulturkollo.

Och de nominerade (kanske) är…

Jag är alltid helt fel ute när det kommer till att tippa augustnomineringarna, med allra största säkerhet beroende på att jag läser så pass lite nytt svenskt, jag använder mig däremot en hel del av nomineringarna när de kommer för att hitta läsvärda böcker.

Här kommer således inte ett tips, men väl en förhoppning om att dessa böcker ska lyftas av augustjuryerna ikväll, de är nämligen väldigt bra. I övrigt hoppas jag på en riktigt mastig lista över böcker jag vill läsa när kvällen är slut.

I faktaklassen kan jag mycket väl tänka mig att Peter Englunds Söndagsvägen nomineras, men jag ser ännu hellre Klubben av Mathilda Gustavsson, Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba och Vi är Orlando av Johan Hilton bland de nominerade.

I den skönlitterära klassen håller jag en liten tumme för Agnetha Pleijels Dubbelporträtt som känns väldigt August-mässig. Jag läste precis ut den och tyckte mycket, mycket om den i all sin lågmälda ömsinthet.

I barn- och ungdomsklassen har jag inget att bidra med, men det är den jag ser allra mest fram emot att boktipsas av.

Uppdatering: Jag fick som jag ville med ”Herrarna satte oss hit” och är mycket nöjd så. Nu ska jag ägna mig åt lite botaniserande bland titlarna och se vad som hamnar på läslistan. Alla nominerade hittar man numera här.

Vad är väl en bokmässa i Göteborg….

Vad är väl Bokmässan i Göteborg om inte stimmig och trång och stressig och alldeles, alldeles underbar…

På bokmässan har jag fått umgås med mina vänner och arbetat fram storverk (Kulturkollo), jag har lyssnat till samtal jag aldrig kunnat drömma om, jag har utmanat mig själv. Jag har blivit halvt ihjälskrämd när jag tillsammans med Linda intervjuade Xiaolu Guo. Jag har blivit lullig och haft sjukt trevligt med Lotta och Mhairi McFarlane. Jag har i sällskap av Anna bedårats av Max Porter. Det är helt galet vad jag fått vara med om, verkligen storslaget galet!

Det är sorgligt att verkligheten ser ut som den gör, men som jag skrev häromdagen så är det värsta med det här året inte att det inte blir någon riktig bokmässa. Det riktigt jobbiga är att jag inte kan undkomma tanken att det kanske aldrig mer… Nej, dit går vi inte hörrni. Jag tänker avsluta min lilla inläggsserie om bokmässan med att återpublicera delar av en text jag publicerade på Kulturkollo förra året:

Vad är väl en bokmässa? Den kan vara alldeles tröttande och rörig och varm och förkylningsspridande och… Nej, vem försöker jag lura? Det var ju sånt där jag höll på med förra året när jag inte åkte på bokmässan. I år ska jag dit och pirret i magen säger mig att jag kommer tycka att det är alldeles, alldeles underbart. Vad jag längtar efter? Jo det här:

Det jag gillar allra bäst med mässan är att gå omkring när och där det inte är så mycket folk (alla mina läsare drar efter andan i förvåning?). Den där förväntan som ligger i luften och glittrar i ögonen på alla man möter på övervåningen på torsdag förmiddag. När man tar sig fram över mässgolvet och det är så pass tomt att man kan få syn på någon man känner några gångar bort och springa dit och skrämma slag på dem. Allt oplanerat, alla spontana kramar och återseenden. Mässan i sig i all ära, men det är för det den för med sig och naturligtvis, som alltid, att den för bokbloggsmaffian samman som är den stora grejen. För det älskar jag den.

Det där oplanerade. Jag har alltid en plan och jag följer den aldrig. När jag anländer mässan på torsdag förmiddag greppar jag alltid en sån där lapp med dagens seminarier och så väljer jag något lite på måfå för att komma in i det. Ibland blir det något jättekonstigt om hur man kan använda ipads, ibland blir det något inspirerande om bibliotek. Det blir alltid bra hur som helst och jag brukar sen fortsätta på den banan. Jag som är planeringsgalning i verkligheten älskar att vara spontan på mässan.

Att bo på hotell. Jag är inte den som åker till bokmässan för minglen och festerna och frukostarna. Jag håller mig helst borta från allt sånt, mest för att jag är asocial och mässgolvet och seminarierna räcker fint för mig. Sådana där andra sammanhang känner jag mig väldigt obekväm i och därför undviker jag dem numera. Så istället för gemensamma mingel planerar jag stunder i ensamhet, för att tanka energi och samla kraft. Istället för middag planerar jag kvällar på hotellrummet, med godis, läsande och skrivande och kanske till och med lite yoga. Eller bara aningens hjärntrött, men lyckligt, stirr in i en vit vägg och tystnad. Det är mer välgörande än det låter.

Hela inlägget hittar du här. Och snyft för nu blev jag ju riktigt längtig. Inte en chans att jag hade hållit mig borta om jag fått välja…

Det här är ett inlägg i en bokmässestafett. Länkar till övriga deltagare och inlägg hittar du här.

Foto från bokmässans mässgolv: Bokmässan.se, fotograf Dick Gillberg.

Foto: David van Dijk på Unsplash

Och så litteraturfestivalen!

Bokmässan är igång och jag måste säga att det är trevligt det här med att alla krockar är bortbyggda i och med att allt kan ses i efterhand. Jag gillar också att jag som vanligtvis inte mäktar med att uppehålla mig på mässan efter klockan 16 kan ta del av sånt som försiggår senare än så (det är ju en del…).

Det här lockar mig allra mest under mässans två sista dagar:

Hur lång är en armlängd – staten, politiken och kulturen med Svante Weyler, Hanna Stjärne, Roland Poirier Martinsson, PJ Anders Linder, Susanna Dahlberg.

Böcker i skräckens grepp med Jack Werner, Mats Strandberg, Johanna Koljonen, Jenny Jägerfeld, Peter Fröberg Idling.

I hemmets mörka vrå med Alexandra Pascalidou, Ulrika Ewerman, Elaine Eksvärd, Frida Boisen.

Selma Lagerlöf – tidlöst aktuell med Eva-Lis Sirén, Anna-Karin Palm, Anna Nordlund, Mats Malm, Gunilla Kindstrand.

Möjliga och omöjliga inställningar till livet med Per Naroskin, Anna Kåver, Johanna Koljonen, Göran Everdahl, Stefan Einhorn

Klimathotet i litteraturen med Jesper Weithz, Margit Richert, Erik Lewin, Josefin Johansson, Thomas Engström.

True crime – hur sant får man skriva med Per E Samuelson, Ika Johannesson, Tina Frennstedt, Peter Englund, Lena Ebervall.

Vem har makten över kvinnokroppen med Hanna Nordenhök, Mian Lodalen, Johanna Frändén.

Och så New York-studion med Salman Rushdie, Jonathan Safran Foer och Jacqueline Woodson.

Det är en lång lista, men faktiskt bara en liten del av det jag vill se. Sen är det ju alltid så med mässan att man måste välja och helt plötsligt seglar något upp från kulisserna och blir det bästa man upplevt, så tror jag det kommer bli också i år.

Vilka guldkorn siktar du in dig på?