Kulturkollo mötte Mhairi McFarlane

Idag har jag redan skrivit om vad det är som gör Mhairi McFarlane så bra, men jag vet inte om jag fick fram hur trevlig hon är… Här följer texten om när Lotta och jag fick chansen att träffa henne för Kulturkollos räkning. Inlägget publicerades första gången 1 oktober 2015.

Lördag på bokmässan kan vara stressig, folkfylld, trött och alldeles, alldeles underbar. För oss (Lotta och Helena) avslutades bokmässelördagen med att vi först fick lyssna på Mhairi McFarlane i Harper Collins Nordics monter, därefter fick vi chansen att prata med henne. Det blev ett samtal med många skratt och en hel del allvar.

Vi börjar med att reda ut hennes namn – hur uttalar man egentligen Mhairi? Inte som man kanske tror, namnet uttalas ”Vääri” och är en skotsk variant av Mary.

Mhairi är just nu aktuell med sin andra och tredje bok på svenska. Efter succén You had me at hello kom hennes andra bok Från och med du ut på svenska i somras, och senare i höst är det officiell release för tredje boken Det är inte jag, det är du. Den smygsläpptes under Bokmässan och det var ganska många som såg till att förse sig med båda titlarna.

Mhairi började skriva för att hon upplevde att det inte fanns någon romantisk komedi-bok som handlade om vanliga människor som hon kunde relatera till. Hon ville komma åt känslan att ”det här kan hända mig”. Och faktum är att mycket av det  som händer i hennes böcker också är sådant som hänt vänner eller vänners vänner – om än omändrat och tillspetsat ibland.

Genombrott med förhinder
Debutboken You had me at hello var från början en mycket mörkare bok, mycket därför att hon kände att det var seriös verksamhet att skriva en bok och därför borde boken också vara seriös. Men när hennes omgivning fick läsa manus frågade de: ”Men du är ju rolig Mhairi, varför är inte boken rolig?” Så hon ändrade och skrev om.

När Mhairi skrivit klart och skickat iväg manus till förlaget släpptes en viss liten bok av David Nicholls som gjorde dundersuccé och tog hela världen med storm: En dag. Mhairi läste den och höll på att ramla baklänges. ”It’s my book!” Och visst finns likheterna där (även om olikheterna är fler) – två vänner från universitetstiden som aldrig riktigt får till det, olika tidsperspektiv och dessutom ett snarlikt skämt som återkommer i båda böckerna. Även förlaget (samma förlag som gav ut En dag) meddelade att de tyvärr inte kan ge ut hennes bok. Men HarperCollins ville satsa, och You had me at hello har nu sålt i över en halv miljon exemplar.

Mhairi säger ödmjukt att hon hade tur och att det var bra tajming. Boken kom ut precis innan julhandeln, den paketerades i ett mörkblått omslag med nästan bara text på framsidan och bröt därmed den klassiska mallen för hur chick lit-omslag brukade se ut. Folk blev nyfikna på boken, och kanske fanns det också ett stort sug efter romantisk komedi från alla som läst En dag. Det grafiska omslaget startade också en ny trend, fler böcker med liknande omslag har dykt upp.

Verklighetsflykt och lyckliga slut
Mhairi talar om att det idag finns en helt ny generation kvinnor, i 30-40-års åldern som tar för sig på ett annat sätt än tidigare generationer. Man skiljer sig och kan skilja sig för man är inte beroende av en man, man kan försörja sig själv. Självklart måste  det också finnas böcker om och för dessa kvinnor. Böcker som inte bara går ut på att hitta den rätte och så leva lycklig. Det kan inte bara handla om killen och tjejen, det får aldrig gå ut på att kvinnan bekräftas av att ha en man i hennes liv.

Mhairi vill utforska relationer och skriver inte bara utifrån kvinnans perspektiv, utan har både manliga och kvinnliga huvudpersoner. Det ska vara roligt, romantiskt, och en verklighetsflykt som man kan relatera till. Man ska känna att det här skulle kunna hända mig eller någon av mina vänner. Människorna i hennes böcker omger sig sällan med glamour,  de reser  inte på weekendresor till New York, de lever sina liv som de flesta av oss, vanligt och ganska ospännande. Kanske är det därför det är så lätt att bry sig om  hennes karaktärer, också dem man egentligen inte tycker om.

Lyckliga slut är också något som är viktigt för Mhairi. ”I hate weepies”, säger hon.

Framtiden då? Vad är på gång?
Mhairi har precis skrivit kontrakt på tre nya romaner för Harper Collins. Nästa bok, hennes fjärde ska heta Who’s that girl och kommer i maj 2016. Den kretsar kring en skandal som exploderar på sociala medier när huvudpersonen ”råkar” kyssa en man på hans bröllopsdag (hon är inte bruden!). Hon skriver också på ett filmmanus till You Had Me At Hello, men några närmare detaljer kring inspelning eller casting finns inte i dagsläget.

Kulturkollo mötte Max Porter

Med anledning av dagens tidigare inlägg följer här en intervju som jag och Anna gjorde med Max Porter på bokmässan 2019. Inlägget publicerades första gången på Kulturkollo 30 september 2019.

Vi kunde ha pratat i evinnerliga evigheter med Max Porter, det är dagens sanning. Fyrtiofem minuter gav oss tid till att öppna ämnen som skulle kunna leda till timmar och timmar av samtal.

Först av allt ställdes den säkert uttjatade frågan om när, hur och varför han började skriva, och svaret visar tydligt att Max Porter inte är en författare som ger tråkiga svar på tråkiga frågor, han är en människa som vill samtala och vill nå fram till det som är viktigt, han är en generös intervjuperson. Han berättar att han alltid skrivit och alltid skriver, på lappar, på servetter, på väggen, överallt. Han sätter sig sällan ner på en särskilt bestämd skrivarplats och skapar utan han låter gärna livet runt omkring sväva in i skrivandet. Barnlek, samtal, liv. Politik, miljödebatt, överlevnad. Han berättar också att han tagit intryck av hur han i barndomen följde med sina far/morföräldrar (som var konsthistoriker) till kyrkor och historiska platser, det fanns ett konstintresse och historieintresse som inspirerade. Vid dessa tillfällen brukade barnbarnen få varsin skissbok där de kunde rita sina intryck.

När Max slutligen kände att han måste uttrycka sig så skedde det genom en sorts giftermål mellan de olika konstarterna, han tyckte inte att han var skicklig nog inom konst, musik eller egentligen skrivande heller. Sorgen bär fjäderdräkt, hans debutroman, växte fram ur hans egen sorgeprocess efter faderns död och då blev den till genom bilder, collage, fragment och sådant som han aldrig trodde att han skulle kunna ge ut. Denna egna form av bildinspirerad text skapas ur spänningen mellan de olika konstformerna och har blivit Max Porters specialitet. Innan Sorgen bör fjäderdräkt fann sin slutgiltiga form fanns 20-30 anteckningsböcker med fragment i bild- eller textform som berättade historien.

Max säger att det är viktigt att hans romaner inte blir för polerade, de ska vara upptagna med den verkliga världen. Han söker friktionen och vill försöka återspegla det fragmentariska sätt vi förstår vår omvärld på och han tänker att kanske gör hans sätt att skriva att läsaren måste tänka till ett extra varv, han vill inte skriva en text där läsaren lägger undan boken och säger den var bra. Han vill gärna väcka känslor med sina böcker. Det allra viktigaste är att läsaren ska vara medförfattare till hans romaner, han litar på att läsaren är kapabel att göra sin egen läsning och att han därför gör sitt yttersta för att underlätta det genom att undvika allt för mycket detaljer.

Lite likt ett collage vill Max göra ett försök att dekonstruera romanen, testa vad en roman kan vara. Han vill göra författaren så osynlig som möjligt och inte styra läsaren, just för att bjuda in läsaren att skapa sin egen roman. Han tror att detta sätt att tänka möjligen kommer från poesin. Han vill inte att det ska krävas vissa förkunskaper när man läser hans böcker, men han önskar att läsaren vågar släppa kontrollen och tanken om vad en roman ska vara, här finns inte alla svar, i alla fall inte klart och tydligt utskrivna, det är också ett sätt att få läsaren att skapa sitt eget verk. Han talar om öppna dörrar och vita platser där läsaren kan få måla sina egna bilder till text. Max hoppas att läsarens läsupplevelse inte ska vara avslutad när boken är slut.

Vi samtalade lite om det här med översättningar och hur svårt det måste vara just med hans böcker. Max menar att han är fascinerad över att hans böcker som utspelar sig i så typiskt engelska miljöer kan översättas till svenska eller katalanska. Han menar också att han måste släppa den processen och lita på att översättaren ställer de frågor som behöver ställas. Ett av namnen som översättaren Marianne Thufvesson inte valde att översätta var Toothwort som lånat sitt namn till en viktig karaktär i Lanny. Det  är en köttätande växt som tar klorofyll och näring från andra växter. Det där med klorofyllet visste inte Max när han skrev men det passar fint in på karaktären som ruvar och hotar i bakgrunden. Max erkänner att han kan ha skapat Dead Papa Toothwort som en karaktär som kan rädda honom från dagens samhälle, som kan ta honom bort från Brexit och hjälpa honom skifta perspektiv. Dead Papa Tootwort är något obeskrivligt, en blandning av människa och natur, kanske blir inte vår oförmåga att lyssna till naturen som Max talar om någonsin så tydlig som kring en sådan karaktär.

Uppfattningen av tid är ytterligare ett tema i boken och i Lanny är den så tydligt mångfacetterad, de historiska lagren existerar samtidigt och de människor som levt förr i byn lever jämsides med de nutida invånarna. Detta med tiden och att den inte är linjär eller endimensionell är något som Max länge tänkt på och som blir särskilt tydligt när han till exempel reser till Rom eller någon annanstans där historien är synligt närvarande. Han har också alltid, redan som barn, varit fascinerad av döden och hur tanken på vår plats i tidens gång och vår förgänglighet kan vara tröstande. Våra ständiga försök att medicinera mot åldrande och död är ”nonsens”. Döden kan istället bli själva botemedlet mot det självupptagna som genomsyrar dagens samhälle. Det finns något av en katarsis i att betrakta tiden som ett djup snarare än en linje.

Tiden har också andra betydelser för Max och han pratar om hur tiden flödar annorlunda när man är i sorg, i kris och hur barn upplever tiden på ett annat sätt än oss vuxna. Han vill binda samman dessa tidsperspektiv i sina böcker och i Lanny finns de alla. Det är först när sorgen slår till eller krisen är ett faktum, när tiden beter sig annorlunda, som vi kan börja få förståelse för tidens väsen.

Max menar att sorg och romaner är det enda som kan bryta upp tiden så att vi kan börja förstå den.

En annan aspekt av tid som Max tänker mycket över är den tid som läsaren ger till romanen. Lanny är skriven på ett särskilt sätt visuellt och Max förklarar detta med att han känner att när läsaren gett boken så mycket tid att man läst igenom första delen kan han i den andra låta texten övergå i korta fragment där det inte anges vem som tänker eller talar, vi förstås ändå.

I Lanny diskuteras relationer mellan människor, men också relationen mellan människa och natur och mellan realism och fantasi. För alla som älskar Max Porters böcker lika mycket som vi gör kan vi glädja med att det finns en tredje bok i hans huvud som när som helst ska börja skrivas. Den ska på något sätt handla om mirakel, intimitet och maskulinitet (eller varför ”men are so strange” som Max själv uttryckte det). Som vi längtar efter den!

 

Författarfoto av Lucy Dickens, från Sekwa

”Den kvinnliga erfarenhetens epiker”

När Doris Lessing 2007 förärades nobelpriset i litteratur löd motiveringen ”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Jag hade inte läst Lessing än då, men jag minns att jag hajade till inför motiveringen. Män som tilldelas priset får det alltid för att de är någon sorts mänsklighetens uttydare (jag har inte orkat läsa alla motiveringar, det ska erkännas, kanske finns det en ”den manliga erfarenhetens epiker” där också?), men Doris Lessing fick nöja sig med att vara någon sorts kvinnosymbol. Nuförtiden har jag läst lite Doris Lessing och jag kan bara ana hur jäkla arg hon troligen var över den där formuleringen.

Att Doris Lessing skulle ha fyllt 100 år i år är bara ena halvan av förklaringen till att jag tänker i dessa banor.

Under hösten har jag umgåtts intensivt med Selma Lagerlöf, dels när jag läst om hennes Kejsarn av Portugallien för fjärde gången och dels genom Anna-Karin Palms biografi Jag vill sätta världen i rörelse. Doris Lessing och Selma Lagerlöf har inte mycket gemensamt om man ser till teman och stil, men ändå… De är båda människor jag hyser en enorm respekt (väldigt nära gränsen till rädsla) för, jag skulle aldrig i livet våga möta dem i ett samtal. De skulle stirra igenom min själ på fem röda, de är två människor som skrämmer mig med det jag tolkar som stränghet och intelligens. En annan sak de har gemensamt är just det här med att förminskas till representanter för något enbart kvinnligt rakt igenom sitt författarskap. Selma Lagerlöf beskrevs av sin samtid som något av en sagotant, någon som lite intuitivt slängde ihop sedelärande historier. Den som tänker så kan inte ha läst vare sig om Kejsarn av Portugallien eller Anna Svärd. Jag är så glad i hur Anna-Karin Palm placerar Selma Lagerlöf i en kontext och visar att hon var långt mer än det hon ansågs.

Jag vet inte hur mycket Selma Lagerlöf eller Doris Lessing brydde sig om detta, men visst bör de ha varit rätt sura över att inte få vara författare i sin egen rätt. Jag är rätt sur över det i alla fall. Och så tänker jag ett varv till och inser att det förstås är en strategi för alla som känt som jag. Det finns inte ett bättre sätt att avväpna någon som man misstänker är överlägsen i såväl stränghet som intellekt än att förminska henne och göra henne till sitt kön och bara det. Doris Lessing blev väl kanske lite mindre farlig, lite mindre att räkna med som ”den kvinnliga erfarenhetens epiker” kan jag tänka.


Det här inlägget publicerades första gången i november förra året på Kulturkollo.

Och de nominerade (kanske) är…

Jag är alltid helt fel ute när det kommer till att tippa augustnomineringarna, med allra största säkerhet beroende på att jag läser så pass lite nytt svenskt, jag använder mig däremot en hel del av nomineringarna när de kommer för att hitta läsvärda böcker.

Här kommer således inte ett tips, men väl en förhoppning om att dessa böcker ska lyftas av augustjuryerna ikväll, de är nämligen väldigt bra. I övrigt hoppas jag på en riktigt mastig lista över böcker jag vill läsa när kvällen är slut.

I faktaklassen kan jag mycket väl tänka mig att Peter Englunds Söndagsvägen nomineras, men jag ser ännu hellre Klubben av Mathilda Gustavsson, Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba och Vi är Orlando av Johan Hilton bland de nominerade.

I den skönlitterära klassen håller jag en liten tumme för Agnetha Pleijels Dubbelporträtt som känns väldigt August-mässig. Jag läste precis ut den och tyckte mycket, mycket om den i all sin lågmälda ömsinthet.

I barn- och ungdomsklassen har jag inget att bidra med, men det är den jag ser allra mest fram emot att boktipsas av.

Uppdatering: Jag fick som jag ville med ”Herrarna satte oss hit” och är mycket nöjd så. Nu ska jag ägna mig åt lite botaniserande bland titlarna och se vad som hamnar på läslistan. Alla nominerade hittar man numera här.

Vad är väl en bokmässa i Göteborg….

Vad är väl Bokmässan i Göteborg om inte stimmig och trång och stressig och alldeles, alldeles underbar…

På bokmässan har jag fått umgås med mina vänner och arbetat fram storverk (Kulturkollo), jag har lyssnat till samtal jag aldrig kunnat drömma om, jag har utmanat mig själv. Jag har blivit halvt ihjälskrämd när jag tillsammans med Linda intervjuade Xiaolu Guo. Jag har blivit lullig och haft sjukt trevligt med Lotta och Mhairi McFarlane. Jag har i sällskap av Anna bedårats av Max Porter. Det är helt galet vad jag fått vara med om, verkligen storslaget galet!

Det är sorgligt att verkligheten ser ut som den gör, men som jag skrev häromdagen så är det värsta med det här året inte att det inte blir någon riktig bokmässa. Det riktigt jobbiga är att jag inte kan undkomma tanken att det kanske aldrig mer… Nej, dit går vi inte hörrni. Jag tänker avsluta min lilla inläggsserie om bokmässan med att återpublicera delar av en text jag publicerade på Kulturkollo förra året:

Vad är väl en bokmässa? Den kan vara alldeles tröttande och rörig och varm och förkylningsspridande och… Nej, vem försöker jag lura? Det var ju sånt där jag höll på med förra året när jag inte åkte på bokmässan. I år ska jag dit och pirret i magen säger mig att jag kommer tycka att det är alldeles, alldeles underbart. Vad jag längtar efter? Jo det här:

Det jag gillar allra bäst med mässan är att gå omkring när och där det inte är så mycket folk (alla mina läsare drar efter andan i förvåning?). Den där förväntan som ligger i luften och glittrar i ögonen på alla man möter på övervåningen på torsdag förmiddag. När man tar sig fram över mässgolvet och det är så pass tomt att man kan få syn på någon man känner några gångar bort och springa dit och skrämma slag på dem. Allt oplanerat, alla spontana kramar och återseenden. Mässan i sig i all ära, men det är för det den för med sig och naturligtvis, som alltid, att den för bokbloggsmaffian samman som är den stora grejen. För det älskar jag den.

Det där oplanerade. Jag har alltid en plan och jag följer den aldrig. När jag anländer mässan på torsdag förmiddag greppar jag alltid en sån där lapp med dagens seminarier och så väljer jag något lite på måfå för att komma in i det. Ibland blir det något jättekonstigt om hur man kan använda ipads, ibland blir det något inspirerande om bibliotek. Det blir alltid bra hur som helst och jag brukar sen fortsätta på den banan. Jag som är planeringsgalning i verkligheten älskar att vara spontan på mässan.

Att bo på hotell. Jag är inte den som åker till bokmässan för minglen och festerna och frukostarna. Jag håller mig helst borta från allt sånt, mest för att jag är asocial och mässgolvet och seminarierna räcker fint för mig. Sådana där andra sammanhang känner jag mig väldigt obekväm i och därför undviker jag dem numera. Så istället för gemensamma mingel planerar jag stunder i ensamhet, för att tanka energi och samla kraft. Istället för middag planerar jag kvällar på hotellrummet, med godis, läsande och skrivande och kanske till och med lite yoga. Eller bara aningens hjärntrött, men lyckligt, stirr in i en vit vägg och tystnad. Det är mer välgörande än det låter.

Hela inlägget hittar du här. Och snyft för nu blev jag ju riktigt längtig. Inte en chans att jag hade hållit mig borta om jag fått välja…

Det här är ett inlägg i en bokmässestafett. Länkar till övriga deltagare och inlägg hittar du här.

Foto från bokmässans mässgolv: Bokmässan.se, fotograf Dick Gillberg.

Foto: David van Dijk på Unsplash

Och så litteraturfestivalen!

Bokmässan är igång och jag måste säga att det är trevligt det här med att alla krockar är bortbyggda i och med att allt kan ses i efterhand. Jag gillar också att jag som vanligtvis inte mäktar med att uppehålla mig på mässan efter klockan 16 kan ta del av sånt som försiggår senare än så (det är ju en del…).

Det här lockar mig allra mest under mässans två sista dagar:

Hur lång är en armlängd – staten, politiken och kulturen med Svante Weyler, Hanna Stjärne, Roland Poirier Martinsson, PJ Anders Linder, Susanna Dahlberg.

Böcker i skräckens grepp med Jack Werner, Mats Strandberg, Johanna Koljonen, Jenny Jägerfeld, Peter Fröberg Idling.

I hemmets mörka vrå med Alexandra Pascalidou, Ulrika Ewerman, Elaine Eksvärd, Frida Boisen.

Selma Lagerlöf – tidlöst aktuell med Eva-Lis Sirén, Anna-Karin Palm, Anna Nordlund, Mats Malm, Gunilla Kindstrand.

Möjliga och omöjliga inställningar till livet med Per Naroskin, Anna Kåver, Johanna Koljonen, Göran Everdahl, Stefan Einhorn

Klimathotet i litteraturen med Jesper Weithz, Margit Richert, Erik Lewin, Josefin Johansson, Thomas Engström.

True crime – hur sant får man skriva med Per E Samuelson, Ika Johannesson, Tina Frennstedt, Peter Englund, Lena Ebervall.

Vem har makten över kvinnokroppen med Hanna Nordenhök, Mian Lodalen, Johanna Frändén.

Och så New York-studion med Salman Rushdie, Jonathan Safran Foer och Jacqueline Woodson.

Det är en lång lista, men faktiskt bara en liten del av det jag vill se. Sen är det ju alltid så med mässan att man måste välja och helt plötsligt seglar något upp från kulisserna och blir det bästa man upplevt, så tror jag det kommer bli också i år.

Vilka guldkorn siktar du in dig på?

En bokmässa och en bildningshubb

I år är ingenting som det brukar vara, inte heller bokmässan. Jag har svårt att tänka mig något så oerhört Corona-ovänligt som bokmässan faktiskt (det är ju inte bara jag som alltid blir sjuk veckan efter varje år). Egentligen hade jag inte tänkt åka i år, men det är sjukt störigt att jag nu inte kan få ångra mig sådär som jag brukar göra varje gång jag säger så vid årsskiftet. Nåja, en utebliven bokmässa är ju inte det värsta med 2020 så jag väljer för en gångs skull glädjen och kollar vad som kan tänkas locka i på Bokmässan play och seminarieprogrammet för årets digitala bildningshubb.

Eftersom jag är bibliotekarie och ser mässan som en chans att få kompetensutveckla mig en smula och ta del av andras erfarenheter och idéer så är det främst sånt jag letat upp i bildningshubb-programmet. Jag kommer lyssna på samtal om högläsning, demokrati och bibliotekens roll i samtiden och framtiden. Du hittar dina alldeles egna favoriter här.

Ett inlägg om själva Litteraturfestivalen kommer på imorgon eftermiddag.

The library book av Susan Orlean

Vi vet ju alla (hoppas jag) att jag är väldigt förtjust i bibliotek, att använda dem, besöka dem och jobba i dem. Långt innan jag utbildade mig till bibliotekarie fyllde bibliotekskärleken mitt hjärta. Bara att kliva in genom dörrarna på min barndoms biblioteksfilial, säga hej till Brita eller Mari och sen söka mig allra djupast in i gömmorna, det var magiskt.

I vår har jag haft anledning att tänka en del över vad ett bibliotek är. När vi inte kan göra det som är vår kärna, vårt hjärta – att komma nära människor, beröra, mötas på samma sätt – hur är man bibliotek då? Hur hjälper man de vi ska hjälpa (=alla!) på bästa sätt? Hur tar man ett (fysiskt) steg bort från någon utan att det blir märkbart? Hur är man tydlig? Hur förhåller man sig till människor som inte får träffa någon och gärna vill komma nära när de får sin bokleverans? Det är så många frågor, så många tankar, så många timmar av rädsla för att göra ett fel som ska få ödesdigra konsekvenser. Pandemins tid är svår för oss alla och vi får finna oss i att det svåra fortsätter att snurra.

Susan Orleans bok handlar inte alls om något av detta, eller jo om bibliotekskärlek handlar den sannerligen. Susan berättar om sina egna magiska utflykter till biblioteket med sin mor. Och hon berättar om sin nyväckta kärlek i och med ett besök med sin son. Sen blir The library book en blandning av denna bibliotekskärlek, en fördjupning i framväxten och historien kring Los Angeles public library, men också biblioteket som väsen, alla bibliotek i hela världen. Och så är det true crime när den berättar om och försöker komma till rätta med den förödande (fasan!) biblioteksbranden i just Los Angeles public library 1986. Hon går på djupet med den ende misstänkte och hans familj, med forskning om bränder och hur de kan förstås, med hur förödelsen förstörde så mycket mer än ett rum fullt med böcker.

The library book är således en bok om mycket och ibland blir den lite splittrad, eller det är väl jag som inte tycker att allt är lika intressant. Men en riktigt bra bok är det hur som helst och jag tror att den kan gillas av många, oavsett om de är bibliotekstokar som jag eller helt vanligt folk med mer nedtonad relation till biblioteksinrättningar. Det bör finnas något för de allra flesta.

THE LIBRARY BOOK
Författare: Susan Orlean
Förlag: Atlantic Books (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här. Boken finns också på svenska som Biblioteket, läs mer om den här.

Julkalenderbloggstafetten sparkar igång imorgon

Sofies bokblogg brukar bjuda in till julkalenderbloggstafett och så också i år, den här gången utifrån tolkningar av temat ”Jag minns när jag läste…”. Publiceringsschemat ser ut så här och mitt inlägg publiceras således den 19 december.

1. Sofies bokblogg
2. Agnes bokblogg
3. Grefvinnan/Whatyoureadin
4. Robert/Mina skrivna ord
5. Emma/Systrarna böcker
6. Sandra/Snowglitterbooks
7. Bokdivisionen
8. Sammanfattning på Sofies bokblogg
9. Johanna Lundin
10. Mrs Calloway
11. Mias bokhörna
12. Lottens bokblogg
13. Boktanken
14. C.R.M. Nilsson
15. Sammanfattning på Sofies bokblogg
16. Västmanländskans bokblogg
17. Hanneles bokparadis
18. Stories from the sea
19. Fiktiviteter
20. Breakfast book club
21. Lexie/Tusen sidor
22. Littermentärt
23. Barnboksbloggen 
24. Sammanfattning på Sofies bokblogg

Inför nobelpriset

Idag är den dagen då bibliotekarier över hela Sverige ska lära sig stava till ett nytt namn, gärna krångligt (det är därför jag tror att det kan vara dags för Ngũgĩ wa Thiong’o i år, nej skämt å sido han vore en värdig pristagare eftersom han är intressant, skarp och fler borde få chansen att upptäcka honom).

På Kulturkollo spekulerar vi kring vilka (det är ju två) som ska föräras nobelpriset i litteratur i år. Och jag nämner inte ens Colm Toibin… Eller Carol Ann Duffy (men det gör Linda). Någon av de två vore ett väldigt, väldigt bra val. Men det finns så många bra val. Får jag önska fritt så vill jag nog ha en pristagare som jag läst och gillat så att jag kan få glädjen av att sprida vidare ett gott författarskap på biblioteket och så en pristagare som är ny för mig men som väcker min nyfikenhet. Två kvinnliga pristagare skulle göra mig lycklig, två män skulle däremot reta mig något oerhört. Vi får väl se vilken sinnesstämning ni finner mig i fem över ett idag.