Imorgon går vi in i årets sista månad och så som det varit de senaste åren så är årsskiftet mycket välkommet. Kanske kommer något bättre med den nya början?
Den här december kommer jag fylla med kärlek. Det blir texter om böcker om kärlek varvat med sådant som jag av en eller annan anledning älskar. Det blir inte sammanhängande på något sätt, men det blir varm och fluffigt och förhoppningsvis vilsamt.
Hjärtligt välkommen hit för att inleda kärleksbehandlingen imorgon.
Bild från Pixabay
2021 går in i sin sista månad och tack och lov för det säger jag. 2020 må ha varit tungt och prövande, men 2021 har varit rent av vidrigt. Inte för alla förstås, men för mig. Och oavsett om du haft det jobbigt eller bra (eller någonstans däremellan) i år så är du kanske ändå lite trött såhär mot slutet. Du behöver liksom jag lugna ner saker och ting för att orka med det där som börjar efter nyår. Du behöver fluff, du behöver mys och jul, gudarna ska veta att det behöver i alla fall jag.
Den här månaden tänker jag därför fylla enbart med må bra-böcker. Det blir mysiga julböcker och fluffiga feelgood. Det blir bra och det blir ibland lite dåligt, men det måste man ha för att förstå hur bra det som är bra är. Mot slutet av månaden blir det så himla väldigt bra att jag ska sammanfatta årets bästa läsning också. Förstås. Men dessförinnan ska vi hänga i små bokhandlar i London och på kryssningsfartyg och gå på dejt och laga julmat och allt vad vi nu ska göra tillsammans. Jag kommer nog också smyga in en och annan juldeckare, de är ju också avkopplande på sitt eget sätt. Det kommer förstås bli alldeles, alldeles underbart och som alltid med godiset så kommer vi bli övermätta och mer än redo att ta tag i den bistra verkligheten sen.
Jag hoppas att du vill fira en riktigt fluffig och vilsam december med mig!
Jag stickade en del i tonåren, tyckte det var kul och var omåttligt stolt över ett par lovikavantar jag fick till i slöjden och använde många år. Sen tappade jag det, gjorde annat och längtade egentligen inte efter stickningen.
Det var först för kanske två år sen som ett sug gjorde sig påmint, jag ville göra något med händerna igen. Så jag passade på att gå rakt in i väggen så att jag inte hade något annat val än att plocka upp stickorna. Nej, så var det naturligtvis inte, men faktum är att en av de första saker jag gjorde sen jag kom hem efter att ha blivit sjukskriven av min läkare var att beställa stickor och garn. Av livsnödvändighet. Sen dess har jag upptäckt en helt ny värld.
Att det finns böcker om stickning har jag alltid vetat, såna med mönster och muntra tillrop. Men det finns galet mycket annat också, som Julia Skotts underbara Håll käften jag räknar – en stickares bekännelser (som jag skrivit om här). Och poddar. Och Knit lit.
Jag lyssnar inte på poddar. Har nog inte tålamod. Det är samma sak med pratradio, det är inte för mig. Men det hindrar naturligtvis inte att jag märkt att resten av mänskligheten älskar det här med poddar. Och för stickintresserade som inte är jag finns en hel del att välja på. Rät avigt (med nämnda Julia Skott) och Stickkontakt till exempel. Det verkar finnas en hel del andra också – lyssnar du på någon du vill tipsa poddande stickare om så skriv gärna en kommentar!
Men böcker läser jag. Inför idag har jag testat på den här knit lit-genren och faktiskt blivit lite positivt överraskad (och lite inte). Knit lit är alltså en genre med massor av kärlek, det som skiljer den från vanlig romance är att minst hälften av den där kärleken är riktad mot stickningen.
Rachael Herron har skrivit mycket inom genren, ogreppbart mycket (vilket brukar vara fallet med romanceförfattare). Jag gjorde det enkelt för mig och greppade första delen i hennes Cypress Hollow Yarn-serie How to knit a lovesong. Och den var riktigt fin, inte minst stickälskdelen.
Mitt andra försök med Knit lit förde mig till en ungdomsbok, How to knit a tangled mess av Rachel Elisabeth Cole, och den var inte alls bra. Med en story som bygger på att en tjej av misstag blivit anmäld till ett stickningsmaraton för att imponera på en kille kan det ju inte bli annat än fånigt. Särskilt som hon måste lära sig sticka kvällen innan… Det känns inte heller som att författaren själv har någon särskilt nära relation till stickning, vet hon ens hur det går till? Nej, hu!
Jag har läst två knit lit- böcker och det är nog inte omöjligt att det blir fler vad det lider. Jag måste inte nödvändigtvis läsa om folk som stickar, men jag älskar att läsa om passionerade människor, de som brinner för sitt hantverk och sin hobby. Jag tänker att bok två i Herrons serie kan passa som sommarläsning någon slö söndag.
Bild från councelling [CC0]
Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo maj 2017.
När jag i morse skrev om Ninni Schulmans senaste bok, Flickebarn 291, blev jag sugen på att publicera den intervju jag gjorde med henne på Kulturkollo 2015. Den handlar om Hagfors (som jag nästan växte upp i och hon skriver om) och om att skriva om sånt som finns i verkligheten. Första gången publicerades den här.
Till Hagfors!
Sånt som baseras på verkligheten får ofta en annan tyngd än sånt som hittas på från grunden. Böcker som utspelar sig på ens uppväxtort letar sig in på sätt som andra böcker inte gör.
Jag är uppvuxen i en värmländsk liten ort som heter Uddeholm, jag har gått i skola i en något lite större ort som heter Hagfors. Jag har ett djupt ambivalent förhållande till stället eftersom jag verkligen avskydde det under skoltiden.
När Ninni Schulman började skriva sina deckare om journalisten Magdalena Hansson och lät dem utspela sig i mina värmländska hemtrakter var det en liten utmaning för mig att läsa. Mina egna upplevelser ställde sig till en början i vägen för läsupplevelsen, men böckerna kom att bli ögonöppnare för mig. När jag läst har det blivit lättare för mig att se människorna och relationerna snarare än Hagfors som en symbol för allt som var fel under en period i mitt liv. Jag har mjuknat i min inställning och det är väldigt skönt. Därför ville jag ställa några frågor till Ninni om det här med fiktion och verklighet och relationen till Hagfors före och efter deckarna.
Hur får du idén till en ny bok – är det oftast en händelse, en relation eller kanske en plats som pockar på uppmärksamhet?
– Det är lite olika. Ibland är det en miljö (som älgjakten i Svara om du hör mig) eller en händelse (som i Flickan med snö i håret).
Nya boken kom till mig som en scen, en ensam bil som står övergiven intill en väg. Vart hade bilägaren tagit vägen? Vad hade hänt? Det ville jag ta reda på.
Hur och varför valde du att böckerna skulle utspela sig i just Hagfors?
– Flera anledningar faktiskt. Dels utspelar sig så många böcker i Stockholm och jag kände att jag ville skildra min egen hembygd. Nu kommer jag ju inte i från Hagfors utan från Lesjöfors, men på något vis kändes det viktigt att beskriva livet i en bruksort i glesbygden, som ju är något helt annat än livet i huvudstaden.
Dels kändes det lättast att låta boken utspela sig i en bekant miljö. Jag bodde och jobbade i Hagfors 1995-1998.
Känns det annorlunda att besöka Hagfors nu sen du började skriva böckerna?
– Mycket. Det känns som att vistas i en teaterkuliss. Haha. Nej, men det känns faktiskt skumt. Mentalt är jag i Hagfors nästan hela tiden under mina skrivperioder och då blir det märkligt att komma dit på riktigt. Förväntar mig nästan att möta Magdalena på Coop, typ.
Tänker du på Hagforsborna när du skriver, hur de ska reagera? Har du fått några reaktioner från orten?
– Både ja och nej. Inför första boken var jag ganska rädd att Hagforsborna skulle ta illa upp (även folk i Lesjöfors). Även om jag har släkt och vänner kvar så var det ju länge sedan jag flyttade från Värmland och jag var skräckslagen inför att folk skulle tycka att skrev dumheter. Men som tur är har jag faktiskt bara mött positiva reaktioner. Folk verkar glada över att deras verklighet och ort beskrivs.
Men när jag skriver försöker jag att inte tänka för mycket. Det är ingen reklambroschyr för Hagfors jag skriver, direkt. Det är både svart och vitt och det måste det vara.
Hade det varit enklare eller svårare att skriva om en fiktiv stad tror du?
– Kanske. Då hade man inte behövt ta hänsyn till verkligheten, men samtidigt tråkigt. Det är kul att läsarna kan åka till Hagfors och känna igen Kaffestugan och Blinkenbergsparken och så vidare. Det ger en extra dimension till berättelsen.
Jag tycker om alla dina böcker, och tycker att de dels “stämmer” (i detaljer, gator osv) så bra, dels ger en bra känsla för staden. Allra närmast kom dock Svara om du hör mig eftersom den kretsar kring ett jaktlag och jag kunde (som minnen från min barndom) känna doften av rök från min pappas jaktkläder när jag läste den. Har du en favorit bland dina egna böcker eller någon favoritscen/favoritrelation?
– Vad roligt! Jag blir jätteglad att höra det. Jag har nog ingen favoritbok, tror jag, men det är klart att debuten alltid har en speciell plats i hjärtat.
Jag tycker faktiskt om alla mina karaktärer, men om jag ska välja en relation så kommer Magdalena och Petter upp. Det är alltid lätt och kul att skriva deras scener och om jag ska välja någon favoritscen så blir det nog deras första promenad tillsammans i Flickan med snö i håret.
Det är karaktärerna och deras vardagsrelationer som gör det så roligt att skriva bok efter bok för jag måste ju bara få reda på hur det ska gå för dom.
Kan du säga något om vad som väntar oss i din senaste bok, Vår egen lilla hemlighet, och hur ser framtiden ut – kommer det fler böcker om Magdalena?
– Den nya boken är ganska otäck och känslosam. Vissa scener grät jag när jag skrev. Det var riktigt jobbigt. (Kommentar: vi vet ju nu hur fantastiskt fin den boken var, seriens bästa hittills! Här kan du läsa min recension av den.)
Jag har redan börjat på bok nummer fem om Magdalena, så det blir fler böcker om Hagfors.
Finns det någon plats som du skulle vilja se som skådeplats för en roman?
– Svår fråga. Jag söker och hittar nya platser hela tiden. Men ibland längtar jag ut från Hagfors kommun, det ska jag säga. Haha.
Har du någon favoritbok just nu som du skulle vilja tipsa oss om?
– Har precis börjat läsa Att föda ett barn av Kristina Sandberg och är helt tagen och djupt imponerad
Bild: ”Hagfors” av Ulf Lagerkvist – Ulf Lagerkvist. Licens under Public Domain via Wikimedia Commons.
Så går vi i mål med vår bloggstafett och så himla mycket fint alla skriver! Jag kan inte påstå att mässlängtet har blivit mindre under dagen, men det är ändå fint att läsa allas inlägg*. Här följer en lista med länkar för dig som inte hunnit läsa:
Bokhyllan i pepparkakshuset
och dagarna går …
Ett eget läsrum
Bokdivisionen
Tusen sidor
Västmanländskans bokblogg
Feministbiblioteket
Fiktiviteter
Bokbesatt
enligt O
Agnes bokblogg
Breakfast Bookclub
*Jag har förstås läst alla inlägg, men om du saknar en kommentar från mig så beror det på att jag haft problem att kommentera hos vissa av er och tillslut gav jag upp. Men jag har läst och njutit, längtat och drömt med er!
Välkommen till vårt lilla försök att skapa lite bokmässekänsla så här på mässans vanligen intensivaste dag. Vi är ett gäng bloggare och instagrammare som kommer att publicera under dagen och alla är förstås välkomna att hänga på!
9.30 Bokhyllan i pepparkakshuset
10.00 och dagarna går …
10.30 Ett eget läsrum
11.00 Bokdivisionen
11.30 Tusen sidor
12.00 Västmanländskans bokblogg
13.00 Feministbiblioteket
14.00 Fiktiviteter
15.00 Bokbesatt
16.00 enligt O
17.00 Agnes bokblogg
18.00 Breakfast Bookclub
Alldeles, alldeles snart är det dags för bokmässan och även om det finns en hel del att säga om att det inte är som vanligt och att det finns mycket att sakna så blir det ändå en mässa. Bokmässan heter i år Bokmässan Play och kan ses digitalt, det finns en hel hög intressanta seminarier att välja på och i och med det digitala behöver vi för en gångs skull inte irritera oss över schemakrockar (alltid något!).
En sak som årets bokmässa saknar är förstås den där särskilda känslan – pirret i magen innan när allt ska packas och planerat, alla upplevelser och möten, överdyra luncher och fantastiska samtal. Vi vill gärna försöka återskapa litegrann av den där särskilda känslan med en bokmässestafett och hoppas att du vill vara med. Om du vill vara med och skriva ett inlägg om bokmässan på din blogg eller kanske bomba oss alla med bilder på Instagram på lördag den 26 september skickar du ett mail till fiktivahelena@gmail.com (senast 25 september kl.18) så får du en publiceringstid av mig.
Hela listan med deltagare hittar du sedan här och hos Enligt O, … och dagarna går och Västmanländskans bokblogg på lördag morgon. Tagga gärna dina inlägg med #bokmässestafett2020 i sociala medier så att vi lättare kan hitta varandras inlägg.
Välkommen med din anmälan!
Idag stänger vi, efter 6 fantastiska bloggår, Kulturkollo. Det är en dag av många känslor – sorg, stolthet och ett lugn i att beslutet är rätt för mig. Under dagen kommer ni kunna läsa allas våra avskedsinlägg här.
Jag kommer förstås fortsätta att skriva här precis som vanligt, dessutom finns ju alla texter kvar på Kulturkollo och jag rekommenderar varmt en djupdykning i allt vi skrivit där, det blir en del på 6 år…
Idag skriver jag, på Kulturkollo, om HBO-serien I´ll be gone in the dark, hur den förhåller sig till boken med samma titel och till verkligheten. Min text hittar du här.
