Till Hagfors! En intervju med Ninni Schulman

När jag i morse skrev om Ninni Schulmans senaste bok, Flickebarn 291, blev jag sugen på att publicera den intervju jag gjorde med henne på Kulturkollo 2015. Den handlar om Hagfors (som jag nästan växte upp i och hon skriver om) och om att skriva om sånt som finns i verkligheten. Första gången publicerades den här.

Till Hagfors!
Sånt som baseras på verkligheten får ofta en annan tyngd än sånt som hittas på från grunden. Böcker som utspelar sig på ens uppväxtort letar sig in på sätt som andra böcker inte gör.

Jag är uppvuxen i en värmländsk liten ort som heter Uddeholm, jag har gått i skola i en något lite större ort som heter Hagfors. Jag har ett djupt ambivalent förhållande till stället eftersom jag verkligen avskydde det under skoltiden.

När Ninni Schulman började skriva sina deckare om journalisten Magdalena Hansson och lät dem utspela sig i mina värmländska hemtrakter var det en liten utmaning för mig att läsa. Mina egna upplevelser ställde sig till en början i vägen för läsupplevelsen, men böckerna kom att bli ögonöppnare för mig.  När jag läst har det blivit lättare för mig att se människorna och relationerna snarare än Hagfors som en symbol för allt som var fel under en period i mitt liv. Jag har mjuknat i min inställning och det är väldigt skönt. Därför ville jag ställa några frågor till Ninni om det här med fiktion och verklighet och relationen till Hagfors före och efter deckarna.

Hur får du idén till en ny bok – är det oftast en händelse, en relation eller kanske en plats som pockar på uppmärksamhet?
– Det är lite olika. Ibland är det en miljö (som älgjakten i Svara om du hör mig) eller en händelse (som i Flickan med snö i håret).

Nya boken kom till mig som en scen, en ensam bil som står övergiven intill en väg. Vart hade bilägaren tagit vägen? Vad hade hänt? Det ville jag ta reda på.

Hur och varför valde du att böckerna skulle utspela sig i just Hagfors?
– Flera anledningar faktiskt. Dels utspelar sig så många böcker i Stockholm och jag kände att jag ville skildra min egen hembygd. Nu kommer jag ju inte i från Hagfors utan från Lesjöfors, men på något vis kändes det viktigt att beskriva livet i en bruksort i glesbygden, som ju är något helt annat än livet i huvudstaden.

Dels kändes det lättast att låta boken utspela sig i en bekant miljö. Jag bodde och jobbade i Hagfors 1995-1998.

Känns det annorlunda att besöka Hagfors nu sen du började skriva böckerna?
– Mycket. Det känns som att vistas i en teaterkuliss. Haha. Nej, men det känns faktiskt skumt. Mentalt är jag i Hagfors nästan hela tiden under mina skrivperioder och då blir det märkligt att komma dit på riktigt. Förväntar mig nästan att möta Magdalena på Coop, typ.

Tänker du på Hagforsborna när du skriver, hur de ska reagera? Har du fått några reaktioner från orten?
– Både ja och nej. Inför första boken var jag ganska rädd att Hagforsborna skulle ta illa upp (även folk i Lesjöfors). Även om jag har släkt och vänner kvar så var det ju länge sedan jag flyttade från Värmland och jag var skräckslagen inför att folk skulle tycka att skrev dumheter. Men som tur är har jag faktiskt bara mött positiva reaktioner. Folk verkar glada över att deras verklighet och ort beskrivs.

Men när jag skriver försöker jag att inte tänka för mycket. Det är ingen reklambroschyr för Hagfors jag skriver, direkt. Det är både svart och vitt och det måste det vara.

Hade det varit enklare eller svårare att skriva om en fiktiv stad tror du?
– Kanske. Då hade man inte behövt ta hänsyn till verkligheten, men samtidigt tråkigt. Det är kul att läsarna kan åka till Hagfors och känna igen Kaffestugan och Blinkenbergsparken och så vidare. Det ger en extra dimension till berättelsen.

Jag tycker om alla dina böcker, och tycker att de dels “stämmer” (i detaljer, gator osv) så bra, dels ger en bra känsla för staden. Allra närmast kom dock Svara om du hör mig eftersom den kretsar kring ett jaktlag och jag kunde (som minnen från min barndom) känna doften av rök från min pappas jaktkläder när jag läste den. Har du en favorit bland dina egna böcker eller någon favoritscen/favoritrelation?
– Vad roligt! Jag blir jätteglad att höra det. Jag har nog ingen favoritbok, tror jag, men det är klart att debuten alltid har en speciell plats i hjärtat.

Jag tycker faktiskt om alla mina karaktärer, men om jag ska välja en relation så kommer Magdalena och Petter upp. Det är alltid lätt och kul att skriva deras scener och om jag ska välja någon favoritscen så blir det nog deras första promenad tillsammans i Flickan med snö i håret.

Det är karaktärerna och deras vardagsrelationer som gör det så roligt att skriva bok efter bok för jag måste ju bara få reda på hur det ska gå för dom.

Kan du säga något om vad som väntar oss i din senaste bok, Vår egen lilla hemlighet, och hur ser framtiden ut – kommer det fler böcker om Magdalena?
– Den nya boken är ganska otäck och känslosam. Vissa scener grät jag när jag skrev. Det var riktigt jobbigt. (Kommentar: vi vet ju nu hur fantastiskt fin den boken var, seriens bästa hittills! Här kan du läsa min recension av den.)

Jag har redan börjat på bok nummer fem om Magdalena, så det blir fler böcker om Hagfors.

Finns det någon plats som du skulle vilja se som skådeplats för en roman?
– Svår fråga. Jag söker och hittar nya platser hela tiden. Men ibland längtar jag ut från Hagfors kommun, det ska jag säga. Haha.

Har du någon favoritbok just nu som du skulle vilja tipsa oss om?
– Har precis börjat läsa Att föda ett barn av Kristina Sandberg och är helt tagen och djupt imponerad

Bild: ”Hagfors” av Ulf Lagerkvist – Ulf Lagerkvist. Licens under Public Domain via Wikimedia Commons.

Slut från bokmässestafetten

Så går vi i mål med vår bloggstafett och så himla mycket fint alla skriver! Jag kan inte påstå att mässlängtet har blivit mindre under dagen, men det är ändå fint att läsa allas inlägg*. Här följer en lista med länkar för dig som inte hunnit läsa:

Bokhyllan i pepparkakshuset
och dagarna går …
Ett eget läsrum
Bokdivisionen
Tusen sidor
Västmanländskans bokblogg
Feministbiblioteket
Fiktiviteter
Bokbesatt
enligt O
Agnes bokblogg
Breakfast Bookclub

*Jag har förstås läst alla inlägg, men om du saknar en kommentar från mig så beror det på att jag haft problem att kommentera hos vissa av er och tillslut gav jag upp. Men jag har läst och njutit, längtat och drömt med er!

Dags för bokmässestafett!

Välkommen till vårt lilla försök att skapa lite bokmässekänsla så här på mässans vanligen intensivaste dag. Vi är ett gäng bloggare och instagrammare som kommer att publicera under dagen och alla är förstås välkomna att hänga på!

9.30 Bokhyllan i pepparkakshuset
10.00 och dagarna går …
10.30 Ett eget läsrum
11.00 Bokdivisionen
11.30 Tusen sidor
12.00 Västmanländskans bokblogg
13.00 Feministbiblioteket
14.00 Fiktiviteter
15.00 Bokbesatt
16.00 enligt O
17.00 Agnes bokblogg
18.00 Breakfast Bookclub

Häng med på bokmässestafett!

Alldeles, alldeles snart är det dags för bokmässan och även om det finns en hel del att säga om att det inte är som vanligt och att det finns mycket att sakna så blir det ändå en mässa. Bokmässan heter i år Bokmässan Play och kan ses digitalt, det finns en hel hög intressanta seminarier att välja på och i och med det digitala behöver vi för en gångs skull inte irritera oss över schemakrockar (alltid något!).

En sak som årets bokmässa saknar är förstås den där särskilda känslan – pirret i magen innan när allt ska packas och planerat, alla upplevelser och möten, överdyra luncher och fantastiska samtal. Vi vill gärna försöka återskapa litegrann av den där särskilda känslan med en bokmässestafett och hoppas att du vill vara med. Om du vill vara med och skriva ett inlägg om bokmässan på din blogg eller kanske bomba oss alla med bilder på Instagram på lördag den 26 september skickar du ett mail till fiktivahelena@gmail.com (senast 25 september kl.18) så får du en publiceringstid av mig.

Hela listan med deltagare hittar du sedan här och hos Enligt O, … och dagarna går och Västmanländskans bokblogg på lördag morgon. Tagga gärna dina inlägg med #bokmässestafett2020 i sociala medier så att vi lättare kan hitta varandras inlägg.

Välkommen med din anmälan!

 

 

Farväl till Kulturkollo

Idag stänger vi, efter 6 fantastiska bloggår, Kulturkollo. Det är en dag av många känslor – sorg, stolthet och ett lugn i att beslutet är rätt för mig. Under dagen kommer ni kunna läsa allas våra avskedsinlägg här.

Jag kommer förstås fortsätta att skriva här precis som vanligt, dessutom finns ju alla texter kvar på Kulturkollo och jag rekommenderar varmt en djupdykning i allt vi skrivit där, det blir en del på 6 år…

Kulturkollo tipsar!

Sommaren innebär någon form av inläggsserie på Kulturkollo där jag också skriver. Den här gången återvänder vi temat ”Kulturkollo tipsar”. En introduktion till tipsen kan du läsa här, alla tips finns samlade här och mitt allra första tips, om läsprojekt, finns idag här.

En tur genom Värmland

Idag drar jag med Kulturkollos läsare på en rundtur genom Värmland i sällskap av Maria Lang och De röda kattorna. Alla får chansen att utforska mitt högt älskade hemlandskap och till och med det som är hemma på riktigt, Uddeholm. Texten finns här.

Just nu och sen

Idag är det inte bara nationaldag, det är också första lördagen i månaden vilket betyder en Just nu-rapport på Kulturkollo. Mina och våra kulturella aktiviteter just precis nu kan du läsa om här, var gärna med och berätta om vad du gör just nu också!

Jag konstaterar också just nu att det är sommar och att jag bör presentera eventuella sommarprojekt på bloggen. Ett sådant blir det och det har förstås med Hilary Mantel och Thomas Cromwell att göra. Den 14 augusti ges sista boken i serien, Spegeln och ljuset, ut och jag ägnar sommaren åt att läsa och rapportera inifrån just The mirror and the light. Dessutom tänker jag återpublicera några av mina tidigare inlägg i ämnet, något kommenterade och i vissa fall något omskrivna. Sommaren bjuder således Cromwelltisdagar från nästnästa vecka ända fram till och en bra bit in i augusti.

Utöver det blir det förstås en del texter om annat jag läst, det kommer rulla på som vanligt i den takt sommarlunken tillåter.

Ett litet hurra för Mårran och Mumintrollet!

Igår skrev jag om Tove Jansssons Mumintroll som fyller 75 år, som en del i Kulturkollos firartema. Eller egentligen skriver jag en, naturligtvis, smått dyster men förhoppningsvis något hoppfull betraktelse över Mårran, hennes ensamhet och hur man kan finna en frände där i pandemitider. Om du vill läsa och avgöra själv vad det är jag skrivit egentligen så hittar du texten här.