Fiktiviteter 10 år! De tidiga åren (2010-2012)

När jag tittar igenom mina första trevande år med Fiktiviteter så slås jag av några saker. Att det var mer personligt än jag minns det som, jag skriver en del om att bli arbetslös till exempel som var rätt jobbigt, men som jag är glad att jag kunde dela. Jag tittade, inte alls lika förvånande, en hel del på Buffy och befann mig djupt ner i vampyrträsket

2010 skrev jag gästinlägg om litteraturhistoria för Utbildningsradions satsning Hej litteraturen! på SVT. Det var hur stort som helst. Gästinlägg och samarbeten var över huvud taget stort. Jag skrev bokliga budord och ordspråk med Linda på Enligt O som jag lärt känna via våra tidigare bloggar. Däri finns förstås embryot till Kulturkollo. För det är väldigt roligt att göra saker tillsammans.

Jag var bloggambassadör för bokmässan redan 2011 och det var en milstolpe för mig, att jag liksom räknades. 2011 föddes också det som skulle bli Den ultimata Maria Lang-kalender.

Det var också 2011 som jag drog igång den ultimata tillsammans-grejen, mina temahelgen. Då handlade den om Joss Whedon. Året därpå hade jag först en temadag om Jonas Gardell på våren och sen en hel helg om Doctor Who. Den där dagen om Jonas Gardell är nog det jag är mest stolt över under de här tio åren eftersom jag fick flera att läsa hans tidigare böcker innan han kom ut med Torka aldrig tårar…-trilogin, jag har alltid tyckt att hans tidigare böcker förtjänar all uppmärksamhet de kan få.

2012 blev Fiktiviteter nominerad till priset Årets bokblogg i Forma Books Blog Award. Det var hur stort som helst och jag minns att jag kände mig som en riktig bokbloggare då.

Framåt

Veckans tema på Kulturkollo är nystart och vi vänder blickarna framåt, mot hösten och framtiden. Frågan för veckans utmaning är vad vi ser fram emot i höst. Just nu får jag väl erkänna att också denna höstgillare är lite ljum i förhållande till framåt och nytt, jag gör min sista semestervecka och det är aldrig någon särskilt lätt sak. Ledigt är roligare än inte ledigt faktiskt.

Men jag ser ändå fram emot allt det där som är höstens bästa – naturen, löven, luften, vemodet. Och så har jag några roliga kulturupplevelser framför mig och så bokmässan förstås. Det är nog det som ligger närmast just nu, att tänka bokmässa och börja planera för den lite smått.

Läsning lockar förstås också. Håll utkik här på söndag så blir det någon form av höstläsningshög också.

Fiktiviteter 10 år! I begynnelsen…

Ja, det var ju det där med Fiktiviteter och att vi tydligen firar 10 år i år jag och bloggen. Det känns smått orimligt, och inte så lite imponerande.

Om den där första tiden har jag egentligen inte mycket att säga. Det var inte så bra, bloggen sökte sin form och jag mitt sätt att skriva. Jag började ju blogga på en annan blogg flera år tidigare, skrev mer om vardagsliv, men kände i samband med att jag fick mitt första bibliotekariejobb att jag ville skriva om läsande. Jag ville jobba läsfrämjande också på fritiden om vi ska uttrycka det tråkigt och bibliotekariskt.

Sen blev jag arbetslös, gick in i en depression och hittade ut igen medelst Wolf hall. Där någonstans känner jag att Fiktiviteter tog fart och blev något riktigt för första gången. Jag ser fram emot att kasta mig in i gamla inlägg och se om jag har rätt. Jag återkommer med en rapport snarast.

Kulturkollo fyller 5 år (och Fiktiviteter tio tydligen…)!

Idag inleder vi det stora firandet av att Kulturkollo funnits i 5 år. Det är förstås galet, tiden rör sig konstigt, det känns som fem minuter och fem miljoner år och så vidare. Egentligen finns det inte så mycket substantiellt att säga annat än att det varit fem oerhört givande, roliga, spännande och utvecklande år. Mitt bästa är att få göra en blogg tillsammans med mina kompisar och våra läsare, och att få utmana mig själv och skriva om inte helt självklara ämnen. Under veckan plockar vi ihop lite av vårt bästa, krångligaste, knäppaste osv. Idag skriver jag ett inlägg om mina fem favoritmöten på bloggen. Du hittar det här.

Under skrivandet av det här inlägget insåg jag att Fiktiviteter också jubilerade i månadsskiftet juli/augusti och just nu sitter jag lite chockad efter att ha insett att det är ett 10-årsjubileum jag missat. Här och nu bestämmer jag att detta ska firas med någon sorts inläggsserie under hösten. Förhoppningsvis kan jag svänga ihop ett första inlägg redan den här veckan. Nu ska jag sätta mig och djupandas i fyrkant över tidens gång och allt det där. Eller så får jag hitta på något sätt att dubbelfira. Lite extra lästid i eftermiddag kanske…

Namnsdagskalas på Kulturkollo

Nu är det sommar på riktigt för nu har Kulturkollo dragit igång årets sommarblogg-serie. I år kör vi på namnsdagar och varje inlägg fokuserar på ett (eller båda) av dagens namn. Idag skriver jag mitt första inlägg, om David, typ. För grejen är ju den att vi gärna är lite långsökta också…

Ett vårligt tema och Kung liljekonvalje av dungen

Idag presenterar vi ett väldigt vårigt tema på Kulturkollo, häng på för läsning om den (kanske) bästa av årstider. En annan sak som presenteras är nästa bok i Kulturkollo läsers bokcirkel och den här gången kan ni kanske gissa att jag är inblandad eftersom valet föll på Kung liljekonvalje av dungen. Läs mer om tider för bokcirkeldiskussioner och annat här. Hoppas du vill vara med!

Om rollbyten

Idag skriver jag på Kulturkollo om det här med att kasta av sig gamla invanda roller och testa nya. Läsa texten kan du göra här.

Återvunnet om Stephen King och småstaden

Dagens återvunna inlägg publicerades första gången 2013, det handlar om Stephen King och hans skildringar av småstaden:

Förutom det djupgående rädslans natur så är han riktigt bra på två saker den gode King – småpojkars vuxenblivande och vänskap och småstadsskildringar. Vi sparar småpojkarna till senare och pratar lite småstad först.

Jag har själv växt upp på landsbygd och bott i småstad, gör det ännu. Jag kan känna igen väldigt mycket i det King berättar – småstaden i Maine som är alla småstäder och bara just sin egen. Det är husen, gatorna och naturligtvis framförallt människorna. Det är vemodet som sänker sig redan vid lunch och tröttheten, uppgivenheten, kampglöden. I Salem´s lot blomstrar småstadsvemodet i den döende staden. Genom att visa vad som är fel i Salem´s lot visar King vad som är fel i hela samhället. Det är inte svårt att förstå varför de här människorna öppnar fönstret när vampyren kommer och knackar på. Det är inte svårt att se att kanske vi också…

I Det är småstaden också som en del i gänget, ondskan är så platsbunden att det nästan går att komma undan den om en lämnar barndomsstaden. Men bara nästan, det förflutna kommer förstås alltid ikapp. För att det är den djupaste skräcken, och dagens sanning. Det finns något obarmhärtigt i småstaden, den som sett en födas och vuxna, den har sett alla dumheter och glömmer aldrig… Småstaden släpper aldrig taget, med eller utan monster.

Hos King känner jag igen mycket av min egen dubbelhet i relation till småstaden, det bekanta och det som aldrig gav mig tillåtelse att vara den jag ville. Och samtidigt som det ofta är förlamande och förminskande att mätas mot alla dessa förväntningar finns där också överseende med de där små ärvda egenheterna, så länge en inte försöker ta sig loss.

Jag avslutar med en av mina favoritsidor i Salem´s lot, där hösten blir så påtaglig att jag känner dofterna av min värmländska höst mitt i den fiktivt amerikanska. Och för den som inte ser den omedelbara kopplingen mellan småstadsskildring och höst så kan jag berätta att i småstaden i mina minnen är det alltid skolstarttid, alltid lite höstig ångest i maggropen. Och ändå älskar jag hösten, eller kanske just därför. Hösten är mer hemma än hemma för mig…

20130915-215534.jpg