En bra sak i november: att fira jul så tidigt som möjligt

Jag tycker mycket om julen, innan själva julen infaller, det har jag konstaterat tidigare. Eftersom jag lärt mig att jul är som allra bäst för mig någonstans i november så ser jag till att läsa mina julromaner tidigt. Därför har jag redan hunnit läsa några stycken (det kommer en hyllning och en avrådan under veckan) och se några julfilmer som jag kan tipsa er lite mer tidslojala julfirare om.

Jag har tittat på två filmer såhär långt:
Holidate som var riktigt bra/mysig/kul/trevlig om än inte särskilt julig. Om man förväntar sig tillbakalutad och rolig romantik utan så mycket substans skulle jag säga att den är jättebra.

Christmas around the corner är kanske inte fantastisk, men den är i alla fall rätt supermysig och väldigt julig. Och nu vill jag ha en egen bokhandel (igen).

Under veckan publicerar jag två texter om två julromaner, en hyllning och en redig avrådan. Jag kommer säkert läsa vidare bland julböckerna någon vecka till och vem vet, i år kanske jag till och med klarar av myset hela vägen fram till jul…

I väntan på sånt jag läst i år hittar ni tidigare års julläsning här:
En oväntad jul av Natalie Cox
Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri
Juldagar av Jeanette Winterson
2017 års samlade julboksläsning

Vilka julböcker och julfilmer kan du tipsa mig om?

Poesi är en väldigt bra och livsnödvändig sak!

Jag har ett väldigt kärleksfullt förhållande till poesi, det blir varmare och varmare med åren. Jag älskade i och för sig att deklamera och skriva av Edith Södergrans dikter i tonåren och jag har alltid varit förtjust i Nils Ferlin och Gustaf Fröding, av födsel och ohejdad Värmlands-vana. Men de senaste åren har jag känt hur jag bottnar allt mer i poesin som uttrycksform, den går rakt in i mig.

Jag har precis avslutat lyssningen på Tomas Tranströmers Östersjöar (i mycket fin författarinläsning) och har kastat mig in i Carol Anne Duffys fantastiska värld igen. Snart är det också min tur i bibliotekskön till årets nobelpristagare.

Så här skrev jag på Kulturkollo i våras:

Det är något med ljuset. Himlen är annorlunda nu när våren är i antågande. Vintern har inte varit så vintrig, men det är ändå något som skiftat.

Våren är för mig en tid av poesi. Just det har nog inte med ljuset att göra, mer med mörkret inuti. I år började poesivåren tidigt och jag har redan läst Akut viol (Lina Hagelbäck), I Rörelse (Athena Farrokhzad), Syster (Gro Dahle) och O (Judith Kiros) och Therese Widenfjords diktsamling Övervintra. Poesin behöver alltså inte handla om våren för att passa om våren i min värld. Det är något med ljuset och hur det gör ont, det är något jag inte kan förklara. Kanske är det det jag gör med mitt poesidyk, försöker hitta en förklaring.

Något alldeles vårpoetiskt är det definitivt med skogslandskapets vemod i alla fall, det vet jag säkert. När våren slår ut här blir det så tydligt att livet vaknar, att allt legat i dvala och det som pågått varit en väntan på liv snarare än själva livet. Och i den skönhet som överfaller mig ligger också vetskapen om att det, allt, är tillfälligt och förgängligt. Det som föds ska dö. Kanske är det därför jag finner störst vårigenkänning i Klara Fina Gulleborgs (i Kejsarn av Portugallien) omfamning av skogen en vårdag när hon ämnar lämna allt hon känner och älskar. Och kanske är det också därför jag när jag hör vårfåglar överallt tänker på den där grå lilla fågeln som Nils Ferlin skriver om, den som inte sjunger på andra sidan. Det är så mycket liv i våren att döden måste stå alldeles bredvid och knacka på axeln, som en påminnelse.

Min vårliga poesilängtan är inte ett utslag av depp eller morbiditet, det är mer ett sätt att hitta något som rymmer alla orden och känslorna som hotar svämma över efter att ha varit instängda i flera månaders tid. Poesin gör det, den rymmer och den förklarar. Den skapar ny mening i sånt som inte kan begripas.

Så var det alltså i våras och så är det nu när poesin speglar något annat i varande och natur. Döden är här. Löven förmultnar och allt fryser in och där finns fortfarande poesin som tröst och sällskap. Och om jag bara låter orden vagga mig så ska våren återvända, även om den känns långt bort nu.

Poesi är en bra och livsnödvändig sak oavsett när på året jag befinner mig. Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

När festen hamnar lite snett

Idag bjuder jag på ännu en återanvänd Maria Lang-text från Kulturkollo, den här publicerades första gången 2017.

Jag tror att ni vet vid det här laget var jag står när det kommer till fester. De kan vara alldeles, alldeles underbara säkert, men helst slipper jag dem helt och hållet (ja, ja det finns undantag, men låt oss bortse från det nu så jag kan få ihop det här relativt cyniska inlägget). Det är kanske inte totalt överraskande att jag idag väljer att fokusera på festligheter som går åt skogen, väldigt mycket åt skogen, men som jag (tack och lov!) inte behöver bevista i egen hög person för att uppleva.

Det finns förstås ett helt gäng fiktiva kalas som havererat totalt. Minns Ninni Schulmans klassåterträff och lussefesten i Svart Lucia (säg att ni inte glömt Svart Lucia, som jag älskade den och så orimligt dålig som jag misstänker att den var…). Men drottningen av partykatastrofer måste väl ändå vara Maria Lang. Nämn en festsort och jag lovar att hon besudlat den med blodig ond bråd död.

Där finns bröllopsfesten som väl i och för sig aldrig hålls om man ska vara noga (Kung liljekonvalje av dungen), de många studentskivorna, midsommarfesten (En farlig man), kräftkalaset (Mörkögda augustinatt), julaftonsfirande (Tragedi på en lantkyrkogård) och den allmänna mysfesten på sommarön (Mördaren ljuger inte ensam). Maria Lang har naturligtvis också förstört en egen klassåterträff i Vi var tretton i klassen och Luciahögtiden i Ljusklädd med ljus i hår. Små sammankomster, stora megakalas – mig veterligen har hon låtit dopkalasen vara ifred, men i övrigt har hon demolerat dem alla. Det är min typ av festförstörare det. En sann själsfrände.

PS: För dig som är lika förtjust i Maria Langs partydemolerande (eller kanske andra delar av hennes författarskap…) som jag så har jag satt ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern, missa inte!

Bild: PublicDomainPictures [CC0]

Bra saker: att våga sticka en tröja

När jag blev sjukskriven för utmattning hösten 2016 så började jag sticka nästan på dagen. Jag minns inte hur det var, om min kompis kom hem med ett presentgarnnystan och det utvecklades därifrån eller om jag bestämt mig innan. Det var nog ett utslag av desperation just då, jag kunde ju inte göra något som jag brukade göra för att lugna ner mig och tankarna bara flög. Så jag satte i öronpropparna och stickade mössor och halsdukar och filtar och sockor.

Jag är inte mycket för nyårslöften men vid senaste årsskiftet lovade jag mig själv att vara modig och göra något jag egentligen inte tordes, jag lovade mig själv att våga sticka en tröja. Jag vet att det låter fånigt, men för mig har det sen 2016 handlat om terapistickning. Jag har stickat en mössa och några sjalar som varit rätt fina, men i övrigt ser till exempel mina sockor inte mycket ut för världen. Jag har ingen koll alls på maskbågar och minskningar och, hu, mönsterstickning. Jag har alltid velat, men tänkt att jag inte kan, sticka en tröja och det kan jag inte acceptera. Så jag lovade detta på nyårsafton. På nyårsdagen hade jag hittat ett sjukt enkelt mönster och beställt garn. Inte förrän i somras vågade jag börja, men nu sitter jag minsann här med fram- och bakstycke och snart två ärmar som ska stickas ihop och till. Jag har inte lovat att det ska bli klart i år, men det blir det nog och sen tänker jag att jag bevisat att jag kan, då vill jag lära mig mer och sticka något lite svårare.

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Just nu i november 2020

Låtom oss idag fira att vi överlevt flera dagar av den förfärligaste av månader! Fira första lördagen i månaden gör man bäst genom att fokusera på det som är bra och det som pågår precis just nu, det är sen gammalt.

Just nu…
… läser jag: inte som jag tänkt de sista fabulösa sidorna av Kathleen Kaufmanns Hag, inte heller myser jag med Matt Haigs roliga och tänkvärda The humans. Nej, jag råkar (nåja, jag är ju inköpare på biblioteket, det kan ha något med saken att göra) stå först i den långa kön till senaste boken om Ruth Galloway som anlände biblioteket i veckan. Således ägnar jag all min lästid åt Elly Griffiths Irrbloss.

… ser jag på: Barry fortfarande (långsamt pga tungt och bra) och Last week tonight. Och så gamla SNL-sketcher när jag inte orkar annat (=för det mesta).

… lyssnar jag på: Silver in the woods av Emily Tesh förtrollande, lågmäld skogsfantasy som lockar mig till betydligt mycket mer lyssnande än jag är van att vilja.

… längtar jag efter: Advent, december, ljus, lussekatter och sen vår och mer ljus och hopp om livet.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Fanny, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Bra saker i november, och NaNoWriMo

Nu är det så till slut dags för det här som i alla fall jag fruktar varje år – november. Vi behöver inte gå närmare in på varför (kallt, blött, fult, hemskt!), vi styr bort ifrån det och väljer glädjen istället. I år tänker jag försöka fylla november med bra saker här på bloggen, sådär så vi kan glömma allt det novembriga omkring oss för en liten stund. Och sen när vi tagit oss igenom det är det bara december kvar sen behöver vi inte längre uthärda 2020, en mycket bra sak bara det…

Den första bra saken en söndag som denna måste bli skrivandet. Jag har en hel del annat planerat bloggmässigt så de traditionella skrivsöndagarna kommer nog inte tillbaka på någon liten månad, men det betyder förstås inte att skrivandet ligger i träda. Tvärtom, idag går vi in i november – NaNoWriMo.

NaNoWriMo (National Novel Writing Month) är ett projekt som funnits sen 1999 och som syftar till att öka skrivlust och inspiration genom att skriva tillsammans. Man ska helt enkelt skriva en roman på en månad. I den bästa av världar… Jag var med för flera år sen och skrev stora delar av det som blev kärnan till mitt första romanmanus då. Jag tänker inte vara med på det traditionella sättet (och sikta på att få ett helt manus klart alltså) i år, det är inte kompatibelt med min utmattningshjärna. Jag kan inte ställa krav på mig själv på det sättet, men jag tänker ändå ägna extra mycket tid åt skrivandet av mitt nya råmanus under månaden. Målsättningen är att få till en rutin där jag umgås med texten varje dag.

Nyckeln för mig är att lyckas göra det kravlöst, och att det blir lustfyllt att jobba mot realistiskt satta mål. Jag har ett mål för varje vecka och så länge det känns som en rolig utmaning kan jag fortsätta så. Jag har precis avslutat en ledig vecka, ett höstlov som blev både läslov och skrivlov för min del och jag har skrivit mig rätt långt in i den värld jag försöker bygga upp. Jag känner att det är helt rätt känsla att bära med in i NaNoWriMo. Sen har jag rensat bloggskrivschemat rejält också, det kommer rätt många inlägg framöver, men allt är mer eller mindre förberett och kommer ta minimalt med tid i anspråk. Allt är med andra ord upplagt för att jag ska kunna lägga nästan all min skrivtid på mitt manus. Svindlande, roligt och lite, lite jobbigt…

Har du testat NaNoWriMo? Är du med i år?

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Just nu i oktober

Ny månad och hög tid för ett Just nu-inlägg!

Just nu…
… läser jag: A thousand ships av Natalie Haynes – en väldigt bra bok om belägringen av Troja och det som kom sedan, helt och hållet berättad ur kvinnornas perspektiv. Rekommenderas varmt!
… ser jag på: Barry av och med Bill Hader. En HBO-serie om en yrkesmördare som vill sadla om och bli skådis kan aldrig vara fel.
… lyssnar jag på: ingenting om jag får välja. Jag behöver tystnad just nu och finner den ofta i skogen.
… längtar jag efter: eftersom jag är sjuk så längtar jag förstås efter att bli frisk, och så ser jag fram emot den där långfrukosten som hör helgen till och som jag ska hänge mig åt nu.

Svara gärna du också och titta in hos Carolina, Linda, Ulrica och Fanny och se vad de gör just nu.

Just nu i september 2020

På Kulturkollo hade vi en inläggsserie som vi kallade Just nu där vi svarade på frågor om var vi befinner oss i kulturvärlden just nu. Det är inte något som vi vill sluta med bara för att Kulturkollo lagts ner, här kommer därför månadens frågor och svar.

Just nu…
… läser jag: allt möjligt, men kanske mest ändå i Frankisstein av Jeanette Winterson. Alla verkar gilla och jag har känt ett tag att det är dags för ett nytt besök i Winterson-land. Ungefär hundra sidor in älskar jag (den i och för sig oerhört märkliga) premissen och stämningen.
… ser jag på: gamla repriser av Morden i Midsommer, det är på den energinivån jag ligger just nu.
… lyssnar jag på: This is how you lose the timewar av Amal el-Mohtar och Max Gladstone. Jag begriper inte allt och skulle nog ha läst i pappersform istället, men det är trivsamt och kul så jag fortsätter nog.
… längtar jag efter: en riktigt lång och solig septemberpromenad i skogen. Och eftersom det är lördag och sol och september så tror jag att jag tar tag i det nu.

Svara gärna du också och titta in hos Carolina, Linda, Anna och Ulrica och se vad de gör just nu.

Best of juni, juli, augusti

Så är det dags att summera sommarmånadernas läsning innan hösthögarna ska packas fram. Jag har läst väldigt många bra böcker och vill särskilt rekommendera att du lägger följande i höstens läshög:

Lucy av Jamaica Kincaid
En till omfånget liten bok som öppnar världen för sin läsare. Läs mer här.

Brännaren av M. W. Craven
Förstklassig seriemördaraction och finfin inledning på en ny serie som jag kommer följa. Läs mer här.

Stillna av Hanna Nordlander
Formidabel poesidebut om en svår relation till en förälder. Läs mer här.

Frukten av ett brott av Trevor Noah
Informativ och rolig självbiografisk betraktelse över en uppväxt i Sydafrika under apartheidregimen. Läs mer här.

Offerträdet av Per Faxneld
En hemsk liten bok kallade jag denna på Kulturkollo och det menar jag på det allra bästa sätt. Läs mer här.

The mirror and the light av Hilary Mantel
Möjligen inte för alla, men för mig var den allt jag drömt om (och jag har förväntat mig väldigt, väldigt mycket av Cromwellska trean). Läs mer här

Jag glömmer dig aldrig av Sarah Dessen
Sarah Dessen är alltid bra, och somrig. Passar finfint för den som vill hålla sommaren kvar en stund till. Läs mer här

Bird by bird. Instructions on writing and living av Anne Lamott
En riktigt, riktigt bra bok om skrivande och det skrivande livet. Läs mer här

Hamnet av Maggie O’Farrell
Hamnet är en helt fantastisk och mörk saga om en liten pojke som lever och dör, men som samtidigt förändrar världen. Jag skriver mer om den här om några dagar.

Strandläsning av Emily Henry
Det här är förstås förutsägbart och lättsmält, men förutsägbart och lättsmält kan också var riktigt, riktigt bra, det är Strandläsning. Mer om det om någon liten vecka.

Kapten Nemos bibliotek av P. O. Enquist
Jag läste ut den här boken för flera dagar sen och jag kan ännu inte sammanfatta eller säga något egentligt om den (förutom att den är fantastisk förstås) så du förstår ju att texten dröjer en stund till.

Bildkälla: Pixabay

The mirror and the light av Hilary Mantel

Jag har hört om människor som undvikit wikipediasidor under de elva år som den här serien ”pågått”, för att de inte ska råka få veta vad som ska hända Cromwell. För mig har det aldrig varit ett problem att jag från början hade händelseförloppet rätt klart för mig, men jag är å andra sidan väldigt okänslig för sånt. För er som eventuellt inte vet varthän det barkar och hur så utfärdar jag här en SPOILERVARNING för boktexten nedan.

Ganska sent på kvällen den 23 juli 2020 läste jag ut boken om Thomas Cromwell, jag följde honom hela vägen till slutet förmiddagen den 28 juli 1540. Och jag är fortfarande så väldigt ledsen, och tacksam.

The mirror and the light kan förstås inte förstås eller värderas utan de två första böckerna i trilogin. Wolf hall och Bring up the bodies är inte bara delar av en trilogi utan av en treenighet. Det är naturligtvis ingen liten investering av tid och ork och läslust man gör när man ger sig in i en nästan två tusen sidor lång bekantskap med en man som tidigare aldrig framstått som något annat än makthungrig och omänsklig. Det är så värt det. Thomas Cromwell är makthungrig, men han är också maktlös och han är framförallt väldigt, väldigt mänsklig. Jag känner igen mig i honom och honom i mig och det är förfärligt, och underbart.

De här böckerna är skrivna för mig, eller för någon som mig. Jag älskar historiska romaner och har ett särskilt intresse för den här delen av Tudor-tiden. Jag skrev min avhandling kring tankar om vad makt (och maktlöshet) är och gör med människor och jag är intresserad av frågor om klass och politik. Allt det där och en glimrande prosa får jag av Hilary Mantel i de här romanerna och jag är så tacksam över att leva och läsa i en tid där de här böckerna finns.

Om Thomas Cromwell som människa kan jag inte säga mycket, han måste läsas. Men han är fånge (också långt, långt innan han blir det fysiskt), han förändras. I The mirror and the light blir han mer och mer aggressiv, han säger inte mycket, men han tänker och han finner nöje i våldsamma fantasier. Han är makthungrig och liksom maktförvirrad, som om han verkligen tror att kungen ska kunna säkra hans position för evigt, göra honom till tronföljare. Men det är förstås inte som han tror eller som han blir. Det är sån han alltid varit och det förstärks av en skräck så svart att den är svår att bevittna och genom boken dela. Thomas Cromwell vet hur det kommer sluta, också när han står där på toppen. Han vet vad som finns på andra sidan krönet, att han gått för långt genom att få allt, att alla de gamla familjerna och anorna kommer ta varje chans att hugga och när dammet lagt sig finns ingenting av det han byggt upp kvar eftersom han egentligen inte är någon. Och kungen kan han förstås inte lita på. Just det är det enda jag inte är riktigt säker på om han begriper. Thomas Cromwell är en fånge i den han är och det han gjort, han är en fånge i sitt eget huvud eftersom han inte har någon egentlig riktning. När han hämnats Wolsey vet han inte var han ska ta vägen och när han inser att det kanske inte var därför han gjorde det och det kanske var annat han skulle gjort istället, då rasar han ihop.

The mirror and the light är en meditativ bok där mycket händer men långsamt. Det är en mycket tung, mörk och svår bok att läsa och bära med sig. De sista femtio sidorna och de sista dagarna lämnar spår. Jag kommer nog aldrig glömma dem helt. Jag kommer aldrig glömma den här trilogin och hur mycket jag älskar den, rakt igenom. Jag kommer förstås inte försöka glömma. Thomas Cromwell i all sin skruttighet är inklistrad i mitt hjärta, och inte egentligen för den han var utan för den jag långsamt förstod att han var och den han lät mig se att jag var. Pretto? Javisst, jag kostar på mig det. Jag har ändå gett upp det där med att skriva en rättvisande text om den här boken, det blev vad det blev.

THE MIRROR AND THE LIGHT
Författare: Hilary Mantel
Förlag: 4th Estate (2020), boken kommer ut på svenska i dagarna, hos Weyler förlag med titeln Spegeln och ljuset.
Sista delen i trilogin om Thomas Cromwell, föregås av Wolf hall och Bring up the bodies
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.