Just nu i maj 2021

Det är faktiskt helt galet fantastiskt att vi tagit oss in i maj månad äntligen. Nu pratar vi vår på riktigt, nästan sommar. Jordgubbssäsongen (årets bästa tid!) nästa! Det är naturligtvis också pollen och elände och alldeles för mycket att göra, men det spelar ingen roll – årets vackraste och hoppfullaste månad är här.

Just nu…
… läser jag: In an absent dream som är fjärde delen i Seanan McGuires serie om barnen som kliver genom dörrar till olika fantastiska världar. Jag läser också The nighthawks som förstås är senaste Ruth Galloway-deckaren av Elly Griffiths.
… ser jag på: Taskmaster (engelska förlagan till Bäst i test) och klipp på YouTube, mer än så orkar jag inte koncentrera mig kring.
… lyssnar jag på: fåglar! Jag tog en promenad härom kvällen och det var verkligen alldeles magiskt med all fågelsång.
… längtar jag efter: jordgubbar, sommarlov och fotbolls-EM.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Linda, och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Just nu i april 2021

Det finns mycket att vara tacksam över. Som att den i vanliga fall rätt trevliga månaden mars (den är väl i ärlighetens namn mest trevlig eftersom den inte är februari, men ändå), som i år blev alldeles galet förfärlig, nu äntligen är över. Det har varit tungt av kattsaknad och annat, men man tar sig igenom allt med hjälp av fluffläsning och kramar. Nu bestämmer jag att det ska bli bättre, bra till och med. Och det ska bli vår!

Just nu…
… läser jag: Holly Blacks The wicked king (snart kastar jag mig in i fortsättningen, The queen of nothing). Att kasta sig in i en fantasivärld är mitt bästa recept på perfekt långhelgsläsning.
… ser jag på: Masterchef Australia (jag vet inte hur jag ska klara mig när säsongen snart är slut), Husdrömmar, It’s a sin (har haft en sjukt lång paus pga ej orkat sorgligheter) och Last week tonight med John Oliver.
… lyssnar jag på: fågelkvitter och vårbäckar.
… längtar jag efter: knoppar och blommor och löv och fåglar och kaffe i eftermiddagssol.

Svara gärna du också och titta in hos mina gamla Kulturkollokompisar Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Just nu i mars 2021

Första lördagen i månaden och dags för en Just nu-rapport (enligt gammal god Kulturkollotradion). Nu är det ju så att en stor sorg svept in i mitt liv då min trogna följeslagare och kattvän Buffy lämnade oss i början av veckan. Det är tungt, vilket du kan läsa om på mitt instagram, här och nu tar jag en paus från att formulera sorgen och befinner mig i den istället. Den som vill förstå litegrann om hur mycket hon faktiskt var med mig kan läsa det här Kulturkolloinlägget från 2017, då får ni också njuta av hennes uppenbarelse i bild och attityd. Om du själv befinner dig i relation med en katt eller sörjer en kan jag tipsa om det här inlägget, en recension av Lilian Backman Mandarinstunder, som gav mig lite lugn häromdagen när min sorg var ”en bubblande och lavaspyende vulkan”. Det kommer att göra mindre ont. Det blir bättre. Jag vet ju det, jag har gjort det förr, men jag behövde påminnelsen.

Just nu alltså, såhär hankar jag mig fram.

Just nu…
… läser jag: inte mycket. Jag hade svårt med läsningen redan innan Buffy dog. Jag har varit sliten och ångestladdad hela långa januari och februari, jag har läst en del bra men rätt utmanande böcker och jag har sökt efter fluff som kan engagera mig. Just nu läser jag lite smått i Lucy Dillons senaste. Den är bra, men det är märkligt att läsa utan sällskap. Jag har bestämt mig för att läsa om några gamla favoriter också för att ta mig ut på banan igen.
… ser jag på: Masterchef Australia och New girl. Jag började på New girl för flera år sen och tyckte mycket om den, men tappade av någon anledning bort den. Nu har jag tagit upp den igen och det är verkligen den perfekta världen att fly in i.
… lyssnar jag på: Fågelkvitter. Jag har halkat ur ljudbokslyssnandet lite, men när jag hänger mig åt det så lyssnar jag på The song of Achilles av Madeline Miller (som också skrev Kirke).
… längtar jag efter: vila, frid och vår. Förra året klarade jag inte av att njuta av våren ordentligt på grund av pandemioron, i år har jag bestämt mig för att njuta allt som njutas kan.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Ett möte med Louise Glück i tre akter

Jag analyserar inte längre dikter och verk utifrån så mycket annat än mig själv. Jag gjorde det och fick nog när jag läste litteraturvetenskap. Nu är jag rätt ointresserad av vad författaren vill och har fullt fokus på vad jag känner, vad jag tycker att författaren och poesin säger till just mig (jag har gått över till någon sorts egoistisk poesiläsning helt enkelt). Därför har jag inte läst efterorden i de här böckerna och jag har inte heller läst särskilt mycket om vad belästa människor tycker om Louise Glück. För mig betyder rytm och hur det känns i mig allt.

Jag har läst tre böcker av förra årets nobelpristagare och som ni ska se var vi inte riktigt vänner till en början. I läsordning:

Vild iris
Jag vet inte riktigt om vad Vild iris handlar, men huvudproblemet är att den inte alls känns i mig. Mycket natur är det och det brukar jag gilla, men ingenting… Jag misstänker att vi möttes vid fel tidpunkt, men tänker för en stund att det kanske är så att Louise Glück inte är för mig. Tack och lov klev poesivänner (och instagram-vänner) in och styrde mig vidare, mot myterna.

Averno
Här händer det. Averno tar spjärn i myten om Persefone (flickan som hämtas (eller rövas bort beroende på vilken version man läser) av Hades). Averno blir därifrån och runt myten en berättelse om hur flickor blir kvinnor, hur man får och ser sin själ, hur tiden och årstiderna rör sig och vi med dem. Hur svårt och komplext allt är och hur lite man vet om sig och om allt som är självet. Jag vet inte om det är hur hon använder sig av myten för att förstå verkligheten eller om det är något helt annat, men här talar hon till mig öga mot öga. Här berörs jag. Här vill (och får) jag vila.

Meadowlands
I Meadowlands är det mot myterna om Odysseus, Penelope och (kanske främst) Telemachos Louise Glück tar spjärn. Hon behandlar den långa skilsmässan mellan man och hustru och väver in den slutgiltiga skilsmässan i ett sorts prosaiskt nu. Jag tycker fortsatt om de här sammanvävningarna och att Glücks diktsamlingar hänger ihop och berättar en historia. Och så är hon lite underfundigt humoristisk också, det är fint.

Sammantaget så måste jag säga att jag trots den svajiga starten uppskattar Louise Glück mycket, kanske framförallt för den egna formen hon funnit. Och så är det ju ingen hemlighet att jag gillar myter och tolkningar av dem. Att läsa Averno och Meadowland var för mig som att vara inbegripen i ett lågmält samtal med poeten och det tyckte jag mycket om, det är inte så lätt att få till den känslan. Det kan till och med vara det jag söker när jag läser poesi. Jag kommer definitivt leta mig vidare in i Louise Glücks poesivärld och jag ser fram emot många utmanande och vilsamma samtal framöver.

VILD IRIS / AVERNO / MEADOWLANDS
Författare: Louise Glück
Förlag: Rámus (2020)
Översättare: Jonas Brun / Jonas Brun / Stewe Claesson

De (ungefär) aderton, någon sorts läsutmaning…

Jag har svårt för läsutmaningar eftersom jag lätt blir obstinat och försöker bryta mig loss. Men lite vuxen får man väl ändå försöka vara, särskilt som jag nu har drabbats av en samtidig lust att läsa klassiker och att knyta och återknyta bekantskapen med vissa utvalda nobelpristagare i litteratur. Jag kallar det en inspirationslista och inget annat (för att vara på den säkra sidan). Det här vill jag (nog) läsa:

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk*
Blindheten av José Saramago*
Jerusalem av Selma Lagerlöf
Älskarinnorna av Elfriede Jelinek*
Sibyllan av Pär Lagerkvist
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Det femte barnet av Doris Lessing
As I lay dying av William Faulkner*
Pesten av Albert Camus*
Augusti fjorton av Alexander Solsjenitsyn
Älskade av Toni Morrison*
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Averno och Meadowland av Louise Glück
Dit man hör (och något poetiskt) av Seamus Heaney
Återstoden av dagen av Kazuo Ishuguro
Här och Nog nu av Wislawa Szymborska
Strändernas svall av Eyvind Johnsson
Skönheten av Gabriella Mistral*

Jag är ju såpass fiffig att jag återvänder redan imorgon och prickar av den första lästa pristagaren. Sen blir det återbesök med jämna mellanrum, men jag tänker inte sätta någon tidsgräns för inspirationslistan och inte heller stänger jag den, här kan läggas till och plockas bort lite hur som.

Tycker du att jag missat någon nobelpristagare som måste läsas? Inspirera mig gärna i kommentarerna.

*Markerade författare har jag inte läst något av tidigare.

Just nu i februari 2021

Det känns rätt så ljuvligt att lämna januari bakom sig och då är det ändå ingenting mot hur fantastiskt det kommer kännas när också februari är all. Det är liksom hur mycket som helst att se fram emot just nu… Men första lördagen i månaden handlar av (Kulturkollo-)tradition om här och nu och därför tittar vi på detta:

Just nu…
… läser jag: lite hackigt och ryckigt, men mest tid läggs på Louise Pennys The nature of the beast, den elfte i serien om Gamache och Three Pines. Den är fin och hjärtskärande sorglig vilket kan vara bra att veta för er som väntar på den svenska utgåvan som kommer snart.
… ser jag på: Masterchef Australia. Hela, hela tiden. Här trodde jag att det skulle bli kämpigt när de bytte programledare/domare och så tycker jag ännu mer om dessa (särskilt Melissa Leong och Jock Zonfrillo (jag får inte nog av hans skotska engelska, om han läste in kokbok som ljudbok skulle jag lyssna…)). Det ultimata ta det lugnt-programmet! Jag ser också Husdrömmar om måndagarna och alldeles, alldeles snart (imorgon) drar en ny säsong av Last week tonight med John Oliver igång.
… lyssnar jag på: Drowned country av Emily Tesh (fortsättning på Silver in the wood), men väldigt sporadiskt.
… längtar jag efter: en eftermiddag när solen värmer såpass mycket att det går att sitta i uterummet och eftermiddagsfika. Om sådär tre fyra veckor borde det vara dags.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Just nu i januari 2021

Nytt år. Nystart? Nyår kan vara så mycket. I år är det mest vila för mig och så drar jag en lättnadens suck över att vi inte längre skriver 2020 utan 2021.

Just nu…
… läser jag: John Ajvide Lindqvists Vänligheten, en bok jag inte vågat längta efter då Himmelstrand och det som kom därefter var så milsvitt från vad jag hoppats. Vänligheten är något helt annat igen. Jag tycker om den så här långt (några hundra sidor in).
… ser jag: inte så mycket… Bridgerton är färdigsedd och jag tror att jag kanske slutat se The Stand, men det reder jag mer i nästa vecka här på bloggen. Överhuvudtaget blir det mycket om sånt jag sett då i och med ett tv-serietema. Idag har jag nog bara ett tips att bjuda på, för den historieintresserade – dokumentären om Stockholms blodbad som SVT visar är himla bra, se den!
… lyssnar jag på: kattens spinnande när hon ligger i mitt knä (=konstant). Inget annat, bara det.
… längtar jag efter: inget särskilt, jag är mycket nöjd med det jag har – ledigt.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Fanny, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Bara bra böcker – 2020 års bästa!

På årets sista dag är det dags att lista de allra bästa böckerna som lästs under året. Det är naturligtvis ytterst subjektivt och ni måste inte hålla med mig, men låt er gärna tipsas. Jag har inte heller i år lyckats begränsa mig det allra minsta. Jag har valt ut en trio böcker som jag minns med allra största kärlek och därefter följer en hel hög andra böcker som också var väldigt bra och som dröjt sig kvar.

De tre bästa
Det där med tre är förstås inte heller sant, men jag väljer att inte räkna omläsningarna av Wolf Hall och Bring up the bodies eftersom de är just omläsningar. De är förvisso bland de bästa, men tillsammans med årets huvudnummer – The mirror and the light. Hilary Mantel har skrivit en makalös trilogi och jag älskar den.

Nästa bok i trion var som ett knytnävslag. Att jag inte läst P. O. Enquist förr, varför har jag inte gjort det? Nedstörtad ängel kan inte beskrivas, men genialiskt bra och förunderlig är den.

Jag avslutar topptrion med Hamnet av Maggie O’Farrell. Jag blev helt förstörd av läsningen, det kan vara en av de tyngsta och sorgligaste böcker jag läst. Nu i efterhand har glädjen börjat sippra in, glädjen över att det finns så bra böcker och författare som försöker förstå människor.

Riktigt bra var också, på olika sätt och i läsordning:

Heimat av Nora Krug

Spinning silver av Naomi Novik

Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Read

The world’s wife av Carol Ann Duffy

Vi är Orlando av Johan Hilton

Stillna av Hanna Nordlander

Bird by bird. Instructions on writing and living av Anne Lamotte

Strandläsning av Emily Henry

Kapten Nemos bibliotek av Per Olov Enquist

Frankissstein av Jeanette Winterson

A thousand ships av Natalie Haynes

Petite av Edward Carey

Anteckningar av Tua Forsström

Silver in the wood av Emily Tesh


Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild från Pixabay

Någon sorts sammanfattning av någon sorts år

På Kulturkollo hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och bara för att Kulturkollos nedläggning hände i år så betyder inte det att vi behöver sluta med sånt vi gillar. Så årssammanfattning it is.

Inte behöver jag väl dröja vid hur förfärligt det här året varit? Möjligen behöver jag säga något om att det också varit bra, det är ju delvis det den här listan handlar om. Det har förvisso känts evinnerligt kämpigt emellanåt, men 2020 har också bjudit på ljus i mörkret i form av bra böcker, vänskap och relationer som skiftat form men visat sig starkare än man kunde ana. Hemma hos mig har jag också kunnat glädjas åt att jag får vara i familj med de tre (fyra om vi räknar katten och det måste vi nog göra) allra bästa individerna i hela världen. Det finns inga andra jag skulle vilja vara mer eller mindre isolerad med och utlämnad åt i åtta månader plus.

Om nästa år tror jag att det kommer bli tufft till en början, men jag tror också att det kommer bli lättare när vi går mot vår och ljus igen. Jag tror att vaccinet kommer ge oss lite andrum och jag hoppas att vi kan få andas tillsammans igen. Mina drömmar är rätt små just nu, jag vill att vi fortsätter vara friska, jag vill att ingen ska dö och jag vill få vila.

Årets ungdomsbok: The rest of us just live here av Patrick Ness var en av årets sista böcker för mig och också en av de mest speciella. Måste jag sammanfatta den skulle jag säga att den är som ett avsnitt (eller en säsong) av Buffy, men från sidan. Jag kommer med en hel text om boken vad det lider, men tro mig när jag säger att boken är läsvärd.

Årets poesi: Hanna Nordlanders debut Stillna har dröjt sig kvar liksom Therese Widenfjords Övervintra.

Årets vemodigaste: Att vi la ner Kulturkollo. Jag var en av dem i kollektivet som ville sluta, eftersom jag inte orkade mer, ändå var dagen när vi stängde ner en av de sorgligaste någonsin. Lättnad och sorg, allt samtidigt. Tack och lov så har jag mitt kollektiv kvar på andra sätt och skriver tillsammans gör vi ju titt som tätt.

Årets charmigaste: var definitivt Strandläsning av Emily Henry, jag och många med mig föll tämligen handlöst för denna fina romans.

Årets klassiker: Frankenstein fast i Jeanette Wintersons tolkning och tappning. Frankissstein är trollbindande bra.

Årets lycko-knock out: Känslan när det stod klart att Joe Biden vunnit presidentvalet i USA.

Årets gråtfest: Hamnet av Maggie O’Farrell var ju ingen lättsam skrattutflykt direkt. Herregud vad jag grät, och älskade.

Årets historiska: A thousand ships av Natalie Haynes modellerar berättelserna kring Trojas fall kring kvinnorna och som hon gör det.

Årets obehagligaste: Ja, världen får jag väl svara på det. Och Per Faxnelds Offerträdet, den var sjukt obehaglig emellanåt. Och till skillnad från världen också bra…

Årets serie: Heimat av Nora Krug är en uppvisning i hur serieromaner kan vara det perfekta mediet för att berätta en historia. Bilder och text blir en oerhört berörande helhet här. En serieroman som visade på andra kvaliteter, nästan helt utan ord, men med tonvis av atmosfär var Pam Smys Thornhill.

Årets dystopi: Jag har inte läst dystopier i år, på förekommen anledning. I tv-serieväg så ser jag just nu The stand (Pestens tid ni vet, men de har märkligt nog inte översatt den till det den här gången, undrar varför), men jag kan tyvärr konstatera att det inte är särskilt bra alls. Vi får väl se hur länge jag hänger i.

Årets nya bekantskap: P.O Enquist märkligt nog. Denna fantastiska författare hittade jag fram till i år eftersom alla skrev så översvallande om honom i samband med att han gick bort. Jag läste Nedstörtade ängel och sen var jag fast. Jag har inte ord för att beskriva hur oerhört mycket jag älskar Enquists unika sätt att beskriva världen.

Årets utmaning: Att koncentrera sig om läsning i oro och ångest. Under våren gick det inte särskilt bra alls.

Årets serie, årets tegelsten, årets omläsning och årets besatthet: här blir det Wolf hall, Bring up The Bodies och The mirror and the light för hela slanten. I våras kom den äntligen, den tredje och avslutande boken om Thomas Cromwell i Hilary Mantels fantastiska språkdräkt. 900 härliga sidor var den och ändå ville jag ha mer. Jag läste först om de två första delarna i serien och älskade dem ännu mer än första gången och sen kulminerade allt i en temasommar där jag återpublicerade, skrev nytt och slutligen läste sista sidan i sista boken. Jag önskar att jag kunde ha dem olästa och jag älskar att jag läst dem.

Årets återseende: Jag läste ju en hel del Maria Lang och Margit Sandemo…

Årets mest lugnande: Silver in the wood av Emily Tesh. Det var ett förunderligt lugn som sänkte sig över mig när jag lyssnade till den här sagan. Som det behövdes…

Årets filmupplevelse: När vi såg Deadpool 2 i påskas och jag insåg att jag inte skrattat på länge. Då skrattade jag äntligen och jag behöver bara tänka tillbaka på en särskild scen för att bryta ihop igen.

Årets kulturupplevelse: Mina kulturupplevelser har uteslutande bestått av läsning och lokalkulturella utflykter (om man inte räknar biblioteksjobbet och det är i och för sig såväl kulturellt som en upplevelse just nu).

Årets magplask: magplask är hårt, men jag var väldigt besviken på Curtis Sittenfelds Rodham.

Årets skandal: Jag tycker att Johan Hiltons Vi är Orlando borde ha nominerats till Augustpriset, det gjorde den inte och det är smått skandalöst.

Årets förlag: Sekwa har som vanligt haft en stabil utgivning och höstens fyrverkeri med Hamnet, Petite och Bikupan var svåröverträffad.

Årets pristagare: Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba som fick Augustpriset i faktaklassen. Och så var jag glad att en poet fick nobelpriset.

Årets sönderpratade: Samlade verk hade jag hunnit tröttna på innan den ens fick Augustpriset. Min jag kan inte läsa det alla andra älskar-spärr slog till rätt tidigt och sen har jag ägnat mig åt att tänka att jag har lite svårt för svintjocka böcker om folk som lever kulturella liv. Men jag ändrar mig säkert om ett år eller fem.

Årets TV-serie: Jag orkar inte riktigt med att se film eller tv längre. Jag kan kolla på sport och jag suger i På spåret varje fredag, men annars är det rätt segt. Jag har svårt med koncentrationen där och jag vill inte göra annat samtidigt (det är en sak jag har med mig från utmattningen att bara göra en sak åt gången, ljudbok undantagen, då kan jag sticka också). Men jag har sett lite. Last week tonight, The good place, Barry och Big Bang theory. Och de senaste dagarna har jag förstås försjunkit helt i Bridgerton på Netflix. Mer om detta kommer om en vecka då jag har tv-serietema här på bloggen.


Sammanfatta gärna ditt år du också och titta in hos Anna, Fanny, Linda och Ulrica och och se hur de minns året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Bara bra böcker! Om det var krig Norden

Om det var krig i Norden är troligen den viktigaste bok jag läst, för att den är så effektiv, som ett slag i magen.

Om det var krig i Norden är en synnerligen oansenlig bok. Till formen ser den ut som ett pass och är ungefär lika tunn som ett sådant. Men innehållet, innehållet! Det är så enkelt. Korta stycken om hur kriget drabbar Norden och hur just du (som är jag när jag läser) tvingas gömma dig, lämna bakom dig, förlora, fly, anpassa dig, förbanna mörkret och försöka finna en ny hempunkt på det sätt som Anna-Karin beskrev i sitt inlägg om exil på Kulturkollo. Det är så effektivt det där du-tilltalet. Jag känner i kroppen hur det känns när perspektiven vänds, när du blir jag.

Hela berättelsen är en om-berättelse där ett du ställs inför ett skeende där allt bekant och tryggt är borta, där kriget och flykten och rädslan blir till allt som är kvar. Där allt ska lämnas och inget blir heligt. Där allt går förlorat. Och det är förstås ett väldigt effektivt sätt att berätta på, att få mig som läsare att förstå.

Jag skulle vilja se Janne Tellers bok i fikarummen och i samtalen kring bordet. Jag skulle vilja ge ett exemplar till varenda människa i hela världen så att vi kan få lära oss att förstå varandra. Det som kopplar mig till dig gör det så oerhört mycket svårare att vända blicken bortåt i hopp om att du ska försvinna. Eftersom det är jag. Jag vet inte hur det är med er men jag lite ledsen över att vi behöver påminnas. Men det behöver vi. Hela tiden.


Texten bygger på två inlägg från 2014, ett från Kulturkollo och ett härifrån bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.