Fiktiviteters bästa – den ultimata listan 2011

Så var min topplista sammanfogad och presenterad då. Jag kan säga att det var oväntat svårt att sätta ihop den, inte minst för att november lite i sista stund blev en sjukt bra läsmånad och att december följde på bra i dess fotspår. Många av böckerna har jag omvärderat efterhand men topp tio har hela tiden varit lite självlysande, den inbördes rangordningen kan dock säkert komma att ändra sig med tiden. Just nu ser det i alla fall ut såhär:

1. Dark Places av Gillian Flynn

2. Extremely Loud and Incredibly Close av Jonathan Safran Foer

3. Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood

4. Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins

5. Gilles kvinna av Madeleine Bourdouxhe

6. Kattöga av Margaret Atwood

7. Det av Stephen King

8. Vägen av Cormac McCarthy

9. Svart dam av Maria Fagerberg

10. Antiloper av Ester Roxberg

 

Strax bakom denna topplista återfinns de böcker som inte riktigt nådde fram men som ändå kan betecknas som himlans bra (inte rangordnade):

Pretty Monsters av Kelly Link (Januari)

Darling River av Sara Stridsberg (Januari)

Den drunknade av Therese Bohman (Februari)

Agnes Cecilia – en sällsam historia av Maria Gripe (Mars)

I det förflutna av Kate Morton (April)

Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren & Mats Standberg (April)

Different Seasons av Stephen King (April)

Själens begär av Christine Falkenland (Maj)

En dåre fri av Beate Grimsrud (juni)

Mordbyn av Andrea Maria Schenkel (juni)

Flickan under jorden av Elly Griffiths (Juli)

Tithe av Holly Black (Augusti)

Sfinx av Christine Falkenland (augusti)

Du hasar av trygghet av Elin Grelsson (September)

Ja till Liv av Liv Strömquist (September)

Mats kamp av Mats Jonsson (september)

Förbundsbryterskan av Anders Björkelid (oktober)

Prins Charles känsla av Liv Strömquist (oktober)

The Haunting of Hill House av Shirley Jackson (november)

Fledgling av Octavia Butler (december)

 

 

Årets bästa, nummer 1 Dark Places

Gillian Flynn är förvisso på gränsen till sönderhajpad och hennes debut Sharp Objects gillade jag väldigt mycket utan att falla i total förälskelse. Kanske var det därför jag var så oförberedd på hur Dark Places skulle drabba mig. Jag återvänder fortfarande, efter nästan ett år, till den där nattscenen som mals om och om i boken. Jag försöker fortfarande processa det som händer och den förklaring som ges, och jag försöker fortfarande svälja ner gråten. Dark Places är på gränsen till vad jag klarar av och det är den utmaningen jag älskar. Precis därför är Gillian Flynns Dark Places min allra bästa bok i år.

Min recension av boken finns här.

Årets bästa, nummer 2 Extremely loud and Incredibly Close

Boken med den helt omöjliga titeln (jag kommer aldrig ihåg vad som är extremely och vad som är incredibly och så har jag så oerhört svårt för att stava det…). Boken med den lille pojken. Jag får fortfarande ont i magen när jag tänker på hur han är ensam i den där lägenheten när pappan ringer. För allra sista gången. Oscar är inte som andra barn och lyfter jag blicken från fiktionen kanske jag skymtar att han inte är så trovärdig som barn men om så nu är fallet så är han i alla fall en av de mest älskansvärda (och samtidigt irriterande) konstruktioner jag stött på. Det jag främst älskar med boken är känslan och stämningen – all denna sorg och all denna kärlek som också finns här ute i världen. Jag vill hålla fast vid det.

Min recension av boken finns här.

Årets bästa, nummer 3 Tjänarinnans berättelse

Ännu en bok av min mer och mer älskade Margaret Atwood. Tjänarinnans berättelse förtjänar denna höga placering för styrkan och ilskan och det förblindande raseriet som drabbade mig när jag läste den. För att det tog mig en månad att recensera den och för att det är en sällsamt välformulerad och genomtänkt historia som aldrig kommer att lämna mig.

Min recension finns här.

Årets bästa, nummer 4: Hungerspelstrilogin

Sist av alla i hela världen läste jag denna superspännande och totalt uppslukande trilogi om mänsklighet och makt. Jag blev naturligtvis stormförälskad i denna saga om gott och ont (som dock inte är helt okomplicerad i sin tolkning av vad som egentligen är ont och vad som är gott), i Katniss, i Peeta och i Haymitch och (nästan) alla de andra.  Till våren kommer filmen, gissa om jag kommer sitta som klistrad i salongen…

Någon recension finns här inte än men väl en välkommenterad kapitulation 🙂

Årets bästa, nummer 5 Gilles kvinna

Gilles kvinna av författarinnan med det krångliga namnet (Madeleine Bourdouxhe) var en av de där böckerna som kom i slutet av året och knockade mig totalt och ganska oväntat. Gilles kvinna är också en bok som skrevs för länge sedan, 1937, men som fortfarande känns såväl angelägen som modern. Det är sådana här pärlor som påminner mig om hur fantastiskt det är att ge sig ut på små utflykter utanför läsbekvämlighetszonen och hitta passion och värme också där.

Min recension finns här.

Årets bästa, nummer 6 Kattöga

Margaret Atwood är aldrig rädd för att berätta om det skeva, det som är fult under en vacker yta eller som här grymheten hos dem vi skyddar – barnen. I Kattöga skriver hon om barnen i oss själva och om grymheten i att växa upp, om saknad och skuld och sorg över det som förflutit och det man gjort och inte gjort. En årsbästalista har ett bäst före datum och jag är säker på att jag kommer omvärdera flera böcker på den här listan men jag är lika säker på att Kattöga är en bok jag kommer bära med mig genom hela livet som en av de bästa och viktigaste.

Min recension finns här.

Årets bästa, nummer 7 Det

Stephen Kings Det var sommarens stora läsäventyr. Den var inte så skrämmande som jag trott att den skulle vara men var istället uppväxtskildring som vida överträffade mina högt ställda förväntningar. Det är ljuvligt fantastisk om att växa upp och in i sig själv. Om att bli vuxen på riktigt, om att mer än bara härda ut. Hade det inte varit för de där 300 sista sidorna hade jag omfamnat den ännu hårdare, men tiden kommer säkert sudda ut mitt minne av dem vad det lider…

Min recension finns här.

Årets bästa, nummer 8 Vägen

Cormac McCarthys Vägen är en bok jag närmade mig med stjärnögd förväntan. Det var den där boken som skulle vara så bra, den där som skulle ge ny mening till mitt liv. Ni vet, Boken med mycket stort B. Och så visade det sig vara en monoton helvetesvandring som sög livsluften ur mig – så långsam, så skitig, så hjärtskärande hemsk och sorglig. Väldigt ofta blev allt det där übermörka för mycket för mig och under tiden jag läste boken avskydde jag den intensivt för att den gjorde så ont. Den släppte inte taget sen heller utan bet sig kvar och det är för mig måttet på en riktigt bra bok – en sådan som stannar kvar och aldrig lämnar en riktigt ensam igen.

Min recension finns här.

Årets bästa, nummer 9 Svart dam

Maria Fagerbergs Svart dam är så ursinnigt kompromisslös om död och sorg ur den döendes perspektiv att jag har svårt att hitta ord, fortfarande efter ett halvår. Det är en bok om djupaste mörker och sorg, om det ohanterliga i att förlora sig själv och sitt liv innan det har runnit ut. På ett plan önskar jag innerligt att jag aldrig läst den men samtidigt är jag så oerhört glad att den blivit min. Jag tror att jag kommer återvända till den. Någon gång.

Min recension finns här.