Bara bra böcker!

Bara bra böcker – 2020 års bästa!

av

På årets sista dag är det dags att lista de allra bästa böckerna som lästs under året. Det är naturligtvis ytterst subjektivt och ni måste inte hålla med mig, men låt er gärna tipsas. Jag har inte heller i år lyckats begränsa mig det allra minsta. Jag har valt ut en trio böcker som jag minns med allra största kärlek och därefter följer en hel hög andra böcker som också var väldigt bra och som dröjt sig kvar.

De tre bästa
Det där med tre är förstås inte heller sant, men jag väljer att inte räkna omläsningarna av Wolf Hall och Bring up the bodies eftersom de är just omläsningar. De är förvisso bland de bästa, men tillsammans med årets huvudnummer – The mirror and the light. Hilary Mantel har skrivit en makalös trilogi och jag älskar den.

Nästa bok i trion var som ett knytnävslag. Att jag inte läst P. O. Enquist förr, varför har jag inte gjort det? Nedstörtad ängel kan inte beskrivas, men genialiskt bra och förunderlig är den.

Jag avslutar topptrion med Hamnet av Maggie O’Farrell. Jag blev helt förstörd av läsningen, det kan vara en av de tyngsta och sorgligaste böcker jag läst. Nu i efterhand har glädjen börjat sippra in, glädjen över att det finns så bra böcker och författare som försöker förstå människor.

Riktigt bra var också, på olika sätt och i läsordning:

Heimat av Nora Krug

Spinning silver av Naomi Novik

Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Read

The world’s wife av Carol Ann Duffy

Vi är Orlando av Johan Hilton

Stillna av Hanna Nordlander

Bird by bird. Instructions on writing and living av Anne Lamotte

Strandläsning av Emily Henry

Kapten Nemos bibliotek av Per Olov Enquist

Frankissstein av Jeanette Winterson

A thousand ships av Natalie Haynes

Petite av Edward Carey

Anteckningar av Tua Forsström

Silver in the wood av Emily Tesh

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild från Pixabay

Bara bra böcker! Om det var krig Norden

av

Om det var krig i Norden är troligen den viktigaste bok jag läst, för att den är så effektiv, som ett slag i magen.

Om det var krig i Norden är en synnerligen oansenlig bok. Till formen ser den ut som ett pass och är ungefär lika tunn som ett sådant. Men innehållet, innehållet! Det är så enkelt. Korta stycken om hur kriget drabbar Norden och hur just du (som är jag när jag läser) tvingas gömma dig, lämna bakom dig, förlora, fly, anpassa dig, förbanna mörkret och försöka finna en ny hempunkt på det sätt som Anna-Karin beskrev i sitt inlägg om exil på Kulturkollo. Det är så effektivt det där du-tilltalet. Jag känner i kroppen hur det känns när perspektiven vänds, när du blir jag.

Hela berättelsen är en om-berättelse där ett du ställs inför ett skeende där allt bekant och tryggt är borta, där kriget och flykten och rädslan blir till allt som är kvar. Där allt ska lämnas och inget blir heligt. Där allt går förlorat. Och det är förstås ett väldigt effektivt sätt att berätta på, att få mig som läsare att förstå.

Jag skulle vilja se Janne Tellers bok i fikarummen och i samtalen kring bordet. Jag skulle vilja ge ett exemplar till varenda människa i hela världen så att vi kan få lära oss att förstå varandra. Det som kopplar mig till dig gör det så oerhört mycket svårare att vända blicken bortåt i hopp om att du ska försvinna. Eftersom det är jag. Jag vet inte hur det är med er men jag lite ledsen över att vi behöver påminnas. Men det behöver vi. Hela tiden.

Texten bygger på två inlägg från 2014, ett från Kulturkollo och ett härifrån bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Tjänarinnans berättelse

av

Jag tror att jag kan säga med säkerhet att ingen bok har skrämt och inspirerat mig som Tjänarinnans berättelse, och då läste jag den redan 2011 (eller redan, och redan den kom ju ut 1985, men i relation till verkligheten så var det redan och länge sen). Så mycket har hänt sen dess, och det har inte rört sig i rätt riktning.

2011 skrev jag såhär om Tjänarinnans berättelse:
Jag tänker börja med den stora nackdelen med den här boken. Sedan jag började läsa den och också nu efteråt så är jag så himla arg hela tiden. Arg på gubbar som gnäller, gubbar som utövar makt, gubbar som inte begriper någonting och att vi alltid måste prata om de här gubbarna. Jag är arg på kvinnor som omöjliggör sin egen situation (= alla kvinnor inklusive mig själv), arg på alla män – den där scenen där Luke inte förstår hur allvarligt det är när hans hustru inte kan ta ut pengar från sitt konto och alltså inte begriper konceptet med att förlora sitt medborgarskap och människovärde pga kvinna gör mig skitförbannad. För att han är en helt vanlig man, en av de goda, en av dem som kämpar för ett bättre samhälle, och inte ens han… Det är jäkligt jobbigt att gå omkring och vara såhär arg hela tiden, riktigt jobbigt (jag tror minsann att jag ska skriva en bok om mina ilskedemoner och hur jobbigt det är, det brukar ju funka för gubbarna) faktiskt. Har dock börjat lugna ner mig och försöka omvandla totalilskan till någon form av konstruktiv kraft istället. Det kommer att gå men det tar nog sin lilla tid är jag rädd.

Men, ett djupt andetag nu för Tjänarinnans berättelse är en bok som förtjänar att lyftas fram inte bara för den feministiskt heliga vredens skull. Den är så mycket mer än så. Långsamt och på gränsen till monotont berättar Margaret Atwood berättelsen om det totalitära staten där Offred lever sin riktigt utlämnade vardag. Hon är placerad i en familj för att avla och föda mannens barn eftersom det är brist på fertila kvinnor (och män) i staten. Atwood berättar samtidigt historien om Offred som berättelsen om samhällets förfall och det är faktiskt obehagligt hur det som utlöser den smygande katastrofen ligger väldigt nära sådant som hänt/händer i vår verkliga värld.

En av de starkaste “småberättelserna” i historien är den Atwood berättar om det saknade barnet. Det gör fysiskt ont att läsa om hur Offred sitter i badkaret och försöker hålla kvar barnets doft intill sin kropp. Hon använder aldrig många ord men som den mästare på gestaltning hon är behövs det inte. Offred rämnar nästan när hon tänker på och talar om sitt barn och jag rämnar med henne.

Såhär skrev jag om uppföljaren, Gileads döttrar 2019:
Det är alltid vanskligt att läsa uppföljare. Man riskerar ju att bli besviken och besudla upplevelsen av den första boken. Med Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar är det mer än så. Tjänarinnans berättelse är på så många sätt definierande för mig och min identitet som feminist. Den väckte så mycket i mig, fysisk igenkänning, upplevelsen av vad det innebär att vara kvinna i den här världen (som när jag läste var lite mer lik Gilead än vad den var när Atwood skrev, men betydligt mindre än den är nu) och vrede. Helig jävla vrede.

Tv-serien mäktade jag inte med att se, den kröp under skinnet på ett nytt sätt och kom dessutom när världen vridits ett varv till. Jag orkade inte.

Gileads döttrar är ingen ny Tjänarinnans berättelse, den försöker inte vara det, den är en annan sorts gåva till oss från författaren. Uppföljaren innehåller något som den första boken saknar (eller inte saknar, den mår bra av bristen på det), nämligen hopp. Margaret Atwood skriver i sitt efterord att hon velat besvara frågor som hennes läsare ställt henne sen första boken kom för 30 år sedan. Jag tror att det stämmer, men jag tror också att hon sett och förstått att vi behöver något att hoppas på. I en värld av abortförbud och övergrepp och allt som exempelvis Brett Kavanaugh symboliserar behöver vi förtvivlat något att tro på. Och jag tycker om att det vi får är kvinnor och flickor som står upp för sin rätt och gör sitt yttersta för att krossa förtrycket med de medel de har. Att det sen kanske inte är så trovärdigt att en diktatur skulle kunna rubbas på detta sätt är en annan femma, detta är fiktion och jag kan köpa det, vad är trovärdigt i det som händer i verkligheten ens? Då tror jag hellre på icke trovärdigt hopp än sorgligt trovärdigt förtryck.

Jag tycker om flickorna som jag inte ska orda mer om för att undvika spoilers, men det som ändå ger mig mest är att få umgås med den fruktade Tant Lydia. Att få se bakom hennes fasad, lära känna hennes bakgrund, se hur hennes övergång från normalitet till Gilead såg ut är intressant på riktigt. Jag tror också att den berättelsen säger en del om hur patriarkat och kvinnokraft fungerar, också bortom det mest uppenbara förtrycket.

Inlägget bygger på två inlägg som publicerats här på bloggen, ett från 2011 och ett från 2019.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Farväl herr Muffin

av

Ibland stöter man på utkast till inlägg som aldrig blev och så hade tiden glidit ifrån dem. Här kommer ett om en bok som tiden aldrig glider ifrån.

Ode till Herr Muffin
Det händer sig ibland att döden kör in sina vassa klor i en helt vanlig familj en helt vanlig torsdag, eller onsdag, eller… Även när den är oväntad är den alltid oförberedd, hur skulle man kunna förbereda sig på något man inte kan begripa?

Som förälder står man så sorgligt liten och ensam där och då. Har man tur är man två, har man riktig tur finns ännu fler runt omkring som kan hålla i handen men ändå är man alltid, alltid ensam med en annan lite mindre människa som man ska förklara det där man inte förstår för. Och den där lite mindre människan är dessutom så oerhört mycket bättre rustad att ta in och tänka och förstå, men det hjälper inte dig.

Jag har vid två tillfällen varit den som tvingats berätta förfärligt sorgliga saker för mina barn. Ensam. En gång om en hund, en gång om en släkting (jag kan inte säga vilken gång som var värst för dem så döm mig inte för att jag tar med hunden här!). Båda gångerna har jag haft så få ord. Och bägge gångerna har det slutat i långa kramar och mitt på gränsen till hysteriska utrop “Ska vi ta och läsa Herr Muffin?”.

Adjö, Herr Muffin är den sorgligaste bok jag kan läsa, och den vackraste. Jag har läst den för barnen långt innan de ens kände till vad död och sorg var och jag har läst efteråt. Jag gråter varje gång. Det har hänt att jag har läst boken när barnen inte velat eller varit redo för den, i sorgen, för mig själv. Jag är så glad att den finns, så djupt tacksam. den fanns inte när jag grät ögonen ur mig över min älsklingshund när jag var tio eller när jag förlorade min gammelfarmor. Jag hade behövt den. Men nu finns den och är världens bästa redskap för mig som förälder, både i mötet med barnens sorg och min egen.

Och vill du ha ett tips till? Läs för allt i världen En stjärna vid namn Ajax av Ulf Stark. Den har jag inte heller någonsin läst utan gråt och igenkänning.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Den makalösa trilogin

av

Jag är tacksam över att leva i en tid där Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell finns, men jag vet inte om jag ens nu, efter omläsning av de två första delarna och en djupdykning ner i The mirror and the light vet vad det är hon gör. Men jag gör ändå ett litet försök att förstå:

Först. Jag har bara Wolf hall, För in de döda och Spegeln och ljuset att utgå ifrån. Jag har inte läst annat än hennes självbiografi utöver dem (jo jag försökte mig på Flood flera gånger efter Wolf hall, men den var så sjukt seg och trist att jag faktiskt somnade ifrån den, jag kom aldrig särskilt långt).

Hon låter oss lära känna karaktärerna väldigt långsamt och de är inte opålitliga, men mycket svåra att lära känna. Thomas Cromwell är huvudpersonen och den som ser och berättar för oss (eller egentligen den som det berättas genom) och grejen med honom är att han upptäcker och ser och lär sig efterhand. Samtidigt med läsaren. Det är genialt och kan jag tänka mig helt omöjligt att skriva för en normal människa…

Det här med att föra läsaren med i Cromwells tankegångar gör ju också att vi undanhålles från hela bilden, det finns alltid något nytt att upptäcka och ett utrymme för att bli lurad eller dra fel slutsatser. På så sätt blir vi en del av Cromwells tankevärld och djupt insyltade i det som händer i hans närhet. Det är helt fantastiskt och förödande när det handlar om en karaktär som beslutar, ljuger, mördar och avrättar sina fiender och som en dag också själv ska kliva upp på schavotten.

En annan nyckel tror jag att det vardagliga är. Minnen vävs in i nuet, bestyren i köket är lika viktiga som riksangelägenheter, hur ljuset faller in genom ett fönster fångar Cromwells och mitt intresse.

Sen är det språket förstås. Mantels språk i de här böckerna är speciellt, det är ett Cromwellspråk, en sorts eget språk för en egen människa. På något sätt skapar detta språk en känsla för tid och den öppnar för att jag som läsare ska ge berättelsen tid. Det är ganska ofta som jag tänker på den där boken med hittepåspråket (The Wake av Paul Kingsnorth) som jag inte lyckats släppa. Det är där jag tänker att Hilary Mantel lagt sin energi, det är också språket som skapar förutsättningarna för att föra fram Cromwell och visa vem han är. Där någonstans landar jag, i Hilary Mantels säregna språk som skapar en känsla, en tid, ett skeende som känns på riktigt.

Jag ägnade hela långa sommaren 2020 åt att gömma mig i Hilary Mantels Cromwell-värld, om du missade det finns alla inlägg här.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Jane Austen

av

Att jag älskar Jane Austen står ganska snabbt klart om man tittar på allt jag skrivit om henne här. Jag har läst det mesta av henne och jag älskar nästan allt (Förnuft och känsla har aldrig riktigt fångat mig). Mest tycker jag om Övertalning, eller Stolthet och fördom, eller någon av de andra, det beror lite på vilken dag du frågar mig. Dagens text är återvunnen från Kulturkollo och den handlar om flera av de älskade romanerna.

Krig och politik hos Jane Austen

Att Jane Austen levde i och skrev om oerhört turbulenta tider i Storbritanniens historia är nästan svårt att tro när man läser hennes romaner. Av krig och politik ser vi väldigt lite hos Austen. Där är så väldigt lugnt, stilla och traditionellt. Eller?

I våras läste jag en moderniserad variant av Övertalning (läs mer om den här om du vill) som fick mig att börja fundera lite över det här med verklighet och fiktion och vad som finns bakom kulisserna egentligen. Varför en del är så väldigt svårt att flytta till nutid.

Det finns mycket som kan moderniseras i Jane Austens böcker, eftersom de är så bra berättelser om mänskliga relationer. Men det där med pengar och klass är till exempel väldigt svårt. Kanske är det därför Stolthet och fördom gärna förminskas till att bara handla om romantisk kärlek när den lika mycket är en kritik av ett samhälle där romantisk kärlek spelade mycket liten roll…

I Övertalning är det nog Frederick Wentworths transformation som är svårast. I versionen jag läste blir han under åtskillnaden mellan honom och Anne uppburen författare. Och det som står emellan dem är rätt obegripligt (både i romanens nu och då). I originalet är ju Frederick Wentworth fattig sjöman, när Anne möter honom igen är han kapten. Han har slagits framgångsrikt i kriget och kommer tillbaka som hjälte. Det är oerhört viktigt för balansen mellan huvudpersonerna i boken, men också för att förstå acceptansen (och bristen på den) från omgivningen. Det är svårt att översätta till en värld där heder och tillhörighet mäts med andra mått. Det räcker inte att översätta till populär författare i alla fall.

Verkligheten gör sig påmind också i andra romaner. Kanske allra starkast ändå i Mansfield park där Mr Bertrams plantageägande i Antigua ligger som bakgrund till mycket av det som händer och stora delar av Fannys utveckling. Det må finnas en kärlekshistoria framför, men grundmålningen visar kolonialismen och hur de olika karaktärerna förhåller sig till den, och framförallt hur den är själva grundfundamentet för familjens ekonomi och status.

Allt är inte baler och romans hos Jane Austen. Det finns mycket mer att hitta om man letar lite bakom kulisserna.

Bild från Pixabay

Inlägget publicerades första gången 24 juni 2017 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Marias testamente

av

I somras funderade jag på en inläggsserie där jag tänkte kring hur riktigt bra författare egentligen bär sig åt. Sen fann jag mig sitta med en av Colm Toibins texter och känna i djupet av min lässjäl att jag vill inte veta hur han gör. Jag vill bara känna så som han får mig att känna. Så jag skippade inläggsserien.

Det är näst intill omöjligt för mig att välja en av Toibins böcker som favorit, men här har jag ändå valt att lyfta fram hans Marias testamente, som jag skrev såhär om när jag läst den:

Marias testamente är en tung och svår berättelse om en mor som förlorat sin son mer än en gång och som i slutet av sitt liv äntligen får ge uttryck för sin sorg. Tanken att det inte var värt förlusten av den endes liv för att rädda allas själar, ens om en köper den premissen. Och det gör nog inte Maria riktigt, hon har sett döda resa sig och vatten bli vin, men hon kan inte koppla det till den lille pojken som firade sabbaten med henne. Han som är hennes son och inte guds. Det är en vacker skildring av en son som blir politiker och offrar allt för det han måste och en mor som tvingas se på. Som tvingas uppleva sig skydda sig själv före honom som inte kan räddas. Som tvingas slåss mot bilden av sig själv som en feg svikare. Som vi väl alla gör. Vi kanske alla är Maria, som vi alla är Jesus och Barabbas och de där självrättfärdiga männen som kommer till Maria för att höra henne berätta den historia som de själva bestämt att hon ska minnas.

Eftersom jag inte vill analysera hans texter så är det förstås svårt att förklara vad det är som griper mig så mycket i Colm Toibins berättande. Jag tror att det har med ömheten inför det mänskliga att göra, försiktigheten med vilken han håller de människohjärtan han visar fram. Så här förklarade jag min kärlek på Kulturkollo för några år sen:

Vissa kärlekar är svårförklarade och samtidigt lättbegripliga. Du behöver bara läsa något av Colm Tóibín för att förstå att jag blev förälskad i honom, tror jag. Först läste jag hans bok om Maria och trollbands, sen blev det boken om Henry James. Låt mig säga att det är två väldigt olika personer han beskriver, men han gör det så bra att jag känner dem båda. Just den där förmågan han har att gå in i det innersta, när han skriver Jesu moders lidande när hennes son dör för världen får kristendomens innersta en helt ny mening för mig. Den där förmågan att skriva riktiga människor och att göra det också av myter. Det är sånt jag inte kan låta bli att älska.

I höst har jag läst den lilla En lång vinter. En stillsam liten betraktelse av ett utsnitt tid där huvudpersonens hela tillvaro vänds upp och ner, ut och in.

Och så ägnar jag mig just nu åt hans på svenska alldeles färska Nora Webster. Och jag tycker väldigt mycket om Nora, hennes kamp och att jag får småfnissa med henne emellanåt.

Han skriver kvinnor väldigt bra, Maria och Nora är fullkomligt relaterbara mitt i allt det där som inte kan förstås. Vi bär ju inte alla erfarenheten av att ha fött en profet, men vi kan tänka oss och Colm Tóibín visar oss hur. Han skriver barn bra också, som i En lång vinter. Och män. Och så är han väldigt bra på bakomliggande homoerotisk dragning, dess lockelse och skam. Som i En lång vinter och som i Mästaren. Han är väldigt bra helt enkelt, på allt. Och det är därför jag kommer fortsätta tjata hans namn i oktober varje år, tills Svenska Akademien ger honom det där priset som han förtjänat.

Inlägget bygger på två texter, en som publicerades första gången 23 oktober 2015 på Kulturkollo och en kortare boktext publicerad här på bloggen 18 april 2014. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Juldagar

av

Ibland blir man lätt chockad av en bok. Jag blev mer än lätt chockad över Juldagar faktiskt. För att den är så underbart fantastiskt fin. Inte så att jag förväntade mig en dålig bok, men hur bra kan det egentligen bli med julnoveller och recept? Hur bra som helst visade det sig. 

En annan sak jag inte förväntat mig var värmen, inte har jag någonsin tänkt Jeanette Winterson som en varm författare. Snarare lite bitsk och nästan skrämmande. Och så visar hon sig ha de här orden och berättelserna inom sig, också. Jag älskar att bli överraskad på såna sätt.

I Juldagar finns det mesta. Utsatta barn som omfamnas av julens värme, julens magi manifesterad i givmildhet, blodisande spökhistorier, historiska sagor som sent ska släppa taget. Allt finns här och allt är bra. Visst är naturligtvis bättre än annat, men inte en enda berättelse är dålig eller ens verflödigt. Allt hör hemma där det är. 

Novelldelen är alltså bra, men receptavsnitten då? Jo, men de adderar också massor till upplevelsen. Inte för att jag har eller kommer att testa någon av maträtterna, men jag älskar att läsa om hennes vänner och vilken plats maten har i deras gemensamma liv och helgfirande. Särskilt tycker jag att berättelsen om Ruth Rendell (och hennes surkål, men mest av allt om Ruth ändå) var fin. Jag kan se dem framför mig promenerande genom ett folktomt, julfirande London.

Inlägget publicerades första gången 12 december 2017 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Granen av Tove Jansson

av

Det snurrar på och lussekatterna bakas, julklapparna packas, julpynten pyntas. Och så kanske det till slut känns mest som att det bara snurrar på för snurrets skull, kanske orkar jag inte riktigt göra reda för varför. Då sätter jag mig ner i soffhörnet. Då slöstirrar jag på julgranen så att ljusen flyter ihop av icke-fokuset i min blick. Då kanske jag till slut sluter ögonen. Och så besöker jag Mumindalen.

Det är sen gammalt att det inte finns något mer avkopplande för mig än Tove Janssons berättelser om filifjonkor och hemuler. Så här års är det förstås Granen, en av novellerna i finfina samlingen Det osynliga barnet, jag återvänder till. Om och om igen återvänder jag.

Se det som en julgåva eller som en sträng tillsägelse, men jag tycker faktiskt att du ska sätta dig ner och läsa eller lyssna på Granen nu, för sinnesfridens skull. Den finns i olika varianter, här kan du till exempel höra Tove Janssons egen inläsning.

Inlägget publicerades första gången 18 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här

Bilden kommer från Pixabay.

Bara bra böcker! Who’s that girl

av

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om Mhairi McFarlanes böcker (och Mhairi McFarlane själv faktiskt, mer om det i eftermiddag). Jag brukar aldrig vilja eller kunna rangordna hennes böcker, men jag tror ändå att jag kommit fram till att favoriten hittills är denna:

Who’s that girl
Av Mhairi McFarlane förväntar jag mig vissa saker. Humor (hon är en av väldigt få som faktiskt kan få mig att skratta genom text), svärta och vardagsromantik. Och hennes senaste bok Who´s that girl levererar precis just det, kanske bara ännu mer av allt och det är väldigt bra.

Edie är en helt fantastisk karaktär som man kan känna igen sig i men också tycka oändligt mycket om, alla måste vilja ha en kompis som Edie, det är bara att hon inte fattar det själv. Det finns en hel del sorgligt hemska människor här (Jack!), det finns sorgligt fina människor (Margot, pappan, Meg) och så finns det folk att bli kär i (Edie då, och Elliot förstås). Det finns allt och extra allt utan att bli ens i närheten av överlastat.

Det som gör den här boken så väldigt bra är svärtan. Den har alltid varit viktig i Mhairi McFarlanes böcker och vi ser den i mobbingen av Anastasia i Here’s looking at you, otroheten i It´s not me, it´s you och i de förlorade chanserna i You had me at hello. Här är det mörkare ändå, på djupet sorgligt och oåterkalleligt. Det som hänt Edie och hennes familj kommer inte bli bra, de kan hantera det men det försvinner aldrig. Jag har känt med Mhairis karaktärer tidigare men jag har aldrig gråtit med dem. Nu gör jag det.

Inlägget publicerades första gången 13 juni 2016 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.