Boktolvan anno 2014, så gick det

Jomen det gick ju bra tycker jag. Att tolvan var så formulerad att jag knappast kunde misslyckas behöver vi inte tala annat än tyst om 😉

Tolv hyllvärmande längtansböcker har jag läst och de har varit väldigt bra nästan allihop. Några besvikelser har det  oundvikligen blivit, men mest av allt många riktigt stora läsupplevelser. Tolvan blev så här:

Lighthousekeeping – en av Jeanette Wintersons bästa. Personerna är fantastiskt fina liksom språket, språket!
Rövarbruden – inte alls Margaret Atwoods bästa, men hennes lägstanivå är så hög att en hisnar…
The weight of water – härligt mörker i en nutidshistoria intvinnad i historisk tragedi.
The Carhullan army – feministisk gerillaaction när den är som alla bäst.
NW – min första Zadie Smith, en riktigt stor besvikelse.
Oceanen vid vägens slut – och så fick jag äntligen återupptäcka varför jag älskar Neil Gaiman.
Life after life – en chockartat stor besvikelse.
Steglitsan – det tog tid, men det var värt det.
Maken – ljuva diskussionsunderlag! Blev Kulturkollos första samläsningsbok
Daughter of time – njae…
Utrensning – precis så bra som alla säger.
Väggen – jag saknar fortfarande ord för den här, men jag tänker på den hela tiden.

I eftermiddag presenterar jag en ny Boktolva, en med lite mer styrsel men förhoppningsvis lika mycket njutning. Hur har det gått med era utmaningar?

Steglitsan

Vad i hela friden ska jag skriva om den här boken? Den tog mig över en månad att läsa, den var supertjock och handlar om en person jag inte gillar, som väljer fel och ställer till det för sig, i ca 15 års tid. Jag borde inte gilla Steglitsan alls. Men det gör jag.

Jag var aldrig sådär såld på Den hemliga historien som man bör, jag var nog 15 år för sen med att läsa den. Jag tyckte om den, men den glimrar inte i mitt minne som den borde. Det kommer Steglitsan inte heller göra men den kommer stanna kvar där, som ett fint och lite omvälvande läsminne, precis som DHH.

Jag gillar som sagt inte Theo. Han är gnällig och dryg, totalt inkapabel att ta ansvar och fatta egna beslut. Delvis förlåter jag honom förstås eftersom han länge är så himla ung och har varit med om något bedövande förfärligt. Men när han ligger på den där hotellsängen mot slutet och tycker synd om sig själv, då hjälper jag honom inte riktigt längre. Det finns inte heller direkt några andra personer att gilla, inte ens hundarna är särskilt sympatiska! Men det går att tycka mycket om en bok som handlar om drygosar också. Och det allra värsta med Theo är att jag känner igen mig lite i honom. Han är förstås mer ohjälplig och utblommad men jag har också de där asociala dragen. Men tack och lov har jag haft människor omkring mig som gett mig trygghet och möjligheter vilket gör hela skillnaden, Theo är så jämrans ensam.

Steglitsan är värd varenda timme, varenda magknip och varenda äckelkänsla. Jag hade önskat mig lite mindre droger och spyor, de är inte romantiserade på något sätt men de är tröttande och äckliga. Knarkande huvudkaraktärer stör mig mer än otrevliga dito. Med den lilla invändningen är jag alltså glad att jag tog mig igenom och att jag varit med på resan.

Steglitsan av Donna Tartt. Månpocket

Life after life

Mina förväntningar på den här boken var verkligen skyhöga, främst på grund av grundförutsättningen – ett liv som levs om och om igen, men också för att den blivit så prisad och omtalad. Jag tror inte bara att det beror på förväntningarna men jag är riktigt besviken faktiskt. Visst är det välskrivet och visst är det bitvis intressant och hänger ihop och är gripande ibland. Men allt för sällan. Jag känner inte särskilt mycket för de här personerna särskilt ofta. Ibland glimrar det till, som när lilla Ursula tvingas leva om samma hemska dagar om och om igen för att dö om och om igen på samma sätt tills hon finner lösningen. Men glimret är för sällsynt, allra mest tycker jag att Life after life är lite som vispad grädde – fluffig och rätt tom. Det är inte dåligt eller bortkastad lästid, men det är så långt ifrån det jag trodde att det skulle vara och det är ingen bok jag kommer bära med mig. En bok i mängden helt enkelt och det trodde jag verkligen inte på förhand.

Life after life av Kate Atkinson. Doubleday

Oceanen vid vägens slut

Min relation till Neil Gaiman är mer komplicerad än jag skulle vilja. Jag älskar karln, han verkar vara en fantastiskt fin människa med alla de rätta värderingarna och infallen. Älskar! Han har dessutom skrivit två fina Doctor Who-avsnitt och det ska aldrig förringas. Jag tycker mycket om Sandman-serien som jag inte är riktigt färdig med än. Neverwhere tog jag mig aldrig in i, den ska få en ny chans snart, medan Coraline var en fantastisk läsupplevelse. Men sen har vi debaclet med Amerikanska gudar som jag verkligen inte gillade alls. Över huvud taget. Jag blev så förvånad där att jag blev osäker på mig själv. För jag vet att det ju inte är Neil det är fel på. Gissa om jag var lite småskakig när jag gav mig i kast med Oceanen vid vägens slut.

Tack och lov tog det mig inte många minuter att inse att det här var mer min Coraline än min Amerikanska gudar. Oceanen vid vägens slut är sagolik och varm och förvriden och lite sned och alldeles fantastisk fel. Barn som far illa och tvingas slåss mot något ont. Föräldrar som gör de mest förfärliga saker med sina barn utan att kanske veta om det. Och ändå den där värmen, den där tryggheten som vara barnets tillit kan ge. Fantasin flyger genom Oceanen vid vägens slut och jag blir varm av att allt det som jag visste att Neil Gaiman kunde vara får färdas fritt. Det finns inga gränser eller regler, allt går. Gaiman är som allra bäst när han är barn och låter oss läsare också vara det. Jag bestämmer mig omgående för att läsa allt han skrivit för barn och unga innan jag ger Newerwhere en ny chans.

Som ett ps kan jag nämna att jag aldrig kommer glömma den där hemska masken, men jag önskar väldigt mycket att jag kunde. Den är det ultimata beviset för att det är i detaljerna det sitter. Och i den där förmågan att sväva ut i fantasin med hjälp av det ytterst, jätteäckligt, påtagliga… 

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. Bonnier Carlsen

NW

Nej, jag kan verkligen inte påstå att jag gillar det här. Jag säger inte att det är dåligt, för såna saker ska en akta sig för, men jag säger definitivt att det inte är min grej. Och det gör mig verkligen helt förbluffad och rätt besviken eftersom jag var så säker på att Zadie Smith var en författare för mig.

Vad boken handlar om? Jag vet inte riktigt, några människor i London som sammanlänkas och vars berättelse återges rätt fragmentariskt och med väldigt olika berättargrepp (ett nytt för varje del av boken till en början i alla fall). Mestadels sitter jag bara och försöker hänga med i handlingen, några gånger blinkar en total briljans igenom och då ser jag det, det är i de ögonblicken jag bestämmer mig för att läsa vidare. Men det är lite väl långt mellan blinken.

Jag är ytterst förvirrad. Skriver Zadie Smith alltid så här? Är vi helt enkelt inte kompatibla eller hade jag bara otur i den här matchningen?

NW av Zadie Smith. Albert Bonnier Förlag 

The Carhullan army

Först är The Carhullan army en ganska seg bok. Kanske är det min långsamma läsning som gör det men mer troligt hänger det på berättelsens uppbyggnad. Det är en långsam berättelse och det tar tid för mig att komma in i den, ta den till mig. Det är så mycket som inte berättas och formen, någon sorts dokument med luckor här och där, lägger en barriär mellan mig och karaktärerna. 

Men från mitten av boken och framåt är jag fast, mer och mer för varje sida. Jag känner vår huvudperson och systrarna i kollektiven i Carhullan, de som flytt det totalitära och patriarkala styret för att leva sina liv i frihet. Jag känner dem och jag tycker mycket om dem med all deras skrevet och hårdhet.

Mot slutet, på sista sidorna blir det nästan outhärdligt jobbigt att läsa The Carhullan army. Slutet är… Nej, jag ska ingenting säga mer än att formen förstärker upplevelsen av vad de offrat och vad som hänt. Det är fullkomligt hjärtslitande förfärligt och bra.

The Carhullan army av Sarah Hall. Faber & Faber

OBS! Boken finns också utgiven med titeln Daughters of the north.

 

Majboken

Ny månad, ny långsamläsningsbok i min Boktolva. I april körde jag dystopisk feminism, i maj blir det en författare jag länge velat läsa men inte kommit mig för att ta tag i. Det blir Zadie Smith och hennes senaste roman, NW. Tolv sidor om dagen, vi hörs igen i juni med rapport. Aprilboken, The Carhullan army, avrapporteras om några dagar.


 

The weight of water

Ibland läser jag en riktigt tät och bra bok. Kanske anar jag hur den stora gåtan (vem gjorde det?) ska komma att besvaras, kanske anar jag vad som ska komma att falla sönder, kanske panikbläddrar jag mot slutet för att få just detta bekräftat. Ibland fylls jag sen av besvikelse över att jag räknade ut saker så exakt, ibland blir jag glad över att författaren och jag tillsammans har utforskat det här så fint – att gåtans lösning inte var huvudsaken och att det just därför var lite fint att jag fick avslöja den. Ibland blir det precis så som jag trott men så adderas en fasansfull aspekt på de allra sista sidorna och sen tvingas jag leva med den, kanske ångrar jag också litegrann att jag sprang så snabbt mot katastrofen. Anita Shreves The weight of water är en bok som sällar sig till de senare kategorierna.

Berättelsen är dubbel, ett mord som utspelar sig på en otillgänglig ö utanför New Hampshires kust i slutet av 1800-talet är den ena centrumpunkten, en nästan nutida grupp människor på båtresa för att fotografera ön i fråga är den andra. Och komplicerade förhållanden och sorgesamma händelseförlopp går igen och smittar av sig. Allt går sönder och det är väldigt, väldigt smärtsamt. Vad som egentligen hände där i det där huset på ön då är det jag räknar ut på sidan tidigt. Det som händer i nästannutid anar jag konturerna av men den verkliga katastrofen slår mig i huvudet totalt oväntat. Och sen är boken slut och jag lämnas helt ensam med mina tankar. Obehagligt och så himla bra.

Det här är min första Anita Shreve och jag kan inte säga att jag lockas särskilt mycket av handlingen i någon av de andra böckerna hon skrivit men jag kan ha fel, upplys mig gärna. Jag är grymt imponerad av tätheten i historien, språket och hur de båda berättelserna vävs ihop totalt utan andningspaus. Hon manar mig framåt och framåt och framåt tills hon puttar mig över båtkanten och ner i det iskalla vattnet. Så imponerande! Någon på goodreads beskrev The weight of water som chick lit men det måste jag å det allvarligaste protestera emot. Rätta mig gärna om jag har fel men när jag tar mig an en chick lit-bok vill jag ha relationer och i alla fall skymten av en ljusglimt. The weight of water är förvisso relationscentrerad men mörkret är ogenomträngligt kompakt. Och det kan nog vara bra att ha med sig den förväntan in i läsningen.

The weight of water av Anita Shreve. Little Brown and company

Aprilboken

Jag kör vidare med månadsboksprojektet! I mars läste jag The weight of water som jag kommer skriva mer ingående om nästa vecka. I april ska jag återvända till Hilary Mantel!