Bra saker

Bra sak: November är snart slut och lussekatterna är här!

av

Vidrigaste månaden (i konkurrens med februari endast), check. Vidrigaste året, nästan check. Vi går mot ljusare tider hörrni. Visst är det väl så?

November bjöd på stärkta restriktioner, mörker och en hel del oro, i alla fall i min värld. Men det är viktigt att komma ihåg att den också bjöd magiska solstunder och en valseger i USA som var så skön att det fortfarande saknas ord (ord saknas förresten också för den där söndertrasande känslan som svepte in i mig när jag inväntade beskedet). Nu går vi in i december och då kommer det banne mig bara bli ljus och lussekatter och massor av mys, i alla fall kommer jag fokusera hundraprocentigt på just det och stänga ute allt annat.

November är också NaNoWriMo och jag har varit med på mitt eget sätt i år (läs mer om det i det här inlägget). Jag har skrivit rätt många ord och det är jag oerhört nöjd med med tanke på hur den här tiden är och behandlar mig. Men allra gladast är jag för att det gått så bra med min målsättning att umgås med texten varje dag. Två dagar har jag inte orkat och det är förstås ok, men alla andra dagar har jag skrivit i alla fall något litet. Det är förstås bra i sig, men det har också hjälpt mig fram till en förståelse för hur viktig kreativiteten är i mitt liv. Just nu skriver jag inte med en tanke på att bli utgiven eller läst, jag skriver som ren överlevnad, för att få ur mig och för att skapa. Det är rätt ljuvligt och jag märker att när jag lyckas öppna kreativiteten på ett plan (skrivandet) så kommer den på andra plan också, jag uppskattar saker (naturen, människor osv) på ett nytt sätt och det hjälper mig i den där känslan av att vara fastlåst som november ofta för med sig. Kreativitet för överlevnad och levnad är nog mitt bästa från november som gått.

November var om ni minns månaden för bra saker på bloggen och visst har det blivit en del sådana. Om ni bläddrar tillbaka så hittar ni inlägg och poesi och stickning, för att inte tala om en hel mysdeckarvecka. Bra saker ska jag förstås fortsätta spana efter och på ett sätt med start redan imorgon. Håll utkik efter decemberkalender-avslöjandet under eftermiddagen, det kommer bli bra.

Bild från Pixabay

En bra sak i november: att fira jul så tidigt som möjligt

av

Jag tycker mycket om julen, innan själva julen infaller, det har jag konstaterat tidigare. Eftersom jag lärt mig att jul är som allra bäst för mig någonstans i november så ser jag till att läsa mina julromaner tidigt. Därför har jag redan hunnit läsa några stycken (det kommer en hyllning och en avrådan under veckan) och se några julfilmer som jag kan tipsa er lite mer tidslojala julfirare om.

Jag har tittat på två filmer såhär långt:
Holidate som var riktigt bra/mysig/kul/trevlig om än inte särskilt julig. Om man förväntar sig tillbakalutad och rolig romantik utan så mycket substans skulle jag säga att den är jättebra.

Christmas around the corner är kanske inte fantastisk, men den är i alla fall rätt supermysig och väldigt julig. Och nu vill jag ha en egen bokhandel (igen).

Under veckan publicerar jag två texter om två julromaner, en hyllning och en redig avrådan. Jag kommer säkert läsa vidare bland julböckerna någon vecka till och vem vet, i år kanske jag till och med klarar av myset hela vägen fram till jul…

I väntan på sånt jag läst i år hittar ni tidigare års julläsning här:
En oväntad jul av Natalie Cox
Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri
Juldagar av Jeanette Winterson
2017 års samlade julboksläsning

Vilka julböcker och julfilmer kan du tipsa mig om?

Poesi är en väldigt bra och livsnödvändig sak!

av

Jag har ett väldigt kärleksfullt förhållande till poesi, det blir varmare och varmare med åren. Jag älskade i och för sig att deklamera och skriva av Edith Södergrans dikter i tonåren och jag har alltid varit förtjust i Nils Ferlin och Gustaf Fröding, av födsel och ohejdad Värmlands-vana. Men de senaste åren har jag känt hur jag bottnar allt mer i poesin som uttrycksform, den går rakt in i mig.

Jag har precis avslutat lyssningen på Tomas Tranströmers Östersjöar (i mycket fin författarinläsning) och har kastat mig in i Carol Anne Duffys fantastiska värld igen. Snart är det också min tur i bibliotekskön till årets nobelpristagare.

Så här skrev jag på Kulturkollo i våras:

Det är något med ljuset. Himlen är annorlunda nu när våren är i antågande. Vintern har inte varit så vintrig, men det är ändå något som skiftat.

Våren är för mig en tid av poesi. Just det har nog inte med ljuset att göra, mer med mörkret inuti. I år började poesivåren tidigt och jag har redan läst Akut viol (Lina Hagelbäck), I Rörelse (Athena Farrokhzad), Syster (Gro Dahle) och O (Judith Kiros) och Therese Widenfjords diktsamling Övervintra. Poesin behöver alltså inte handla om våren för att passa om våren i min värld. Det är något med ljuset och hur det gör ont, det är något jag inte kan förklara. Kanske är det det jag gör med mitt poesidyk, försöker hitta en förklaring.

Något alldeles vårpoetiskt är det definitivt med skogslandskapets vemod i alla fall, det vet jag säkert. När våren slår ut här blir det så tydligt att livet vaknar, att allt legat i dvala och det som pågått varit en väntan på liv snarare än själva livet. Och i den skönhet som överfaller mig ligger också vetskapen om att det, allt, är tillfälligt och förgängligt. Det som föds ska dö. Kanske är det därför jag finner störst vårigenkänning i Klara Fina Gulleborgs (i Kejsarn av Portugallien) omfamning av skogen en vårdag när hon ämnar lämna allt hon känner och älskar. Och kanske är det också därför jag när jag hör vårfåglar överallt tänker på den där grå lilla fågeln som Nils Ferlin skriver om, den som inte sjunger på andra sidan. Det är så mycket liv i våren att döden måste stå alldeles bredvid och knacka på axeln, som en påminnelse.

Min vårliga poesilängtan är inte ett utslag av depp eller morbiditet, det är mer ett sätt att hitta något som rymmer alla orden och känslorna som hotar svämma över efter att ha varit instängda i flera månaders tid. Poesin gör det, den rymmer och den förklarar. Den skapar ny mening i sånt som inte kan begripas.

Så var det alltså i våras och så är det nu när poesin speglar något annat i varande och natur. Döden är här. Löven förmultnar och allt fryser in och där finns fortfarande poesin som tröst och sällskap. Och om jag bara låter orden vagga mig så ska våren återvända, även om den känns långt bort nu.

Poesi är en bra och livsnödvändig sak oavsett när på året jag befinner mig. Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

När festen hamnar lite snett

av

Idag bjuder jag på ännu en återanvänd Maria Lang-text från Kulturkollo, den här publicerades första gången 2017.

Jag tror att ni vet vid det här laget var jag står när det kommer till fester. De kan vara alldeles, alldeles underbara säkert, men helst slipper jag dem helt och hållet (ja, ja det finns undantag, men låt oss bortse från det nu så jag kan få ihop det här relativt cyniska inlägget). Det är kanske inte totalt överraskande att jag idag väljer att fokusera på festligheter som går åt skogen, väldigt mycket åt skogen, men som jag (tack och lov!) inte behöver bevista i egen hög person för att uppleva.

Det finns förstås ett helt gäng fiktiva kalas som havererat totalt. Minns Ninni Schulmans klassåterträff och lussefesten i Svart Lucia (säg att ni inte glömt Svart Lucia, som jag älskade den och så orimligt dålig som jag misstänker att den var…). Men drottningen av partykatastrofer måste väl ändå vara Maria Lang. Nämn en festsort och jag lovar att hon besudlat den med blodig ond bråd död.

Där finns bröllopsfesten som väl i och för sig aldrig hålls om man ska vara noga (Kung liljekonvalje av dungen), de många studentskivorna, midsommarfesten (En farlig man), kräftkalaset (Mörkögda augustinatt), julaftonsfirande (Tragedi på en lantkyrkogård) och den allmänna mysfesten på sommarön (Mördaren ljuger inte ensam). Maria Lang har naturligtvis också förstört en egen klassåterträff i Vi var tretton i klassen och Luciahögtiden i Ljusklädd med ljus i hår. Små sammankomster, stora megakalas – mig veterligen har hon låtit dopkalasen vara ifred, men i övrigt har hon demolerat dem alla. Det är min typ av festförstörare det. En sann själsfrände.

PS: För dig som är lika förtjust i Maria Langs partydemolerande (eller kanske andra delar av hennes författarskap…) som jag så har jag satt ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern, missa inte!

Bild: PublicDomainPictures [CC0]

Bra saker: att våga sticka en tröja

av

När jag blev sjukskriven för utmattning hösten 2016 så började jag sticka nästan på dagen. Jag minns inte hur det var, om min kompis kom hem med ett presentgarnnystan och det utvecklades därifrån eller om jag bestämt mig innan. Det var nog ett utslag av desperation just då, jag kunde ju inte göra något som jag brukade göra för att lugna ner mig och tankarna bara flög. Så jag satte i öronpropparna och stickade mössor och halsdukar och filtar och sockor.

Jag är inte mycket för nyårslöften men vid senaste årsskiftet lovade jag mig själv att vara modig och göra något jag egentligen inte tordes, jag lovade mig själv att våga sticka en tröja. Jag vet att det låter fånigt, men för mig har det sen 2016 handlat om terapistickning. Jag har stickat en mössa och några sjalar som varit rätt fina, men i övrigt ser till exempel mina sockor inte mycket ut för världen. Jag har ingen koll alls på maskbågar och minskningar och, hu, mönsterstickning. Jag har alltid velat, men tänkt att jag inte kan, sticka en tröja och det kan jag inte acceptera. Så jag lovade detta på nyårsafton. På nyårsdagen hade jag hittat ett sjukt enkelt mönster och beställt garn. Inte förrän i somras vågade jag börja, men nu sitter jag minsann här med fram- och bakstycke och snart två ärmar som ska stickas ihop och till. Jag har inte lovat att det ska bli klart i år, men det blir det nog och sen tänker jag att jag bevisat att jag kan, då vill jag lära mig mer och sticka något lite svårare.

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Bra saker i november, och NaNoWriMo

av

Nu är det så till slut dags för det här som i alla fall jag fruktar varje år – november. Vi behöver inte gå närmare in på varför (kallt, blött, fult, hemskt!), vi styr bort ifrån det och väljer glädjen istället. I år tänker jag försöka fylla november med bra saker här på bloggen, sådär så vi kan glömma allt det novembriga omkring oss för en liten stund. Och sen när vi tagit oss igenom det är det bara december kvar sen behöver vi inte längre uthärda 2020, en mycket bra sak bara det…

Den första bra saken en söndag som denna måste bli skrivandet. Jag har en hel del annat planerat bloggmässigt så de traditionella skrivsöndagarna kommer nog inte tillbaka på någon liten månad, men det betyder förstås inte att skrivandet ligger i träda. Tvärtom, idag går vi in i november – NaNoWriMo.

NaNoWriMo (National Novel Writing Month) är ett projekt som funnits sen 1999 och som syftar till att öka skrivlust och inspiration genom att skriva tillsammans. Man ska helt enkelt skriva en roman på en månad. I den bästa av världar… Jag var med för flera år sen och skrev stora delar av det som blev kärnan till mitt första romanmanus då. Jag tänker inte vara med på det traditionella sättet (och sikta på att få ett helt manus klart alltså) i år, det är inte kompatibelt med min utmattningshjärna. Jag kan inte ställa krav på mig själv på det sättet, men jag tänker ändå ägna extra mycket tid åt skrivandet av mitt nya råmanus under månaden. Målsättningen är att få till en rutin där jag umgås med texten varje dag.

Nyckeln för mig är att lyckas göra det kravlöst, och att det blir lustfyllt att jobba mot realistiskt satta mål. Jag har ett mål för varje vecka och så länge det känns som en rolig utmaning kan jag fortsätta så. Jag har precis avslutat en ledig vecka, ett höstlov som blev både läslov och skrivlov för min del och jag har skrivit mig rätt långt in i den värld jag försöker bygga upp. Jag känner att det är helt rätt känsla att bära med in i NaNoWriMo. Sen har jag rensat bloggskrivschemat rejält också, det kommer rätt många inlägg framöver, men allt är mer eller mindre förberett och kommer ta minimalt med tid i anspråk. Allt är med andra ord upplagt för att jag ska kunna lägga nästan all min skrivtid på mitt manus. Svindlande, roligt och lite, lite jobbigt…

Har du testat NaNoWriMo? Är du med i år?

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Bra sak: Sommarlov!

av

Idag får mina barn sommarlov. En unge slutar åttan och en sexan, hur i hela världen gick det till!?! Men hur som helst, jag har inget sommarlov och ändå spritter det i kroppen av fir just nu. Ett helt långt sommarlov! Den blomstertid nu kommer! Mornar när man inte behöver få upp och iväg någon annan än sig själv!

Om en stund blir det jordgubbstårta och så lämnar jag er med den där sången som barnen alltid sjöng på skolavslutningen ”förr”, när man fick vara med. Den där låten som jag alltid, alltid grät till för att det var så fint.

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Bra sak: mina tips inför sommarläsningen

av

Nu är det väl hög tid att planera sommarens läsning och jag vill förstås hjälpa dig på traven (hur jag tänker om min egen sommarläsning återkommer jag till om några dagar). Jag har dammsugit listan över första halvårets lästa böcker i jakt på guldkorn och här är de:

Jag vill varmt rekommendera en omläsning av Hilary Mantels Wolf hall och För in de döda. I augusti kommer den tredje och sista boken om Thomas Cromwell på svenska som Spegeln och ljuset. Det är bra att vara beredd och jag insåg återigen när jag läste om de två första böckerna i vintras hur oerhört bra de är.

Utöver dem vill jag mycket varmt rekommendera att göra plats för följande böcker i läshögen:

Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell

Heimat av Nora Krug

Thornhill av Amy Smy

Spinning silver av Naomi Novik

Välj mig av Christina Lindström

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Read

Oro i Älvdalen av Annika Andebark

Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

En bra sak: The Good Place

av

Något riktigt bra och något riktigt dåligt (nåja, men jag gläds faktiskt över hur jag upprörs över denna triviala missräkning, det ger hopp om en tid där oro och upprördhet kan komma ur mindre livshotande saker än de vanligtvis gör nu) har hänt mig på sistone. Det bra är att jag började titta på The Good place. Det dåliga är att Netflix bara har halva serien än så länge och jag hade inte koll på det så helt plötsligt tog det bara stopp.

Jag ser inte tv-serier nästan alls längre, det blir någon enstaka som jag ser med maken i mycket maklig takt, något avsnitt Sanditon här, ett Good Omens där och kanske ett ur Big Bang theorys sista säsong som vi segat på i månader. Den senaste veckan har jag dock hittat The Good place och de första två säsongerna har hållit mig sällskap några kvällar och helgdagar när jag inte orkat läsa eller oroas, helt enkelt som avkoppling.

I första säsongen får vi lära känna Eleanor (Kirsten Bell!) som dör och kommer till det goda stället. Hon inser rätt snart att hon inte hör hemma där och att hennes närvaro istället orsakar en hel massa, katastrofala, problem. På plats finns också en filosofilärare, en skrytsam festfixare, en märklig munk, en fixarrobot som inte är en robot och så Michael (Ted Danson!) som planerat och leder verksamheten på den goda platsen. Alla visar sig naturligtvis vara mycket mer än sina epitet och masker, på gott och ont. Det jag tycker allra, allra mest om med The Good place är att jag på ett rätt skruvat sätt får syn på hur fantastisk mänskligheten ändå är. Det finns verklig värme i den här serien, vänskap och samhörighet som känns på riktigt och är det något jag behöver just nu så är det just det.

Så mitt mycket entusiastiska tips på en bra sak att göra är att se The Good Place. Men anse dig varnad om att du bara kommer halvvägs om du inte köper dvd:erna (vilket jag säkert gör om en liten stund, man måste ju stötta handeln också, visst?)

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här