Det som varit och det som blir

2010-talet är snart borta, 2020-talet inleds. Det här årtiondet har varit bra, men det har varit riktigt förfärligt också. Det har varit en världspolitisk katastrof, men det har också varit Greta Thunberg och hela klimatrörelsen. Det har varit rasistiskt och människofientligt, men det har också varit medmänsklighet, #metoo och hopp om en framtid.

Jag har drivit en bokblogg och startat och skrivit på en kollektivblogg vilket gett mig tio år av bokbloggsgemenskap och flera nya vänner. Jag har skrivit klart en avhandling och disputerat, blivit filosofie doktor i historia. Jag har slutfört min magisterexamen inom bibliotek och informationsvetenskap, fått biblioteksjobb, fått sparken och fått en heltidsanställning på mitt bibliotek. Jag har drivit bokcirklar, bråkat med ungar på arbetstid och haft sjukt kul med världens bästa kollegor. Jag har förlorat alla mina far- och morföräldrar och några till. Jag har jobbat mig till ett utmattningssyndrom och sen dess är ingenting sig likt. Jag har läst bortåt 1000 böcker. Och slutat och börjat skriva skönlitterärt igen. Det har varit som livet är, allt på en gång.

2019 har inte varit ett av mina bästa år, men sannerligen inte ett av de värsta heller, det var inget 2016 om vi säger så. Jag har kämpat med min utmattning, jag har kämpat med annat som inte hör till detta forum, jag har skrivit som aldrig förr och jag har till och med tagit mod till mig att skicka ett manus till förlag (och fick betalt för den ansträngningen i ett uppmuntrande utlåtande). Det har varit ett sprudlande år när energin funnits och ett frustrerande och svårt år när den saknats mig.

2020 hoppas jag ska bli ett år där lugnet sätter sig. Där jag inte behöver kämpa riktigt så mycket. Där skrivandet får ta mer plats och arbetet mindre. Där jag hittar någon sorts balans och inte en enda dag ägnar mig åt att paniskt djupandas och stelstirra in i en vägg för att det blivit för mycket och jag inte är riktigt säker på att jag ska överleva. 2020 kommer bli året då jag känner mig harmonisk i alla fall en liten stund och där jag har ork att leva kreativt, jag tror att 2020 kommer bli året då jag skriver ”färdigt” romanen jag jobbar på och kanske skickar iväg den någonstans igen (eller inte, det känns inte superviktigt just nu, en sak som däremot känns viktigt är att skriva den) och inleder nästa projekt, det där som ligger och ropar på mig hela tiden och vill hitta ut i världen genom mina ord.

Jag önskar oss alla ett riktigt gott nytt år och ett hoppfullt 2010-tal.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Årets bästa böcker

Nu är det dags igen, att kora årets allra bästa böcker och läsupplevelser. Jag har läst några fler än 100 böcker i år och väldigt många av dem var mycket, mycket bra.

Min topp tre för året är:

Lanny av Max Porter
Det här är en fantastisk bok, utmaningen den innebär, tårarna, lättnaden, önskan att gräva djupare. Att jag sen fick chansen att träffa Max Porter på bokmässan och att Anna och jag fick utforska Lannys värld tillsammans med honom gjorde upplevelsen än större i efterhand. Mer om varför Lanny är årets bästa kan du läsa här.

Jag går dit du går av Nina Lacour
Den sorgligaste boken av alla sorgliga böcker. Tonår, vänskap och självmord som inte kan förstås. Eller glömmas…

Svartstilla av Susanne Skogstad
En djupt inkännande berättelse som gör en annans livserfarenhet igenkännbar.

Här följer några ytterligare riktigt bra böcker, i läsordning:

Barnet av Kjersti Annesdatter Skomsvold
En säreget fantastisk bok om föräldraskap och människoskap.

Till Daniel av Olaug Nilssen
Extremt smärtsam läsning om att ha ett barn som äts upp av och stängs inne i sin autism.

Osebol av Marit Kapla
Efter att ha läst ut den här boken grät jag en stund över det fina i att någon äntligen lyssnar på och låter dessa människor berätta.

Silence of the girls av Pat Barker
Samma berättelse vi redan hört, men ur en annan synvinkel. Jag älskar sånt. Och i vår kommer den på svenska för alla er som väntat och längtat.

Kirke av Madeline Miller
Samma berättelse vi hört men ur en annan synvinkel. Jag älskar sånt.

Herravälde av Elin Olofsson
Jag älskar Elin Olofsson och Herravälde är nog hennes bästa bok, jag kan inte släppa debuten som knockade mig totalt, men Herravälde är nog bäst. Tror jag. Riktigt, riktigt bra är den i alla fall.

Don’t you forget about me av Mhairi McFarlane
Mhairi är alltid bra på det här med feelgood på ett oerhört jobbigt må dåligt-sätt. Jag vet att jag kan känna mig trygg med vad jag får av hennes böcker och hon har aldrig gjort mig besviken.

Gäst hos verkligheten av Pär Lagerkvist
Pär Lagerkvist!

Uprooted av Naomi Novik
Naomi Novik är en ny bekantskap, jag älskar Uprooted, jag ska läsa allt hon skrivit.

Moonrise av Sarah Crossan
Sarah Crossan är inte en ny bekantskap, men jag vill läsa allt hon skrivit också.

Gileads döttrar av Margaret Atwood
Gileads döttrar är inte det där knytnävsslaget som Tjänarinnans berättelse var, men det är en driven berättelse som lämnar mig med någon form av hopp, det är aldrig någonsin en dålig sak.

Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark
En hjärtskärande och sorgvacker pärla.

Urmodern av Åsa Schagerström
Åsa Schagerström (tidigare Grennvall) förmedlar alltid styrka och styrka i det svagaste, här i broderad form.

Den som lever stilla av Leonora Christina Skov
Min långsammaste läsning i år, och en av de mer omskakande. Den här boken kommer jag aldrig lägga ifrån mig.

Klubben av Matilda Gustavsson
Trots att man redan vet så inser man att man inte vet någonting. Strukturerna, misären. Jag grät så ohejdat över all smärtan och så upparbetade jag en vrede som jag inte riktigt vet var jag ska lägga. Nästa års augustpris borde vara säkrat.

Vill du läsa ännu en lista över saker och böcker och kulturhändelser som hände mig 2019 så har jag listat året på Kulturkollo idag. Listan hittar du Här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Den som lever stilla av Leonora Christina Skov

Det tog mig lite över ett halvår att läsa Leonora Christina Skovs självbiografiska roman Den som lever stilla. Anledningen till det tror jag är att jag behövde låta det ta den tiden helt enkelt.

Den som lever stilla är en hjärtskärande och ilskeframkallande skildring av en föräldrabarn-relation som är så trasig att man inte ens kan säga att den går sönder, den har alltid varit fel. Föräldrarna förskjuter inte Christina när hon kommer ut som homosexuell, de har aldrig tagit henne till sig.

Det gör fysiskt ont att läsa den här boken, den har varit min hemskaste och en av de bästa läsupplevelserna i år. Det får räcka så. (Jag har mer jag skulle kunna säga om hur den är inuti mig och vad som händer med oss, men det får räcka så).

DEN SOM LEVER STILLA
Författare: Leonora Christina Skov
Förlag: Polaris (2019)
Översättare: Peter Stenson
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Feministbiblioteket, Och dagarna går,

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Bra saker: Att Amy Farrah Fowler finns

Vi ser på Big bang theory just nu maken och jag, flera år efter alla andra, men då har vi också fördelen av att sitta på en dvd-box med alla säsonger så det är ändå rätt bra tänkt. Serien är väldigt rolig från början, jag älskar Sheldon Cooper och jag älskar hur människor man sällan ser spela hjälterollen får porträtteras fint här.

De första säsongerna är lite väl manscentrerade det är de, men sen kommer hon. Herregud Amy Farrah Fowler, som jag älskar henne! Några säsonger in kommer hon där med sin doktorsexamen i neurobiologi och sitt alldeles särskilda sätt att vara. Det är sällan ohyfsade och riktigt smarta kvinnor får ta plats i fiktionen över huvud taget, i alla fall utan att de ska fixas och kultiveras. Amy finns på sitt sätt och hon är så jäkla gåpåig och svår och som hon är. Jag älskar henne! Jag skulle naturligtvis inte vilja ha henne i mitt verkliga liv, men jag älskar henne!

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Svartstilla av Susanne Skogstad

Karl Ove Knausgård skriver i sin essä Oavsiktligt att sorg inte kan skrivas och när jag läste det var jag beredd att hålla med honom. Berättelsen om sorg kan skrivas, men inte själva sorgen så som den är. Sen kom jag att tänka på Sorgen bär fjäderdräkt där jag tycker att Max Porter nog gör just det. Nu kan jag också tänka på Susanne Skogstads Svartstilla.

Huvudpersonen i Svartstilla sörjer sin döde make och hon sörjer honom på det där bottenlösa, fula, hemska sättet. Så som det är. Hon är ensam inne i sorgens strömvirvel och barnens försök att få henne ut och vidare väcker bara hennes ilska och en än större känsla av att vara ensam. Så som det är.

Hon sörjer också sig själv, att hon som hon själv upplever det aldrig förtjänade honom, aldrig var god nog. Hon kommer ur svartstillan som alltid har dröjt sig kvar i henne, han som var ljuset och livet höll den bara på avstånd. Nu är ljuset borta och hon förmår inte dra sig ur dyn igen.

Svartstilla är en roman om sorg, att förlora sin älskade och livspartner, men det är också en roman om annan sorg, den över att inte orka vara bättre än man än, att inte räcka till. Livssorg och dödssorg.

Svartstilla är en kortroman, men som alla mästerliga kortromaner innehåller den hela livet. Den är en käftsmäll och ett knytnävsslag i magen. Den är en smekning och en tår som rinner sakta nerför kinden. Den är allt och flyktig som intet. Den är en av årets allra finaste, och svåraste.

SVARTSTILLA
Författare: Susanne Skogstad
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Cilla Naumann
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Bra saker: Granen

Härom dagen skrev jag på Kulturkollo om en av mina bästa saker i livet, att läsa och lyssna på Tove Janssons berättelser från Mumindalen. Just nu handlar det förstås om novellen Granen och  om att lugna ner allt som har med julstress att göra. Det hinns. Inlägget kan du läsa här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Jag minns när jag läste…

Jag minns när jag läste Wolf hall första gången och hur oerhört dåligt jag mådde och hur mycket det förbättrade mitt liv att Hilary Mantel så uppenbart skrivit boken alldeles särskilt för mig.

Att jag mådde dåligt berodde på att jag fått sparken från ett jobb jag ändå inte gillat och att jag inte visste hur framtiden skulle bli, jag gick in i en depression som blev ganska djup till slut. Mitt sällskap om dagarna var Wolf hall som jag läste mig igenom ord för ord, med en engelsk ordbok vid min sida och med ett oerhört tålamod. Hilary Mantel hade som sagt alldeles uppenbart tänkt på mig när hon skrev boken, hur ska man annars förklara att den innehöll allt jag älskar – historia, Anne Boleyn, karaktärer att förälska sig i för att de inte är perfekta, ett språk som aldrig sett sin like.

Jag läste Wolf hall vintern 2009/2010, precis när boken fått sitt välförtjänta Bookerpris. Sen läste jag Bring up the bodies sommaren 2012, precis när den kommit ut och innan den fick sitt välförtjänta Bookerpris. Jag grät lite av lättnad när oron släppte och jag insåg att den var precis lika bra.

I mars fick vi veta att den tredje, länge efterlängtade boken ges ut till våren. Livet förändrades igen.

Om mornarna så finns det sen i augusti en stund då det inte spelar någon roll att det är tidigt. Det är en stund jag kan längta efter och en stund jag kan vilja stanna i för alltid. Det är stunden med Thomas Cromwell och Hilary Mantel.

Jag förbereder ankomsten av Hilary Mantels tredje bok om Thomas Cromwell, The Mirror and the light, som om det vore frälsarens fördelse. Som jag längtat! Så nervös jag är! För Wolf hall och Bring up the bodies är verkligen precis så bra som jag minns dem. Jag läser Jesper Högströms svenska översättning nu för första gången och det är verkligen remarkabla berättelser, språket är fantastiskt men ändå är det alltid människorna som står i fokus, som är huvudsaken.

Jag kan inte hoppas att The Mirror and the light ska kunna mäta sig med sina föregångare, så bra kan inte en författare vara. På så sätt är det dumt att läsa om dessa nu. Men jag kan samtidigt aldrig ångra en sådan sak. Jag gissar att trilogin om Cromwell kommer vara det jag lyfter fram som mitt allra bästa när jag anmodas att boktipsa på ålderns höst. Jag tror inte att något annat kan vara större ens när jag som 107-åring ser tillbaka på min läsning. Det är så fantastiskt bra!

Det här är en del av julkalenderbloggstafett som Sofies bokblogg administrerar. Gårdagens inlägg hittar du hos Stories from the sea och imorgon kan du läsa ett inlägg hos Breakfast book club .

Det här är också en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Klubben av Matilda Gustavsson

Det är så mycket med Klubben. Den väcker så många känslor och ger en sån oemotståndlig inblick i det journalistiska arbetet. Den är så genuint välarbetad och tung. Jag vet inte var jag ska börja att sammanfatta min upplevelse av den.

Jag måste nog börja med det viktigaste. Hur den beskriver en verklighet som inte är svart och vit. Jag tycker om hur noga Matilda Gustavsson och de vittnande kvinnorna för sig och tillsammans är med att skevheterna ska synas, i reportaget och senare i rättegången och boken. Allt det som de vittnande kvinnorna lägger sig själva till last, att de svarade när Arnault ringde efteråt, att de återvände, att de inte sparkade och slogs, det är ju sådant som samhället lärt oss att vi ska ifrågasätta och lägga oss till last. Jag tycker väldigt mycket om att det får ta så mycket plats och att det diskuteras. På samma sätt är det viktigt att också röster som berättar om de bra egenskaper Arnault naturligtvis också uppvisat med sina vänner får komma till tals. Alla vinner på att bilden av verkligheten får vara i alla fall litegrann så komplicerad som verkligheten är, annars sitter vi ju bara här med den totala obegripligheten.

Det som griper mig starkast, och som jag upplever är bokens största fördel i relation till de redan ypperliga reportagen, är att vidden av strukturen kan bli tydlig. Hur skräcken de här kvinnorna levde i formades av att det hela tiden fanns människor som valde att överse, att titta åt andra hållet eller att skratta bort. Det skapar en verklighet där övergrepp till synes slutar att vara övergrepp, det skapar en verklighet där kvinnor äter middag med en man som våldtagit dem. Det är fasansfullt och det är viktigt att tänka över, att det kan se ut så, att det ser ut så, att ansvar vilar hos en person, förbrytaren, men att ansvar också vilar hos andra (bland annat de där ”inte alla män”-männen ni vet).

Jag hade skrivit en lång kräktext här om hur illa jag mår över delar av akademien med vidhängande vänner, Arnaults närmaste krets. Och hur sjuk och förödande den där världsbilden de har är, den där vi/de lever i en krigstillvaro, att de ska vinna kriget och att ett geni (eller en medelmåtta som är gift med ett geni) kan komma undan med vad som helst. Men den texten blev för uppgiven, jag orkar inte med att vara uppgiven hela tiden. Kanske läser de Klubben och inser hur förryckta de framstår i intervjuerna. Låt mig hoppas bara…

Klubben är en mästerligt berättad historia om ett stort avslöjande som inte ser ut som man trodde att sådana ser ut. Jag tycker mycket om hur Matilda Gustavsson skriver in sig själv, sina tvivel och sin förvåning inför det som blev följderna av reportaget. Liksom reportaget är boken en blivande journalistisk klassiker. Och visst borde nästa års Augustpris vara givet?

KLUBBEN. EN UNDERSÖKNING
Författare: Matilda Gustavsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Urmodern av Åsa Schagerström

Jag tycker alltid så förtvivlat mycket om (med betoning på förtvivlat och mycket) att läsa Åsa Schagerström (tidigare Grennvall), hennes klokskap och smärta och hopp. Lika förtvivlat svårt brukar jag ha att formulera mig här. Det kommer för nära för att det ska kunna ordsättas, dels för att det skulle göra illa mig och dels för att det inte ens är möjligt. Åsa Schagerström gör det så bra för mig, det räcker så.

Urmodern är en vidare utforskning (efter Deras ryggar luktade så gott och Jag håller tiden) av vad det innebär att komma ur intet och skapa sig själv, det finns en rå förtvivlan här som är svår att bära, men mirakulöst läkande om man orkar. Att bilderna är broderade fördjupar verkligen upplevelsen, det är något väldigt speciellt med de där konturerna som nästan ser trådiga ut eftersom jag vet att de är det. Arbetsinsatsen känns i mig när jag läser och omsorgen är läkande. Jag får lite samma känsla av att få en gåva som när Åsa Schagerström i december 2016 skickade en julgåva i form av ett print (det sitter i min trappa, jag tittar på det och blir styrkt av det varje dag) till mig för att hon läst mina bloggtexter om min läsningar av hennes böcker och min utmattning och ville ge mig något. Det är samma sorts generositet och värme i att brodera en bok. Tiden det tar, fingrarnas rörelse över tyget.

Jag har en varm känsla för Åsa Schagerström och kan inte på något sätt sägas vara neutral heller till Urmodern, men läs den och bilda dig en egen uppfattning. Jag vill avsluta med det viktigaste Åsa Schagerström gett och lärt mig. Det kommer från slutet av Deras ryggar luktade så gott och är en bild av hur man kan gå ut i skogen och finna sitt barn-jag, olika versioner av en själv och så kan man krama kärlek in i det där barnet som kanske saknar det. Man kan trösta sig själv, sitt eget barn, sin egen kärna. Den bilden har jag sparat på, nu finns den utskriven (förlåt för copyright-intrång) på mitt skrivbord eftersom jag en dag när jag gick i skogen insåg att det är det jag gör när jag skriver. Jag lever den dröm som mitt barn-jag närde och att jag gör det tröstar henne. Jag försjunker i den bilden varje skrivdag jag har och det tröstar inte bara mitt barn-jag, det stärker också den som är jag idag.

URMODERN
Författare: Åsa Schagerström
Förlag: Syster förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.