Stephen King skriver i sitt förord att han inte skrivit noveller på länge men att han med novellerna i denna samling hittat vägen tillbaka. Han verkar själv väldigt tillfreds med återuppvaknandet men jag tycker ändå att han har en bra bit kvar att gå innan han är framme vid de fulländade novellerna.
Strax före solnedgången är en ojämn men godkänd novellsamling som man får mysrysa lite åt – ibland blir man till och med skrämd på riktig. Men oftast är det bara ok och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer eller vem det händer.
En av novellerna Pepparkaksflickan inleds hjärtskärande med ett par som plötsligt förlorar sitt lilla barn och som på olika sätt hanterar det sönderfall som blir dess följd. Tyvärr förvandlas det hela snart till en klassisk katt och råtta-skräckis som inte riktigt skrämmer eller berör. Jag hade så gärna velat läsa den där novellen jag först trodde att jag skulle få – den hade nog varit magnifik. Jag tycker den symboliserar problemet med den här samlingen. Allt för ofta tar King något som skulle kunna bli bra och drar det för långt, fläskar på för mycket med skräcken så att det inte blir skräck.
Men det finns guldkorn också. Min favorit är novellen N som är helt outstanding i den här samlingen. Den är oerhört välskriven, spännande och skrämmande på ett sådär krypande och obehagligt sätt som bara riktigt bra berättelser kan vara. Jag tycker också om Harveys dröm och Examenseftermiddagen som båda är korta och drömska. Det är vardag och helvete på en gång. För deras skull är jag beredd att förstå att Stephen King är en lysande författare. Förhoppningsvis blir det ännu bättre några år in på den nya novelleran.
Avslutningsvis måste jag säga att jag är väldigt förtjust i såna där avslutningsanteckningar som King bjuder på här. Jag vill veta bakgrunden till motiven och berättelserna och King är duktig på att ge en bild av skrivprocessen. Den här gången lyckades jag dessutom följa uppmaningen att vänta med dessa anteckningar till efter jag läst novellerna…
~Bra böcker, 2010~
