Bara bra böcker! Granen av Tove Jansson

Det snurrar på och lussekatterna bakas, julklapparna packas, julpynten pyntas. Och så kanske det till slut känns mest som att det bara snurrar på för snurrets skull, kanske orkar jag inte riktigt göra reda för varför. Då sätter jag mig ner i soffhörnet. Då slöstirrar jag på julgranen så att ljusen flyter ihop av icke-fokuset i min blick. Då kanske jag till slut sluter ögonen. Och så besöker jag Mumindalen.

Det är sen gammalt att det inte finns något mer avkopplande för mig än Tove Janssons berättelser om filifjonkor och hemuler. Så här års är det förstås Granen, en av novellerna i finfina samlingen Det osynliga barnet, jag återvänder till. Om och om igen återvänder jag.

Se det som en julgåva eller som en sträng tillsägelse, men jag tycker faktiskt att du ska sätta dig ner och läsa eller lyssna på Granen nu, för sinnesfridens skull. Den finns i olika varianter, här kan du till exempel höra Tove Janssons egen inläsning.


Inlägget publicerades första gången 18 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här

Bilden kommer från Pixabay.

Bara bra böcker! Who’s that girl

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om Mhairi McFarlanes böcker (och Mhairi McFarlane själv faktiskt, mer om det i eftermiddag). Jag brukar aldrig vilja eller kunna rangordna hennes böcker, men jag tror ändå att jag kommit fram till att favoriten hittills är denna:

Who’s that girl
Av Mhairi McFarlane förväntar jag mig vissa saker. Humor (hon är en av väldigt få som faktiskt kan få mig att skratta genom text), svärta och vardagsromantik. Och hennes senaste bok Who´s that girl levererar precis just det, kanske bara ännu mer av allt och det är väldigt bra.

Edie är en helt fantastisk karaktär som man kan känna igen sig i men också tycka oändligt mycket om, alla måste vilja ha en kompis som Edie, det är bara att hon inte fattar det själv. Det finns en hel del sorgligt hemska människor här (Jack!), det finns sorgligt fina människor (Margot, pappan, Meg) och så finns det folk att bli kär i (Edie då, och Elliot förstås). Det finns allt och extra allt utan att bli ens i närheten av överlastat.

Det som gör den här boken så väldigt bra är svärtan. Den har alltid varit viktig i Mhairi McFarlanes böcker och vi ser den i mobbingen av Anastasia i Here’s looking at you, otroheten i It´s not me, it´s you och i de förlorade chanserna i You had me at hello. Här är det mörkare ändå, på djupet sorgligt och oåterkalleligt. Det som hänt Edie och hennes familj kommer inte bli bra, de kan hantera det men det försvinner aldrig. Jag har känt med Mhairis karaktärer tidigare men jag har aldrig gråtit med dem. Nu gör jag det.


Inlägget publicerades första gången 13 juni 2016 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Med kallt blod

Jag har en viss fascination för seriemördarmyter, alltså berättelser som vävs kring dem, men som kanske egentligen inte har så mycket med dem att göra. Det är verkligen inte något jag är stolt över eller underhåller särskilt ofta. Jag läste (och såg) I’ll be gone in the dark som nog är bäst i sitt slag bland True crime. Ann Rules fantastiska djupdykning i människan och myten Ted Bundy (The stranger beside me) är också fasansfull och välskriven. Och så bör Min vän Dahmer av Derf Backderf nämnas, herregud vilken bok! Sen kan man inte bortse från att Truman Capote var först, hans Med kallt blod är blodisande förfärlig och när man får veta mer om Capotes spel bakom kulisserna blir det inte direkt mindre blodisande…

Med kallt blod
Det hände sig i somras att jag under några dagar blev helt uppslukad av något sådär som jag allt för sällan, men ibland blir. Jag var egentligen rätt oförberedd, läste den där boken mest för att jag bestämt mig för att läsa den, för att följa upp smått fenomenala I’ll be gone in the dark från tidigare och för att kunna täcka in ett tema här om jag ska vara ärlig. Med kallt blod var från början ingen kärleksaffär, men det blev det snabbt.

Truman Capote har skrivit en förfärlig och tryckande bok. En nästan 500-sidors nedborrning i ett brott och ett samhälle som bär likheter med vårt, men är djupt olikt. Capotes berättarröst är speciell. Han strävar uppenbarligen efter den journalistiska anonymiteten, men har väldigt svårt för att hålla sig ifrån romanens utbroderingar och fantasier. Det märks och just för att det märks har jag inga problem med det.Med kallt blod är ingen sanningsutsaga, det är en dokumentärroman, som liksom all dokumentärfilm till exempel är en version av sanningen, den som skaparen modellerar fram och väljer att berätta. Den delen av Med kallt blod har jag absolut inga invändningar emot.

Med kallt blod utspelar sig under sent 1950-tal och tidigt 1960-tal, berättelsen kretsar kring ett brutalt mord på en familj och dess efterföljd, konsekvenserna för det lilla samhället. Boken fokuserar mycket på de två mördarna och försöker förstå dem och deras agerande. Det känns nytt för tiden, stilbildande och är väldigt intressant.

Sen såg jag (äntligen) Capote*, med min absoluta älsklingsskådespelare Philip Seymour Hoffman i sin paradroll, och hela upplevelsen av Med kallt blod svängde ytterligare några grader.

Som jag skrev tidigare, det här att Med kallt blod inte är sanningen och enbart sanningen har jag inga problem med. Jag förstår varför Truman Capote broderade lite här, förteg lite där. Men när det står klart vilken komplicerad och nära relation Truman Capote hade till framförallt en av mördarna öppnar det för att jag ska vilja ha mer. När han skriver att ”en reporter” hade möten med dem och det är uppenbart att det är Truman Capote som är reportern så blir det naturligtvis på gränsen till lögnaktigt, det förtar inte upplevelsen av boken som den är, men det får mig att längta efter en djupgående reflektion från Capote kring hur han upplevde det. Jag accepterar att han kände sig tvungen att skriva boken som han skrev den, men jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig får veta eller förstå vad det gjorde med Truman Capote att komma under huden på en människa han litegrann kände igen som sig själv, en människa som gjort något så fasansfullt. Jag kräver att få veta mer, kanske är det forskaren i mig som vaknat ur sin slummer. Jag kommer inte få veta mer och det stör mig. Tyvärr tycker jag att filmen, som förstås också är en sorts fiktion med dokumentära inslag missar att gå på det verkliga djupet med detta. Det är en bra film, Philip Seymour Hoffman är förstås lysande (som jag saknar honom!), men det känns lite ofokuserat.

Med allt detta sagt. Med kallt blod är en förunderligt effektiv bok. En bok som inte släpper taget när man tillåtit den att borra in klorna. Det är som Truman Capotes förläggare säger i filmen, det är en bok som förändrat sättet att skriva om brott. Det finns mycket att diskutera och tycka om den här boken, men det är ju inte en dålig sak för en klassiker eller en läsare. Det är alltid bra att få brottas lite med sin läsning.

*Jag såg också serien Med kallt blod: Familjemorden i somras, men den serien kändes väldigt ofokuserad och gav mig inget nytt. Men det var förstås intressant att se bilder av Truman Capote och Harper Lee från där och då.


Inlägget publicerades första gången 19 september 2018 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Sagan om Turid

Idag handlar det egentligen om en hel serie böcker, men jag beskriver mitt älsk genom texten om den sista boken i trilogin om Turid – Korpgudinnan. Om de tidigare delarna i serien kan du läsa här: Kungadottern och Krigstid.

Korpgudinnan
Jag kan inte bestämma mig för om jag älskar den här boken väldigt mycket eller väldigt, väldigt mycket. Det som får mig att vackla är den där känslan jag fick flera gånger under läsningen, där jag ville skrika ”Stopp, berätta mer”. Det händer så mycket i Korpgudinnan, på ett sätt långsamt, på ett sätt svishande fort. Jag vill fördjupa mig i vissa människor och händelser och ibland känner jag att jag skulle tyckt om boken ännu mer om jag fått det. Men samtidigt gillar jag det ju, att få följa med Turid på ett turidskt sätt, hon är ju sån, berättar inte allt, låter oss tänka själva. Jag älskar att få bli litad på och tänka själv. Så ändå tror jag att jag bestämmer mig för att jag tycker mycket, mycket, mycket om den här boken just för att den är som den är.

Den Turid vi lämnar i slutet av den här boken är en annan Turid än den vi mötte på första sidan i Kungadottern, och ändå inte förstås, hon är samma Turid men mycket mycket äldre. Jag skulle kunna säga så mycket om allt jag gillar med de här böckerna – tankarna om andlighet, relationerna, människorna som fått växa, diskussionen om manlighetsideal, skildringen av kärlek, Turid… Men jag stoppar nog här. Jag kommer sakna Turid.

Jag slutar med att konstatera att det finns mycket som är tungt att läsa i Korpgudinnan, visst så hemskt att jag aktivt förtränger det faktiskt. Men det som fick mig att storgråta på riktigt var epilogen, tillbakablicken på ett rikt liv och framåtblicken på återseenden. Då grät jag över de som försvann redan tidigt, de Turid inte alltid kom överens med men som hon över tidens gång förstått var de viktigaste i livet. Den beskrivningen av kärlek är kanske det jag tycker allra mest om i de här böckerna.


Inlägget publicerades första gången 16 februari 2017 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Kråkan och Lanny

Det här är en kärlekshistoria i tre delar. Först läste jag om den där kråkan och tyckte att den var genialt uttänkt och satt till liv. Sen föll jag med Lanny och fann att jag inte kunde sluta falla så jag läste boken om honom en gång till. Sen fick jag samtala med Max Porter om allt det här. Just nu får ni ett inlägg om hur mycket jag älskat hans böcker och i eftermiddag får ni följa med när jag återupplever samtalet vi hade för Kulturkollos räkning.

Grief is the thing with feathers
Grief is the thing with feathers kommer på svenska i höst, utgiven som Sorgen bär fjäderdräkt, av Etta förlag. Det är egentligen det enda jag med säkerhet kan säga om den här boken (poesi? prosa? prosalyrik? essä?), och att den handlar om sorg förstås. Och att den är en fantastisk berättelse om kärlek, och hur det poetiska och fiktiva kan vävas in (alltid vävs in?) i verkligheten när vi behöver det för att vi ska orka överleva.

Pappan förlorar sin fru och pojkarna sin mamma. För att överleva tar de emot den oerhört påträngande kråkan, en förverkligad variant av Ted Hughes The Crow. Det låter galet, och är galet. Sorgen är och gör en galen. Det är svindlande vackert och sådär naket fult som förlusten är. Och det är i de små detaljerna igenkänningen och den där smärtan som skär in i benen sitter. Den där lilla raden, den där sönderslagna tavlan för att kompensera förlusten av något ofattbart.

Jag tror att man inte ska läsa Grief is the thing with feathers när man är som djupast i en sorg, inte för att det gör illa utan för att man nog inte orkar ta till sig något av den. För alla andra dagar lämpar den sig fantastiskt väl. Det här är en bok jag vill återkomma till, helst skulle jag vilja att jag inte behövde, att jag ingenting kände igen. Men livet ser ju inte ut så i verkligheten…

Lanny
Max Porters Grief is the thing with feathers var och är den bästa bok jag någonsin läst om sorg. Den sliter och drar och gör ont, men också gott. Hans Lanny är den bästa bok jag någonsin läst om… ja, jag vet inte riktigt. Jag kan inte säga vad Lanny handlar om egentligen. Men jag vet att den sliter och drar och gör outsägligt ont. Första halvan var ett rent nöje att läsa, sen började jag dra mig för att plocka upp boken, men jag kunde samtidigt inte låta bli, trots att jag nästan inte kunde andas ibland, för att den är så tät och hemsk. Lanny är så himla bra, den är konstig också, men mest av allt fenomenal. Han är så underbart fri i tanke och skrivande Max Porter, jag älskar det.

Jag måste också få säga att jag tycker så mycket om Lanny, pojken kring vilken allt kretsar. Jag känner igen så mycket i Lanny och det gör läsningen än mer outhärdlig. Jag kan inte låta bli en spoiler i all välmening. Jag vill nämligen också säga till dig som ger dig in i läsningen att när det blir riktigt fasansfullt mot slutet så håll ut, läs orden, ta dem till dig. Du kommer att överleva, det slutar inte där i det allra mörkaste av mörker som man tror. Du kan lita på att Max Porter drar dig fram till avgrunden och tvingar dig att luta dig över kanten, men du kan också lita på att han inte släpper din hand. Som läsare är man i tryggt förvar hos Max Porter, jag börjar förstå det nu.


Inlägget bygger på två boktexter, från mitt tunga 2016 då Sorgen bär fjäderdräkt tröstade och höll sällskap och en från förra året då Lanny trollband mig.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Om Sookie Stackhouse

Nu blir det lite speciellt här. Egentligen hade jag tänkt återpublicera en recension av den sista Sookie Stackhouse-boken jag gillade, men så upptäckte jag att det var så länge sen så jag hade inte börjat blogga när jag läste Dead in the family. Eftersom jag verkligen älskade de tio första böckerna i serien så publicerar jag istället mitt sista inlägg som Sookie-fanatiker. Håll till godo (och ignorera det sorgliga i att boken jag längtat så mycket efter inte var särskilt bra).

Konsten att äga en bok
Jag älskar Sookie Stackhouse-böckerna. Det är säkert inte någon rationell kärlek och den kan inte försvaras i de mer finkulturella rummen (men i dem befinner jag mig å andra sidan rätt sällan…). Det är helt enkelt en sån där självklar och härlig kärlek utan särskilt höga krav. Jag vill veta hur det går för Sookie och jag vill att det ska vara relativt välskrivet sen är jag nöjd.

Nu har det i alla fall kommit en ny bok – Den elfte (?) i serien. Dead Reckoning heter den och den ligger numera hemma på ett litet bord och sprider glädje omkring sig. För jag har inte börjat läsa än, trots att den dök upp för en vecka sedan. Jag har till och med börjat läsa andra böcker under tiden den legat där. För en Sookie Stackhouse-bok läser man inte bara sådär. Först ska man plocka den ur paketet i vilket den levereras, sen ska man läsa baksidestexten, skärskåda omslaget (som jag aldrig gillar särskilt mycket) och trycka den hårt och ägarlyckligt mot sitt bröst. Därefter följer gå förbi och titta på den då och då – fasen. Den är rätt lång den fasen. Då tittas det, ibland kanske jag plockar upp den och läser några ord, och kollar baksidestexten igen. Under denna uppvaktningsfas funderar jag också lite på hur de ultimata förutsättningarna för en läsning skulle se ut – ska den läsas på balkongen (i så fall måste de rätta väderförhållandena väntas in), skulle vi bli lyckligast tillsammans i läsfåtöljen eller kanske till och med i sängen (det är oerhört sällan vi kommer dit dock, jag somnar för lätt under liggande bokumgänge). Först efter alla dessa faser och förberedelser infaller det ögonblick då vi är nog bekanta för att jag ska känna att nu, precis nu, är den rätta tidpunkten för mig att plocka upp den här boken och faktiskt läsa den. Sen lever vi lyckliga i alla våra dagar, eller i kanske tre dagar i alla fall…

Jag misstänker att detta inte är det gängse bokbeteendet, att jag är på något sätt abnorm och att ingen förstår sig på såna märkligheter. Men jag älskar som sagt Sookie-böckerna, det kommer en per år och de tar några dagar att läsa (om man segar på det alltså för annars skulle man kunna läsa dem på en kväll tror jag, jag segar alltid…). Det gäller att spara lite på godiset helt enkelt. Det är lite som att jag ska läsa Det före Pestens tid för att jag tror att Pestens tid egentligen är bättre. Alltså inte trots att jag tror det utan just för att. Jag har nog alltid varit lite märklig på det sättet…


Inlägget publicerades första gången 12 maj 2011 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Lida

Så var vi framme vid Stephen Kings andra bra bok i denna uppräkning av bra böcker, troligen den allra bästa i hans mycket fina bibliografi.

På liv och död

Kolla mig då, jag ska nu sno ihop en text där jag knyter ihop Jenny Diskis finstämda men råa sista bok, Den sista resan, med Stephen Kings klassiska (och galet obehagliga) Lida. Det kommer förstås bli episkt…

Nåja…

Tanken slog mig på hemväg från en löptur i slutet av sommaren. Jag hade Lida i lurarna och Annie Wilkes hade precis slickat blodet från en död råtta från sina fingrar (ja, jag stannade, slog händerna för munnen och kräktes nästan, men vidare). Hon erbjöd plötsligt den i hennes vård dömde Paul Sheldon att hämta geväret och göra slut på bådas deras lidande. Hon förundrades över hur råttan kämpat för sitt liv också efter att den brutit ryggraden i råttfällan. Och Paul Sheldon förundrades med henne, över detta och över att han nekade till att låta henne skjuta honom. Tanken började ta form att Lida handlar om just det, livsgnista, viljan att överleva trots att det är just det man gör – överlever inte lever.

Samma morgon hade jag börjat läsa Jenny Diskis bok om döendet. Hon beskrev cancerbeskedet väldigt sakligt, hur hon drog en Breaking bad-vits inför läkaren, hur tiden som mättes ut kändes i kroppen, och sen började hon minnas sitt liv. Och där hittade jag en länk. Hur Jenny Diskis dödsbesked inte fick henne att tänka på döden utan på livet. Hur döden är en stor koloss som ställer sig i vägen för sig själv.

Det närmaste döden jag någonsin varit är inte när någon jag älskat dött, jag har likt Jenny Diski aldrig sett en död människa. Att sitta i ett gravkapell, se kistan och veta att någon ligger död där i är förstås omskakande, men jag har ändå varje gång tänkt mer på livet än döden i de situationerna. Nej, det närmaste döden jag varit var när jag födde mitt första barn. När hon inte skrek och jag själv nästan inte överlevde. Den tystnad och stillhet och sorg jag upplevde i förlossningsrummet när alla sprungit iväg var en total frånvaro av liv. Det var döden. Och jag visste det, låg där i min ensamhet och tänkte det, accepterade. I det läget brydde jag mig inte om ifall jag levde eller dog eftersom jag var övertygad om att barnet dött och att smärtan snart, snart skulle komma tillbaka (barnet levde och smärtan kom tillbaka). Jag hoppas att den känslan av stillhet ska hjälpa mig i det verkliga slutet.

Paul Sheldon vill leva för att han inte är säker på att han måste dö, räddningen kan komma. Jenny Diski vill leva för att se sina barnbarn växa upp, men hon är ändå betydligt mindre desperat i sin livslängtan, kanske för att cancern är en mer lättaccepterad mördare än Annie Wilkes? Jenny Diski dör slutligen så att säga utanför boken, hennes sista sidor handlar om någon sorts acceptans men också om att livet fortgår tills det inte gör det. Hur det går för Paul Sheldon får du veta om du läser Lida, vilket jag tycker att du ska, med råttlik och allt.

Så, fick jag ihop det? Sa jag något över huvud taget? Oklart. Men jag har själv tänkt mycket kring detta ett tag. Kanske sen min mormor försvann in i sin demens och jag fick anledning att fundera över om alla liv är bättre än alternativet. Eller så kanske jag ska erkänna för mig själv att det här är frågor jag sysselsatt mig med genom hela livet. Det är ju trots allt en sån fråga som hör till de eviga. Den tar aldrig slut och får inget tillfredsställande svar, men det är ju inte heller det som är meningen.


Inlägget publicerades första gången 2 oktober 2017 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Ormens väg på hälleberget

Dagens bok är fortfarande den allra bästa ljudbok jag någonsin lyssnat på. Den enda som kommer nära är Kapten Nemos bibliotek, också den inläst av författaren, en äldre norrländsk man – jag tror inte att det är en slump.

Ormens väg på hälleberget
När man hör sig själv skrika “gubbjävel” till ingen mitt under promenaden i skogen (tack vårherre för att ingen granne dök upp i närheten och kände sig förorättad!) då vet man att boken man lyssnar på är riktigt, riktigt bra.

Och Ormens väg på hälleberget är mer än bra. Den är en av de största läsupplevelserna, en av de mest omkullkastande och ilskeframkallande böcker jag läst. Och jag har läst en del… Till det är det verkligen ingen picknick i parken så att säga. Mörkret är så oändligt att inte minsta solstrimma lyckas söka sig igenom. Och det är bra det, för så var det. Jag känner igen så mycket från allt det jag tog del av när jag skrev och forskade om kvinnors maktlöshet på den här tiden. Här är det allas (de fattigas, de lite mindre fattigas, de skuldsatta) maktlöshet och Torgny Lindgren visar så förfärligt hemskt hur patriarkatet fångar alla som kommer i dess väg.

Och så har jag lärt mig att det är för såna här böcker som talboken uppfanns. Att höra Torgny Lindgren läsa sin norrländska sorgesång är som balsam för själen samtidigt som det är det som sliter upp såren. Det är så remarkabelt fantastiskt att jag inte finner fler ord.


Inlägget publicerades första gången 23 maj 2016 här på bloggen.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! En mörderska bland oss

Hanna Kent måste ha skrivit En mörderska bland oss direkt till mig. Historisk tid (1800-tal) och en kvinna misstänkt för ett fasansfullt brott. Det är Alias Grace möter Vägen mot Bålberget och det är så väldigt, väldigt bra.

Om någon knackade på min dörr imorgon och erbjöd mig en resa i en tidsmaskin så skulle jag tacka nej, till och med om det var Doktorn från Doctor Who… Med de bilder jag har från mina historikerdagar och som hängiven läsare av historiska romaner skulle jag aldrig i livet vilja leva i någon annan tid, särskilt inte som kvinna. En mördare bland oss visar varför. Dödsdömda Astrid har det naturligtvis förfärligt (slutet är så sjukt trovärdigt och sorgligt skrivet att jag aldrig kommer sluta uppleva det) men det som berör mig mest är de andra. Människorna, de flesta kvinnor, i kretsen kring Astrid den sista tiden och hela livet. Fattigdomen! Eländet! De är så ensamma, fryser så och är så hungriga. Barnen… Gud vad jag inte vill ha det så, och vad jag önskar att det inte vore sant att det var så.

Jag har lite svårt att förklara varför det här är så himla bra men jag hittar lite anteckningar från läsningen (högst ovanligt, jag antecknar nästan aldrig när jag läser): ”Om hur vi dör. Avslutningsscenen. Min bödel-och avrättningsfascination. Aldrig förut har jag läst och känt ren dödsskräck på det här sättet.” Det är några av de saker jag ville prata med er om men jag vet inte hur så vi skippar det.

En mörderska bland oss är väldigt beroendeframkallande, och då är det inte själva mordet som driver på och fascinerar för det har redan skett. Det är relationerna som växer fram mellan människorna instängda i det där köket. Det är Astrids berättelse om livet hon levde innan, det erbarmliga. Det är alla de små detaljerna i det stora, orden, gesterna, broschen. Det är prästen som offrar sig själv, vad blev det av honom efteråt? Vad hände med dem sen?


Inlägget publicerades första gången 19 maj 2014 här på bloggen.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Kyla och polarnatt

Det är märkligt det där att tre av mina största läsupplevelser kommer ur kyla och polarnatt, jag som hatar att frysa och är mörkrädd. Å andra sidan är det väl just det som hjälpt till. Nedan hittar ni tre texter om tre förfärligt bra böcker om expeditioner som går väldigt fel, det är också tre böcker om besatthet och att möta sina egna monster.

Dark matter

Michelle Paver avslutar sin bok Dark Matter med att i efterordet tipsa om att arktis och polarnatten är väl värda en resa och ett besök. Eh… Finns det en enda läsare av den här boken som ens vill tänka tanken? Själv vill jag aldrig mer åka till en enslig stuga (tack och lov att vi sålt vår!), ens på sommaren. Jag fruktar vintern när jag måste dra upp huvan och förlorar sikten åt sidan, mer än vanligt. Att åka och uppleva norrsken och evig natt känns alltså aningens avlägset. För även om jag ju inte på allvar tror att påtaglig ondska väntar där ute så är det väl inte orimligt att anta att totalt mörker och isolering gör saker med det mänskliga psyket. Mörkret sprider sig inåt… Och helt säker på hur det verkligen förhåller sig kan jag inte vara längre.

Och ändå förstår jag deras entusiasm när de ger sig av. Deras längtan efter att få andas med hela lungorna, få finnas i trakter där ingen människa levat, få se och uppleva det obeskrivligt vackra som ingen människa egentligen kan ta in. Allt det där förstår jag liksom svårigheterna de har att jämka ihop sig där i vildmarken. Och närheten som uppstår och kanske till och med förvandlas till något ännu större. De där veckorna med Jack på slutet är så vidriga att jag egentligen vill kasta undan boken, men jag kan ju inte. Jag måste få veta hur det år, hur det slutar, hur och när den ska visa sig…

Expeditionen

För det första: vad som än händer i mitt liv så kan jag nu framöver luta mig tillbaka i trygg förvissning om att Andrée och hans grabbar med all säkerhet hade det värre (alltså – dåligt klädda, dåligt förberedda, värsta oturen, ätande rå isbjörnshjärna i en iskoja på ett isflak som driver åt helt fel håll…)

För det andra: jag förväntade mig att tycka om Bea Usmaas bok, att imponeras av hennes hängivenhet och bedrift. Jag förväntade mig trevlig läsning helt enkelt. Jag förväntade mig definitivt inte en bok att längta hem till när jag ibland tvingades lägga undan den och gå till jobbet. Det här är en bok att bli besatt av och det hade jag ingen aning om…

För det tredje: jag skiter rätt mycket i polarvärlden, fryser vid blotta tanken på is i olika kulörer. Jag har aldrig ägnat Andrée totalmisslyckade expedition annat än en mycket flyktig tanke. Jag är frusen av mig, mörkrädd och kan inte tänka mig något obehagligare än att stå ensam på en polaris med mil av mil av mil av utsikt över ingenting. Vinternatt i skogen visst, polarnatt no way! Men den där besattheten som är grunden till boken sprider sig kan jag säga, när jag läser kan jag inte få nog av tabeller över vad de åt när och när de hade ont i magen. Det är värsta deckargåtan!

För det fjärde: det var för att få göra sådana saker som Bea Uusma gör i Expeditionen som jag blev historiker. För att få gräva och gå på djupet. Jag har gjort det, det är fantastiskt. Jag är väldigt glad över påminnelsen. Ett övergivet läger i snön är för Uusma vad en övervuxen husgrund i skogen är för mig.

För det femte: Jag älskar den här boken, till gränsen för vad som kan anses normalt. Jag måste äga den här boken och kommer troligen sova med den på sängbordet några år bara för att ha den nära. Det är inte riktigt balanserat beteende men jag har väl helt enkelt blivit kär. I den fysiska boken, i projektet, i expeditionen och i det faktum att sånt beteende fått en ok-stämpel nu i och med Augustpriset.

Om ni undrar var i boken jag förstod att vi hade något väldigt speciellt så var det just i det ögonblick som hon berättar om hjärtat. När hon fick mig att gå från fascinerad och vanligt kvällstrött till fulgråtande på en nanosekund. Det var då jag förstod att det var mer än en flirt, mer än något tillfälligt…

The Terror

Slutet är nästan som en meditation, vägen dit är något helt annat. En helvetesvandring där allt bara blir värre och värre och där varje steg leder mot det oundvikliga. Det vi alla ska möta en dag.

Minns ni när jag käckt utropade att jag lärt mig saker och därför skulle läsa polarskräckisen The Terror i sommarsolen. Att jag skulle undvika rädslan så? Tillåt mig hånskratta. Jag tog med den till en västkuststuga där det var sova i långkalsong-kallt och där jag var tvungen att gå på utedass om kvällarna… Jag har drömt mardrömmar kan jag säga, och hade The Terror bara varit en skräckbok hade jag förstås inte läst ut den.

Men The Terror är 760 sidors vandring in i det mänskliga psyket, in i det som är den mänskliga naturen, fernissan och det mer djupgående. Det är en alldeles fantastisk berättelse om 200 män som seglar mot, i deras ögon, oupptäckt land och som fryser fast i isen med sina skepp – Erebus och Terror. Det är 1870-tal, träbåtar med tågmotorer, det är rått isbjörnskött och det är vidrigt kallt (jag avskyr kyla!), fuktigt och instängt. Och så finns det något där ute på isen. Något onaturligt.


Inlägget är en kombination av tre tidigare texter här på bloggen – Dark matter (2012) , Expeditionen (2013) och The Terror (2015) .
Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bilden kommer från Pixabay