Vilken bra sommar det har varit! Visst solen har inte bränt sönder oss direkt men jag är rätt ok med det och jag har suttit väldigt många kvällar på balkongen och läst vilket är ett av mina mått på en lyckad sommar. Bloggmässigt är jag hur nöjd som helst med gästserien jag drog igång på en ingivelse. Alla skribenter har verkligen bidragit med fantastiskt fina inlägg och jag är så himla glad att ni ville göra det här hos mig. Tack för det!
Alla inlägg hittar ni här, kolla in och se om ni missat nåt vettja – allt från serier till läsminnen till rådjur har avhandlats!
Mantel och Marcetta är i särklass men Lagerkvist, Martinson och Gardell var också väldigt väldigt trevliga läsupplevelser. Och Chbosky, och… För den som vill kolla hur duktig jag varit på att hålla mig till läsplaneringen så kan jag rekommendera detta inlägg. Det har väl gått ganska bra ändå måste jag säga, och som sagt, en superb lässommar har det varit. Hur var er lässommar 2012? Vilka var höjdpunkterna?
Eli läser och skriver är ännu en av dessa bloggare med förnämlig boksmak (=samma som min). Elis recensioner är alltid engagerande och intressanta och dessutom tipsas det till höger och vänster om riktigt läsvärda böcker. Därför är det med stor glädje jag nu presenterar årets sista riktiga inlägg i sommarläsnibgsserien signerat Eli läser och skriver:
Jag har inte så mycket sommarläsningsminnen. Jag växte upp på en bondgård och det fanns alltid något att göra på sommaren – hö som skulle skördas, kor som skulle ut och in och hästar som togs ut på långturer. Men förra sommaren kommer jag alltid att minnas som en lässommar, även om det var en bitterljuv sådan.
Förra sommaren dog min faster. Bara några veckor efter begravningen förlorade jag även min morfar – min älskade morfar som alltid varit som en far för mig, som alltid gav mig böcker i födelsedagspresent och som var den som fick mig intresserad av litteratur. Jag tappade läslusten och jag tillbringade större delen av min semester framför TV:n i lägenheten i Stockholm medan min kärlek jobbade.
Så en dag, i slutet av juli, bestämde jag mig för att gå in på Akademibokhandeln vid Sergels torg. Jag strosade runt och plockade böcker på måfå, ganska lättsmälta sådana och sådana jag bara fick syn på. Det var Höstoffer och Vårlik av Mons Kallentoft, Askungar av Kristina Ohlson och Mycket mer än så av Sarah Dessen.
Sedan läste jag. Då bodde vi i en ganska tjusig andrahandslägenhet i Aspudden, inte långt ifrån Vinterviken som för mig är Stockholms vackraste plats. Där läste jag, efter flera månaders lästorka och bloggtorka plöjde jag deckare och ungdomsböcker på löpande band – på en filt i gräset långt ifrån stadsbullret, på balkongen med utsikt över hela Stockholm och allra bäst – på klipporna i Vinterviken. Jag läste böcker som egentligen aldrig kommer bli mina favoritböcker men de hjälpte mig tillbaka till läslusten och därför kommer de alltid betyda något för mig.
Jag tror att det är viktigt att man läser. Inte vad man läser, men att. Att man ibland läser helt utan krav. Böcker har många gånger hjälpt mig i jobbiga stunder och jag är tacksam att jag hade läsningen i tonåren.
Jag är också tacksam för att några deckare och en ungdomsbok hjälpte mig att hitta tillbaka till det jag älskar när jag hade förlorat något verkligt viktigt. Det, det är en lässommar jag alltid kommer minnas.
Å vilken fin beskrivning av en tung period och hur läsningen, mot alla odds, tillslut ofta kommer till undsättning och hjälper en vidare. Och om att det faktiskt finns perioder då läsningen bara är jobbig och då man måste vila i just det och försöka härda ut utan den.
Bokhora är en klassiker i bokbloggssammanhang, alla svenska bokbloggars urmoder kan man säga. Och det är inte för inte bloggen har prisats vid ett flertal tillfällen. Av de bloggande bokhororna så är Johanna K min favorit, mest för att vi ofta tycker lika och jag vet att om Johanna tipsar så gillar jag men också för att hon alltid skriver välformulerat och vasst. Det är med stor glädje jag nu presenterar Johannas inlägg i sommarläsningsserien.
Det är juni och jag sitter vid min mormors köksbord och vi pratar om vad jag ska göra när jag nu har sommarlov igen efter två somrars lovuppehåll. ”Sen ska jag förstås läsa massor”, säger jag eftersom sommaren är min absoluta läsårstid och läsning inomhus, utomhus, på klippor och tåg är extremt förknippat med sommar för mig. ”Jag har aldrig varit en läsare”, säger mormor. Jag är inte förvånad. Jag har aldrig sett mormor med en bok. Hon har bott och arbetat på sin och morfars bondgård i stort sett hela sitt liv och jag kan inte minnas att jag sett henne ens sitta ner, tills alldeles nyss, för nu har hon väldigt svårt att gå och sitter nästan jämt. ”Jag önskar att jag hade läst mer”, fortsätter hon. Hon berättar att min moster har tagit med sig böcker till henne, men hon har inte läst dem. Sedan berättar hon om studiecirklar som hon och morfar deltog i när de fortfarande var aktiva bönder. Jag hade ingen aning om dem. Hon berättar om att morfar inte tyckte om att läsa och när de läste högt för varandra i cirkeln, skickade han vidare boken till henne så fick hon läsa hans avsnitt. Det finns så många saker om min mormor och morfar som jag inte vet. Precis som det finns saker om mig som de inte vet. Vi har förstås aldrig diskuterat läsupplevelser, mormor och jag, men jag tror att det hade varit fint. Jag tror att vi hade lärt känna varandra lite bättre så.
När jag var liten var min mamma och pappa inte heller läsare. Mamma som växte upp på bondgården, jag vet inte riktigt vad hon läste på sommarloven. Pappa läste Fem-böckerna, det vet jag eftersom han har visat dem för mig och jag minns tydligt hans handstil där han på insidan av pärmen skrivit sitt namn och årtalet, men farmor och farfar är sedan länge sedan borta. Jag kan inte fråga dem vad de läste. Mammas och pappas bokhyllor ändrades inte under hela min uppväxt. Jag kunde titlarna utantill, jag mindes hur bokryggarna såg ut fastän jag blundade, i så många år hade de varit oförändrade. På senare år har både mamma och pappa läst massor. Nu förändras ryggarna i bokhyllorna ständigt. Nu är mamma och pappa läsare.
En av anledningarna till att jag berättar för min mormor att jag ska ägna sommarlovet till läsning, som om det vore den mest naturliga saken i världen, tror jag är för att mamma och pappa gjorde både mig och min storasyster till läsare. Jag brukar skriva om att det är viktigt att vara en läsförebild för sina barn och visa att man tycker att det är viktigt att läsa genom att läsa själv. Nu blev jag en läsare ändå. Jag tror att det beror på alla högläsningsstunder som jag och min syster hade med mina föräldrar. Jag minns inte om de läste för oss varje kväll, hur rutinerna var, men jag minns att de läste mycket. I varje tummat fotoalbum som jag tittar i, finns ett fotografi där jag och min syster läser eller där någon läser för oss. Jag vet också att mamma var medlem i mängder av bokklubbar och att vi hade massor av barnböcker hemma. Varje skolavslutning åt vi marängsviss i bersån och vi fick en sommarlovspresent som ofta bestod av identiska tröjor, varsitt kassettband, kanske en ny pyjamas och alltid en eller flera böcker. Böckerna var utlästa långt innan den första sommarlovsveckan var till ända.
Jag är en läsare. Läsning är en given aktivitet för mig, även om jag läser mindre i perioder. Om jag får ett barn kommer det att vara självklart för mig att ge det en eller flera sommarlovsböcker på skolavslutningen. Jag tycker att det är en fin tradition och nog saknar jag marängsvissorgierna i bersån. I årets sommarlovspaket rekommenderar jag Eva Lindström, Amanda Hellberg eller Åsa Lind beroende på sommarlovsfirarens ålder.
Jag tror också mycket på att vara en läsförebild, istället för dåligt samvete borde föräldrahjärtat fyllas av glädjen i att få vara en god förebild när man stjäl lite lästid. Jag tycker också det är så himla fint att föräldrarna som inte är läsare blir det med tiden, det är liksom aldrig försent att lägga sig till med en god vana. Hoppas mormor också kan hitta några böcker som kan locka in i läsmagin som hon verkar ha saknat… Tack för att jag fick publicera detta fina, viktiga och personliga inlägg!
Med Dark Places-Helena delar jag boksmak och det är henne jag kan tacka för upptäckten av Carol Goodman, Gillian Flynn och många, många fler. Nog sagt egentligen men det allra bästa med Helena är nog ändå hennes mednördighet när det gäller Maria Lang. Förra årets träff i Nora var heltrevlig (vi borde göra om det Helena, hojta till om du passerar Värmland så vi kan ta en tripp i De röda kattornas tasspår!) och det är förvisso jag som satt ihop Den ultimata Maria Langkalendern men sanningen att säga så var det Helena som hade koll på vad som händer i vilken bok och framförallt när… Det är med stor glädje jag nu presenterar Dark Places inlägg i sommarläsningsserien.
Jag är tolv år och snittar på två Kittyböcker om dagen. Sommarlovet tycks, åtminstone så här långt i efterhand, oändligt, en oöverskådbar räcka av långa, lata dagar att fylla. Mot slutet av sommaren, när jag drabbas av ett slags prematur nostalgi som jag fortfarande kan känna de där sista riktigt heta sommardagarna då doften av mogna äpplen och kyligare luft är så nära att de nästan blir förnimbara, avancerar jag en smula. Hej då, Kitty, Bess och George, hej, bitterljuvt coming of age-betonade berättelser om flickor med ett ben i barndomen och ett i tonåren och långa, heta somrar som förändrar deras liv. Tidstypisk titel: Tonis sommar av Norma Fox Mazer.
Jag är tretton år och tillbringar några regniga veckor i sommarstugan. Medan regnet smattrar mot fönstret – det KAN inte ha regnat hela tiden, väl? – läser jag Maria Langs pusseldeckare för första – men långtifrån sista – gången. Hennes charmiga, imponerande belästa 50-talsdeckare blir inte bara inkörsporten för deckare av alla de slag, utan även min första kontakt med den svenska och anglosaxiska litteraturhistorien. Jag lär mig strofer av Fröding, Shakespeare och Södergran utantill, och de många och passionerade diskussionerna om litteratur, kärlek och poesi som genomsyrar Langs tidiga alster har alldeles säkert något att göra med den fil kand i litteraturvetenskap som jag drygt tio år senare tar vid Stockholms universitet. Jag träffar aldrig någon brunögd litteraturvetare med svaghet för detektivromaner à la Einar Bure, men däremot en blåögd kulturvetare med svaghet för amerikansk nittiotalsindie och, visar det sig efter en blöt kväll på Gula villan, mig. Sensmoral: man ska aldrig underskatta sommarstugelitteratur. Tidstypisk titel: Rosor, kyssar och döden av Maria Lang.
Jag är fjorton år och sträckläser Stephen King, svarta Legendakartonnage med lagom fantasieggande omslag, hela nätterna, min redan då grundmurade kvällströtthet som bortblåst när jag läser om mordiska clowner, telekinesi och utstötta barn. Carrie, Christine, Det, Staden som försvann, Talismanen, Sommardåd och Vinterverk, jag är fast, fast, fast. Hos King bor den blodisande skräcken granne med finstämda vänskapsskildringar och småstadsrealism; när jag läst långnovellen “Höstgärning” och sett filmatiseringen “Stand By Me” med en plågsamt ung och levande River Phoenix i en av huvudrollerna börjar jag nästan tycka synd om vuxna i min närhet, alla bibliotekarier och lärare som kallar King för dussinförfattare. De fattar ju faktiskt I-N-G-E-N-T-I-N-G. När jag tänker på sommarläsning tänker jag först och främst på de här varma sommarkvällarna och – nätterna då King har mig i ett järngrepp. Det var så lätt att tro på magi då. Tidstypisk titel: Det av Stephen King.
Jag är arton år och har Oscar Wilde, Sylvia Plath och Morrissey som husgudar. Den här sommaren, en sommar av avsked och pånyttfödelse, läser jag allt som Morrissey någonsin nämnt i någon av de otaliga intervjuer jag kastar mig över (jag vill minnas att det är någonstans här som Pop intervjuar Morrissey och sätter honom på omslaget – herregud vad jag saknar den tidningen, fortfarande!), mycket brittisk arbetarklasslitteratur från 1950-talet, sådant jag aldrig skulle ha upptäckt själv. Tidstypisk titel: A Taste of Honey av Shelagh Delaney.
Jag är nitton och plöjer de stora engelskspråkiga 1800-talsklassikerna, Brontë-systrarna, Jane Austen, Thomas Hardy, E.M. Forster och Henry James. En solig junieftermiddag då jag läser inledningskapitlet i James Portrait of a Lady har etsat sig fast; jag vill minnas att jag skrev en lagom överspänd dagboksanteckning om hur livet aldrig ter sig så oemotståndligt som när det filtreras genom fiktionerna. Däremot minns jag inte om jag någonsin läste ut hela boken. Borde undersökas närmare. Tidstypisk titel: Jude the Obscure av Thomas Hardy.
Jag är tjugo, tjugoett, tjugotvå, tjugotre, tjugofyra, tjugofem. Jag börjar verkligen se allvarligt på det här med sommarläsning. Redan i början av juni har jag skrivit episka listor över min planerade sommarläsning, besökt bokhandlar och bibliotek, förevigat mina sommarläsningslistor i min skunkdagbok minst en gång. Tidstypisk titel: Middlesex av Jeffrey Eugenides.
Jag är nästan trettio och börjar falla tillbaka i de tidiga tonårens Maria Lang-läsande. Stephen King har också kommit tillbaka på sommarrepertoaren efter ett par år i onåd (förlåt, Kingen!). Jag börjar inse att det nog är hösten med sin allmänna känsla av nystart, hög luft och utvilad hjärna som är min bästa lästid. Tidstypisk titel: allt som jag läst tidigare somrar.
Jag är trettiotvå och min sommarläsning präglas av lika delar hejdlös optimism (småbarnsmor på semester, hur mycket kan det bli läst egentligen?) och hopplös nostalgi. Min samling med originalutgåvor av Maria Lang-böcker är nästintill komplett. När jag packar in mig själv och familjen för att köra hundra mil upp till Norrbotten har jag en hel ICA-kasse full med böcker. Inte för att jag på allvar tror att jag kommer hinna läsa en bråkdel, utan för att det hör till.
Åååå, igenkänningen! Helena är snäppet mer sofistikerad än jag, min tonårsläsning bestod uteslutande (nästan) av Jonas Gardell, Maria Lang och Sagan om Isfolket, men vår huvudsakliga utvecklingskurva överensstämmer skrämmande väl…
Det kanske inte är en slump att Langinlägget kommer just idag med tanke på vem min gästbloggare är. Få är lika insnöade som jag på Maria Lang men Helena är helt klart värre däran och det var dessutom hon (och några snälla till) som hjälpte mig sätta ihop Den ultimata Maria Langkalendern förra sommaren. Jag tror också att Helena skulle hålla med mig om att det inte bör förekomma sommarläsningar utan Maria Langböcker.
Man kan förvisso läsa vilken Langbok man vill vid vilket tillfälle man vill men blir det inte väldigt mycket trevligare om man får läsa om en årstid där man själv befinner sig? Jo, såklart det blir och just därför tänker jag på ett typiskt latmanssätt citera mig själv och Langkalendern – voila här följer böckerna som utspelar sig i juli/augusti:
Mördaren ljuger inte ensam – Bok 1, den bästa av böckerna som lämpar sig särskilt bra som semesterläsning, företrädesvis på en ö.
Inte fler mord – Bok 3 utspelar sig i augusti
Rosor kyssar och döden – Bok 5, utspelar sig i juli och passar bra som förberedelseläsning inför förlovningsfester.
Mörkögda augustinatt – Bok 8, utspelar sig i augusti och är traditionell och oumbärlig läsning i samband med kräftskiva.
Att vara kvinna – Bok 13, utspelar sig under den varmare årstiden och lämpar sig som förberedelselitteratur om man ämnar bevista en kvinnosakskongress.
Svart sommar – Bok 19
Svar till ensam Eva – Bok 31, tar sin början i vinterkyla men avslutas under en regnig sommar. Om vådan av kontaktannonser och korsord…
Använd aldrig arsenik – Bok 36, här picknickas det och Almi klagar över allergi, här har jag för mig att man också lär sig att inte ta emot en ostsmörgås från vem som helst.
Av dessa är förstås Mördaren ljuger inte ensam bäst men den som absolut inte får missas nu när höstmörkret kommer smygande om kvällarna är Mörkögda augustinatt, den läser jag varje år, utan undantag. Sen har Langläsaren mycket att se fram emot i september och oktober också eller vad sägs om Tre små gummor (som förberedelse för Nora marknad!) och De röda kattorna (som förberedelse för en värmlandsresa och träff med mig kanske;) ).
För Langälskaren finns en bok för varje tillfälle och för varje årstid, jag är djupt tacksam över att tillhöra en skara som får ha det så bra 🙂
Missa inte Helenas inlägg vid lunchtid idag, jag lovar att det inte kommer fattas Maria Lang där heller 😉
Maria bloggar bra och initierat på Vildvittra och Tystnad och kan allt om tv-serier, böcker och allehanda fiktiviteter. Hon är bibliotekarie och deltog i höstas i Whedonhelgen med en omtittningstext om Buffy, kan det bli bättre? Det är med stor glädje jag nu presenterar Marias inlägg i sommarläsningsserien.
Min plan var att inte ha någon plan. Att inte tänka på vad jag, av olika miljoner anledningar, ”borde” läsa. Jag skulle till och med lämna tillbaka (nästan) alla låneböcker på jobbet. Det slutade såklart med att jag lämnade tillbaka ett lass och lånade ett nytt, men men.
Bakom planer och förväntansfulla ord om ”sommarläsning”, eller bakom planen att inte ha någon plan, ligger väl en dröm om den ostörda läsningen, den som är långt bort ifrån kvällar då man är för seg för att läsa mer än två sidor eller avbrott för att man måste gå av tåget för att, eh, man har ju ett jobb att gå till. Hjälper planerna en att hitta den där perfekta lässtunden? Njä, knappast. Brukar jag, efter en ledighet, tycka att jag tog vara på den lästid jag hade? Njä, knappast. Internet, ni vet. Men ibland dyker de faktiskt upp, de där nästan perfekta stunderna.
Trots det flängiga i att ge sig av igen när man nyligen har kommit hem från en vecka utomlands, for jag och sambon till en stuga i Hälsingland några dagar. Syftet var att ”läsa, titta på träd och hålla käften”, som jag uttryckte det strax innan semestern när jag var väldigt trött och bara ville bort.
Och läsa och hålla käften var väl ungefär vad vi gjorde och det var alldeles utmärkt. Vi parkerade oss på varsin stol, med ett bord emellan med lite snask och drickbart (kaffe till honom och te eller juice till mig, eller öl till honom och whisky till mig), och bara satt där i nästan tre dagar och läste. Nåja, inte i ett sträck, men ni fattar. Vi blev lite brända på näsan och lite uppkäkade, men det var nästan-perfekt – och jag tycker inte ens om att sitta och läsa.
(Säng och soffa fanns såklart inomhus, tillsammans med myggen som verkade trivas bättre där än ute i sol och vind. Inomhus kändes det ofta som att jag ägnade mer tid åt att jaga mygg med böckerna som vapen än åt att faktiskt läsa dem. Tur att biblioteksböcker är plastade och lätta att torka av… Förlåt, jobbet. Hur vettigt är det att jaga mygg med böcker? Inte ett dugg, men där arméer av surrande irritationsmoment flyger in ramlar vettet ut. Jag tycker mig minnas att jag viftade med kniv mot de flygande kräken när jag lagade mat. Men nu har jag spårat ur lite.)
Jag har klämt in många trevliga saker den här semestern, och morgonen efter att jag skriver det här ska jag flänga iväg igen, men jag misstänker starkt att de där tysta timmarna blir ett av de bästa minnena.
Jag vill också ha en vecka med läsning, trädtittning och tystnad! Och att det där med att det går sådär med alla planer och ickeplaner är det bara att skriva under på, liksom det faktum att det aldrig blir så lite läst som när man är ledig…
Bokstävlarna har intresserat mig för serier, läst The Passage samtidigt som mig och gett mig glädjen att få skicka en vunnen Wolf Hall som lästes och gillades. Bokstävlarna är troligen min favoritblogg numero uno och har varit det mycket, mycket länge. Det är med stor glädje jag nu presenterar Bokstävlarnas inlägg i sommarläsningsserien.
När jag var barn tillbringade jag alla somrar, minus första och sista veckan på sommarlovet, i familjens sommarstuga. Jag släpade alltid med mig en hel hög med böcker jag sommarlånat från biblioteket och jag läste alltid ut högen innan det ens hunnit bli midsommar. Inte för att det gjorde så mycket. På landet fanns nämligen en veritabel skattgömma bestående av serier, serier och åter serier. Och den räckte hela sommaren.
En stor del av skatten bestod av ganska ordinära serier, sånt som de flesta barn i min ålder läste. Kalle Anka, Bamse, Bobo och några nummer av Min Häst som min syster av någon outgrundlig anledning köpte ibland (ingen av oss var hästtjejer). Här fanns också bande dessinée, fransk-belgiska serier, som Tintin, Asterix, Gaston och mina personliga favoriter Spirou och Yoko Tsuno.
Mest spännande var de serietidningar min bror prenumererade på: Fantomen, Agent X-9, Magnum och – kanske i synnerhet – alla de olika Marvel-tidningar som föddes, dog, återuppstod och slogs ihop i ständigt nya variationer i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Marvels superhjältar och mutanter följde med mig överallt; ut i solen på verandan, med på båtresorna ut till någon närbelägen ö eller på de dagliga besöken vid den närmast belägna lilla stranden. De följde med när jag satt och ritade vid köksbordet och istället för att rita prinsessor satte ihop mitt eget lilla superhjältegäng, komplett med biografier och statistik över olika krafter. Eller när jag ritade mina egna taffliga serier som bestod mer av ljudeffekter än någon sammanhängande handling. Men mest av allt fick de följa med i våningssängen som min pappa byggt, där jag och mina syskon tillbringade kvällarna med att klia på myggbett och plöja tidning efter tidning
Sommarläsning för mig är minnet av att ligga i en trång våningssäng med en hög vältummade serietidningar på magen medan regnet trummar på verandans plasttak. Det är att leka X-men i skogen och bråka om vem som ska få vara Storm. Det är att fnissa högt åt Spindelmannens one-liners och att göra vad som helst för att kunna byta plats med Kitty Pryde.
Sommarläsning för mig är serier i obegränsad mängd och utan någon som helst censur, allt från pedagogiska barnserier till bisarra blodiga äventyrsserier där hjältinnan av någon anledning alltid råkar tappa sin läderbikiniöverdel. Sommarläsning kommer alltid vara synonymt med serieläsning för mig och än idag kan jag ibland längta efter de där plastbackarna fyllda av tidningar och album som fortfarande står i sommarstugans förråd i väntan på att få bli lästa.
Serieinspiration var det ja… Jag känner igen nästan allt det här, sommarläsningen när det regnade och allt kunde läsas och älskas. I serieväg minns jag särskilt John Carter, människan på Mars som jag slukade flera omgångar av hemma hos min gammelmormor. Jag tror att Deja Thoris behöll överdelen på men jag minns den samtidigt som mycket liten, för att inte säga mikroskopisk…
Bokbabbel är känd för sin topplacering i snabbläsarligan, sina converseskor och sin benägenhet att bo i Finland. Att hon dessutom är trevlig och tipsar om finfina böcker gör inte saken sämre… Det är med stor glädje jag nu presenterar Bokbabbels inlägg i sommarläsningsserien.
Numera är jag dålig på det här med omläsningar. So many books, so little time, ni vet. Det finns dock vissa böcker jag gör undantag för. En av dem är Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen. Den bor på sommarstugan nuförtiden, och dit kommer jag – såklart! – alltid lastad med ungefär två böcker per dag jag ska vistas där. Läsoptimist/abibliofob, ditt namn är Bokbabbel!
Men Tordyveln alltså. Där står den i vår vita bokhylla, inklämd bland gamla grönryggade Wahlströmsböcker, älskade barnböcker och deckare man inte riktigt vill göra sig av med och därför hämtar till stugan. Jag drar med fingret längs bokryggarna, minns läsupplevelser i soffor, svettiga plaststolar, på bryggan som numera är huggen till ved. Stannar oftast vid just Tordyveln, drar ut den ur hyllan, läser en sida här eller där. Ibland händer det rentav att jag lägger mina storslagsna läsplaner åt sidan och slår mig ner i närmaste fåtölj med denna så månger gånger omlästa skatt. Läser om David, Annika och Jonas – Jonas med salmiaken och sin lilla bandspelare där han rapporterar och spelar in allt de är med om. Det är sommar i boken, och de vattnar blommor i Selanderska gården men ramlar samtidigt även in i ett slags mysterium som innehåller en gammal staty och en speciell sorts blomma.
När jag var liten tyckte jag nog främst om boken på grund av ”mysteriet”, numera är det för både nostalgin samt bokens stämning jag läser Tordyveln flyger i skymningen. De ljusa nordiska sommarkvällarna, karaktärerna som känns som gamla vänner, någon liten detalj som känns lika välbekant som ens egen hud, eller kanske någonting man hade glömt bort sedan sist. Inte nu heller kan jag riktigt återkalla mig slutet – kanske ett tecken på att det är dags att läsa om i sommar igen?
Är det nu jag ska våga erkänna att jag aldrig läst Tordyveln flyger i skymningen? Det är nog dags att göra något åt den saken…
Året var 2003, eller möjligen 2004… Maken och jag hade varit tillsammans nog länge (2 eller 3 år) för att det skulle vara dags att ta lästipsen på allvar. Det var dags att ge sig in i den delen av bokhyllan. Och vilken sommar det blev…
Först läste jag Löwensköldska ringen, en liten oansenlig bok som drog iväg med mig totalt, det blev till att uppsöka Borås stadsbibliotek och införskaffa såväl Charlotte Löwensköld som Anna Svärd. Jag minns det som en magisk läsupplevelse. Därefter läste jag, i febrig takt, Paul Austers New York-trilogi, Gabriella Håkanssons Operation B och Fogelströms Stad-serie…
Såhär i efterhand är det nästan obegripligt att jag läste så många av de böcker som betyder allra mest för mig under så kort tid, under en och samma sommar, på samma balkong… Jag kan ju inte ha gjort annat än att läsa den där sommaren (ljuvliga tanke…). Misstanken att jag minns fel och faktiskt ägnade i alla fall två somrar åt denna favoritläsning ligger nära till hands men jag tror inte det. Jag hade dessutom sommarlov på den tiden – 10 veckor utan plugg eller arbete som kunde ägnas åt läsandet, inga barn hade jag och mina enda ambitioner i trädgårdsväg var att balkongen skulle vara möjlig att sitta och läsa på (det är väl så långt mina ambitioner sträcker sig idag också men det händer ju att någon jobbig typ säger att man måste måla huset och sådär). Det gick att gå in i läsdimman totalt på den tiden.
Jag kan förvisso sakna den där friheten ibland, tänk att få ägna tio veckor åt Atwood och Mantel och Martinsson och allt vad de heter. Men å andra sidan, häromdagen satt jag på balkongen och läste Mantel med min sexåring läsande bredvid mig. Och idag satt fyraåringen och jag tillsammans och läste Strumpmannen och superhjältarna och i sådana stunder känns det som att det inte kan bli så mycket bättre. Mest av allt hoppas jag på en tillvaro med blandning av egenläsningstid och delad läsmagi. Såväl tudorska byråkrater (i Bring up the bodies) som strumpmän kan man säga…
