Ta da! Jag är klar med Ord och inga visors tegelstensutmaning. Två tegelstenar avklarade under hösten (den första recenserad här) vilket får anses vara oerhört duktigt av en tegelstensskeptiker som mig. Jag kan ärligt säga att om det inte varit för utmaningen så hade jag nog aldrig tagit mig igenom den här och det hade varit väldigt, väldigt synd.
Jag tänker inte ens försöka mig på någon sammanfattning av handlingen i Fågeln som vrider upp världen. Där finns en man som blir lämnad. Där finns en brunn där mannen periodvis sitter och tänker över världen. Där finns en flicka som räknar tupéer, en gammal soldat, en pojke som slutar tala, en kvinna med röd gallonhatt och en märklig fågel… Det är lika absurt som det låter. Och alldeles, alldeles underbart… En av mina kvardröjande frågor efter mitt första möte med Murakami är varför ingen upplyst mig om, eller varför jag själv inte fattat, att han är så rolig? Otaliga gånger drabbas jag av en plötslig lust att läsa något stycke högt för min man så att han ska förstå hur roligt jag har när jag läser den där übertjocka, avskräckande saken. Men tack och lov hejdar jag mig i tid och inser att han inte alls skulle förstå eftersom det roliga ligger i hela historien snarare än i en lösryckt mening eller enstaka händelser. Det är sådär härligt absurt och utan hämningar. Det uppstår en intressant och befriande krock mellan alla dessa artiga människor och det knivskarpa som ofta gömmer sig i deras samtal.
Jag skrev att jag aldrig hade tagit mig igenom boken utan utmaningen (ja, det säger kanske en del om min mognadsnivå…) och det är nog i alla fall på gränsen till sant. I original var boken uppdelad i tre band vilket jag tycker verkar vara en glimrande idé. Förvisso pausade jag också efter varje del men det är skillnad på att få ställa in ett utläst band i hyllan och börja på ett nytt och att bara lägga undan den skittjocka boken några dagar och sedan återvända. Jag är ju som sagt allergisk mot riktigt tjocka böcker eftersom jag känner mig lite kvävd och fasthållen av dem. En 120 sidors bok är inte ett lika stort åtagande liksom… Tack och lov orkar och vågar jag utmana mig själv ibland. Annars hade jag aldrig kommit igenom The Passage , Wolf Hall, Blonde och Fågeln som vrider upp världen… Exempelvis. Och det hade varit väldigt synd, på gränsen till sorgligt faktiskt.
~Norstedts, 2007~