Fågeln som vrider upp världen

Ta da! Jag är klar med Ord och inga visors tegelstensutmaning. Två tegelstenar avklarade under hösten (den första recenserad här) vilket får anses vara oerhört duktigt av en tegelstensskeptiker som mig. Jag kan ärligt säga att om det inte varit för utmaningen så hade jag nog aldrig tagit mig igenom den här och det hade varit väldigt, väldigt synd.

Jag tänker inte ens försöka mig på någon sammanfattning av handlingen i Fågeln som vrider upp världen. Där finns en man som blir lämnad. Där finns en brunn där mannen periodvis sitter och tänker över världen. Där finns en flicka som räknar tupéer, en gammal soldat, en pojke som slutar tala, en kvinna med röd gallonhatt och en märklig fågel… Det är lika absurt som det låter. Och alldeles, alldeles underbart… En av mina kvardröjande frågor efter mitt första möte med Murakami är varför ingen upplyst mig om, eller varför jag själv inte fattat, att han är så rolig? Otaliga gånger drabbas jag av en plötslig lust att läsa något stycke högt för min man så att han ska förstå hur roligt jag har när jag läser den där übertjocka, avskräckande saken. Men tack och lov hejdar jag mig i tid och inser att han inte alls skulle förstå eftersom det roliga ligger i hela historien snarare än i en lösryckt mening eller enstaka händelser. Det är sådär härligt absurt och utan hämningar. Det uppstår en intressant och befriande krock mellan alla dessa artiga människor och det knivskarpa som ofta gömmer sig i deras samtal.

Jag skrev att jag aldrig hade tagit mig igenom boken utan utmaningen (ja, det säger kanske en del om min mognadsnivå…) och det är nog i alla fall på gränsen till sant. I original var boken uppdelad i tre band vilket jag tycker verkar vara en glimrande idé. Förvisso pausade jag också efter varje del men det är skillnad på att få ställa in ett utläst band i hyllan och börja på ett nytt och att bara lägga undan den skittjocka boken några dagar och sedan återvända. Jag är ju som sagt allergisk mot riktigt tjocka böcker eftersom jag känner mig lite kvävd och fasthållen av dem. En 120 sidors bok är inte ett lika stort åtagande liksom… Tack och lov orkar och vågar jag utmana mig själv ibland. Annars hade jag aldrig kommit igenom The Passage , Wolf Hall, Blonde och Fågeln som vrider upp världen… Exempelvis. Och det hade varit väldigt synd, på gränsen till sorgligt faktiskt.

~Norstedts, 2007~

Fortsatt högvarv

Man skulle ju kunna tro att inlämnat avhandlingsmanus skulle betyda vila och lugn och ro men det gör det sannerligen inte. Eftersom jag läser kurser på universitetet i höst har jag tre tentor att skriva de närmaste veckorna. Samtidigt som jag jobbar en hel del. Så om ni undrar varför jag är lite smått frånvarande just nu så är det därför… Och för att jag läser förstås. Igår kväll läste jag exempelvis ut den första av höstens utmaningstegelstenar – Donna Tartts The secret history. Nu ska jag väl inte avslöja så mycket om hur jag upplevde den innan jag hunnit recensera men jag kan väl säga så mycket som att jag inte blev särdeles besviken i alla fall… Inte alls faktiskt.

En rapport mitt i…

… tittandet på Firefly. Som Joss Whedon-fantast måste man ju förr eller senare hamna här och nu är det min tur. En aning skeptisk till en början och ganska avskräckt efter många kommentarer från andra Whedon-fans upplever jag serien som långt bättre än jag förväntat mig. Jag är ju uppväxt med västernfilmer och rymden är ju ofta spännande på film. Dessutom finns ju den karaktäristiska humorn där och embryon till intressanta karaktärer. Det är ju inte direkt djuplodande men ändå nog bra för att jag ska önska mig mer än de där 12 avsnitten som finns…

… tegelstensutmaningen. eller, ja “mitt i” är väl lite att ta i här men jag har börjat i alla fall. Fågeln som vrider upp världen har jag läst ett kapitel i mest för att känna mig för (det kändes bra 🙂 ). The Secret History av Donna Tartt är dock den jag tänker läsa först och där har jag nu i alla fall kommit 50 sidor och känslan är den att det inte direkt kommer att bli svårt att motivera mig själv att läsa de närmaste dagarna. Jag är kanske inte helt fast än men är rätt övertygad om att jag kommer vara det snart.

… väntan på den tryckta avhandlingen-fasen… Här är jag väl egentligen också bara i startgroparna men jag har i alla fall läst korrekturexemplaret och konstaterat att det kommer bli en relativt tunn men skitsnygg bok till slut 🙂

Mina tegelstenar

Ord och inga visor har initierat en tegelstensutmaning efter de senaste veckornas tegelstensdiskussioner. Eftersom jag har några riktiga tjockisar stående på vänt i hyllan vill jag förstås vara med. Förutsättningarna är att två stenar ska läsas under hösten (fram till mitten av december ungefär.). De två som jag valt är Murakamis Fågeln som vrider om världen och Donna Tartts The Secret History. Jag tror minsann att det kan bli en bra bokhöst 🙂