Veckans tematrio handlar om favoritklassiker. Eftersom klassiker ofta är klassiker av en anledning – att de lyckats överleva och undgå tidens tand tack vare kvalitet till exempel, så finns det ju en hel del att välja på. Och ändå måste jag sno/låna en av Lyrans egna favoriter…
… nämligen Barabbas av Pär Lagerkvist. Det är en av de böcker som kommit närmast inpå mig, den visar att tro verkligen är en av de riktigt avgörande frågorna. tro och tvivel. Barabbas historia är historien om en människa men också om en mänsklighet och ett samhälle och en av de såriga smärtpunkterna mitt i.
Jane Austen kommer alltid att vara aktuell för mig. Hennes sätt att synbarligen berätta romantiska historier om pengar och salongshyfs gömmer så ofantligt mycket samhällskritik och annat livfullt. Här väljer jag Övertalning eftersom Austen och hennes hjältinna får in så fantastiskt många feministiska, klassmässiga och allmänt kritiska käftsmällar på så kort tid, och ändå är det njutbart att läsa.
Jane Eyre! Visst finns där mycket att säga om Rochester och kvinnan på vinden och det förfärligt smetiga slutet som vi väl alla gör vårt bästa för att förtränga. Men! Jag kan inte komma på en enda romankaraktär som jag tycker så mycket om som Jane. Hon är inte perfekt, inte konstant, inte rättrådig. Hon är istället passionerad och övertygad om att hon kan få leva livet precis som hon vill. Jag älskar hennes styrka och naivitet, jag önskar att jag hade ännu lite mer Jane Eyre i mig…
Lyran berättar att hon ska bli skolpsykolog i en liten stad (grattis den lilla staden säger jag, ni har fått den perfekta skolpsykologen!) och att hon därför ville ägna tematrion åt skolans värld. Usch då säger jag som med jämna mellanrum drömmer mardrömmar om att jag går i skolan och där det är just det som är det läskiga, att jag går i skolan.. Inga monster, inga slukhål, bara skolvardag (ibland drömmer jag om att jag går i skolan och är på utflykt till simhallen, då blir det overload)…
Men ok då, jag tänker ett varv till och letar fram några skolskildringar ur ryggsäcken.
1. Första bidraget är inte ens en bok men jag kan inte se förbi Buffy när vi pratar om skolan. Buffy som går i skolan och krisar sig igenom en hel tonårstid i sin serie. Den är fulländad med lärare, skolbibliotekarier, vampyrer och rubbet. Beskriver, trots den övernaturliga inslagen, precis hur det kan kännas även om de kanske inte beskriver hur det är.
2. Cirkeln och Eld är två böcker som till ganska stor del utspelar sig i skolmiljö vilket naturligtvis ökar igenkänningen för en Buffyfantast. Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg är väldigt skickliga på att bygga den där klaustrofobiska stämningen av grå, trist, livsfarlig vardag som i alla fall jag känner igen.
3. Den hemliga historien förstås. Den ultimata universitetsboken. Om studier och dekadens i härlig förening.
Jag hade ärligt talat svårt att hitta tre böcker. Jag tror att det kan vara så att jag undviker skolskildringar just för att min relation till skolan inte är helt… frisk… Universitet går dock bättre så där har jag ju nämnda DHH, lite Goodman och French. I The perks of being a wallflower går de lite i skolan men sen har jag banne mig svårt att hitta fler (det finns säkert men jag kommer inte på). Borde jag ta tag i det här? Borde jag läsa fler böcker om skolgång för att komma över min egen? Vad ska jag i så fall läsa? Eller är det kanske lika bra att låta det vara, packa ner i ryggsäcken igen och bearbeta i drömvärlden?
Böckerna om Nancy av Elsie Johansson. Den här underbara skildringen av Nancy och hennes uppväxt, vuxenblivande och liv borde verkligen passa alla åldrar, det finns igenkänning för alla om det är det man är ute efter, och lärdomar att dra.
I dödsskuggans land av Alden Bell. Mörk och tung men ändå på något plan hoppfull. Skriven för ungdomar? Borde passa monsterdiggare i alla åldrar!
Och så The perks of being a wallflower (nyutgiven i dagarna under titeln Wallflower, av Gilla förlag) som hamnade lite i skymundan av Jellicoe road här förra året men är väl värd all den hajp den kan få.
Slutligen så är jag väldigt glad över att crossover-begreppet verkar vara på väg att sätta sig. Jag hoppas att det kan bli en väg in till stora nya läsupplevelser för såväl unga som äldre! Mer crossover till folket helt enkelt.
Dags för en tematrio från Lyran, en nobeltrio förstås. Jag har hört från flera håll att det blir Mo Yan som får det i år. Detta har jag naturligtvis tagit fasta på och på mitt sängbord ligger numera bibliotekets enda bok av honom. Om den blir läst är dock högst osäkert…
Nåja, mina tre favoriter är (och troligen var de desamma ifjol med undantag för Gitta Sereny som avlidit och därför inte längre får finnas med på listan):
Alice Munro. Jag har läst henne tidigare och gillat men efter att ha läst några noveller i För mycket lycka är jag än mer övertygad om hennes briljans. Den där förmågan att skriva fram karaktärer så att en genast förstår dem. Den där förmågan att lämna outtalade saker hängande precis lagom länge… För mig som inte förstår mig på noveller i vanliga fall gör hon väldigt mycket för att visa på det fina med formen.
Margaret Atwood. Förstås. En författare som fått mig att gråta över en perfekt formulering… Som förstummat mig med Alias Grace och Kattöga och gjort mig heligt feministiskt förbannad med Tjänarinnans berättelse… Och hon skriver inte bara bra, hon skriver viktigt också…
Hilary Mantel. Jag vet att det är orealistiskt och jag vet att hon kan har skrivit skräp tidigare (?) men har man gett mig två av mina störstaläsupplevelser någonsin så förtjänar man sjutton i mig att finnas med på den här listan. Basta!
Vilka är era favoriter och vem tror ni får priset?
Med anledning av August Strindbergs uppmärksammade födelsedag uppmanar Lyran denna vecka till framlyftande av klassikerfavoriter. Jag tackar ödmjukast för att det inte handlar om tre Strindbergfavoriter då jag bara lyckats läsa Mäster Olof och novellen Ett halvt ark papper för väldigt länge sen och de kan nog i och för sig räknas som favoriter men utgör dock bara två sådana så jag skulle ha lite svårt att fylla på med en till. När det gäller svenska klassiker över huvud taget så har jag dock lite mer att välja på. Mina tre favoriter (eller tre av mina favoriter kanske vi ska säga) är:
Hjalmar Söderberg är en av mina allra största favoriter. Hans språk är fenomenalt liksom hans öga för samtiden. Än så länge så har jag en del av hans produktion oläst men jag anar att det inte kommer hålla sig så särskilt länge. Favoriter av favoriten är Den allvarsamma leken (som ju också jubilerar i år) och Doktor Glas. Förstås.
Älskade Selma Lagerlöf har skrivit en hel hög svenska klassiker som jag älskar. Också av henne har jag fina saker olästa, inte minst Jerusalem och Gösta Berlings saga. Min absoluta favorit bland Selmas diktning är, i svår konkurens, Kejsarn av Portugallien.
En av mina största läsupplevelser är fortfarande Harry Martinssons Aniara. Det där oerhört mörka, tunga och övergivna i den där besättningen som svävar mot sin avlägsna död i universum och drömmer om det förflutna. ”Svårt att andas”-känslorna var påtagliga när jag satt i min allra första egna lägenhet och läste högt för mig själv ur Aniara. Jag tror inte att jag blev mig lik efter det.
Jag är en sån som skyr nyårslöften som pesten, de brukar bara sluta med misslyckanden och hårda påminnelser om min ytterst dåliga karaktär. Några bokliga nyårslöften tänker jag ändå, i linje med Lyrans tematrio denna vecka, avge. De är dock av den kravfria sorten och högst lättvindigt avgivna.
Jag ämnar ro den där boktolvan i land. Redan nu har jag kommit en bit påväg så än så länge känns det som en rimlig förhoppning att jag lyckas beta av tolv författare innan utgången av oktober som ju är min tidsgräns.
Jag har, precis som många andra bokbloggare en försvarlig hög olästa böcker här hemma i hyllorna. Det blir inget köpstopp eller annat dumdristigt men däremot lovar jag att göra mitt absolut yppersta för att stora delar av den där olästa högen inte ska innehålla samma böcker nästa nyår…
Jag lovar att njuta hejdlöst av att jag inte har någon måstelitteratur nu när jag inte längre studerar och snart inte heller undervisar. Jag lovar att inte åsamka mig själv tvång i form av högar med klassiker som jag borde läsa eller recensionsexemplar som jag egentligen inte orkar med. Jag ska vara superduktig på att säga nej och att köpa/låna sånt jag verkligen är nyfiken på snarare än sådant andra tycker att jag borde vara nyfiken på.
Förra årets boklöften återfinns här. Löfte ett och två infriades men med tvåan gick det väl sådär… Håll tummarna för att det går minst lika bra i år! Vilka löften, utmaningar och förhoppningar har ni för bokåret 2012?
Den här veckan är Lyrans tematrio en vampyrtrio och gissa om jag måste hänga på då… Som mina trogna läsare vet så läser jag ju en hel del vampyrböcker, såväl sådana som skrivits för vuxna (Låt den rätte komma in, The Strain och The Passage för att nämna några) som sådana som riktar sig till ungdomar (Twilight-böckerna förstås men ännu hellre Vampire Academy eller Glashuset). För den som vill grotta ner sig i mina vampyrläsningar (och tittningar) ordentligt så finns vampyrsamlingen att botanisera i. Dagens trio består av en ungdomsbok, en än så länge outläst och en lite (sorgligt) bortglömd klassiker:
Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt är en ungdomsbok som skiljer sig ganska mycket från gängse ungdomsvampyrskildringar. Där finns inga blodiga slagsmål eller kärleksrelationer mellan väldigt unga flickor och väldigt gamla män. Skuggorna i spegeln är istället en skildring av depressiv tonårstillvaro och smärta, där vampyrerna spelar en roll men aldrig är huvudsaken.
Fledgling av Octavia Butler är den bok i trion som jag ännu inte läst ut. Inledningen och de första kapitlen är dock hur lovande som helst. Så långt som jag kommit ägnar Butler sin energi åt att genom vampyrtemat skildra allmänmänskliga teman som utanförskap, ensamhet och problematisering av vad mänsklighet egentligen är. Titta in hos Snowflake om ni vill veta mer från en som kommit längre i sin läsning.
Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu är en lite undanskuffad klassiker (skrevs 1872) som i alla fall jag hade större nöje av att läsa än till exempel Dracula. Jag gillar förstås mörkret, spöklikheten och stämningen i Carmilla. Dessutom tycker jag mycket om att där finns två kvinnor i huvudrollen varav den ena till och med får vara ”den onda”, den homoerotiska laddningen mellan de två är också svårförglömlig inte minst med tanke på när texten skrevs…
Halloween har väl egentligen aldrig varit min helg. Jag föredrar den lite mer melankoliska och sorgsna allhelgonahelgen framför bus och godis och allt vad det är. Men man får ju kapitulera till slut, för att barnen måste ha en läskig dräkt till partyt de bjudits till och för att det pysslats Halloweenpyssel i skolan sen i september. Typ. Och så för det där med skräckbokstipsandet förstås. Så jag kapitulerar lite till och hoppar på Lyrans skräckiga tematrio för veckan och tipsar härmed om tre favvoskräckisar
Det– Jag skakade aldrig av rädsla när jag läste Stephen Kings mastodontbok om skräck och ondska. Den var inte alls som jag förväntade mig. Det jag fick var en mycket vacker berättelse om att växa upp och 1300 sidor om skräckens natur och vad som driver oss att fortsätta slåss och leva.
The Woman in Black – Susan Hills bok är en av de få som verkligen skrämt mig på djupet. Skräckböcker brukar annars få mig lite härligt kittlig av yträdsla men den svartklädda kvinnan förlamade mig nästan i sin obehaglighet. Heden, ljuden i mörkret och så slutet. Hu! Men på ett bra sätt…
Herr Arnes penningar – Selma Lagerlöf i högform med mord och spöken. Poetisk och fantastisk och faktiskt bitvis ruggig på riktig.
Igår offentliggjordes, som säkert alla vet vid det här laget, nomineringarna till Augustpriset. Och det visade sig att jag har noll koll, nolligare koll än jag trodde faktiskt. Jag hade förstås hoppats på ett gäng olästa böcker bland nomineringarna så att jag kunde få lite experttips om vad jag bör läsa, men att i princip alla skulle vara olästa var jag lite oförberedd på faktiskt. Inte ens bland barn- och ungdomsböckerna är jag tydligen särskilt inläst… Av alla de nominerade, i alla tre klasserna så har jag bara läst en (!) bok och det är Cirkeln vars nominering gjorde mig såväl glad som lite förvånad (oklart varför jag blev förvånad, kanske för att den är så läst, älskad och uppskriven…). Alla nominerade böcker förtjänar med all säkerhet sin plats men det finns också några bland mina läsningar som jag tycker saknas och det gäller framförallt Ester Roxbergs Antiloper och Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson. Sen kunde Sfinx och Du hasar av trygghet också gärna ha fått varsin nominering, och hade det inte varit väldigt häftigt om Mats Jonssons knockoutbra Mats kamp funnit med på ett hörn? Men det kanske är emot reglerna (som i så fall naturligtvis borde göras om)?
Hur som helst listan över nomineringar är således en enda lång lista med lästips för min del. Alla kommer inte bli lästa men några ska definitivt få chansen, kanske redan innan prisutdelningen. Särskilt nyfiken är jag på Carolina Fredrikssons Flod, Amanda Svenssons Välkommen till den här världen, Ni har klockorna- vi har tiden (fantastisk titel!) av Lennart Pehrsson och Pojkarna av Jessica Schiefauer.
Som avslutning på detta Augustprat tänker jag göra Lyran till viljes och berätta om tre böcker jag läst eller gärna vill läsa ur den numera ganska digra listan av tidigare Augustvinnare. Så här är mina tre särskilda:
Gittan och gråvargarna av Pija Lindenbaum (2000) om den lilla flickan som går vilse i den stora, mörka skogen och möter sin egen rädsla och ensamhet. Det här är en av de böcker jag läste innan jag blev förälder och sedan tvingade på mina stackars barn som tack och lov hade den goda smaken att gilla det. Jag är helt övertygad om att Gittan betytt mycket för att visa såväl mig som barnen vad mod är, och att livet inte är så himla enkelt alla gånger.
Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm (2002) – en av de vackraste, sorgligaste och varmaste böcker som någonsin skrivits för barn om sorg och kärlek. Jag vet inte hur många gånger jag läst den – när barnen befunnit sig i dödengrubblarfaser, när vi faktiskt stått inför dödens realitet och behövt något handgripligt att hålla oss i, när vi bara känt för att dela en riktigt, riktigt bra bok med varandra. Och jag tror inte att jag har läst den en enda gång utan att gråta en skvätt…
Ofredsår av Peter Englund (1993). Inte för att jag har läst den, eller egentligen känner att jag längtar efter att läsa den… Men för att den representerar det som fick mig att bli historiker från första början. Det som finns i Englunds andra böcker också. Det han på den tiden var näst intill unik med – att skriva om folket, människorna och livet utanför stormännens och kungligheternas skyddade verkligheten. Ingen beskriver skiten och smärtan och det komplexa som Englund ofta gjort, och som jag inbillar mig att han också gör i Ofredsår.
När jag går igenom listan över vinnare så inser jag att jag läst väldigt få av dem, de flesta som jag faktiskt tagit till mig finns i barn-ungdomsklassen och faktiskt så har ingen i skönlitterära klassen gjort särskilt intryck på mig… Därför är det kanske föga förvånande att jag inte har pejl på årets nominerade heller…
Vad tycker ni om årets nomineringar? Vilka saknar ni och vilka hejar ni på?
Hej alla män och fåtaliga kvinnor i den Svenska Akademien,
nu är det alltså dags för det stora priset igen. Det där som ska spekuleras kring och dras suckar om. Och jag bryr mig, inte överdrivet mycket men ändå såpass mycket att jag kommer att ha lite hjärtklappning på torsdag runt lunchtid. En förträfflig bokblogg vid namn Lyrans noblesser har bett mig (och alla andra bokbloggare förstås) lista tre författare vi tror kommer få nobelpriset anno 2011. Jag är helt körd. Helst av allt önskar jag att ni valt en författare som intresserar mig och som jag kan tänkas vilja läsa i framtiden (och alltså inte som den irritationsmisär ni ställde till med i fjol). Jag önskar mig något annat än en vit medelålders man (måste ni nödvändigtvis ha en författare som är vit och utrustad med snopp så hoppas jag att det äntligen blir Thomas Tranströmer som får den äran). Jag önskar mig en kvinna som jag kanske inte har hört talas om men som ert uttalande på torsdag ska få mig att vilja läsa. Hon får oerhört gärna vara från Afrika eftersom det är lite dags för det nu och eftersom jag skulle behöva tipsas om en riktigt bra afrikansk författare mitt i min västvärldsfokuserade läsning. Eftersom jag själv inte (vad jag kan minnas) läst en enda afrikansk kvinnlig författare så får mina förslag ses som reserver om ni av någon anledning inte skulle vilja tillgodose mina ödmjuka önskemål.
Mitt första förslag är en gammal klassiker i dessa sammanhang – Margaret Atwood. Hon som skriver om kvinnor och andra människor med all världens inkännande, hon som kan forma språket till vad som helst och hon som kan få mig att gråta bara för att hon snickrar orden så himla fint. Och sen har hon ju retat upp sf-fantasterna (själv är jag ingen sådan men blev likväl irriterad, har dock lugnat mig lite sen hon började nyansera och ta tillbaka) också genom att säga att bland annat Oryx & Crake inte är sf och därför lär hon ju missa det fina Nåbelpriset som också delas ut i dagarna. Ett nobelpris som tröst och uppmuntran till henne alltså (men glöm inte att säga något om hennes sf-böcker i motiveringen bara så att hon förstår att det också kan vara finkultur)!
Förslag nummer två skulle kunna vara Hilary Mantel precis som i fjol, bara för Wolf Halls skull. Jag har ju försökt annat av henne också och det är väldigt svårforcerat och säkert briljant om man orkar borra sig in i det. Ni brukar ju inte vara främmande för sånt så jag säger Hilary Mantel bara för att det vore så himla coolt. Å andra sidan vore det nog inte alls bra för den där Woolf Hall-uppföljaren hon skriver på…
Mitt sista tips är, föga nyskapande eller överraskande, Alice Munro. Ni borde gilla hennes lite sträva och svårtillgängliga karaktärer. Ni borde, precis som jag, gå vilse i hennes berättelser och önska att ni aldrig hittade ut. Ni borde ge henne priset helt enkelt och om inte i år i alla fall ett annat.
Jag inser naturligtvis när jag skriver det här och listar samma författare som förra året att jag är hopplöst obevandrad i världslitteraturen, bland de stora författarna (de med lagom omfattande författarskap som ännu inte hunnit dö). Och jag skäms en smula. Men det är ju det ni ska hjälpa mig med på torsdag, eller hur?
En kvinna säger vi alltså, gärna från Afrika. Eller Kanada… Eller England… Någon som kan väcka min nyfikenhet och som kan hålla ett sjujäkla tal den 10:e decemeber, som Herta gjorde.
Veckans tematrio handlar om favoritklassiker. Eftersom klassiker ofta är klassiker av en anledning – att de lyckats överleva och undgå tidens tand tack vare kvalitet till exempel, så finns det ju en hel del att välja på. Och ändå måste jag sno/låna en av Lyrans egna favoriter…
