Maresi. Krönikor från röda klostret

maresi-kronikor-fran-roda-klostretÄnnu en av dessa fantastiskt konsekvenser av mitt fantasyyl tidigare i vår – tipset om Maria Turtschaninoff. Jag var lite praktisk och valde en tunn bok med tanken att jag skulle kunna läsa mig till om det var någon idé att söka mig vidare in i de tjockare böckerna. Och om det är!

Maresi är en fantastisk karaktär, en mogen, omogen, vilsen och stensäker tjej som låter sig ledas, men aldrig tappar kontrollen över sitt eget liv. Berättelsen dryper av sorg över armod och över kvinnoförtryck.

Jag tror inte att jag nog kan framhålla hur bra den här boken är, fantastiskt bra faktiskt. Och så är det galet upplyftande att få läsa om ett matriarkat helt och hållet utan ränksmiderier och intriger (mycket olikt serien om systrarna Cahill alltså, vilket är rogivande även om de böckerna också är grymt bra). Här gillar de varandra, de här kvinnorna och flickorna som sökt tillflykt till klostret på ön. De delar med sig av sina erfarenheter från livet och de står starka tillsammans. Alla borde läsa.

MARESI. KRÖNIKOR FRÅN RÖDA KLOSTRET
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Schildts & Söderströms Berghs (2014)
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Män förklarar saker för mig

man-forklarar-saker-for-migJag kan bara säga att det här är den allra bästa bok om feminism jag läst. Den borde vara kurslitteratur på alla universitet på typ alla kurser, för att beskriver samband så bra. För att den synliggör galenskapen.

Jag skrev på twitter att Män förklarar saker för mig inte bör läsas på tåg eftersom den framkallar så många tårar och såna mängder vrede. Men jag följde inte mitt eget råd utan läste boken på en resa mellan Stockholm och Karlstad. Tre timmar av omkullkastande, uppenbarelser och kamplusta.

Män förklarar saker för mig börjar med alla dessa män som känner en överväldigande behov att förklara saker de inte begriper för kvinnor som ofta begriper det bättre. Som när Rebecca Solnit får en föreläsning om hennes boks förträfflighet från en man som inte läst den och vägrar begripa att hon skrivit den. Eller som den där politikern som menade att kvinnokroppen är så konstruerad att ingen kan bli gravid vid våldtäkt… Sen fortsätter boken naturligt in i våldets värld, våldtäktskulturens (som hon beskriver så himla bra!) vidriga verklighet. Hon visat hur kvinnor inte lyssnas på, hur strukturerna faktiskt ofta är osynliga och måste synliggöras. Hur galet det är att fokus ofta hamnar på att “inte alla män” slår istället för på det faktum att alla kvinnor påverkas av att vissa män gör det. Alla kvinnor lär sig att inte gå ut på kvällarna utan sällskap, att (inte) klä sig på vissa sätt, att ha nycklarna redo i handen ifall de skulle behövas som vapen vid en attack. Det har jag själv lärt mig i någon av tjejtidningarna jag läste som tonåring. Borde vi inte göra något åt problemet istället? Som att sluta lägga ansvar och press på offer och tänkta offer, som att bygga offentliga miljöer som motarbetar utsatthet?

Jag blir så ledsen av den här boken, för att den visar hur lång vägen är som vi har kvar att gå, för att människor faktiskt dör i det här kriget varje dag, för att det måste utkämpas fortfarande. Samtidigt blir jag glad över vad som faktiskt uppnåtts och att vi som Solnit påpekar inte behöver gå vägen själva, vi har sällskap av män, kvinnor och andra som vill göra världen bättre. Till slut kommer vi väl fram vill jag hoppas.

Jag glömde säga att Solnit typ tillber Virginia Wolff också.

MÄN FÖRKLARAR SAKER FÖR MIG
Författare: Rebecca Solnit
Förlag: Daidalos (2015)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: Men explain things to me
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.

Kunskapens frukt

kunskapens-fruktJapp, jag gillar det här också. Förstås. I Kunskapens frukt resonerar Liv Strömquist kring det kvinnliga könsorganet, orgasm och mens. Och hon gör det på det där oefterhärmliga och Strömquistska sättet som jag gillar så mycket.

Liv Strömquist är alltid skarp, visst är hon ibland på gränsen till för elak men jag gillar det också, ond som jag är… Jag tror att Liv Strömquists böcker funkar så bra på mig för att jag delar hennes politiska åsikt, håller med henne och dessutom uppskattar det akademiska (och kritiken av det akademiska). Jag har läst stora delar av Kunskapens frukt tidigare, i tidskriften Galago, vilket inte gör det till någon ögonöppnare eller aha-upplevelse, men utforskandet av kön, sexualitet och kvinnlighet tål alltid att läsas, om och om igen.

 

KUNSKAPENS FRUKT
Författare: Liv Strömquist
Förlag: Galago (2014)
Köp t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Linda på Kulturkollo, Feministbiblioteket

Under det rosa täcket

Jag sitter här med 33 foton av sidor i Under det rosa täcket i mobilen. För att jag inte vill stryka under i boken (den är makens), och för att det finns så mycket jag vill prata och skriva om. Och samtidigt vet jag inte var jag ska börja.

under det rosa täcketNina Björk känns som en allierad i mitt ständigt fäktande mot normer. Hon representerar en feminism som är mycket mer min än till exempel Caitlin Moran gör (men jag älskar henne också, jag vill att vi ska kunna vara feminister på många olika sätt!) Och så skriver hon i Under det rosa täcket om ämnen som engagerar mig: den akademiska världen, Virginia Woolfs Orlando (jag ska läsa nu snart!) och om kvinnan, moderskapet och kroppen. Jag skulle kunna skriva något utsvävande om allt detta, om alla mina 33 bilder. Men jag gör inte det, ingen orkar med det.

Men jag måste ändå säga något om när jag födde barn.

Den kvinnliga erfarenheten, den där lite upphöjda, Upplevelsen som gör Kvinnan till Modern och låter henne uppnå sin fulla potential. Jo men det finns ju en sån föreställning, om hur det är och hur en ska vara. För mig var det inte så, det var ytterligare en påminnelse om att jag nog inte är någon riktig kvinna ändå, trots att det rent genitalt ser ut så. När jag födde mitt första barn höll vi på i två dygn. Det revs och slets och gräts och klipptes. Jag dog nästan (det är bara nästan en överdrift). Barnet sprangs det iväg med och maken har en intressant historia om hur hon först inte andades som hon skulle men hur sen personalen tog sig tid att leta efter ett rosa täcke till henne för att det skulle hon ju ha (ja herregud hur skulle det annars gå med identitetsarbete och sånt). Jag syddes av en sköterska och en elev (i fullt undervisningsmode kan jag säga – ”här ser du en bristning på kvinnan”), utan fungerande bedövning. Min förlossningsupplevelse stavas inte upphöjd och kvinnlig, den stavas liv och död. Jag har förvisso aldrig känt mig så levande som bredvid döden, men jag har heller aldrig känt mig så mycket som en liten, blodig, söndrig människokropp. En människa. Eftersom det kom sig av en förlossning så var det väl en sorts “kvinnlig erfarenhet” men gudarna ska veta att jag tror att en man hade kunnat uppleva samma sak om han blivit överkörd, uppklippt och ihopsydd utan bedövning. Med den skillnaden att han inte skulle få ett barn för besväret, men jag var inte heller helt säker på att jag ville ha det då…

Vi var på neonatalavdelningen i en vecka och under den tiden bytte jag inte en enda blöja, jag ville inte hålla och ammade bara för att jag var tvungen. Sen kom vi hem och jag ville fortfarande inte vara ensam med barnet och jag grät för att jag liksom satt fast i en annan person. Och jag vet att några av er kanske diagnosticerar mig nu och fördömer. Så får inte en mamma vara. Inte en kvinna reagerar så.

Men tänk det får hon. Det kan hon också göra. Den kärlek jag känner för mitt barn är inte mindre för att den kom efterhand. Jag är inte en sämre förälder (eller mamma för den delen) för att det blev som det blev och jag är som jag är! Men jag har inte alltid vetat det. Några som är säkra på sin sak är däremot mina barn, de vet att jag älskar dem bortom allt, jag lovar.

Jag är således rätt dålig på att vara kvinna på det där rätta sättet, men ganska så bra på att vara feminist, och att vilja att ingen av oss ska behöva känna så – att vi inte är kvinnliga när vi är oss själva. Jag förstår att många irriterar sig på Nina Björk (hon är kategorisk och politisk), men för mig är hon en bundsförvant som sätter ord på tankar jag haft. Det finns så mycket skit just nu, antifeminism och hat. I sådana tider är det fint att hitta bundsförvanter. Feminism för mig är (bland annat) kampen om min rätt att få definiera mitt själv bortom normen, och att min lön/möjlighet att nå en position osv inte ska bestämmas av mitt könsorgan (eller något annat ovidkommande som min sexualitet, hudfärg eller födelseland). Den kampen går vidare. Också snart tjugo år efter att Under det rosa täcket skrevs och första gången orsakade diskussion.

Och om ni undrar vad den här monsterlånga texten egentligen har med boken att göra… Inte mycket annat än att tankarna väcktes och krävde att få uttryckas. Det säger väl också något om boken kan jag tycka.

UNDER DET ROSA TÄCKET
Författare: Nina Björk
Förlag: Wahlström & Widstrand (1996)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Virginia

VirginiaWoolf (1)

Virginia Woolf är egentligen en sagogestalt i mitt inre. Hon har på något sätt alltid funnits där. Hon går som en kvinna i svart, alltid på väg ut ur bilden, alltid lite oskarp, diffus, bortvänd…

När jag första gången mötte henne var det djupt inne i fiktionen. I Michael Cunninghams Timmarna där hon är centralgestalt, också utanför sina egna scener. Hon är magnifik i all sin vardaglighet. Hon grep mig och har sen dess aldrig släppt taget.

Och till slut läste jag henne. På ett sätt ovilligt, utan att vilja rubba min fantasigestalt, kvinnan i periferin. Men jag läste hennes Londontexter eftersom jag skulle besöka London för första gången. Och jag fastnade för den skarpa iakttagelseförmågan, och den där rösten. Den kritiska, den på gränsen till ironiska, den under ytan arga, draperad i humor.

Ett eget rum – så feministisk så tidigt, Mot fyren – obeskrivlig, genial!

Hon har inte försvunnit när jag läst henne, orden har inte suddat ut henne. När jag läste Susan Sellers bok om Virginia och systern Vanessa såg jag henne till och med skarpare än tidigare. Kvinnan i svart. Hon som går längs stranden och samlar sina stenar. Hon som fann livet så olevbart svårt att hon fyllde sina fickor med sten och gick ut i  floden. Den döden, så till synes romantisk men också så oändligt fasansfull. Jag kan inte sluta tänka på den även om jag vill. Virginia Woolf var en stor författare som förtjänar hågkomst bortom sitt slut.

Virginia Woolf hos Cunningham är (som jag minns det) den sårade, döende poeten – hon som är för stor för livet. Virginia hos mig är en skarpögd, ettrig och konstaterande ordkonstnär. Jag älskar min Virginia mest av de två. Väldigt mycket. Och jag är glad att jag läste, att jag kunde transformera henne till sitt geni och sin mänsklighet snarare än sin död. Men hon kommer alltid vandra i mitt synfälts utkant, som en påminnelse och ett minne. Som den anförvant hon varit när livet varit svårt, men med allt det vackra hon lämnat kvar för att vi inte ska behöva gå samma väg ut i strömmen. Kanske mot den.

Detta inlägg är en del av Kulturkollos bloggstafett på Internationella kvinnodagen.

Systrars öde

Jag har sagt det tidigare, och menat det, men det här är verkligen en serie som slutar bra. Legend-serien av Marie Lu som jag skrev om härom veckan beskrev jag som en fulländad helhet och det måste jag nog säga att Jessica Spotswoods trilogi om systrarna Cahill också är. Jag vet inte om jag upplevt det tidigare att en serie inleds så bra och sedan ändå lyckas bli starkare och starkare för varje bok.

Den tredje boken av femistisk häxaction är alltså formidabel. Där finns kärlek (fokus ligger genomgående på kärlek mellan kvinnor, på olika plan), systerskap, smärta som sträcker sina klor ut genom boksidorna. Vi vet ju om profetian, att en av systrarna ska förgöra den andra, men när det till slut händer är det omöjligt att hantera.

Jessica Spotswoods sätt att hantera sina karaktärer och det de tvingas genomgå är  imponerande. Inte en enda gång väjs det för det svåra, inte en enda gång är det den enkla vägen som tas. Hela tiden känns det sant.

Låter jag lyrisk på gränsen till det patetiska? Det är ok, jag känner mig helt försvarslös inför det här. Jag hittar helt enkelt inget som sticker i ögonen eller måste kritiseras (eller jo förresten – omslagen till böckerna, de signalerar något väldigt annat än vad en får, dem gillar jag inte oerhört mycket). Jessica Spotswood tackar i sitt efterord alla ”bibliotekarier, bokhandlare, säljare och bloggare” som rekommenderar hennes böcker och sätter dem i läsarnas händer. Jag känner mig väldigt tacksam över att kunna göra det, sätta de här böcker i läsarnas händer, som bloggare och som bibliotekarie. Jag hoppas på mer från Jessica Spotswood snart och där har vi väl det riktigt negativa för mina förväntningar är numera skyhöga. Omöjliga att infria skulle jag säga. Men jag får väl jobba på att sänka dem helt enkelt.

SYSTRARS ÖDE
Författare: Jessica Spotswood
Förlag: Raben & Sjögren
Översättare: Jan Risheden, originaltitel: Sister’s fate
Del tre i serien om systrarna Cahill. Del 1: Farlig förmåga, Del 2: Stjärnmärkt.
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Feministisk och annan normkritisk läsning, en uppdaterad inspirationslista

I januari förra året publicerade jag en inspirationslista med feministisk läsning. Nu uppdaterar jag lite. Här hittar ni dels de böcker jag läste förra året men också de jag hoppas få titta närmare på i år. Jag fortsätter med en blandning av skönlitteratur och fakta, nytt och äldre, här och längre borta. Jag har också lagt till en del andra normkritiska (främst HBTQ-perspektiv) romaner jag vill läsa.

Feministisk inspiration

Lästa 2014 (från förra listan och utanför)
Ett eget rum – Virginia Woolf
Virginia Woolf är så knivskarp och genial, jag vill läsa väldigt mycket mer av henne!

Carhullan army – Sarah Hall
Grymt bra och grymt om väpnad kamp för överlevnad i en patriarkal dystopi.

Glaskupan – Sylvia Plath
En av mina största läsupplevelser, läst i deppnovember, total igenkänning.

Män kan inte våldtas – Märta Tikkanen
Som ett knytnävsslag i magen. En bok som tvingade mig att tänka en hel del.

Det mest förbjudna – Kerstin Thorvall
Min första bok av Kerstin Thorvall, det kommer bli många fler!

Bübins unge – Mare Kandre
Jag älskar Mare Kandre, och Bubins unge är förvillande klaustrofobisk om kvinnligt vuxenblivande.

Utrensning – Sofi Oksanen
Precis så bra som alla säger.

Flickor som skimrar  – Lauren Beukes
Fasansfullt förfärlig och fantastisk, skimrande! Om kvinnors oundvikliga utsatthet.

Maken – Gunbritt Sundström
De är så vanvettigt irriterande, men jag är ändå glad att jag lärde känna dem. Outsinliga samtalsämnen för mig och den egna maken 😉

Kvar på listan + nytillkomna
Imamens fall – Nawal el Saadawi
Förbjuden betraktelse, Pojkflickan – Nina Bouraoui
Under det rosa täcket – Nina Björk
Ställd – Susan Faludi
Lila hibiskus – Chimamanda Ngozi Adiche
Kris – Karin Boye
Den femte sanningen – Doris Lessing
Mörkrets vänstra hand – Ursula K LeGuinn
Älskarinnorna – Elfride Jelinek
Det andra könet – Simone de Beauvoir
Egalias döttrar – Gerd Brantenberg
Rapport från en skurhink – Maja Ekelöf
Piga bland pigor – Ester Blenda Nordström
Om skönhet – Zadie Smith
Kunskapens frukt – Liv Strömquist
En riktig kvinna – Sara Arrhenius
Livstråden – Sarah Waters
Mörkrets gärning – Val McDermid
Vinterträdgården – Christine Falkenland
Förlust – Emma Donoghue
Skrivet på kroppen, Det finns annan frukt än apelsiner, Varför vara lycklig när man kan vara normal, Powerbook, Skapelsens kön – Jeanette Winterson
Smålands mörker  – Henrik Bromander
Middlesex – Jeffrey Eugenides
Ett hem vid världens ände – Michael Cunningham
Natten utanför – Colm Tóibín
Máni Steinn – Sjón
Kaktusen blommar om natten – Shani Mootoo
Ett arabiskt vemod – Abdellah Taïa
Baby Jane – Sofi Oksanen

Kom gärna med tillägg och förslag på sånt jag borde ha med! Listorna kommer att byggas på allt eftersom.

Kvinnor ritar bara serier om mens

kvinnor-ritar-bara-serier-om-mensEftersom jag inte lyssnar särskilt mycket på radio så har jag inte hört det där sommarprogrammet med Liv Strömqvist där hon pratade mens. Men jag förstår att det var något extra och att det tydligen är något alldeles särskilt i sig, och lite konstigt, rent av modigt att prata om mens. Troligen för att det inte alls är så att alla kvinnor, som titeln antyder, ritar massor av serier om mens. Kanske för att mensskyddsreklam visar en sorts tvärtomvärld, kanske för att det faktiskt krävs lite feministisk aktivism för att normalisera något som hälften av oss lever med. Kanske för att samlingar som denna faktiskt behövs.

När jag läser serierna i Kvinnor ritar bara serier om mens så inser jag vilket ansvar jag har som förälder till en som kommer att få mens (och till en som inte kommer att få det men som förtjänar att bli en vuxen som ändå vet vad det är och innebär) om några år, och så inser jag vilken tur jag själv haft. I min familj hade vi förvisso ingen fest som den som beskrivs i förordet till boken, ingen initiationsrit, inget sånt. Men jag förde hela tiden ett samtal med min mamma, jag fylldes av känslan av stolthet och vuxenhet och när sen menshelvetet slog ner i mig med vidriga mensvärksplågor och blodförlust så hjälpte hon mig till hjälp, inte minst genom att visa att mens kunde pratas om. Och jag är begåvad med en pappa som kunde köpa bindor på Ica. När jag sen blev sambo med min man så tog jag med mig det, det var liksom aldrig tal om att gömma undan bindor för att det skulle kännas obehagligt för honom att se dem (jag har hört om de som mötts av äcklade miner vid upptäckt av att mensskydd existerar i delade badrum, jag ställer mig oerhört frågande till det så länge de är oanvända…). Och jag har pratat mens med min man, troligen på grund av att jag kräver förståelse och lite synd om-tyck när ontet och kladdet och äcklet drabbar mig.

Jag har haft tur och ämnar dra nytta av det när jag ska introducera min dotter in i den här världen. Jag har nu överlämnat läsningen av Kvinnor ritar bara serier om mens till maken, så att vi sen kan förbereda oss tillsammans på att välkomna henne in i en värld där vi pratar om mens och köper bindor åt varandra som en enda stor familj. Som vi ju är…

KVINNOR RITAR BARA SERIER OM MENS
Förlag: Kartago (2014)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Elin Lucassi på Kulturkollo

The Bell Jar

IMG_1549.JPGEgentligen bör en inte läsa den här boken mitt under en novemberdepression, även om den är relativt mild. Men jag visste faktiskt inte det. Och det gick ju bra ändå.

Sylvia Plaths enda roman är ett slag i magen på alla oss som känner igen oss. Depressionen, kampen att finna sig själv och rädslan för att förlora sig själv till galenskapen (och i förlängningen institutionen) – allt är så jobbigt väl beskrivet.

Det är något (förfärligt) visst att läsa de sista ord en författare skrev innan hen tog sitt liv. Som när jag läste Stig Sæterbakkens Genom natten och grät hejdlöst efteråt för att den var så mörk och för att han aldrig mer skulle skriva något lika fantastiskt och inte ens något ofantastiskt. Sylvia Plath publicerade denna resa in i psykisk sjukdom och självmordsångest bara veckor innan hon tog sitt eget liv. Det är som sagt något visst att läsa sådana böcker, oerhört smärtsamt förstås, och så blir det på något sätt extra viktigt att ta till sig de där sista orden. Som om de skulle betyda något särskilt, äga en särskild tyngd. Men det gör de ju inte. Det är bara ord. Precis så hopplöst är det. De är bara döda. Ord.

The Bell Jar är en av mina största läsupplevelser i år och någonsin, för att jag känner igen mig lite för mycket i tonårsjaget. För att mamman hela tiden undrar vad hon gjort för fel och ber dottern att skärpa sig, bestämma sig för att bli frisk. Så är det fortfarande va? Att många tror att någon måste ha gjort något fel och den som är sjuk kan skärpa sig och bli frisk om hen vill… Finns det en väg ut ur och bort från den synen på människan, och den psykiska sjukdomen?

THE BELL JAR
Författare: Sylvia Plath
Förlag: Faber & Faber fiction (1976)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Bokdetektiven, Feministbiblioteket

Det mest förbjudna

Det skrevs mycket bra och intressant om kvinnoliv på 1970-talet! Jag tänker på Märta Tikkanen och Gun-Britt Sundström, bland andra. Och nu tänker jag också på Kerstin Thorvall. 

Det mest förbjudna är en modig bok, trist nog – män har ju gjort det här (legat runt och berättat om det) i århundraden utan att det varit skämmigt. Men när en kvinna och mamma gör det så är det förstås kört. För Kerstin Thorvall var det lite kört väldigt länge efter Det mest förbjudna.

Jag förstår vad allt skrik och bråk handlade om, och samtidigt inte. Visst är det mycket sexualitet, och visst vet jag att kvinnor inte får berätta om sånt på det sättet. Visst är det jobbigt att läsa, men mest av allt är romanen en uppgörelse med modersrollen och den är ju lika aktuell idag som då. Det är viktiga ämnen, såväl ett komplext förhållande till en egen mamma som rädslan inför att själv vara förälder. Och hur ska vi klara av de sakerna om vi inte ens får prata om dem?

Den psykiska sjukdom som har en bärande roll i Det mest förbjudna känns väldigt äkta, jag känner igen bitar av den från olika delar av och människor i mitt förflutna. Det är väldigt jobbigt att läsa den historien, men samtidigt viktigt nu som då. Men det var också en av de delar som gjorde boken kontroversiell antar jag.

Visst är det kittlande att tänka över vad som är självbiografiskt? Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att det är spännande att tänka över vad som händer i mig, vad jag känner igen och vad som är främmande och konstigt för mig. Och så tycker jag att Kerstin Thorvall skriver så väldigt, väldigt bra och levande, jag vill gärna läsa mer av henne!

DET MEST FÖRBJUDNA, Kerstin Thorvall
Bonnier pocket, 2013 (1976)

Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Dagens bok