Konsten att vara kvinna

Förra hösten skrev jag min Kroppspaniktext, delvis en bokrecension, delvis en sorts komma ut-berättelse, delvis ett feministiskt statement. Den handlade om mitt sjuka förhållande till och med min kropp genom åren. Jag slutade väga mig i samband med att texten publicerades, det är en del av min process. Jag springer tre gånger i veckan men tänker väldigt aktivt, hela tiden, att det inte är för viktens skull. Det är liksom en ständigt pågående kamp med mig själv, och med normen för kvinnokroppar och för kvinnlighet och med alla andra föreställningar som jag och andra har om allt möjligt. Det är en konst i sig att vara människa…

Det här med kroppar och kvinnlighet är också politik och något i alla fall jag kommer ta med mig in i valbåset på söndag. För mig som feminist är det förstås viktigt sen länge, men jag påverkas också ständigt av det jag läser (det är ju tjusningen med att läsa). Varsågoda, några viktiga lästips:

80 grader från varmvattnet – deckare av Karin Alfredsson, om utsatthet och styrka på ett lite annorlunda sätt.

Flickan och skulden – förfärligt avslöjande och förfärligt av Katarina Wennstam, om våldtäkt och våldtäktskultur.

Ett eget rum – klassiker av fenomenalt coola Virginia Woolf, om kvinnors rätt till plats och röst.

Hatet – naturligtvis kontroversiellt av Maria Sveland, om feminism, anti-feminism och priset vissa tvingas betala för en självklarhet (alla människors lika värde, i praktiken).

Hur man botar en feminist – seriepolitik när det är som allra bäst, av bästa Nanna Johansson!

Konsten att vara kvinna – nej, jag håller inte med Caitlin Moran om allt men jösses vad hon får mig att skratta och det händer inte nog ofta i den feministiska debatten…

Och om några timmar kommer här en recension av en riktig klassiker i ämnet…

Bossypants

Ibland hamnar jag lite på efterkälken. Som nu till exempel när jag läste Tina Feys Bossypants i typ mars och inte lyckats få ur mig en recension förrän idag. Jag önskar att jag kunde säga att den som väntar på något gott och allt det där men den sorgliga anledningen till att det inte blivit av är att jag inte vet vad jag ska skriva. Eftersom jag inte vet vad jag tycker. Så jag använde det här politiska temat som drivkraft och försöker härmed få till något. Förlåt!

Bossypants.JPGJag tycker att Tina Fey ofta är väldigt rolig, och jag tycker att Bossypants också är rolig, ibland. Men mest av allt är Tina Fey smyganalytisk, hennes förmåga att peka på en företeelse med hela handen utan att nämna den är himla effektiv. Missionen – att stärka kvinnor i vissheten om att det är möjligt – är tydlig och jag tycker att hon lyckas med att nå sitt mål även om det ibland känns lite hurtigt och lite långt från den verklighet som många lever i. Men försöket i sig är värt en eloge, och som sagt jag tycker att hon lyckas vara stöttande och pushig. Mitt egentligen enda problem med boken (som jag minns, det var ju i mars jag läste och jag har ett vagt minne av utseendefixering också men eftersom det är just vagt kan jag inte göra något av det…) är att jag inte skrattar åt något som så uppenbarligen är skrivet för att jag ska skratta. Däri ligger nog också förklaringen, jag har generellt svårt för påtvingade roligheter som inte känns spontana – där jag tvingas dra på smilbanden istället för att befinna mig i en situation där jag inte kan låta bli. Jag avskyr att känna mig manipulerad helt enkelt och det spelar roll här. Plus det faktum att jag inte sett varenda Saturday Night Live-framträdande Tina Fey någonsin gjort eller tokälskade det jag sett…

Bossypants är en svindlande lättläst och intressant bok om hur en kvinna, Tina Fey, tog sig dit hon tog sig. Det är samtidigt en betraktelse över kvinnoskap och på det sättet besläktad med Caitlin Morans Konsten att vara kvinna. Jag gillar Tina, men har inte riktigt så roligt med henne som jag hoppats…

BOSSYPANTS, Tina Fey
Sphere, 2012

Andra som skrivit om boken: Bibliopepe, En full bokhylla är en rikedom, The Book Pond

Popmusik rimmar på politik

Anna Charlotta Gunnarsons Popmusik rimmar på politik är en intressant, lättläst, reflekterande och personligt hållen bok om musik. Den är samtidigt ett ypperligt bevis på min tes om att allt är politik. Musiker som mördas, som uttalar sig politiskt och blir utfrysta eller som uttalar sig politiskt och blir hyllade. Politiken finns överallt och det blir faktiskt väldigt tydligt när det talas om musik som ju är så viktig och vardaglig i mångas liv.

Anna Charlotta Gunnarson skriver om musiker på flykt, musiker som förföljs, musik som missförstås och musik som säger något om vår samtid. Boken är lättläst men samtidigt omtumlande, jag grips av flera av de livsöden som Gunnarson resonerar kring. Jag gråter en skvätt över Miriam Makeba och över glamrockbandet som hamnade mitt i Nordirlandkonflikten och fick betala ett högt pris för att vilja underhålla. Det är många som betalat ett högt pris för att höja sin röst, också sådana som inte egentligen menade att göra det.

Popmusik rimmar på politik rör sig genom världen, talar om krig i allmänhet och några specifika i synnerhet. Konflikten på Nordirland får stort utrymme och jag slås av minnet av hur mycket den präglade min barndoms nyhetssändningar. Musiken har försökt begripliggöra så många konflikter, och jag gillar hur Gunnarson också skriver om den feministiska kampen, kvinnorna som var pionjärer och krävde att få betalt för låtarna de skrev (och inte fick det, jävla Mick Jagger!). Det är väldigt bra, lättläst och välskrivet. Popmusik rimmar på politik är en bok för mig men också för alla som tror sig vara ointresserade av politik, Anna Charlotta kommer att överbevisa er om att ni har fel!

POPMUSIK RIMMAR PÅ POLITIK, Anna Charlotta Gunnarson
Bokförlaget Atlas, 2014

Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket 

Bübins unge

När jag läser Bübins unge känner jag en stor önskan att vara litteraturvetare, jag skulle vilja ägna en doktorsavhandling åt att gräva mig in i Mare Kandres bildspråk och tankevärld. Trots, eller tack vare, mörkret vill jag gå in i Bübins värld och inte komma ut förrän jag några år senare förstår den. 

Läsaren får ingenting gratis här och väldigt få ledtrådar om vad som är fiktiv verklighet och vad som är inre, själslig kamp. Min tolkning är att det mesta sker i flickans inre, men helt säker är jag inte. Det tycker jag om. Säker är jag på att en flickas transformation till kvinna står i centrum och det känns sorgligt ovanligt. Vuxenblivandeböcker handlar ofta om pojkar, menstruationens revolutionerande attack på flickkroppen är väldigt frånvarande som tema (Carrie är det enda undantag jag kommer på just nu men det måste finnas fler). Därför är Bübins unge så viktig. Och för att den är vacker i all sin gotiska svärta, den smyger sig in under huden och slår rot.

Och nu är jag påmind om hur fantastiskt vackert och viktigt Mare Kandres författarskap var och är, i min värld av litteratur kommer nog bara Christine Falkenland riktigt nära i tema och språk.

Bübins unge av Mare Kandre. Albert Bonniers förlag

Andra om Bubins unge: FeministbiblioteketBokmania

Denna bok är en del av min feministiska läsning som du kan läsa mer om här.

Vi som inte säger grattis på kvinnodagen

Vill du reta mig lite (mycket) så ska du stövla fram till mig idag och säga grattis. Det har hänt, jag blev arg och befann mig tyvärr i en situation där jag inte kunde göra något åt det… Jag blir fortfarande lite uppretad när jag tänker på det.

Internationella kvinnodagen är inte en dag där vi firar att jag och några till har snippa/livmoder/definierar oss som kvinnor eller vad det nu är som gratuleras, det är en dag där vi reflekterar över allt som hänt på kvinnokampsfronten. Jag menar -Hej, jag får rösta i allmänna val! Jag får ha ett yrke trots att jag är gift! Jag får dela föräldraskapet med min partner och har haft tillgång till förskola! Men det är också en dag att knyta näven och tänka på allt det som inte hänt – Hej, jag har lön men den är inte lika hög som om jag haft snopp! Och det är fortfarande inte ok för en kvinna att själv bestämma vad hon ska använda sina bröst (offentlig amning är tydligen vederstyggligt nu igen), eller för den delen sin kropp, till. Och ingen kvinna har varit i närheten av att bli statsminister i det här jämställda landet. Och det finns tvångsgifte och fattigdom och utsatthet och våldtäkt och hustrumisshandel och all annan skit som vi inte lyckats bli av med. För att inte tala om hur det ser ut i resten av världen med allt det och lite till. Så säg inte grattis, säg något peppande om att vi ska ta varandra i handen och ändra på det här, tillsammans. Och så gratulerar vi varandra efteråt, ok?

Veckan som gått

Den här veckan har  jag försökt lyfta fram den feministiska läsningen en aning och jag har recenserat Fittstim, ungdomshäxor, rövarbrudar och Virginia Woolf. Och så har jag lanserat vårens temadag, om Maria Lang. Inte så illa pinkat för en vecka om ni frågar mig, och det gör ni ju. Om en liten stund kommer en text om den här dagen och sen tänker jag ägna resten av helgen åt att läsa vad ni skrivit av kvinnodagskopplade inlägg, lämna gärna en länk i kommentarerna på sånt ni skrivit själva eller tycker att jag/vi ska läsa!

Och förresten, vill du ha mer läsinspiration så finns alltid min läslista från i januari. Och så har novellantologin Vår kamp (av bland annat allas vår Helena Dahlgren) kommit i dagarna, jag har tyvärr inte hunnit läsa särskilt mycket i den under veckan men det jag sett verkar väldigt lovande.

Nu firar vi Maria!

Nu börjar det bli hög tid för en temadag, eller hur!?! Tidigare har vi hyllat Jonas Gardell och Jane Austen och i år av alla år är det naturligtvis dags att ge Maria Lang den uppmärksamhet hon förtjänar. Lördagen den 29 mars, två dagar innan det som skulle ha varit huvudpersonens 100-årsdag, är det dags! Vill du vara med och skriva om Maria Lang, hennes böcker eller något annat relaterat? Himla kul tycker jag i så fall, maila mig (fiktivahelena@gmail.com) senast torsdagen den 27 mars så gör jag ett schema.

Och tro det eller ej, det här är också ett inlägg helt i linje med min feministiska vecka. Den som läser bara en smula Maria Lang blir snart varse att det finns en hel del tuffa kvinns i hennes värld och att den tuffaste av dem alla är hon själv. Maria Lang/Dagmar Lange är en sann feministisk förebild och synnerligen uppfriskande att läsa på det sättet. Jag ska nog ta och läsa om Att vara kvinna snart…

Ett eget rum

När jag nu några dagar efter att jag läste ut Ett eget rum tänker på den så händer det att jag nästan, nästan gråter. För att den är så briljant. För att Virgina Woolf är så briljant. För att det faktum att hon är lika aktuell och brännande idag är så långt från briljant. Virginia Woolf behövs idag, och det är ju väldigt sorgligt, en kunde ju ha hoppats att vi skulle ha kommit längre.

Formen i sig adderar till upplevelsen, bara tanken att Ett eget rum är skriven som en föreläsningsserie får i alla fall mig att måla bilder i huvudet. Tänk att få sitta i den publiken!

Hon är inte allt igenom snäll Woolf, snarare tvärtom, Charlotte Brontë får sig till exempel en rejäl skopa ovett och även om jag (och Woolf också faktiskt) älskar Jane Eyre kan jag inte annat än ge henne rätt som framhåller syster Emily som en bättre (=mer otvungen) författare. Och då har den senare ändå skrivit en bok jag verkligen inte tycker om… Oerhört intressant är också hur övertygande Virginia Woolf visar att Shakespeares syster aldrig kunnat bli lika framgångsrik som han, hon hade aldrig chansen att förverkliga sina eventuella drömmar. Virginia Woolf visar utan tvekan, med stor emfas, på behovet av ett eget rum för att kvinnor ska få uttrycka sig. Och det är lika viktigt och lika sant än idag.

Låt mig avsluta med att säga att min förälskelse i Virginia Woolf växer sig allt starkare för varje ord jag läser. Jag tänker Orlando härnäst eller har ni andra förslag?

Ett eget rum av Virginia Woolf. Ellerströms

Rövarbruden

Hos Margaret Atwood är männen inte sällan ynkryggar och kvinnorna står ut med alldeles för mycket skit från dem. Visst är de ibland också sympatiska och fina men det är inte utan att jag blir riktigt arg på såväl Roz som Tony som Charis i Rövarbruden, för att de väljer dåliga relationer och för att de släpper in den förfärliga Zenia gång efter gång efter gång. Och samtidigt förstår jag dem förstås, hon visar ju också på en hel del sanningar Zenia och sånt behöver en kanske hjälp med ibland…

De tre kvinnorna berättar alla om sina möten med Zenia, hur hon svept in i deras liv och slitit upp allt med rötterna, hur hon haft sönder och dödat och sen försvunnit ut i dimman igen. Den enda som aldrig berättar är Zenia och det kan jag sakna. Vem och varför är hon? Är hon över huvud taget eller är hon möjligen ett fantasifoster?

Rövarbruden är en tankeväckande och gripande bok men inte riktigt på samma nivå som Alias Grace, Kattöga eller Tjänarinnans berättelse.

Rövarbruden av Margaret Atwood. Norstedts

Fittstim, the real story

Jag orkade inte se mer än tio minuter av det där famösa tv-programmet vid namn Fittstim innan jag fick spel och därför har jag ingen aning om ifall det gjorde någon sorts poäng bortom ”feminister – är inte det såna där med orakade armhålor?”. Det är möjligt, jag orkar inte ta reda på det. 

Ja, ja det blev ju en sjujäkla debatt i alla fall där det som vanligt blev för mycket till slut. 

Hur som, jag bestämde mig för att läsa den riktiga Fittstim, boken. Den som Belinda Olsson hävdar startade en helt ny våg av feminism. Det gjorde den ju inte men den var viktig, i framkant och den är fortfarande väldigt glödande och intressant. Och sorglig. Det är inte möjligt att någon som varit med och skrivit den, eller hållit med om det som står i den, kan luta sig tillbaka, tycka att allt det är överspelat och undra om inte feminismen gått för långt. Att få alla de här exemplen, och känna igen så mycket av det, om hur det är att vara ung tjej i det här fantastiska landet. Visst har många andra det mycket värre men vi slåss ju för dem också, och för oss. Det finns ingen anledning att acceptera att våra barn mår dåligt för att andra barn har det ännu sämre. Precis som det inte finns anledning att acceptera en patriarkal struktur för att det finns en annan patriarkal struktur som är värre. Fittstim är en viktig bok, läs den och bilda dig en egen uppfattning. Vi måste helt uppenbarligen höja våra röster för att höras.