Fittstim, the real story

Jag orkade inte se mer än tio minuter av det där famösa tv-programmet vid namn Fittstim innan jag fick spel och därför har jag ingen aning om ifall det gjorde någon sorts poäng bortom ”feminister – är inte det såna där med orakade armhålor?”. Det är möjligt, jag orkar inte ta reda på det. 

Ja, ja det blev ju en sjujäkla debatt i alla fall där det som vanligt blev för mycket till slut. 

Hur som, jag bestämde mig för att läsa den riktiga Fittstim, boken. Den som Belinda Olsson hävdar startade en helt ny våg av feminism. Det gjorde den ju inte men den var viktig, i framkant och den är fortfarande väldigt glödande och intressant. Och sorglig. Det är inte möjligt att någon som varit med och skrivit den, eller hållit med om det som står i den, kan luta sig tillbaka, tycka att allt det är överspelat och undra om inte feminismen gått för långt. Att få alla de här exemplen, och känna igen så mycket av det, om hur det är att vara ung tjej i det här fantastiska landet. Visst har många andra det mycket värre men vi slåss ju för dem också, och för oss. Det finns ingen anledning att acceptera att våra barn mår dåligt för att andra barn har det ännu sämre. Precis som det inte finns anledning att acceptera en patriarkal struktur för att det finns en annan patriarkal struktur som är värre. Fittstim är en viktig bok, läs den och bilda dig en egen uppfattning. Vi måste helt uppenbarligen höja våra röster för att höras.

 

Stjärnmärkt

Jag ska inte överdriva utan nöjer mig med att säga att det här är en av de bästa ungdomsserien (Stjärnmärkt är del två i serien om systrarna Cahill som inleddes med Farlig förmåga) som ges ut just nu.

Varför? Därför att Cate Cahill är en så jäkla cool och motvillig hjältinna, för att allt är så mörkt och eländigt och det fina hela tiden trasas sönder av någon du älskar, av misstag eller av besvikelse. Därför att ingenting får vara enkelt. Därför att det här är en sorts Tjänarinnans berättelse light. Därför att det patriarkala mansväldet är så genomruttet men att det också är fullt begripligt då krafterna inom kvinnorörelsen är fasansfulla när de används på fel sätt. Och vem bestämmer vad som är rätt och fel? 

Jag älskar betraktelsen över systerskap, både det biologiska och det kvinnliga. Ibland gör vi varandra så sjukt illa genom att bestämma vad som är bra och dåligt systerskap, ibland reser vi oss över de där olikheterna och utför storverk tillsammans med de män som också vill vårt bästa och vill delta i kampen för vår rätt att tala och vara och äga vår kropp. Tack vare dessa diskussioner blir Stjärnmärkt väldigt lite en bok om magi och fantasi och istället väldigt mycket en berättelse om vår verklighet på olika plan. Jag tror på feminismen som jag också tror på att det goda kommer segra i sagan om systrarna Cahill. Men hur det goda ser ut vet ingen förrän det är här. Det kommer kännas i luften.

Stjärnmärkt av Jessica Spotswood. Rabén & Sjögren

Hela vägen till lördag

Den här veckan, hela vägen fram till Internationella kvinnodagen på lördag, kör jag feministiskt här på Fiktiviteter. Det blir en hel del recensioner men också lite annat matnyttigt om förebilder och sånt. Om några minuter kommer första inlägget om en fin ungdomsbok.

Feministisk inspiration

Jag kör ju utmaningsfritt i år men det betyder naturligtvis inte att jag kör utan inspiration. Som jag tidigare berättat hoppas jag på att fokusera på hyllvärmare och framförallt längtansböcker, sånt som står i min bokhylla av en anledning, med fokus på en bok i månaden. Några av dessa böcker kommer troligen att hämtas från listan nedan, några av böckerna nedan kommer läsas utanför månadsboksprojektet. Det är mina favoriter/nyfikenböcker från den feministiska litteraturkanon Feministbiblioteket samlade ihop i fjol. Det råkar också sammanfalla rätt bra med den inspirationslista jag har kvar som en rest från förra årets boktolvan. Många flugor i samma smäll alltså. Då det här är en inspiration och inte en utmaning finns ingen förhoppning om hur många böcker jag ska läsa, jag hoppas att jag hittar några nya favoriter helt enkelt.

Min feministiska inspirationslista

Ett eget rum – Virginia Woolf

Kris – Karin Boye

Den femte sanningen – Doris Lessing

Glaskupan – Sylvia Plath

Mörkrets vänstra hand – Ursula K LeGuinn

Män kan inte våldtas – Märta Tikkanen

Älskarinnorna – Elfride Jelinek

Det mest förbjudna – Kerstin Thorvall

Bübins unge – Mare Kandre

Imamens fall – Nawal el Saadawi

Förbjuden betraktelse – Nina Bouraoui

Under det rosa täcket – Nina Björk

Ställd – Susan Faludi

Lila hibiskus – Chimamanda Ngozi Adiche

Utrensning – Sofi Oksanen

Vilka är era favoriter i listan?

Buffy som feministikon

Idag är det den Internationella kvinnodagen och jag tycker faktiskt att det ska uppmärksammas. Visst har det hänt en del på jämställdhetsområdet under de hundra år den här dagen har existerat men det har ju definitivt inte hänt så mycket som jag skulle vilja, särskilt inte ur ett globalt perspektiv. Så kvinnodagen behövs fortfarande och jag tänker självklart uppmärksamma den så länge jag tycker att den fyller sin funktion (=den funktion som jag och alla andra som bryr sig ger den). Och vad passar bättre än att uppmärksamma en tv-serie som gör något så ovanligt som ett försök att föra en feministisk diskussion – i sju säsonger…

”Feminism has sort of a negative connotation. It makes you think of women that don´t shave their legs. […] I hate the word.”* Orden är väl ganska typiska men det ”roliga” i sammanhanget är att de yttrats av Sarah Michelle Prinze (fd Gellar) alltså huvudrollsinnehavare i Joss Whedons Buffy the Vampire slayer, en serie med uttalade feministiska ambitioner. Buffykaraktären utvecklades av Whedon med den tydliga ambitionen att skapa en feministisk ikon… Jag gillar hur det där citatet visar på skillnaden mellan fiktion och verklighet, och hur storheten i Buffyprojektet skymtar fram. För det fina med Buffy (enligt mig) är inte det uttalat feministiska – bilden av den unga kvinnan som slåss mot monstren. Det verkligt vackra är när Buffy (och hennes vänner, för feministiska hjältinnor slåss inte ensamma) möter verklighetens problem – vuxenblivande, ansvarstagande, skola, arbete, kärlek – och lyckas komma igenom dem med hjälp av sin egen styrka och den vänskap som omger henne.

Det råder naturligtvis delade meningar om huruvida Buffy är den där feministiska ikonen Whedon ville att hon skulle bli. Det finns naturligtvis sprickor i feminismbygget även här men det tycker jag att man kan ta om bara helheten lutar åt rätt håll. Jag kan komma på få serier (om ens några?) som gjort så mycket för att styrka unga tjejer i deras identitetsskapande som Buffy the Vampire Slayer och jag kan faktiskt inte riktigt vänta tills jag om kanske 10 år får sätta mig i tvsoffan med min dotter och min son och introducera dem i Buffyvärlden. Och skulle det då vara så fantastiskt att världen inte längre är i behov av lite feministisk power och skulle det då vara så att den här Internationella kvinnodagen tjänat ut sin roll så är det ju underbart men jag tänker tvångsmata barnen med Buffy ändå bara för att den är så oerhört bra också bortom det feministiska.

För er som inte känner för att se (eller se om) sju säsonger Buffy just idag men ändå vill uppmärksamma kvinnodagen så rekommenderar jag läsning om feminism, kvinnokamp och vikten av denna kamp i någon av följande böcker: Kattöga av Margaret Atwood, Jag skulle vara din hund… av Anneli Jordahl, Pennskaftet av Elin Wägner, Allt som återstår av Elin Boardy, Mäster av Alexandra Coelho Andoril och Blonde av Joyce Carol Oates.

* Citatet är hämtat från Fightning the Forces. What´s at stake in Buffy the Vampire Slayer (s. 3) som för övrigt är en mycket intressant bok för alla oss Buffynördar. Rekommenderas!