Läsning

Massor av kärlek

av

Idag firar vi alla hjärtans dag, kanske. Ska jag vara ärlig så har jag aldrig firat (med undantag för när jag som tonåring köpte en rosa operatårta till familjen, men den var mest till mig själv eftersom jag var sugen och så tror jag att det sammanföll med ett firande av en femmilsmedalj i ett OS så det räknas nog inte). Idag tänkte jag dock göra ett undantag eftersom världen inte direkt kan må dåligt av lite kärlek. Min alla hjärtans dagspresent till er, världens bästa läsare, är tips på några riktigt bra böcker om kärlek.

Ett författarskap som ingen kan mäta sig med i genren: Mhairi McFarlanes samlade verk. You had me at hello, Here’s looking at you, It’s not me it’s you, Who’s that girl, Don’t you forget about me, If I Never met you, Last night och Mad about you.

Avkopplande strandläsning med hjärta och smärta: Strandläsning och Book lovers av Emily Henry.

Långsamma berättelser med oväntat djup: Ett litet steg i taget och What You wish for av Katherine Center.

Fiender blir älskande på kryssning: Shipped av Angie Hockman.

Fiender blir älskande på kontor: En allvarsam lek/The hating game av Sally Thorne.

Okända blir sambos blir kära: Sambo på försök av Beth O’Leary.

Förvånansvärt mysig bok som handlar en hel del om sport: The Wall of Winnipeg and me av Mariana Zapata.

Historisk romance av vår svenska mästare (som äntligen kommer ut med en historisk roman igen i vår): Betvingade av Simona Ahrnstedt.

Räcker inte detta så hittar du allt jag skrivit inom kategorin feelgood och romantik här. Jag hoppas att du hittar något som värmer i dessa kalla tider.

Bild från Pixabay.

En högläsningsbetraktelse

av

Högläsning. Finns det något mysigare? Jag vet att jag blev läst för som barn, jag minns böckerna men inte själva läsandet, men eftersom böckerna fyller mig med en väldig värme så vet jag att stunderna måste ha varit bra. När jag och min man först blev tillsammans ägnade vi oss åt massor av saker som vi nu inte hinner/orkar/ids, som korsord, yatzy och just högläsning. Vi läste Vems lilla mössa flyger och Kejsarn av Portugallien och så började vi på något ryskt tror jag.

När jag blev förälder var det där med högläsning en av de saker jag hade bestämda åsikter om och vägrade tumma på (hur många andra goda föresatser hade man inte? Hur mycket sprack inte det mesta så fort verkligheten var över en?). Bebis nummer ett var tre månader när vi införde kvällsboken. Varje kväll satt vi med henne i famn och läste Max blöja. Varje kväll, samma tid, samma bok. Sen när hon blev lite mer intresserad la vi till Pussboken och sen Benny och Gittan och massor av annat. Men Max blöja hängde kvar i flera år. Sen kom barn nummer två och han fick ingen tremånadersrespit minsann, det var högläsning från dag ett (inte nödvändigtvis riktad mot honom, jag hade lovat mitt dåliga mammasamvete att aldrig säga nej till den nyblivna storasysterns läsönskemål…)

Vi läser fortfarande högt för den numera tio år gamla förstfödda och den åttaåriga lilla minstingen. Vissa i sällskapet påstår att de inte lyssnar, men det gör de. Vi har läst mycket bra sen vi började med kapitelböcker, de klassiska förstås, som Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta men också nyare pärlor som Spiderwick-böckerna och just nu Gregor från ovanjord. Så kan vi tala tyst om att vi tvingat igenom Gregor-läsningen efter bortåt tjugo böcker i Adam Blades oääändliga och svintrista Beast quest-serie. All läsning är bra läsning och åttaåringen älskar Tom, Elenna och vidundren, har till och med läst sista kapitlen i en särskilt spännande bok själv för att vi var för långsamma. Men. De är rena döden att högläsa! Det är upprepningar och könsroller från 1600-talet. Det senare har vi pratat lite om, och ett monster fick bli tjej istället för kille för att det “kändes som ett tjejmonster”, men det går liksom inte att komma förbi att det är skräp i bokförpackning. Men det gör ingenting. Visst är det allra bäst när vi har en gemensam bok att längta till på kvällen men också när vi läser något riktigt skräpigt så är det ändå stunden som är huvudpoängen. Att få sitta tillsammans, nära, nära och uppleva något tillsammans, inuti. Det är själva meningen med allt vissa dagar.

Det här är en återpublicering av ett snart sju år gammalt inlägg från Kulturkollo. Mycket har hänt. Barnen är 15 och 17 år gamla och vill inte längre bli lästa för (men det är bara två år sen vi slutade läsa för yngsta, vi hann igenom alla Mumin-böcker och allt av Rick Riordan bland annat), men jag är tacksam för alla våra lästimmar tillsammans. Det är något speciellt med att uppleva berättelser tillsammans.

Bild från Pixabay

Sammanfattning av 2022, ett svårdefinierat år

av

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett ytterligheternas år.

2021 var ett förfärligt år, 2022 har varit jobbigare och samtidigt på något mystiskt sätt bättre.

På jobbet (biblioteket) har vi sluppit nya restriktioner och därefter har det varit roligt men väldigt, väldigt intensivt. Jag har minskat min tjänst till 90% för att orka och det har varit en livräddare.

Samhälleligt är det förstås förfärligt med högerkantring, krig, förtryck, rasism, homofobi och kvinnohat. Det går inte att säga något mer om det egentligen. Det är bara mörker.

Privat har mycket präglats av att min 15-åring fick sin ocd-diagnos och äntligen fick hjälp från bup. Behandlingen har varit ansträngande för hela familjen, men den har gett resultat. Här hemma fick vi också tillökning av två adopterade katter, Harry och Hubbe, under sommaren. Det har förbättrat våra liv med flera hundra procent.

Jag kommer se tillbaka på 2022 som ett kämpigt, ibland nattsvart ibland småglittrande år. Jag är in i märgen trött och har svårt att hoppas att 2023 ska bli bra, men jag är öppen för att bli positivt överraskad.

Ur ett kulturellt perspektiv tar jag med mig bland annat det här:

Årets ungdomsbok: Grim av Sara Bergmark Elfgren. Det var också årets första lästa bok och den satte tonen för en riktigt bra läsvår.

Årets ute bland folk igen: Titanic på Wermlands opera nu i december. Det kändes smått absurt och lite obehagligt att sitta i en fullsatt teatersalong igen. Ett mysigt superspridarevent sådär innan jul, men vi klarade oss. Och föreställningen var bra om än inte fantastisk.

Årets käftsmäll: att läsa All the bad apples av Moïra Fowley Doyle bara några veckor efter att högsta domstolen i USA rivit upp aborträtten. Själva beslutet var naturligtvis värre och väckte många känslorna, mest vrede. Boken illustrerar på ett synnerligen effektivt sätt varför det är en så våldsamt ödesdiger och dålig idé att föra utvecklingen bakåt.

Årets sorgligaste: att Hilary Mantel gick bort. Jag hade önskat henne många fler och lyckliga år.

Årets charmigaste: Heartstopper Alice Oseman. Serierna alltså, tv-serien har jag inte hunnit till än.

Årets klassiker: Kamratfesten och den påföljande läsningen av Dorothy Sayers övriga böcker om Lord Peter och Harriet.

Årets mörkaste: Sara Stridsbergs Happy Sally. Jag gick in i någon sorts mörker med den boken och hade ärligt talat svårt att hitta ut. Så hemsk och så bra.

Årets historiska: Rizzio av Denise Mina. Ljuvligt tät och omvälvande om en händelse i den skotska historien som jag inte alls hade koll på (och då har jag ändå läst rätt mycket om den).

Årets brevväxling: Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Ett underbart samtal mellan två kloka och eftertänksamma människor.

Årets läskigaste: verkligheten. Krig, regeringsskifte, nedlagd miljöpolitik. Ur ett samhälleligt perspektiv har 2022 varit riktigt förfärligt. Mycket av det som har hänt har påverkat mig på ett djupt personligt plan och vissa saker (kriget och regeringsskiftet) har också kastat mörka skuggor in på min arbetsplats. Det är osäkrare än någonsin att arbeta med människor när man inte längre kan garantera att de ska kunna vara trygga hos oss (vilket de inte är om angiverilagen enligt Tidöavtalet genomdrivs). Om vi inte heller ska få planera vår egen verksamhet så vet jag inte vad som i framtiden kommer vara kvar av min profession. Jag accepterar att min sida inte vann valet men jag kan inte stillatigande acceptera allt som nu görs. Jag kommer att göra motstånd.

Årets serie: Gender queer av Maia Kobabe. En bok jag läste för en utställning jag gjorde om förbjudna böcker på biblioteket. En av de mest lärorika och viktiga böcker jag läst visade det sig.

Årets nya bekantskap: feelgood-författaren Katherine Center helt klart. Jag har läst hennes Ett litet steg i taget och What you wish for under året och jag älskade dem båda två. Inte många lyckas balansera svärta och romantik så himla fint som hon.

Årets intressantaste: Autisterna av Clara Törnvall. Jag har som ni kanske vet en son som är autistisk och jag har läst en del, vet en del, hänger med för att kunna vara den bästa mamman jag kan. Ändå drabbades jag av Autisterna på djupet. För att jag kände igen mig själv. Jag vet efter att ha läst boken att jag inte är autistisk men att jag delar många drag med dem som är det. Och framförallt vet jag att jag, precis som jag vet och tycker att min son gör, duger som jag är. Jag har slutat anpassa mig så mycket vilket är något av en revolution.

Årets mest lugnande: att Louise Penny fortsätter att vara så överlägset jämn och fantastisk. I år läste jag Glass houses och Kingdom of the blind som är nummer tretton och fjorton i serien av Armand Gamache och Three Pines och det är precis lika bra som det alltid varit.

Årets ljudbok: Detaljerna av och med Ia Genberg. Detaljerna förtjänade sin auguststatyett, men jag hoppas också att ljudboken prisas på lämpligt sätt för den förhöjde verkligen läsupplevelsen.

Årets tv-serie: jag ser väldigt få tv-filmer och filmer nuförtiden, men Netflix the Mole (samma program som vårt Mullvaden (men som originalet, utan kändisar)) fångade mig totalt en helg i oktober. Möjligen berodde detta också på att jag var riktigt rejält sjuk (min första covid-omgång) med hög feber, men en serie i rättan tid var det definitivt.

Årets besvikelse: att the Song of Achilles inte var bättre när Madeline Millers förra på svenska, Kirke, var så himla fin.

Årets bitskaste: Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Hjälp så stenhård han är. Vi lite mer konflikträdda gömmer oss bakom kudden och undrar om man faktiskt får skriva så och så och så. Men det är härligt också…

Årets tristaste: Lässvackan som varade stora delar av hösten/vintern. Visst läste jag en del, men hjärtat var inte där riktigt. Framåt jul insåg jag att det beror på att jag faktiskt inte haft tid (och den ork som följer med tid) att läsa. Jag hoppas på att kunna hitta ett lite större lugn och en bättre balans nu i ledighetens tid och fortsatt in i januari.

* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Årets bästa läsning 2022

av

Läsåret 2022 var på det stora hela riktigt fint. Som vanligt läste jag mest och bäst under våren och sommaren medan hösten var lite seg (i november och december var det länge mer än lite segt dessutom). Här hittar du mina favoriter från året som gått och mina fem allra bästa läsupplevelser är markerade (med ♥ hjärtan ♥ ).

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood
What you wish for av Katherine Center. En riktigt fin och sorglig bok av min nya favorit bland feelgood-författare.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fint om ung förälskelse.

Book lovers av Emily Henry. Lysande feelgood med hjärta och svärta.

Mad about you av Mhairi McFarlane. Som vanligt förstklassig feelgood med den perfekta mängden mörker.

Årets bästa spänning
♥ Kamratträffen ♥ av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Kingdom of the blind av Louise Penny. Fjortonde boken i serien, lika bra som alltid.

Årets bästa fakta
Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå. Orka livet som npf-förälder av Ann-Charlotte Runnvik och Anna Flodberg. Livsnödvändig och stärkande bok för alla oss som kämpar.

Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Knivskarp genomgång av palmemordsutredningen, bitvis thrillerartad.

Årets bästa feelbad
Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Årets bästa historiska
♥ Rizzio ♥ av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Hex av Jenni Fagan. En mörk och ganska svårforcerad berättelse om kvinnoförtryck och häxpanik. Den dröjer sig kvar.

Dykungens dotter av Birgitta Trotzig. Trollbindande skildring av eländes elände och magisk natur.

Årets bästa feminism och HBTQ+
♥ All the bad apples ♥ av Moïra Fowley-Doyle. En oerhört stark berättelse om systerskap och kvinnoförtryck. En av mina bästa.

Gender queer Gender queer av Maia Kobabe. Fantastisk och upplysande tecknad memoar om livet som queer.

♥ When women were dragons ♥ av Kelly Barnhill. En feministisk verklighetssaga fylld av sorg och vrede, och styrka.

Årets bästa som är för svåra att kategorisera och som därför får en egen kategori
♥ Grim ♥ av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Gudars like av Meg Rosoff. Sparsmakad och levande berättelse om en magisk och katastrofal sommar.

Detaljerna av Ia Genberg. Eftertänksam och språkligt fenomenal kortroman som känns. Läst som ljudbok vilket rekommenderas.

Om du är sugen på ännu fler lästips så har jag samlat årets bästa ganska länge nu. Listorna från de senaste åren hittar du här (klicka på årtalet så kommer du till listan): 2019, 2020, 2021.

Just nu i december 2022

av

Det är trötta tider just nu kan jag meddela. Mestadels beroende på det råkalla och gråmörka vädret och lite beroende på att det är upplopp för jobbåret, skolterminen och allt vad det är. Det är tungt att ta sig ur sängen på mornarna och tungt att orka resa sig ur soffan för att lägga sig i sängen på kvällarna. Men det är ändå en mysig tid vi gått in i, advent med alla sina ljus. Jag njuter när jag orkar.

Just nu…
… läser jag: blandade julromaner. Om en vecka max kommer jag tappa lusten till dem och gå över till något annat, men just nu firar jag jul i böckernas värld. Bloggrapporter från denna läsning kommer förstås de närmaste veckorna.
… ser jag på: Blood, sex and royalty, en ny netflix-serie om Anne Boleyn. Den extremt pinsamma titeln och förkärleken för att använda dramatisk (och modern) musik fick mig nästan att avstå, men ett (av tre) avsnitt in har jag hittat förvånansvärt mycket substans och jag känner att jag ser människorna och sammanhangen på ett lite nytt sätt. Och då har jag ändå läst och sett det mesta som finns om Anne.
… lyssnar jag på: tystnad helst.
… längtar jag efter: ledigt och sovmorgon.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här.

Just nu-inlägget är en tradition från Kulturkollo-tiden och några av mina medskribenter därifrån brukar också skriva, titta också in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

En påminnelse om tröst i mörkret

av

Förra vintern började jag läsa Matt Haigs vilsamma och hjälpsamma The comfort book. Jag läser den fortfarande (och så snart jag är klar kommer jag börja om igen) och vill påminna er om att den finns. För just nu är det mörkt. På grund av november. På grund av världsläget. På grund av politiken här hemma. Vi behöver alla lite tröst just nu och ingen ger det bättre än Matt Haig. Här kan du läsa vad jag skrev om den i december förra året.

Fiktiviteters väl beprövade bok- och filmcirkeltips

av

Jag bjuder på boktips med jämna mellanrum och nu när hösten är här tycker jag att det kan passa med en specialupplaga av tipsinläggen. Det får bli ett bok- och filmtips. Min bokcirkel träffas en gång termin för att först prata om boken och sedan se filmen tillsammans. Här är fem av de böcker vi läst och sett:

The perks of being a wallflower av Stephen Chbosky
Det här var en bok och film vi tyckte mycket om i cirkeln. Det pågår fortfarande diskussioner (fyra år senare) om vissa scener som borde varit med i filmen men som saknades. Här hittar du min text om boken.

Boktjuven av Markus Zusak
Boktjuven är en djupt berörande och hemsk bok, filmen är inte riktigt lika stark men ändå väldigt bra. Det här är kanske den tjockaste bok vi läst, men ingen upplevde att den var svårgenomtränglig eller tung annat än till ämnet. Här hittar du min text om boken.

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro
Kärlek vänskap hat är en novell från samlingen som bär dess titel. Det är en ganska bra novell, inte Munros allra bästa. Men filmen (som heter Hateship, loveship)! Filmen är sensationell och ett av få exempel på när filmen är bättre än sin förlaga. Här hittar du min text om boken.

Fortfarande Alice av Lisa Genova
Det här är en bra bok och en bra filmisk tolkning av den. Skildringen av demens som sprider sig inuti en är förfärligt jobbig att bevittna men ändå stärkande på något vis. Här hittar du min text om boken.

Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Också det här är en bra kombination, boken är fin och filmen plockar upp mycket av det som gör boken speciell och adderar sedan lite extra. Varken boken eller filmen är oförglömlig, men det är förstås alldeles för mycket att förvänta sig att de ska vara det.Här hittar du min text om boken.

Här hittar du tidigare delar av inläggsserien och fler boktips Del 1 (Jellicoe road, Ljus från ingenstans, Fallvatten, Mordbyn och Boel och Oscar) , Del 2 (Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz, Då tänker jag på Sigrid, Var det bra så?, Förr eller senare exploderar jag och Mörka platser) , Del 3 (Ru, Hungerspelen, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, Allt jag önskar mig och Oceanen vid världens slut)

Bild: Pexels.com

Fiktiviteters väl beprövade bokcirkeltips del 3

av

Nu var det ett tag sen jag tipsade om bokcirkeltips. Kanske är det dags att dra igång din semestrande bokcirkel eller så har du lust att starta en ny, hur som helst så kommer här fem tyckanden om böcker jag bokcirklat på mitt bibliotek:

Ru av Kim Thúy
Det här är den bok som till dags dato refereras till som den bästa bok vi läst i cirkeln och den bästa bok många av oss läst över huvud taget. Vi pratar ofta om Kim Thúys precisa språk och den gripande handlingen när vi pratar om andra böcker och Ru kommer alltid ut på vinnarsidan. Här hittar du min text om boken.

Hungerspelen av Suzanne Collins
När jag väljer bokcirkelböcker så gör jag det för att det ska bli en intressant pratstund på träffen, men jag gör det minst lika mycket för att vidga bokcirklarnas läsvärld och Hungerspelen var nog den bok som fick mig att inse hur viktigt och lätt det var att göra det. Valet att läsa en ungdomsbok var lätt, men att välja just denna var lite osäkert. Det visade sig slå väldigt väl ut. Flera som aldrig läst en ungdomsbok som vuxna läste hela serien på en helg och fortsatte sedan inom genren och samtalet om första boken blev väldigt intressant. Här hittar du min text om boken.

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald
Den här boken var ingen hit som bokcirkelbok. Vi ville läsa något lättsamt, men det här var för tunnt och andefattigt. Vi fick några boktips, men mer än så fanns där inte för oss. Här hittar du min text om boken.

Allt jag önskar mig av Gregoire Delacourt
Det här var mitt första möte med Gregoire Delacourt och för mig och en annan bokcirklare var det inledningen till en svindlande vänskap med en fantastisk författare. Samtalet som kom av den här boken var fint och rörde sig kring viktiga och vardagliga ämnen. Här hittar du min text om boken.

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Som jag minns det var den här boken lite av en vattendelare. Vissa älskade den och vissa begrep sig inte alls på den. Samtalet som rörde sig kring barndom, vuxenblivande, saga och verklighet var intressant och involverade alla oavsett känsla för boken. Här hittar du min text om boken.

Här hittar du tidigare delar av inläggsserien och fler boktips Här hittar du tidigare delar av inläggsserien och fler boktips Del 1 (Jellicoe road, Ljus från ingenstans, Fallvatten, Mordbyn och Boel och Oscar) , Del 2 (Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz, Då tänker jag på Sigrid, Var det bra så?, Förr eller senare exploderar jag och Mörka platser) .

Bild: Pexels.com

Återvunnet från Kulturkollo – Om distans och det typiskt japanska

av

När jag läste Senseis portfölj som jag bloggade om igår så tänkte jag en del över den japanska känslan och så mindes jag det här inlägget som jag skrev på Kulturkollo 2015:

Om distans och det typiska
Vissa teman här på Kulturkollo kräver mer än andra av förberedelse. Just Japan visade sig mer krävande än jag väntat mig. Min första tanke var att läsa den där enigmatiska spökskräckisen som jag sett dagligen på biblioteket där jag jobbar, för att rädda den från dess outlånade tillvaro och samtidigt få något att skriva om. Men efter att ha läst Taichi Yamadas Främlingar så hade jag fortfarande inget att skriva, jag gillade den inte…

Men boken fick mig ändå att tänka lite på varför jag känner igen den som japansk. Jag gillar egentligen inte att definiera saker som typiskt svenska eller typiskt japanska eller typiskt någonting. Jag tror att världen är lite mer komplex än så. Men, det finns ändå en del som jag känner igen från det japanska jag tidigare läst – Huraki Murakami och Kenzaburo Oe. Där finns ett avstånd, en känslomässig distans eller skyddsmur som inte riktigt låter sig forceras, som nog inte ska forceras. Där finns en absurditet som jag gillar när jag fått vänja mig. Som att Harada i Främlingar möter sina föräldrar som unga och helt enkelt följer med dem hem och dricker öl, eller som när Toru Okada flyttar ner i den där brunnen i Fågeln som vrider upp världen.

Det finns ett släktskap där, saker som jag gillar men som också gör att jag inte riktigt kan koppla an känslomässigt. Jag tyckte till exempel mycket om att befinna mig djupt inne i Fågeln som vrider upp världen, men i efterhand minns jag inte mycket och jag var aldrig förälskad.

En författare med japanska rötter som skriver om japansk kultur, om än i exil, och som jag verkligen älskar med hjärtat är Julie Otsuka. Hennes fantastiska Vi kom över havet och När kejsaren var gudomlig sitter fastetsade på insidan av huden. Hon leker också med den där distansen men lyckas med sitt sätt att skriva bjuda in mig bakom väggen och göra mig till en del av det skyddade. Det absurda är inte så närvarande hos henne, men det finns där i detaljerna.

Och där tänker jag att jag är klar med min tankebana, men så hittar jag Haruki Murakamis Underground i bokhyllan. Så jag läser den. En sparsmakad, repetetiv skildring av sarinattacken i Tokyos tunnelbana 1995. En intervjubok där författaren är intervjuare och nästan inte talar alls, där Murakami har det uttalade målet att förstå det land som inte riktigt längre är hans. Också en bok med filter mellan mig och de som minns och berättar. Också en bok som bekräftar japanerna som oerhört artiga, som distanserade, som korrekta. Och en bok som genom sina sakliga konstateranden på något magiskt sätt får mig att känna på djupet. De återkommande skildringarna av hur tjänstemän som noggrant utfört sitt jobb ligger och dör på trottoaren i väntan på ambulanstransport, hur medmänniskor ber om ursäkt om de höjer rösten. Hur de sällan höjer rösten. Hur de inte är särskilt arga. Hur de inte uttrycker många känslor kring det oundvikliga i att den där människan som de arbetat med i tjugo år är död. Och alla känslorna som bubblar där under ytan, som når ut utan att vara uttalade och som rör mitt hjärta. Där händer något, där får jag ännu ett bevis för att sanningen alltid är mer komplex. Japaner är som vi tror, ibland, och mesta av allt är de så mycket mer än så. Så som det alltid är.

Mina bästa sommarläsningstips – läsfavoriter från 2022

av

Dags för en bloggtradition som känns viktig att bevara. Så här på gränsen till sommar och semesterläsningsplaneringen brukar jag bjuda på en sammanfattning av det bästa jag läst hittills under året. Varsågod för sommarläsningstips. I läsordning så har jag på olika sätt älskat:

Grim av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Ett byliv av Louise Glück. Stor poesi om det enkla och svåra.

Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

A good girls guide to murder av Holly Jackson. Mörk, spännande och smått fenomenal ya-deckare i bästa Veronica Mars-anda.

Kamratträffen av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Fullständigt ljuvlig brevväxling mellan två personer man bara måste älska.

Glass houses av Louise Penny. Ännu en formidabel bok om Armand Gamache och Three Pines.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Hej då, ha det så bra av Kristina Lugn. Kaotisk och lugnande poesi av en av våra största poeter.

Rizzio av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Och så två som jag inte hunnit skriva om än eftersom de är så nylästa.

Tyrannens tid av Magnus Västerbro. Mycket bra populärhistorisk skildring av Karl XII tyranni.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fin bok om ung förälskelse.

Vad har du läst som var bra? Om du har några tips till mig (hoppas!) så får du hjärtans gärna skriva dem i en kommentar till det här inlägget.