Bra sak: Min sommarläsning

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om sommarläsningshögen idag, för att jag trodde att jag skulle ha börjat pyssla med en sådan. Det har jag inte.

Jag vet att jag vill läsa Hilary Mantels The mirror and the light till slut (mer om det projektet på lördag) och jag tror att jag utöver det vill läsa massor av fluff. Som Jenny Colgan, Sarah Dessen, sånt som i och för sig kan få en att må lite dåligt efter vägen men som alltid landar bra (just nu läser jag Veronica Henrys Ciderträdgården som är utmärkt fluffig). Och så rent fluff som inte får en att må dåligt alls, välkänt, för mig är det Maria Lang och Margit Sandemo. Jag misstänker att den här sommaren kommer bli sådan.

Men sen vill jag förstås läsa Maggie O’Farrells Hamnet och någon av de där böckerna grundade i myter som jag samlat på mig, och kanske en riktigt bra deckare. Och visst är det dags för bok två om Kristin Lavransdotter? Jag tror inte att jag kommer lida brist på läsning även om jag inte kommit så långt som till att stapla en hög än.

Vad läser du i sommar?

Bra sak: Läst i påsk

Jag har kämpat ett bra tag med en oförmåga att koncentrera mig som gjort att jag haft svårt att läsa. Men i helgen har det lossnat lite och jag har läst ut tre hela böcker – en fin och stressande om skrivande och utmattning (Dagar med galopperande hjärtklappning), en halv-ok om tonårsförälskelse (Sånger från hjärtat) och en smärtsam och underbar om sorg och saknad (Välj mig). Jag undrar om jag inte är mest glad för den där halvdana, eftersom den bevisade att det inte är så jäkla avgörande vad man lägger tiden på, tiden är inte på väg att ta slut, det är inte de yttersta dagarna. Det är bra nog att lägga en dag på att läsa något som inte ens är särskilt bra. Vissa dagar är det precis vad man behöver.

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

En bra sak – påsk, långsamhet och påskläsning

Lugnet sänker sig, i alla fall här. Jag kommer stänga nyheterna ute, jag tänker promenera i skogen och jag ska djupdyka in i Thomas Cromwells värld.

Vill du själv läsa lite mer påskbetonat så har jag skrivit om läsning (och tittning) kring kristen tematik en rad gånger, bland annat detta: En långfredag om tvivel och tro, En text om Pär Lagerkvists mästerliga Barabbas, Kristen tematik och myt på tv, Den gulklädde syndabocken eller förrädaren, om Judas utifrån Amos Oz roman.

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Om det här med läsning (och liv) i pandemins tid

Hur går det för er där ute, hur mår ni?

Jag har det ok, men längre än så sträcker jag mig inte just nu. Jag försöker skapa och hitta lugn i en vardag som ser lite konstig ut och jag försöker hantera det där med att jag som är planeringsfanatiker inte har en aning om vad som händer från ena dagen till nästa. Det går, men inte utan en rätt betydande ansträngning.

Jag vet inte hur det är med er, men jag har haft lite svårt att koncentrera mig på läsning eller egentligen någonting de senaste veckorna. Först härom dagen slog det mig att det förstås har med stress att göra.

All information och desinformation som virvlar, allt tyckande. Alla känslor som ska kännas, som måste få kännas. All oro, till och med rädsla, paniken som gör sig påmind, men måste tryckas undan. Det är klart att det är utmattande. Och när jag insåg det så insåg jag också att de här koncentrationssvårigheterna (och ångesten, tröttheten, glömskan) är något jag känner igen från då när jag levde djupast inne i mitt utmattningssyndrom.

Det är förstås jobbigt att hantera, men det här är faktiskt ingen deppig text. Det är ju så förunderligt att när jag förstår saker så kan jag ta dem till mig och då blir det tunga mycket lättare att bära. Jag kan inget om virus (det begriper jag att lämna till dem som faktiskt kan), men att hantera min egen stress det är jag faktiskt expert på.

Mitt budskap här är egentligen mest en påminnelse om att det enda du måste är att vara snäll mot dig själv. Kräv ingenting av dig nu, det är nog att härda ut och balansera sig fram. Man behöver inte skriva sin roman eller läsa Dostojevskijs samlade verk.

För mig har en redig SIFO-undersökning gett mig något lagom att utföra och därmed varit till stor tröst de senaste kvällarna och så ser jag om Jane Austen filmatiseringar en masse. Jag promenerar mycket, har återvänt till det som en gång hjälpte mig vidare från utmattningen, Mumin, och så försöker jag begränsa nyhetsintaget. Det går inte så bra men jag försöker och det är gott nog så. Det var ju det där med att vara snäll mot sig själv också.

Vad gör du för att komma ur den här tiden med vettet i behåll? Och vilka är dina bästa sätt att vara snäll mot dig själv?

Läs Ida Jessens duo med oss!

Den 24 februari inleder vi ett nytt samtal i facebook-gruppen Kulturkollo läser och den här gången ska vi avhandla en duo böcker som jag tror att vi kommer kunna samtala mycket och länge om. Vi läser Ida Jessens två böcker En ny tid och Doktor Bagges anagram. Jag hoppas att du vill vara med! Mer information om läsningen och böckerna hittar du här.

Lyckan i att läsa om

Jag har inte fått supermycket nytt läst den senaste tiden, en hel del har påbörjats, men inte så mycket har fångat mitt intresse. Det beror dels på trötthet inför julledigheten och trötthet i och med anpassningen till vardagsliv efter densamma, dels på att annat pockat på uppmärksamhet.

Jag hade bestämt mig inför julen att min huvudsakliga uppmärksamhet skulle ägnas åt Wolf hall. Sen ramlade jag i fällan att bygga bokhögar och tänka att ”den måste jag läsa och den måste jag läsa, och den och den och den.” Jag blev helt enkelt sjukt läststressad och satt mest och stirrade på bokhyllan med hjärtklappningen ylande i kroppen. Men så sov jag på saken och så la jag undan allt och läste bara Wolf hall, som jag bestämt. Och herre så avkopplande det varit.

Jag har läst lite poesi parallellt och lite serier, lågintensivt och långsamt. Men mest har jag bara hängt med Thomas Cromwell, njutit av sällskapet och funderat över vad det är Hilary Mantel gör som gör det så bra. Wolf hall är precis så bra som jag mindes, ännu bättre nästan andra gången när jag inte behöver slå upp och krångla så mycket. Jag har gett den så mycket tid och inte en enda minut var förslösad. Nu har jag läst För in de döda också och den är mycket mer lättläst och jag blev riktigt ledsen när jag insåg att jag skulle hinna klart den innan tredje boken kommer om någon månad. Nu får det väl bli lite annat ett tag, men så snart jag har The mirror and the light i min hand tänker jag bege mig in i den med hela min uppmärksamhet. Om det ska bli något till bokblogg här så får jag nog simma upp till ytan och rapportera där innifrån ibland. För så mycket annat blir nog inte läst förrän de där 900 sidorna är inpräntade i mitt hjärta.

Innan jag slutar vill jag bara trycka lite på att det är ytterst vilsamt att koppla bort alla läslistor och eventuell lässtress (jag drabbas i alla fall av sådan ibland) och försjunka i en riktigt god omläsning. Jag rekommenderar det varmt.

Bra saker: Nobelpristagare jag faktiskt vill läsa

Nobelpriset i litteratur är inte vad det varit, men en sak som faktiskt är sig alldeles lik är det här med att ge priset till en gubbförfattare med unkna åsikter som inte lockar till läsning för fem öre.

Eftersom det här är en tid där jag samlar på bra saker så tänker jag inte ägna fler ord åt det jag inte lockas av, här följer istället en förteckning över nobelpristagare i litteratur som lockar alldeles särskilt:

Olga Tokarczuk. Det är så himla synd att förra årets pris delades ut samtidigt som årets så att Olga Tokarczuks författarskap hamnat i skymundan, och så att hon mot sin vilja behövde sitta på samma scen som Handke på den där presskonferensen förra veckan. Jag har inte riktigt bestämt vad jag ska läsa första av 2018 års pristagare, men jag tror att Styr din plog över de dödas ben ligger bra till.

Selma Lagerlöf. Förstås vill jag läsa mer av Selma Lagerlöf, särskilt efter att ha läst om henne i Anna-Karin Palms formidabla Jag vill sätta världen i rörelse. Mitt problem är bara att jag inte riktigt vet var jag ska vända mig härnäst i författarskapet. Möjligen lutar det ändå åt Jerusalem slutligen.

Elfriede Jelinek. Hennes Älskarinnorna står sen några månader i min bokhylla och viskar om uppmärksamhet. Jag är väldigt spänd och förväntansfull på vad jag ska tycka om den.

Pär Lagerkvist. Jomen visst, förstås mer Lagerkvist också. Jag står närmast inför hans Sibyllan och förväntar mig något utöver det vanliga. Som alltid.

Sigrid Undset. Jag läste ju första delen om Kristin Lavransdotter i somras och har börjat på del två, möjligen kan jag kanske vilja umgås med henne redan under julhelgen.

Doris Lessing. Hon är svår Doris Lessing, jag är lite rädd för henne och kanske är det just därför jag så gärna vill ta mig vidare in i hennes författarskap. Jag tror möjligen att Det femte barnet står näst på tur.

William Faulkner. Jag ska någon gång i mitt liv läsa ut As I lay dying som jag tycker mycket, mycket om men som jag med jämna mellanrum inte orkar läsa vidare i för att den är så mörk och tung.

Albert Camus. Som särdeles fascinerad av pestskildringar är det ju tjänstefel att inte vilja läsa Albert Camus Pesten. Så jag vill läsa Albert Camus Pesten.

Alexander Solsjenitsyn. Av honom har jag bara läst En dag i Ivan Denisovitj liv, men den var fantastiskt bra så jag vill läsa mer. Jag vet bara inte vad än.

Toni Morrison. Det här är något jag skäms över, men jag har inte läst något av Toni Morrison och så kan jag inte ha det. Jag tror att jag ska börja med hennes Älskade och jag tror att jag ska göra det snart.

Svetlana Aleksijevitj. Jag tyckte mycket om hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte när jag läste den och jag har länge vetat att Bön för Tjernobyl ska bli min nästa bok av henne.

Det var inte meningen att listan skulle bli såhär lång, det liksom bara hände. När det nu blev som det blev så ser jag naturligtvis att detta är en ypperlig läsutmaning inför 2020, att läsa nobelpristagaren nya som mer eller mindre välbekanta. Särskilt som jag tror att listan kan bli längre. Jag återkommer om detta framöver.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Bra saker: en just nu-enkät och ett försök till struktur

Idag har jag skrivit vad jag läser just nu i vårt inlägg på Kulturkollo. Det är en bra sak, att läsa nu och att inspireras av vad andra läser, ser och gör. En inte helt och hållet bra sak är att det för min del är ett ytterst lätt skrap på ytan, herre vad jag har påbörjade böcker i högen! Jag tänker att jag ska strukturera upp det nu och se om jag kanske kan ha som mål att faktiskt läsa ut de här böckerna under en inte allt för orimlig framtid.

Just nu läser jag (bland annat, jag har börjat på en del helt nyligt också, men de är inte förknippade med detta dåliga samvete (även om de är en del av problemet) så de får inte vara med här):
Spinning silver av Naomi Novik, här har vi en bok som jag förvisso börjat lyssna på, men samtidigt sparar lite på för att jag inte vill ha läst ut den. Jag älskar Naomi Novik!
Och
When we collided av Emery Lord, här är jag orolig på riktigt. Jag har läst kanske en fjärdedel in i den här boken och den griper inte riktigt tag, är jag hjärtlös och död inombords månne?
Och
Hustrun av Sigrid Undset, andra boken om Kristin Lavransdotter började på direkt efter den första, på sommarsemestern. Den blev liggande för att det var så eländigt och annat kom emellan.
Och
The shining av Stephen King, den har varit pausad i över ett halvår efter ett ljudboksdebacle, kanske dags att försöka igen för den är så bra.
Och
Virginia Woolfs dagböcker, som får ligga till sig tills jag är klar med morgonsidor och Wolf Hall. De är min morgonlångsamläsning och intet annat.

Att ha böcker att läsa för en hel livstid är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Att träffa Max Porter

Min allra bästa upplevelse på bokmässan (och typ i livet känns det som just nu) var när jag fick prata med Max Porter. För att han var väldigt trevlig, men det hade jag räknat med eftersom en människa som skriver sådana böcker och bjuder in mig att skapa dem tillsammans med honom kan inte vara annat än sympatisk (å andra sidan hade det varit förödande om han faktiskt visat sig vara elak och obehaglig). Men också eftersom han är så synnerligen klok, välformulerad och beredd att tänka nytt. Dessutom fick jag lov att prata om slutet av Lanny med honom och det kan jag ju inte göra med någon annan med risk för att spoila vilket leder till att jag aldrig riktigt kan ge uttryck för varför Lanny var en så oerhört stor och läkande läsupplevelse för mig.

Idag publicerar jag och Anna en text på Kulturkollo som försöker göra reda för vad som avhandlades vid mötet (men ingenting om romanens slut förstås), jag kan säga att vi förstås inte riktigt lyckas göra det rättvisa (det går inte), men där finns ändå gott om godbitar och tankestoff att ta till sig och fundera vidare kring.

Och för guds skull läs Max Porters böcker! Om du inte redan äger Lanny och vill berika din bokhylla och ditt läsliv med ett signerat exemplar så finns det ett att vinna på Kulturkollo.

Hemåt Skrolycka igen (om att läsa om Kejsarn av Portugallien och att återvända hem)

Jag håller i en bokcirkel på mitt bibliotek och där är jag enväldigt bokväljare. Den här månaden har jag ställt det så fantastiskt att vi läst (några av oss för första gången andra med mig som omläsning) Kejsarn av Portugallien. Jag har läst boken tre gånger tidigare som jag minns, men det kan vara mer. Och ändå hisnar jag över hur bra den är. Hur enkel och lättläst och snabbläddras och allt det där men också så galet, galet känslosam och bra.

En annan sak som slår mig är hur mycket den där tv-serien påverkade mig. Jag såg den efter att jag läst boken och ändå är det Ingvar Hirdwall jag ser, finns det någon annan filmatisering som lyckats så bra?

Den här gången tycker jag fortsatt att de första och de sista sidorna är den vackraste skildringen av kärlek jag någonsin läst. Kattrina är nog den som växer mest som människa, som hon kämpar, som hon slåss med sig själv. Det är så stort att hon, som är en sån där kantig skogsbo det går tretton på dussinet häromkring, kan acceptera Jan. Att hon kan se honom för det han är är så stort att det nog har krävts de här fyra (eller om det är fler) läsningarna för att verkligen se det.

Jag tycker att det passar alldeles fantastiskt bra att tänka lite på Jan i Skrolycka och hans öde nu såhär på tåget tillbaka mot Värmland. Ingenting blir någonsin så tryggt och hemvant och svindlande vemodigt som Kejsarn av Portugallien. Det är det jag åker mot nu och det är gott.