Läsmånaden som gick och den som kommer (oktober och november-18)

Det var länge sen jag hade någon struktur för månadssummeringar här på bloggen och över huvud taget. Jag tänker att jag ska testa att göra det till ett återkommande inslag, inte minst för att få lite styrsel på de där tbr-högarna… Och så kan jag ju bjuda på några extra boktips också, vilket är bra inte minst med tanke på att jag är så seg när det kommer till att skriva mina boktexter…

Oktober 
Jag läste 14 böcker i oktober vilket är smått obegripligt med tanke på att jag inte orkar läsa en rad på vardagkvällarna när jag kommer hem från jobbet. Men det blev en diktsamling, några seriealbum, en novell och en och annan kortis av annat slag vilket ökade på antalet.

Bäst var egentligen det mesta, oktober har varit en väldigt stark läsmånad. Om jag måste välja ut det allra bästa av det bästa får det bli Vad som helst är möjligt av Elisabeth Strout, Mördarens mamma av Ida Linde, Vad jag saknades här av Jila Mossaed, Som sparv som örn av Per Nilsson, Hantverkaren av Sharon Bolton, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting och Slutet av Mats Strandberg. Och nej, jag kan inte begränsa mig mer än så.

November
Eftersom jag vill börja styra upp läsningen lite, komma igång med hyllvärmarna igen och läsa ut lite sånt som blivit liggande så har jag samlat ihop en liten vill läsa-hög inför november. Den innehåller några hyllvärmare, några nyare, några påbörjade och lite omläsning:

Some kind of fairy tale av Graham Joyce – en hyllvärmare som jag börjat lyssna på som ljudbok.
Känslan av ett slut av Julian Barnes – bokcirkelbok som måste bli läst och som jag tack och lov ser fram emot att läsa.
Ett ohyggligt avslöjande av Louise Penny – det är något med vintern som får mig att längta till Three Pines.
Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri – ja, jag tänker smyga igång julen lite smått under november.
Midnattssol av Frida Skybäck – sista delen i serien om systrarna Stiernfors har fått vänta alldeles för länge.
Trollvinter av Tove Jansson – en omläsning som ska förflytta mig tillbaka till en tid i livet när det inte var så bra, men då jag hittade Mumin.
Jag är, jag är, jag är: Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell – den där biografin som jag började med för flera veckor sen men sen sparade tills jag behövde den bättre, november är då jag behöver den.
Önska kostar ingenting av Sara Lövestam – också en bok jag börjat på men inte kommit mig för att avsluta trots att den är bra.
Cementträdgården av Ian McEwan – en bok jag påbörjade för flera år sen (typ strax innan utmattningen), nu börjar det bli hög tid att avsluta.

Vad läser du i november?

Om sorgen

Vi har tillskansat oss stor erfarenhet av sorg i min familj de senaste åren. Ur mitt perspektiv är det en svägerska, svärmor, farmor, mormor och morfar som gått bort. En bekant i min egen ålder. Vänner som förlorat sina närmaste. Jag önskar att erfarenheten inte var min och vår, men det är den. Det kunde vara värre, men vissa dagar kunde det inte det.

Den enda gången jag känt tacksamhet över allt det tunga var häromveckan när en kvinna kom in på biblioteket där jag jobbar och bad om hjälp att hitta böcker till sin åttaåring som gick igenom allt för många sorger, bland annat att kämpa med sin pappas självmord. Jag kunde tipsa, men jag kunde framförallt prata med den här mamman om barns sorg och äntligen blev allt som hänt värt det eftersom jag fick använda det för att ge en människa som alldeles säkert och tidvis har det värre en gemenskap i hur fan man manövrerar egen sorg så att man kan hjälpa barnen med deras.

Den här helgen har alltid varit en av mina bästa, för kontemplationens skull. Jag har alltid sökt mig till minneslundar och gravar och samtalat med mina döda. Det är fortfarande det jag gör, det ger mig fortfarande lugn i själen. Men de är så många nu, så många röster att samtala med. För många.

Jag tänkte avsluta dagens betraktelse med några boktips, eftersom det är det jag gör. Och det första måste förstås vara Har sorgen tagit något ifrån dig så ge det tillbaka som jag skrev om här igår, den är antagligen min bästa bok om sorg någonsin, trots och för att den nästan slet sönder mig (jag känner mig fortfarande helt sårig inuti när jag tänker på den och det gör jag ofta). En annan bok jag återvänt ofta till de senaste åren är Bodil Malmstens diktsamling Det här är hjärtat och dess arga ord om sorg.

För barn finns en hel del böcker om sorg, Adjö, herr Muffin förstås, En stjärna vid namn Ajax och så Stig som tröstade mig och fick mig att gråta i vintras. Tyvärr befinner vi oss inte där i livet där böcker om sorg fungerar för mina barn så jag har inte så bra koll på läsning för äldre barn. Ni får gärna fylla på mitt förråd där (och i alla andra åldersspann förstås) om ni sitter på tips.

Läslov

Jag har tagit semester den här veckan, utan några egentliga planer, annat än att slöumgås med familjen och katten förstås, och att läsa. Jag har egentligen galet mycket jag vill läsa just precis idag och helst igår, ni vet hur det blir när man planerar för ledigt. Till slut har jag ändå landat i att det är de här fyra jag ska läsumgås i veckan – Slutet av Mats Strandberg, The Wych elm av Tana French, Belzhar av Meg Wolitzer och Strandcafeet av Lucy Diamond. Det känns som en bra blandning av mörker och ljus, jobbigt och ojobbigt, med definitiv slagsida mot det tunga förstås, allt annat vore ju olikt mig…

En helg

Ungefär hela den här helgen har gått åt till att ta in och bearbeta två kulturella uttryck, två riktigt fantastiska och smärtsamma kulturella uttryck som väckte oanade sorgeminnen i mig. Precis så som det är när det är som bäst. En bokrecension kommer förstås vad det lider men för nu nöjer jag mig med att rekommendera och samtidigt utfärda försiktighetsvarning för denna bok respektive film:

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Och sen avslutade vi den av bokläsning sorgtyngda lördagen med en av de tyngsta och absolut bästa filmer jag sett. Någonsin.

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 15 Sep 2018 kl. 11:47 PDT

Inga fler levande begravda barn för mig!

Ibland undrar jag verkligen hur jag tänker. Om jag tänker… När Sharon Boltons nya roman, The craftsman (den kommer i dagarna med svensk titel Hantverkaren), släpptes skaffade jag den genast till läsplattan, fast övertygad om att den skulle bli min bästa sommarläsning. Sen blir det då semester och avkopplande resa med lästid om kvällarna och jag börjar läsa. 

Redan från början inser jag vad det faktiskt står i baksidestexten. Det här är en bok om en seriemördare som mördat barn genom att begrava dem levande. Att bli levande begravd är mitt allra värsta mordsätt (sen Spårlöst försvunnen med Jeff Bridges), jag kan liksom inte värja mig när det dyker upp. Och här är det barn dessutom, lika gamla som mina barn. Och det beskrivs väldigt närgående och känslomässigt hur de har det där nere i sina kistor. Jag står helt enkelt inte ut! 

Efter en liten diskussion med mig själv kom jag fram till att man faktiskt inte måste läsa böcker man mår fysiskt och psykiskt dåligt av, även om de kanske är bra.

Ni som är lite mindre kräsmagade och tuffa hittar förstås boken på närmsta bokhandel (eller här och här) och på ditt bibliotek. Läs om ni orkar… Själv har jag gått vidare till snällare böcker.

Återvunnet från Kulturkollo: Ett annat 80-tal

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar en del om Freddie Mercury och mycket om 1980-talet, jag tycker att det kan passa i dagar som dessa när vi firar märkliga 32-årsjubileum sen den där Wembley-konserten

Jag vet att det är meningen att man ska ha färglada och rent av pastelliga minnen av 1980-talet, men jag har inte det. Jag var 3-13 år de där åren och det är klart att jag minns. Musiken, modet, maten och allt det där. Men få favoritlåtar kommer från 80-talet, få filmer väcker nostalgi (Dirty dancing naturligtvis undantagen) eftersom jag såg dem långt senare eller i helt fel ålder för att uppskatta dem. När jag tänker 1980-tal och de åren av mitt liv tänker jag förstås mest vardagssaker (jag fick en syster, började skolan, blev tonåring), men när det kommer till omvärlden så är det Olof Palme, svältkatastrofen i Etiopien och Tjernobyl som etsat sig fast. Föga upplyftande, och inte så lite icke-pastelligt.

Därför har jag roat mig med att titta lite på hur andra väljer att minnas detta årtionde så här i efterhand. Och så tänkte jag lite mer på vad jag läste som hade med 1980-talet att göra i mitt tidiga 1990-talsliv, och vad jag ser och läser idag. Mycket aids blir det. Jag minns att jag själv snöade in och läste Elisabeth Glasers självbiografi När bara hoppet finns kvar om sjukdomen och hur den svalde henne och hennes dotter Ariel. Jag minns att jag läste En helt vanlig familj av Alice Hoffman på samma tema och jag bär fortfarande med mig vissa scener därifrån. Jag minns när skildringen av aids skiftade och blev mer än berättelsen om barn med aids. Jag minns And the band played on som var fantastisk och öppnade mina ögon på ett helt nytt sätt.

De senaste åren känns det som att det hänt något, skildringarna av 80-talet i sjukdomens skugga har nästan exploderat, när tiden gått och mer kan sägas kanske… Jag tänker på Carol Rifka Brunts fina berättelse om June och förlusten av morbror Finn i Låt vargarna komma. Och naturligtvis Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar som jag tror förändrat det här landet och synen på vår egen historia och vårt 80-tal, i alla fall en liten smula. Dallas buyers club är också ett försök att vrida på och berätta en historia på ett nytt sätt.

Att jag läst och sett alla dessa skildringar av sjukdom och elände beror, tror jag, på en enda man. När min idol Freddie Mercury gick bort, i det närmaste förföljd och hånad, i den där jävla sjukdomen 1990 föddes ett av mina starkaste minnen från det årtiondet. Då blev stigmatiseringen synlig för den tonåring som satt gråtande och lyssnade på Who wants to live forever i sitt trygga rum i det lilla samhället långt bort från allt. Jag älskar Freddie Mercury våldsamt än idag (nåde den som skulle säga något negativt om honom, otaliga är de dokumentärfilmare som hamnat i onåd hos mig då de betraktat honom som något sorts världssamvete som måste vara öppen med sin sexualitet och sin sjukdom för den goda sakens skull snarare än som en människa), jag lyssnar på Queen om inte dagligen så i alla fall veckligen. När jag berättade för mina Kulturkollo-kompisar att jag skulle skriva den här texten konstaterade Carolina att Queen är ”den perfekta gladmusiken som gör en ledsen….” Och så är det verkligen. Att lyssna på Freddies röst gör mig lugn och trygg, men det är alltid med ett litet stråk sorg. Jag tror att det beror på mer än att han är död, det är sättet han dog på. Att jag minns de där tidningsrapporterna och spekulationerna veckorna innan. Det gjorde mig så ledsen då, en ledsenhet som inte kunnat släppa taget. Det går bortom att jag naturligtvis inte kan lyssna på These are the days of our lives (en av hans allra sista inspelade låtar) utan att bryta ihop.

1980-talet var inte sorglöshet för mig, även om det naturligtvis var lättsamt och roligt och glatt också (men sorglös har jag aldrig varit). Jag gick inte omkring och tänkte på död och katastrof hela tiden (mindre än idag faktiskt). Man kan naturligtvis tycka att det är sorgligt att det här är det jag förknippar med ett helt årtionde då jag växte upp, men ni kan vara lugna jag har fullkomligt lyckliga minnen från min barndom. Det var omvärlden som skrämde. Och det riktigt sorgliga är att AIDS fortfarande dödar. Antalet hiv-smittade minskar, men aids dödar fortfarande på de platser i världen där människor har oturen att födas till fattigdom. Eftersom hiv, aids och fattigdom hör ihop och eftersom vi som haft större tur inte hjälper i den utsträckning vi borde kunna. Det är sorgligt på riktigt.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Återvunnet från Kulturkollo: Andra språk och skuggspråk

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om det här med språk.

Läser du på andra språk än ditt modersmål? För mig är mitt första språk svenska (eller värmländska om vi ska vara noga och även om det är en dialekt och inte ett språk så är min resa från värmländska till någon sorts rikssvenska en berättelse för sig, kanske tar vi den en annan gång) och det är också på det språket jag läser mest. Idag läser jag också en hel del nöjesläsning på engelska.

Till en början läste jag bara ungdomsböcker, The Hunger games till exempel, böcker som är så enkla att det inte ens finns en kännbar språkbarriär. Sen gav jag mig på Wolf Hall av Hilary Mantel och där stötte jag på patrull. Men den var inte översatt till svenska då och jag ville verkligen läsa. Så jag satte mig med en ordlista (något jag aldrig gjort förr eller senare) och missade supermycket, fick gå tillbaka och läsa om och jag fick en fantastisk upplevelse, en helt ny förståelse för det engelska språket, hur det också kan te sig. Jag trodde nog att jag gjort min djupaste djupdykning när jag var klar med den och när Mantels tvåa, Bring up the bodies inte alls bjöd motstånd. Det var innan jag tog mig an The Wake av Paul Kingsnorth…

Förra vintern när jag var i London och såg en Shakespearepjäs var jag jättenervös innan eftersom Shakespeare-engelska är rätt långt från Hunger games-engelska och till och med Mantel-engelska. Och eftersom talat språk inte väntar på att bli förstått som det skrivna välvilligt nog gör. De första tre minuter av Richard II satt jag som stelfrusen och försökte förstå. Sen föll det på plats. Och så är det med The Wake också, med den skillnaden att det tar lite mer än tre minuter.

Problemet (och charmen) med The wake är att den inte är skriven på engelska eller ens ålderdomlig engelska, den är skriven på ett skuggspråk för att ge känslan av engelskt 1000-tal. Jag kan lugnt säga att det till en början är helt obegripligt. Jag trodde att jag fått fel bok. Efter en stunds initial panik gick jag över till att försöka tolka ord för ord för att sedan läsa texten högt för mig själv. Då föll det på plats. För många av orden är ju nordiska, som fågel, hus osv. Visst känner jag igen från basal tyska och så finns där en del latin. Kanske har jag nytta av att kunna ytterst lite av flera språk, kanske har jag nytta av att ha läst gamla domstolsprotokoll (ordbruket i 1600-tals svenskan är lika svårt som 1700-talshandstilen…) Men mest av allt tror jag att jag hade nytta av att kunna övertyga mig själv om att det bara var att slänga sig ut. Orden kan ju ändå inte slås upp så varför inte bara nöja sig med att begripa det jag begriper? Så jag läste, och insåg att jag faktiskt förstod.

Det är talspråk, det är intensivt, det är helt underbart. Att läsa The Wake är att meditera över språk och handling. Att läsa The Wake är att inse att den här läsupplevelsen kan jag aldrig få på annat sätt. Om jag inte vågade läsa böcker på engelska skulle jag aldrig ha vetat att man får göra såhär med språket, att det är ok att leka fram ett eget språk för att det passar historien. Att det blir så galet intressant i sig. För The Wake kan aldrig översättas. Den kan säkert tolkas, men det är inte riktigt samma sak. Att läsa en sådan bok på originalspråk, där språket dessutom är ett eget, det är en ynnest.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Men vad läser jag egentligen…

Det slog mig att min slalomläsning just nu kanske inte är så värst upplyftande. Jag läser:

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, gillar den inte så värst och samtidigt rätt mycket. Men huvudsaken är att det går väldigt, väldigt illa för alla i den.

Förlåten av Agnes Lidbeck, vanvettigt bra bok, men den får mig att gråta hejdlöst på grund av saker jag ska försöka få ner i text i recensionen.

… Och ljudboken jag lyssnar på just nu är En dag i Ivan Denisovitj liv av Alexander Solsjenitsyn. Behöver jag säga mer?

Jag tror jag måste hitta något läsfluffigt att väga upp det här med…

Hur det gick med slattläsningen…

Egentligen känner jag att vi kanske kan prata lite tyst om det. Om att jag utlyste en månad när jag skulle läsa ut en hel hög påbörjade böcker. Om att jag fortfarande inte läst ut en enda. Ingen! Men jag har två saker att säga till mitt försvar, min morfar dog och det visade sig att jag faktiskt inte var så himla sugen på att läsa särskilt många av de där hyllvärmarna. Jag var inte så väldigt sugen på att läsa alls egentligen. Och det jag läst har jag läst för att fly verkligheten som jag inte orkat hantera. Kanske är det lite bättre nu, kanske hanterar jag lite bättre, kanske vill jag läsa lite mer. Men inte de påbörjade hyllvärmarna…

Jag kanske också kan försvara mig med att jag håller på med två av dem. Gösta Berlings saga och The Trespasser blir lästa i detta nu. Faktiskt.

Jag tänker slänga mig ut i ett annat tema istället för hyllvärmarna (de finns ju kvar), jag ska bege mig in i läsplattan och njuta av allt jag hittar där. Allt jag laddat ner och glömt. Det kommer bli ett äventyr som räcker hela sommaren. Eller så faller det platt som förra gången, man vet aldrig innan man testat…

Slalomläsningspåsken

Det var den där tidsomställningen, vintern som aldrig vill ta slut och så kom döden och hälsade på igen. Jag tappade läsorken ganska totalt. Under såna perioder samlar man på sig en hel del såna där ”den läser jag i påsk”-böcker. Sjukt många faktiskt. På Kulturkollo propagerar jag idag lite för slalomläsningens positiva sidor. Litegrann för att jag tror på det jag skriver och litegrann för att det är av nöden att jag själv anammar synsättet om jag ska ta mig igenom denna massiva läshög 😉

 

Lite passande påskläsning

Den här påsken läser jag Judas av Amos Oz och Christine Falkenlands senaste roman, Själasörjaren. Jag känner att det nog inte kan bli så mycket mer optimalt i stilla veckan- religiösa grubblerier för hela slanten. Vill du läsa lite om de tankar som Judas väcker i mig hittar du en text idag på Kulturkollo.

Den är här nu…

…och jag har börjat läsa (bara så att ni vet om ifall att jag skulle verka uppslukad från jordens yta de närmaste dagarna).

Mars = städmånad = slattläsning galore

Den här månaden tänker jag ge mig på ett litet lästema. Och det är inte så inspirerat som såna brukar vara, ingen resa ut i världen eller annat spännande. Nej, jag har samlat på mig en del böcker som är halvlästa och jag börjar tröttna på det. Det finns förstås böcker jag inte läst klart för att de inte lockar mig och dem låter jag ligga där de ligger, men såna där bra böcker som blivit liggande på grund av annat. Förkylningar, andra böcker, jobbtoppar eller vad det nu kan vara, de ska inte ligga halvlästa länge till. I mars tänker jag ta mig an dem och jag hoppas på att vilja läsa så många som möjligt. Det rör sig förstås också uteslutande om hyllvärmare så jag tänker på mars som slå två flugor i en smäll- månaden också.

Hjälp mig hitta böcker om strapatser, äventyr och vinter!

Jag har ju kommit att inse att jag gillar böcker om folk som gör sånt som jag aldrig skulle orka. Som att bestiga berg, utforska nytt land och uppehålla sig väldigt länge i kylan. Nu senast har jag älskat Thin air och Mot den glittrande snön vid världens ände. Jag har också läst och tyckt väldigt, väldigt mycket om The Terror, Dark matter och Expeditionen. Kan ni möjligen hjälpa mig att hitta mer sån läsning? Jag tror att jag allra helst vill att det ska handla om historiska romaner, men det är inget krav. Alla tips ni har är hjärtligt välkomna!

Uppdatering: Tack snälla för alla tips jag får från er på olika ställen, fortsätt gärna tipsa så sammanställer jag en lista till nästa vecka. 

Några lästips från fiktiva tioåringen

Att jag har en tioåring här hemma och att han läser rätt mycket har jag skrivit om på Kulturkollo redan. Nu tänkte jag att det är dags för ett uppdaterat lästips från nämnde herre, via mig då. Det här har vi och han läst och gillat på sista tiden:

Trollspanarna av Annika Widholm (med illustrationer av Jonna Björnstjerna), Hegas 2017
Tredje boken i en serie om Hanna och Malva som gärna (men inte helt frivilligt) spanar på allehanda läskigheter. Här är det troll, men också spöken och zombier förekommer tidigare i serien. Stor text, lagom många bilder och bladvändarspänning gillas. Kan med fördel läsas under några annars tråkiga timmar när likaledes tråkiga föräldrar förhindrar skärmanvändning.

Rådisgänget av Håkan Ahrling (med illustrationer av Peter Häggström), Idus 2017
Den här boken, om vännerna Danne och Rolle och deras råttor, lämpar sig nog bäst att läsa tillsammans. Det händer mycket här, och kanske särskilt inuti pojkarna i boken och oss läsare. Viktiga frågor som liv och död tas upp och lockar till samtal.

Handbok för superhjältar av Elias och Agnes Våhlund, Rabén & Sjögren 2017
Något motvilligt (mamma bibliotekarien drar ju hem så hemskt mycket som kan upplevas som tillrättalagt eller i alla fall vuxenvalt) tog han sig an de två första delarna i serien om Lisa som vantrivs i skolan och tar saken i egna händer. Båda var utlästa på någon timme och jag har nu på utfärdad order reserverat bok tre som kommer i april.

I ljudboksform har det lyssnats på Rick Riordans böcker om Percy Jackson och Warriors-serien av Erin Hunter (tills de svenska ljudböckerna tog slut).

Tioåringen har förstås också läst senaste boken om Kapten Kalsong (säkert påeldad i sin kärlek till denne hemske, men oemotståndligt rolige, figur av att vi såg och gillade, filmen i december). Det har också blivit en del manga, just nu i form av Shaman king, alla som finns översatta till svenska är redan utlästa, men det funkar att läsa på engelska också faktiskt (troligtvis för att alla överallt i alla Youtube-klipp om spel pratar engelska…). Och så slukas allt som Hegas ger ut om Batman, Batwoman och de andra superhjältarna.

Som kvällsläsning (efter den förfärliga Krypens drottning (jag tänker inte ens länka för att skydda er från den boken)) har vi just nu:

Den röda pyramiden av Rick Riordan, Modernista 2015
Att vi läser den här beror förstås på hur mycket Riordans Percy Jackson-serie uppskattades. Den röda pyramiden är första delen i en tegelstenstrilogi som heter Kanekrönikan. Temat är egyptisk mytologi och syskonskap. Den är en ren fröjd att högläsa, tioåringen gillar och vi föräldrar tycker att Riordan är något av en mästare på att bygga en historia. Det känns lite lyxigt att befinna sig i början av en så bra berättelse.

Det var några tips från den fiktiva tioåringen och hans mamma. Vi vill gärna ha fler lästips om du har några på lut, överskölj oss gärna i kommentarerna.

Uppdatering: Tioåringen kräver efter genomläsningen av texten att jag visst ska länka till Krypens drottning eftersom “de som läser kanske har barn som gillar den”, precis som jag har… Så här kommer den – länken till Krypens drottning och den lika förhatliga första delen i serien, Kryp.

Månadens nya författare – Kazuo Ishiguro

Jag har som ambition att bekanta mig med lite nya författarskap. Jag har samtidigt som ambition att fördjupa mig i sådana som jag redan älskar och att läsa om gamla favoriter då och då. Men det behöver ju inte krocka eller så, det kan vara långsiktiga, långsamma ambitioner.

Jag har en tanke om att läsa minst en ny författare varje månad och att presentera hen här på bloggen i förväg för att kanske få tips om vad jag bör börja med och så. Som startskott i detta gör jag lite tvärtom och tänker att Kazuo Ishiguro kommer bli februaris nya bekantskap. Men jag vill absolut inte höra att jag borde börja någon annanstans än med Never let me go. Den är nämligen nästa bok- och filmcirkelbok på jobbet, så det måste helt enkelt bli den. Jag tänker mig att jag ska läsa och lyssna parallellt. Och sen blir det som sagt filmen också efter läsningen. Det känns bra såhär innan. Vänligen delge mig era mest entusiastiska tankar om att just Never let me go är allra bästa att börja med 😉

Boktips inför vårläsningen

Vill du ha hjälp att plocka russinen ur vårutgivningskakan så har några av oss bokbloggare tagit på oss uppgiften att tipsa. Klicka in på Selma Stories och läs om våra största längtobjekt! Man fick bara välja tre så jag är grymt tacksam att mina medbloggare också är med så att fler av mina favoriter finns på listan. Läs och inspireras!

Älsklingar!

Jag firade min födelsedag med att bjuda på lästips och det tyckte ni ju om så jag tänkte att lite fler tips inte kan vara fel. Jag har jobbat med och uppdaterat min älsklings-sida där jag samlar mina allra bästa favoriter. En del har jag delat in i kategorier, en del finns bara där trots att det inte passar in. Såhär ungefär:

På en topplista över mina bästa någonsin skulle dessa ingå:
Wolf Hall

Bring up the bodies

Tjänarinnans berättelse

The language of dying

Kejsarn av Portugallien

och några till…

 

Historiska romaner

Barabas

Alias Grace

The daylight gate

En mörderska bland oss

The wake

Allt som återstår

Tiden är inte än

Mäster

Min skugga

Syndavittnet

Sagan om Turid: KungadotternKrigstid, Korpgudinnan

Ormens väg på hälleberget

 

Sorgliga romaner

Svart dam

Genom natten 

Om jag stannar

Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken, Sjukdomen, Döden

Himlen börjar här

Jag ger dig solen

Sju minuter över midnatt

 

Alla tips och hela sidan hittar du här.

Ingen läsutmaning men…

Jag tar det jättejättelugnt med läsutmaningar i år, också… Största anledningen till det är att det gick såpass bra med läsandet förra året utan minsta lilla utmaning. Jag kör alltså vidare på ett vinnande koncept. Men visst finns det saker jag önskar med läsåret 2018. Som att läsa lite hyllvärmare, som att äntligen få nog med lust för att läsa några klassiker som jag tänkt på länge, som att plocka fram allt som hamnat på läsplattan och sedan fallit i glömska… 

Mitt första läslustprojekt för året blir att återbekanta mig med tre favoritförfattare – Jeanette Winterson, Virginia Woolf och Margaret Atwood. Att just Det finns annan frukt än apelsinerMrs Dalloway och Stone matress också råkar vara hyllvärmare är förstås en trevlig bonus. 

31 bra saker: Att planera helgläsningen

Bilden ovan ska inte missuppfattas på så sätt att ni tror att jag verkligen tror att jag kommer läsa alla de där böckerna. Helgläsningshögar är för mig mer av ett ymnighetshorn att ösa ur, när en bok är läst ska det finnas rätt många lika lockande kvar att välja bland. Så jag har plockat ihop en rätt rejäl hög av biblioteksböcker och annat jag samlat på mig under året. Lite rymdinvasion, skolmiljö, historiskt drama, vinterdeckare, vampyrer och efterlängtat från favoritförfattare. Något för varje läslängtkänsla helt enkelt. Jag tror inte jag kommer sitta boklös under helgerna.

Ser ni några favoriter bland mina utvalda, något som måste prioriteras?

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.