De (ungefär) aderton – en rätt misslyckad utmaning

Så här skrev jag för nästan ett år sen här på bloggen:
”Jag har svårt för läsutmaningar eftersom jag lätt blir obstinat och försöker bryta mig loss. Men lite vuxen får man väl ändå försöka vara, särskilt som jag nu har drabbats av en samtidig lust att läsa klassiker och att knyta och återknyta bekantskapen med vissa utvalda nobelpristagare i litteratur.”

Jag vill ju fortfarande läsa dessa författare och böcker och det är inte utmaningen som gjort mig obstinat. Det har varit ett konstigt läsår och jag har vacklat mellan att längta en läsutmaning och att inte orka alls. Förhoppningsvis blir det bättre framöver.

Inspirationslista är lite omarbetad och ser just nu ut såhär (de länkade böckerna har jag faktiskt läst):

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk*
Blindheten och Evangeliet enligt Jesus Kristus (om den kommer i nyutgåva eller ebok, jag har försökt och gett upp eftersom boken är för tätskriven) av José Saramago*
Jerusalem av Selma Lagerlöf
Älskarinnorna av Elfriede Jelinek*
Sibyllan av Pär Lagerkvist
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Det femte barnet eller The sweetest dream av Doris Lessing
As I lay dying (påbörjad) eller kanske hellre egentligen novellen En ros åt Emily av William Faulkner*
Pesten av Albert Camus*
Augusti fjorton av Alexander Solsjenitsyn
Älskade av Toni Morrison*
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Averno och Meadowland av Louise Glück
Någonting av Seamus Heaney
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Här och Nog nu av Wislawa Szymborska
Strändernas svall av Eyvind Johnsson
Skönheten av Gabriella Mistral*
Desertion av Abdulrazak Gurnah*

Tre titlar har jag som ni ser läst under året, kanske blir det någon till avprickad under 2022. Jag tror dock inte att jag kan vare sig prisa eller skylla på utmaningen i så fall. Den har gjort varken till eller från för min motivation.

*betyder att jag inte läst något av författaren

Mest tänker jag på Mårran

Det var trevligt att återbesöka Mumin igen häromveckan så jag tänkte köra på med ytterligare en gammal text från Kulturkollo (den här gången från juni 2020).


Mest tänker jag på Mårran

När jag 2016 gick in i min utmattning hade jag sällskap av mumintroll och snorkfröknar där inne i mörkret, det har jag redan skrivit om. Nu när vi våren 2020 gått in i en sorts gemensam utmattning (stresspåslaget! Ångesten! Ensamheten! Oron!) ska vi också fira att Mumintrollet funnits i 75 år. Inget kunde passa bättre.

Jag tänker mest på Mårran. Så mycket tänker jag på Mårran! När jag lyssnade på Pappan och havet förstod jag (och Mumintrollet) henne äntligen. Dessförinnan var hon den skrämmande, nedfrysande dödsbringaren som förde kölden med sig vart hon gick. Och sen såg vi att hon ju bara ville finnas nära, ville få dansa i ljuset en liten stund. Det är så att man kan börja gråta sådär utan att veta om det är av sorg eller lättnad. Det har jag tänkt mycket över i vår utan att helt få det att gå ihop, tills det föll på plats.

Jag har alltid tänkt mig som en solitär, en ensamvarg som trivs bäst på egen hand. Eremiten i Skrotnisse var redan i barndomen en förebild och drömlevare. Sen kom pandemin och jag fick förstå den här skillnaden mellan självvald ensamhet och påtvingad en gång för alla och jag såg mig själv i Mårran ännu mer. För visst vill jag vara för mig själv. Visst vill jag helst slippa sociala sammanhang för fler än två. Men om jag inte får dansa med de andra och om jag inte får vara nära någon endaste så fryser jag också sönder allt runt omkring mig. Inklusive mig själv. Och då har jag ändå min familj som jag kan hänga med och krama på (nåja, en tredjedel av min flock kramas frivilligt, kattskrället tillåter det möjligen och resten vägrar). Mårran har ingen så alltså är storheten i Mumintrollets insikt och insläppande i ljuset oändlig. Monumental.

För mig ligger storheten med Tove Janssons muminvärlden just här, i det storslagna mitt i det vardagliga. Och i dagar som dessa när i alla fall jag kämpar med att hålla utmattning, magsår och psykbryt på avstånd behöver vi våra muminberättelser. Vi behöver Filifjonkor som städar sina hus, förfäder som bor under trappor och varelser som inte begriper det minsta om julgranar. Mumintrollen må fylla 75 år i år, men de har aldrig varit så behövda och trösterika som nu.

Må vi nu snart få göra som familjen gör i Kometen kommer, samla ihop våra tillhörigheter, vår nedsuttna krokan och varandra och gå hem. Och leva våra vardagliga liv igen.

Trollvinter

Vintern 2016 vill jag inte gärna minnas så noga. Då kunde jag inte tänka, sova, läsa, sätta ihop ord till meningar eller egentligen existera särskilt bra. Jag var tokutmattad helt enkelt. Det var en förfärlig tid. Men det var också, förunderligt nog, en tid då mycket bra hände. Jag lärde mig saker under de där månaderna och det är kanske inte så konstigt eftersom man nog gör det när man får chansen att gå i ide en vinter. När man tvingas umgås med sig själv och lära sig vad som egentligen spelar någon roll för en.

Jag lärde mig bland annat att Mumintrollet var en sån figur som betydde något för mig. När jag lyssnade till Mark Levengood som läste historierna (först Pappan och havet och Sent i november) för mig så var det min första egentliga kontakt med berättelserna. Och trygghetskänslan var total. Jag kom hem till Mumindalen och resten är historia. När jag befann mig i den där processen så skrev jag ett inlägg här om Mumin mot stress och till det inlägget fick jag en kommentar från Ela som berättade att hon alltid läser om Trollvinter såhär års.  I år när jag känner mig redo att återbesöka Mumindalen i sällskap av Levengood (jag har läst alla böckerna för min 11-åring sen dess, men det är ändå något annat) bestämde jag mig för att följa hennes exempel.

Trollvinter är ett nedstigande i mörkret, till vinterriket, och en chans att uppleva den där känslan av att det aldrig ska ta slut på ett helt nytt sätt. För Mumintrollet är det för allra första gången som han är vaken en vinter och han gillar det inte särskilt mycket. Jag har ju varit vaken några fler vintrar, men jag gillar det ändå inte…

Å vad jag känner igen Mumintrollets rädsla för att mörkret aldrig ska vika. Den där rädslan som blir till en kokande ilska. För visst är det så att det inte känns alldeles självklart att det faktiskt ska vända också i år. Vi får hoppas på att solen kommer tillbaka och att vi än en gång ska sitta på verandan och låta solen värma oss om ryggen.

Att lyssna på Trollvinter är att flyttas tillbaka. Det är lite, lite jobbigt och väldigt, väldigt fint och vilsamt. Att sitta och sticka och höra om Mumintrollets vinteräventyr är fortfarande avslappnande. Jag vidhåller att muminterapi mot stress fortsatt fungerar mycket fint.

Ett litet tips såhär när vintern passerat sitt allra mörkaste utan att ljuset hunnit att bryta igenom igen. Jag håller tummarna för att det ljusnar också i år.


Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo i december 2018.

Sammanfattning av ett förfärligt år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett rätt förfärligt år.

2021 var ett jobbigt år att ha att göra med helt enkelt. Jag var lite trasig när vi gick in i året (på grund av 2020, en chockartad biblioteksstängning och lite annat smått och gott) och sedan rullade det på med en kämpig balansgång för att få vardagslivet att gå ihop.

Året har tack och lov bjudit fina stunder också och sommaren var till exempel min bästa på många, många år.

Allt, jobbigt och fint, överskuggas dock av att jag förlorade min bästa vän och kattföljeslagare Buffy när februari gick över i mars. Jag har inte riktigt kommit till ro med det än och jag har inte läkt. Jag är fortfarande så oerhört ledsen och mycket av det beror förstås på att det funnits annat som inte riktigt lämnat mig ro att gå vidare.

Jag kommer se tillbaka på 2021 som ett tungt år, men jag kommer förstås också kunna plocka med mig massor av bra saker (och de kommer hjälpa mig att orka hoppas att 2022 ska bli ett riktigt förträffligt år för att väga upp), som det här till exempel:

Årets ungdomsbok: Holly Blacks två avslutande delar av trilogin om Elfhame. The wicked King och The Queen of nothing, jag läste dem under påskhelgen och de var ett ypperligt ledighetssällskap.

Årets käftsmäll: I Em vaggar Kim Thuy in sin läsare i försiktigt hopp innan hon slår yxat i huvudet på en. Det är vidrigt och vackert, sönderslitande och helande på samma gång. Så skriver en stor författare.

Årets vemodigaste: Att sista delen av Ninni Schulmans Hagfors-deckare kom kanske. Dagen är kommen var bra och ett bra avslut, men jag kan inte riktigt förlika mig med att det inte blir mer.

Årets charmigaste: Sambo på försök av Beth O’Leary.

Årets klassiker: Vågorna av Virginia Woolf.

Årets lycko-knock out: Helt oväntat Jeanette Wintersons essäsamling Konst. Den väckte så mycket i mig och inspirerade mig vidare på många plan.

Årets gråtfest: Mhairis senaste Last night. Herregud, det är verkligen den feelbadigaste feelgood jag läst.

Årets mest känslosamma: Djur av Lise Tremblay, jag grät från början till slut och samtidigt var jag lycklig över att sådana här böcker skrivs. Här finns delar som jag inte orkar bära och andra delar som hjälper mig bära det som måste med. Jag älskar verkligen Lise Tremblays storslagna kärlek till djur och människor och hur sparsamt effektivt hon skriver fram det.

Årets historiska: Jag vet inte om det är Hilary Mantels fel eller om jag är rädd att inget ska kunna mäta mig med Wolf hall och dess syskon, jag har (nästan) inte läst historiska romaner alls i år. Men Fem kvinnor av Hallie Rubenhold inledde läsåret och oj vilken fantastiskt bra faktabok om kvinnors villkor i en historisk kontext det är.

Årets obehagligaste: Det måste ju vara Konferensen av Mats Strandberg, jag misstänker att den kommer förfölja mig till teambildningar och stugbyar genom hela livet…

Årets läskigaste: Furan av Lisen Adbåge. Föga anade jag att en bilderbok kunde vara så skrämmande.

Årets serie 1: När vi var samer av Mats Jonsson.

Årets serie 2: Christoffer Holsts serie om Cilla Storm som jag läste hela under sommaren.

Årets dystopi: har jag inte läst, världen har liksom hunnit ikapp dem.

Årets nya bekantskap: Åsa Larsson! Eller kanske Rebecka Martinsson, jag har ju läst lite i Pax-serien innan. Vilken resa vi hade under hösten, det var länge sedan jag var så uppslukad (av något som inte har med Thomas Cromwell att göra).

Årets kärlekshat: En allvarsam lek av Sally Thorne. Jag känner på mig att jag inte borde älska den här som jag gör, att det är lite skämmigt (den är nog egentligen fånig), men eftersom jag inte är säker så älskar jag vidare.

Årets intressantaste: Patrick Radden Keefes bok om Nordirland och The troubles, Säg inget.

Årets mest lugnande: En vacker dag av Tomas Bannerhed, den var mer ett tillstånd än en bok.

Årets ljudbok: Brinn mig en sol av och med Christoffer Carlsson.

Årets magplask: Tystnaden av Don Delilo, en sån sanslöst tråkig och besvikelsväckande bok!

Årets TV-serie: The Good place var finast, men gladast blev jag över att Kanal 5 väckte nytt liv i min gamla favoritserie Mullvaden.

Årets mest insnöade:Inferno i snö av Marie Bengts, på ett bra sätt alltså. Det här är den historiska roman jag läst i år och det var väl fint att det blev just den här deckaren.

Årets gråaste: Återigen på ett bra sätt… Agota Kristoffs Igår var så förfärligt och tröstlöst vardagsgrå och absurd på samma gång. Jag älskade den!


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Photo by Ryan Stone on Unsplash

Amulett, reptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar

Idag inleds läslovet och jag tänkte att det kan vara bra att börja med en betraktelse från ”förr”. Den här texten om min sons steg mot läsning publicerade jag första gången på Kulturkollo 2017. Det har förstås hänt en del sen dess, idag läser han mest manga på engelska (eftersom översättningarna till svenska är i bästa fall senfärdiga i sämsta fall icke existerande), men också lite annat ibland. Och Rick Riordan hänger vi fortfarande med genom högläsning varje kväll, vi har precis avslutat Apollo-serien och har återvänt till Percy Jackson.

Amulett, reptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar
Jag har räknat ut att jag lånat hem ca 50 böcker i sommar. Och då vill jag göra tydligt att majoriteten inte varit till mig… Min tioåring har nämligen knäckt läskoden totalt i år och slukar böcker i alla former.

Visst är det intressant hur en läsare föds och skapas? Som bibliotekarie, professionell bokälskare och passionerad läsare tycker i alla fall jag det. Hur mycket kan man styra som förälder och omgivande vuxen, hur mycket måste få komma av sig själv? Det är ju olika från person till person förstås, men just det gör det särskilt intressant. Jag har förstås funderat mycket på det här och kommit att se vissa saker som avgörande i just den här läsarens uppvaknande. För andra är det annat, men läs vidare så får ni i alla fall några fina lästips för tioåringar och föräldrar som vill hänga med dem på en förunderlig resa.

1) Vi har läst himla bra böcker vid nattningen varje kväll. Jag är helt övertygad om att det är högläsningen av Gregor, Mumin och VLMF som lett oss hit. Ibland har vi gjort avsteg från det där himla braiga och läst sånt som barnen vill höra fast det skär i läsarsjälen att läsa något så stolpigt och stereotypt (ja, Adam Blade jag tittar på dig), men för det allra mesta har vi läst väldigt bra böcker. Just nu kör vi igenom alla serierna om Jack.

2) Försynen fick mig att inse att Amulett-serien av Kazu Kibuishi borde funka på en då nioåring som älskar allt vad Ninjago och Avatar den siste luftbändaren heter. Vi lånade hem, fastnade i bibliotekskö och allmän vänthysteri, men jag tror att det på något sätt var nyttigt också, att få längta till en bok… Jag tror det var det första som lästes utan att vara en läsläxa, på egen hand bara av lust.

3) Sen hittade vi Anna Hanssons hela produktion (och den är inte liten). Två, tre böcker om dagen, om familjen Skurk, Monsterhotellet och faktaböcker. Huller om buller och allt på en gång. Egentligen kanske dessa böcker är för enkla för en tioåring, men jag tycker sånt är irrelevant, väcker det läslust så är det bra. Och det är viktigt att få känna att man kan läsa utan hinder också, att man kan få avsluta en bok.

4) Vi hittade Hegas utgivning av serieböcker.Wonderwoman och Superman i bokform är perfekt för barn som min unge, som har stenkoll på superhjältar och skurkar.

5) Vi kom på att det där med ljudboken var något för alla de där tråkiga stunderna då ondsinta föräldrar hindrar en från att sitta framför tv-spel eller youtube. Pax-serien är jättefint inläst av Morgan Alling och här längtas det nu intensivt efter bok nummer 9, Maran som kommer i oktober. Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter har också avlyssnats och just nu är det Rick Riordan serie om Percy Jackson som gäller.

Det här är sånt som har funkat för oss. Några procent envishet (jag vet inte hur många böcker jag släpat hem från biblioteket för att om möjligt väcka läslust, som jag sen fått bära tillbaka olästa) och många procent tillfälligheter och magi. Och så den sortens tur som är en förälder som jobbar på bibliotek och kan se det där lite udda i bokutgivningen, som Batman och monsterreptilen, och som städar manga/seriehyllan varje dag och vet att det där döljer sig skatter som kan förvrida huvudet på också den mest inbitna icke-läsaren.

Jag diskuterar Maken med maken

Idag firar jag och världens bästa man femtonårig bröllopsdag och tjugo år tillsammans. Vi firar förstås på annat sätt än genom att blogga, men jag vill uppmärksamma detta stora på bloggen med en återpublicering av ett boksamtal vi förde på Kulturkollo för sju år sedan. Möjligen är det inte den ultimata texten att fira äktenskapet med, men ni får hålla tillgodo 😉

Jag diskuterar Maken med maken
Det hände sig i höstas att jag läste Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson och blev mäkta förgrymmad (läs varför här). Jag tvingade min man att läsa den och han blev inte riktigt lika indignerad. Sen läste han Maken av Gun-Britt Sundström och kom med ständiga utrop om hur intressant den var och att den var superbra att jämföra mot Egenmäktigt förfarande. Så jag fick ju lov att läsa den. Nu när det är gjort och Kulturkollo har bokcirklat så sätter vi oss ner och samtalar lite om boken.

Helena: Ja, det är ju ganska svårt att få rullning på det här samtalet. Vi har förvisso pratat mycket om boken men att skriva är något annat så vi kör väl bara? Vad tycker vi om dem egentligen – Gustav och Martina?

Magnus: En sak som fascinerade mig med boken är Sundströms förmåga att göra Gustav till något mer än en platt figur, trots att vi bara lär känna honom via Martina. Jämfört med Egenmäktigt förfarande, där “maken” aldrig blir något mer än en kuliss, blir Martina och Gustavs relation så mycket mer trovärdig, realistisk, tack vare att Sundström tar honom på allvar, låter honom få vara människa, trots att berättelsen sätter Martina i centrum.

Helena: Ja, det är fascinerande hur Sundström, och Martina, låter Gustav få ta en egen form. Martina är ju väldigt bestämd, väldigt feministiskt bestämd och vägrar kompromissa i mycket. Jag utropade ju någon gång där att “Martina är den första kvinna som är som jag”, och du tyckte att jag skulle ta med det här. Gustav gillar jag egentligen först i slutet när Martina ser honom (när det är för sent), och Martina vet jag inte om jag gillar alls… Men jag känner igen mig mycket i henne, tyvärr kanske… Vem känner du igen dig mest i?

Magnus: Båda tror jag. Som Martina har jag inte en starkt utmejslad plan, ingen utopi eller vision som jag strävar efter. Ändå är hon mer medveten om, och känslig för, när hennes liv inte går i riktning mot utopin. Där skiljer vi oss åt, jag är mindre…viss. Gustav har ju en rätt begränsad horisont egentligen. Han kräver inte mycket, men det han kräver (äktenskap) vill han verkligen ha. Jag känner igen mig i hans strävan efter att ha ett kontrollerat och avgränsat (be-gränsat?) liv, men jag hoppas att jag i alla fall lyckas praktisera en något mer modern jämställdhetsvision.

Helena: Om du inte gjorde det skulle du inte leva med den här Martina, dvs mig 😉 När du säger sådär så blir jag ju fundersam om jag kanske ändå har lite Gustav i mig också (såklart jag har, riktigt bra böcker kretsar ju alltid kring människor som alla kan identifiera sig med), jag gillar ju det bekväma, det bestämda. Min utopi är ju det avslappnade hemmalivet, herregud, jag är Gustav! Snabbt bort från det! Hur kul är det inte att Martinas back up-plan är att bli bibliotekarie och att hon doktorerar i något obskyrt humanioraämne, med tanke på att vi båda doktorerat och är bibliotekarier – vi är båda Martina!

Hur tänker du förresten om tidsandan? Visst känns den fortfarande rätt modern, även om den är väldigt mycket 70-tal?

Magnus: Den har ett fint tidlöst drag som kommer av att det är en inkännande karaktärsskildring, tycker jag. Den ser komplexiteten i alla människors psykologi. Samtidigt är den härligt tidsbunden. 70-talets radikalitet skymtar, men också DDR-Sverige. Som när Martina tänker genom Socialstyrelsen med funderingar om sitt “sexualliv”. Hur ser du på Martina o Gustavs erotiska historier, med varandra och andra?

Helena: Ja, jag blir ju arg. Varför krångla till det så mycket? Martina kämpar ju så mycket med sin sexualitet, att hon inte är sugen på sex med Gustav och allt det där, jag kan tycka att hon borde jobba med det och kanske prata tillsammans med Gustav om det ordentligt istället för att de båda ska söka sig utåt. Dessutom blir ju deras affärer lite av en tävling, när hon får reda på att han så måste hon också. Det blir nästan desperat där ett tag när Martina måste hitta någon att ha en affär med. Sen tycker jag att Gustav är elak när han tvingar ihop Martina med älskarinnan, visst öppenhet har hon krävt men nu blir det som om hon måste vara med i förhållandet. Elakt mot såväl Martina som älskarinnan.

Magnus: Jag håller med. Deras sexuella äventyr blir nån slags flykt för att slippa det jobbiga med att jobba med varandra. Barnsligt, men det är väl också ett uttryck för att dom vet att dom har något oöverstigligt mellan sig.

Helena: Avslutningsvis så måste vi säga något om Maken i relation till Egenmäktigt förfarande som ju ändå var den utlösande faktorn till all denna läsning. Jag behöver väl egentligen inte säga att jag föredrar Maken, att jag tycker att Sundström fångar något som Andersson aldrig är i närheten av, att jag tycker att det är uppfriskande med könsroller som kastas om (i motsats till böcker som cementerar dem) och att jag kan relatera till Maken på alla plan vilket jag inte alls kunde till egenmäktigt förfarande. Vad tycker du?

Magnus: Även om jag var mer förlåtande mot Egenmäktigt förfarande än du – gillade den medan jag läste den – kan jag bara hålla med dig. Det är oerhört befriande med Martina, som har ett eget liv, en egen vilja, men som samtidigt måste förhålla sig till tidsbundna normer och föreställningar. Det är en trovärdig kamp. Den angår oss alla.

Skrivsöndag om kreativitet och utmattning

Jag skriver för att det får mig att känna mig mer levande, får mig att leva mer fullt ut på något mystiskt sätt. När jag inte skrev så blev jag till slut utmattad, jag är helt övertygad om att det hänger ihop. Jag fick inget riktigt utlopp för min kreativitet och det blev lite av en sorg för mycket att bära. Men tyvärr är det ju inte heller så enkelt att man bara kan skriva järnet så blir allt bra. Det är en balansgång, särskilt efter utmattning, och den måste balanseras försiktigt.

En grej är orken förstås, att också sånt som är roligt och ger energi kan kräva mycket av en. Det är en viktig och tråkig grej jag lärt mig med utmattningen. Det gäller att ha koll på var ens gräns går och det är inte alltid det lättaste.

En annan sak för mig är när intrycken blir för starka. När jag skriver, läser eller bara lever så har jag väldigt lätt att bli överväldigad. Jag kan bli helt uppfylld av orden eller känslan av att få och kunna skapa. Jag har en mindre tolerans för det nu. Jag kan inte läsa riktigt bra böcker i timtal och jag kan inte skriva hur länge som helst heller. Jag behöver ta det lugnt.

Som med allt så jobbar jag mycket med mig själv för att få bort alla former av stress från skrivandet. Samtidigt mår jag bra av deadlines och skrivmål så det gäller att jag känner mig själv, min ork och mitt skrivande. Målen jag sätter upp måste vara möjliga och kanske till och med lätta att nå. Just nu tycker jag att det funkar bäst att ha en ambition att skriva lite varje dag. Ibland blir det 100 ord, ibland (extremt sällan) 1000. Det är ett jättebra sätt att ha skapandet i sitt liv utan krav och stress.

Bild från Pixabay

Tips inför lässommaren (mina bästa böcker hittills i år)!

Sommaren är snart över oss med all lästid och läslust vi drömt om (hoppas jag)! Jag har gått igenom min läsning från första delen av 2021, plockat russinen ur kakan (egentligen hatar jag russin och önskar att jag hade en bättre metafor att komma med, jag kanske har plockat ut guldkornen istället…) och levererar dem härmed som mina bästa tips till dig i planeringen av stundande sommarläsning.

Deckare

The nature of the beast av Louise Penny
Supersorglig och bra bok i serien om kommissarie Gamache i Three pines.

The night hawks av Elly Griffiths
Senaste delen i serien om Ruth Galloway, riktigt bra.

Black summer av M. W. Craven
Oerhört obehaglig (på ett bra sätt) deckare, andra boken om Washington Poe och Tilly Bradshaw.

Dagen är kommen av Ninni Schulman
Sjunde och avslutande deckaren i Hagfors-serien.

Konferensen av Mats Strandberg
Undvik bara om du planerar semester i stugby i sommar.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson
Förstklassig deckare och relationsroman.

Feelgood och feelbad

Sambo på försök av Beth O’Leary
Gullig och fin feelgood.

En allvarsam lek av Sally Sharpe
Ljuvlig komedi om hatkärlek på förlag.

I går av Agota Kristof
Långsam och grå vardagsskildring som inte släpper taget.

Last night av Mhairi McFarlane
Må bra-bok på det nattsvarta sättet.

Fantasy

Drowned country av Emily Tesh
Förunderligt vilsam ljudbok.

The wicked king och The Queen of nothing av Holly Black
Fe-fantasi av mästaren själv.

Fakta och biografi

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold
Socialhistoria när den är som allra bäst.

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist
Vacker igenkänning om livet till ett autistiskt barn.

Säg inget av Patrick Radden Keefe
Totalt uppslukande och upplysande om Nordirland-konflikten.

Serier

Nikki av Malin Skogberg Nord
Stärkande uppväxtskildring i serieform

Bild från Pixabay

Böckernas bok och de längsta dagarna

Påskhelgen är en helg som har allt – lugn, godis, fluffiga kycklingar… Men det är också en helg som har sin grund i den mest fantastiska av alla berättelser. Passionsdramat har alla ingredienser som gör en berättelse oförglömlig – odödlig kärlek, svek, djupaste förtvivlan och ett hopp som övervinner allt. Oavsett om man är kristen eller inte så är berättelsen en av de mest klassiska och en av de mest spännande att gå på djupet med.

Jag har “alltid” fascinerats av Jesu Golgatavandring och allt som föregår och följer på den. Som barn såg jag den där tv-serien som visades varje påsk, och sen började jag läsa. Sen dess har jag fortsatt läsa.

Här följer en lista över riktigt bra tolkningar av passionsdramat och Jesu liv, för er som redan läst originalet eller som väljer att lämna bibeln därhän:

Enligt Maria Magdalena av Marianne Fredriksson
Det här var troligen den första variation av berättelsen om Jesus jag läste. Jag minns inte mycket av den mer än att jag tyckte väldigt mycket om den. En stark berättelse om en kvinna i skymundan. Jag ska definitivt läsa om den.

Marias testamente av Colm Toibin
Det här är en oerhört gripande berättelse om Maria, hur hon minns sin sons sista dagar och det svek hon själv menar att hon gjort sig skyldig till. Det är en eftertänksam och sorgesam berättelse med ett fantastiskt språk, Colm Toibin är en av mina främsta favoriter.

Barabbas av Pär Lagerkvist
En av de allra bästa böcker jag någonsin läst av en av de mest glimrande författarna. Att följa Barabbas, rövaren som fick överleva på Jesus bekostnad, är en hjärtskärande resa ner i det mänskliga psyket när det går sönder och när det kanske hittar fram till någon sorts tilltro.

Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman
Det här är en kontroversiell bok som ifrågasätter allt vi trodde att vi visste om Jesus. Genom att dela upp Jesus personlighet i två skilda personer, Jesus och Kristus, lyckas Pullman synliggöra hans komplexa person såväl som berätta berättelsen om hur en berättelse byggs.


En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2015, du hittar den här.

Crucifiction by Romanino in Pisogne” foto av Wolfgang Moroder. [ CC BY-SA 3.0] via Wikimedia Commons.

De (ungefär) aderton, någon sorts läsutmaning…

Jag har svårt för läsutmaningar eftersom jag lätt blir obstinat och försöker bryta mig loss. Men lite vuxen får man väl ändå försöka vara, särskilt som jag nu har drabbats av en samtidig lust att läsa klassiker och att knyta och återknyta bekantskapen med vissa utvalda nobelpristagare i litteratur. Jag kallar det en inspirationslista och inget annat (för att vara på den säkra sidan). Det här vill jag (nog) läsa:

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk*
Blindheten av José Saramago*
Jerusalem av Selma Lagerlöf
Älskarinnorna av Elfriede Jelinek*
Sibyllan av Pär Lagerkvist
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Det femte barnet av Doris Lessing
As I lay dying av William Faulkner*
Pesten av Albert Camus*
Augusti fjorton av Alexander Solsjenitsyn
Älskade av Toni Morrison*
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Averno och Meadowland av Louise Glück
Dit man hör (och något poetiskt) av Seamus Heaney
Återstoden av dagen av Kazuo Ishuguro
Här och Nog nu av Wislawa Szymborska
Strändernas svall av Eyvind Johnsson
Skönheten av Gabriella Mistral*

Jag är ju såpass fiffig att jag återvänder redan imorgon och prickar av den första lästa pristagaren. Sen blir det återbesök med jämna mellanrum, men jag tänker inte sätta någon tidsgräns för inspirationslistan och inte heller stänger jag den, här kan läggas till och plockas bort lite hur som.

Tycker du att jag missat någon nobelpristagare som måste läsas? Inspirera mig gärna i kommentarerna.

*Markerade författare har jag inte läst något av tidigare.