Att träffa Max Porter

Min allra bästa upplevelse på bokmässan (och typ i livet känns det som just nu) var när jag fick prata med Max Porter. För att han var väldigt trevlig, men det hade jag räknat med eftersom en människa som skriver sådana böcker och bjuder in mig att skapa dem tillsammans med honom kan inte vara annat än sympatisk (å andra sidan hade det varit förödande om han faktiskt visat sig vara elak och obehaglig). Men också eftersom han är så synnerligen klok, välformulerad och beredd att tänka nytt. Dessutom fick jag lov att prata om slutet av Lanny med honom och det kan jag ju inte göra med någon annan med risk för att spoila vilket leder till att jag aldrig riktigt kan ge uttryck för varför Lanny var en så oerhört stor och läkande läsupplevelse för mig.

Idag publicerar jag och Anna en text på Kulturkollo som försöker göra reda för vad som avhandlades vid mötet (men ingenting om romanens slut förstås), jag kan säga att vi förstås inte riktigt lyckas göra det rättvisa (det går inte), men där finns ändå gott om godbitar och tankestoff att ta till sig och fundera vidare kring.

Och för guds skull läs Max Porters böcker! Om du inte redan äger Lanny och vill berika din bokhylla och ditt läsliv med ett signerat exemplar så finns det ett att vinna på Kulturkollo.

Hemåt Skrolycka igen (om att läsa om Kejsarn av Portugallien och att återvända hem)

Jag håller i en bokcirkel på mitt bibliotek och där är jag enväldigt bokväljare. Den här månaden har jag ställt det så fantastiskt att vi läst (några av oss för första gången andra med mig som omläsning) Kejsarn av Portugallien. Jag har läst boken tre gånger tidigare som jag minns, men det kan vara mer. Och ändå hisnar jag över hur bra den är. Hur enkel och lättläst och snabbläddras och allt det där men också så galet, galet känslosam och bra.

En annan sak som slår mig är hur mycket den där tv-serien påverkade mig. Jag såg den efter att jag läst boken och ändå är det Ingvar Hirdwall jag ser, finns det någon annan filmatisering som lyckats så bra?

Den här gången tycker jag fortsatt att de första och de sista sidorna är den vackraste skildringen av kärlek jag någonsin läst. Kattrina är nog den som växer mest som människa, som hon kämpar, som hon slåss med sig själv. Det är så stort att hon, som är en sån där kantig skogsbo det går tretton på dussinet häromkring, kan acceptera Jan. Att hon kan se honom för det han är är så stort att det nog har krävts de här fyra (eller om det är fler) läsningarna för att verkligen se det.

Jag tycker att det passar alldeles fantastiskt bra att tänka lite på Jan i Skrolycka och hans öde nu såhär på tåget tillbaka mot Värmland. Ingenting blir någonsin så tryggt och hemvant och svindlande vemodigt som Kejsarn av Portugallien. Det är det jag åker mot nu och det är gott.

Sommarens bästa

När vi nu går in i september proklamerar jag sommarläsningen avslutad. Jag har kämpat lite med läsningen de senaste månaderna, jag har samlat högar som jag inte skulle göra och har slagits mot stress som jag inte skulle släppa in. Det är knepigt det där med alla böcker som vill bli lästa och allt annat som också vill hinnas med. Men någon sorts balans fick jag nog till ändå, och några riktigt fina böcker lästes. Här är mina favoriter från juni, juli och augusti.

Rapture av Carol Ann Duffy

Down among the sticks and bones av Seanan McGuire

Lanny av Max Porter

En ljusets lek av Louise Penny

Silence of the girls av Pat Barker

Naondel av Maria Turtschaninoff

Kristin Lavransdotter: Kransen av Sigrid Undset

Moonrise av Sarah Crossan

Uprooted av Naomi Novik (en text kommer om någon vecka)

 

Alla dessa myter

bland faller jag in i ett läsmönster och den här sommaren har ett sådant mönster definitivt varit myter, grekiska myter. Jag har läst Pat Barkers Silence of the girls, Theodor Kallifatides Slaget om Troja och Madeline Millers Kirke. Jag rekommenderar särskilt den förra och den senare av dessa och vill man få till en riktigt fin trio kan man klämma till med Colm Toibin House of names också.

Jag tror att jag är färdig med mytböckerna för nu, om ni inte har något omistligt tips förstås…

Höstläsningen

Att sommarläshögen alltid är oändlig vet vi, en annan sak som verkar oundviklig är att det som blir oläst under sommaren är rätt mycket. Ibland stressar jag upp mig över sånt och ibland lyckas jag se det som en brygga mellan sommarljus och höstmörker. Man vill ju läsa under hösten också och jag tycker om att planera inför det. Jag börjar jobba igen imorgon, efter fem veckors semester och då vet jag att det är fluff och lättläst som gäller. Efter en riktigt avslappnande semester sugs energin ur en bara av att försöka minnas lösenorden man behöver, då är det bara naivt att tro att man orkar läsa Wolf hall på kvällen. Min plan är att läsa Jenny Colgans senaste om den lilla ön i havet så får vi se hur det går.

Jag har naturligtvis massor av böcker som jag tänkte att jag kanske skulle läsa nu under semestern som får följa med i hösthögen istället. Jennifer McMahons The invited till exempel, Klockmakarens dotter av Kate Morton och några till. Och så tänker jag faktiskt ge mig på en omläsning av Wolf hall också, så att jag har berättelsen färsk i minnet när tredje boken om Cromwell kommer till våren.

Sen kommer det ju mycket nytt också, en ny del i Hagfors-serien från Ninni Schulman, Häxorna av Elisabeth Östnäs och förstås Margaret Atwoods fortsättning på Tjänarinnans berättelse, Gileads döttrar.

Läslusten dör naturligtvis inte med sommaren, det är ju nu det börjar (om). Hur tänker du dig din läshöst?

Läst om att skriva

Jag har alltid tyckt mycket om att läsa om att skriva, ända sen jag hittade till den formen av litteratur när jag gick någon av mina kurser i kreativt skrivande. På senare tid har det eskalerat i och med att jag tagit upp mitt skönlitterära skrivande igen och numera inte kan få nog av sådana berättelser.

I början av sommaren läste jag en del i Den odödliga sagan om hur och varför vi berättar historier av John Yorke (utgiven av Volante). Det är en intressant bok som grottar ner sig i strukturer och hur allt hänger ihop. Den är lite för djupgående och detaljerad för mig just nu, men jag planerar absolut att återvända till den framöver.

Jag har läst och skrivit om en hel del annat under våren och sommaren, nämligen:

Det är natten av Karolina Ramqvist – essä om författaren vs den som skriver.
Alla orden i mig av Karin Erlandsson – ärlig beskrivning av kreativt kaos och vardagsskirvande.
Skrivliv av Gun-Britt Sundström – knivstark dagboksskildring av delar av ett skrivliv.
The writing life av Annie Dillard – trollbindande reflektion över hur det kan vara.
Att skriva av Marguerite Duras – en tänkvärd tankebok om skrivande.

Mer om skrivande och äldre boktexter hittar du här.

Det kommer minsann några nya skrivböcker som jag ser fram emot i höst också. Kristina Ohlsson, Annelie Jordahl och PC Jersild ger till exempel ut böcker om hur de ser på och tänker om skrivande.

Återvunnet (och uppdaterat) om min Stephen King-resa

Idag publicerar jag en lista på Kulturkollo där vi hjälpts åt, Kulturkolloläsarna och jag. Våra bästa böcker och filmatiseringar hittar du här. Jag passar också på att avsluta veckans King-bonanza med en publicering av en uppdaterad text baserad på ett inlägg från temahelgen 2013:

Allt började för länge, länge sen… Var jag elva år? Tolv? Hemma hos min farmor och farfar var jag i alla fall, i deras röda hus där jag fick sköta mig lite själv och brukade försjunka i serietidningar i min farbrors gamla pojkrum (Läderlappen, John Carter, Stålmannen och så de där skräckmagasinen med vampyrer – minns särskilt Carmilla – med stora bröst, röda läppar och väldigt mycket blod…). Där hittade jag också Stephen King, Cujo. Jag vet att jag läste den sittande i sängen men sen är det bara fragment. Det var en scen där en person stängde in sig i en bil för at undkomma rabiesmonstret, det är ungefär det jag minns. Och att jag var rädd. Sen läste jag Maratonmannen något år senare och gillade. Någonstans där mötte jag också King i tv-serieformat men det tar vi lite senare i helgen…

cujo running man different seasons it salems lot

Efter det föll King i glömska. Jag hade kunnat hoppa på den där vagnen som så många andra gjort och mått bra av, den där en läser allt King skrivit i tonåren och sen har en djup kärlekshistoria med hans universum genom hela livet. Anledningen till att jag inte gjorde det var nog att jag blev så rädd för Cujo och jag gillade verkligen inte att bli skrämd i den där åldern. Det var så mycket som var så otäckt med livet, så mycket som skulle överlevas att jag inte orkade med det fiktivt läskiga också…

Uppvaknandet kom först långt senare och trogna fiktiviteter-läsare var med när det hände. Jag bad om hjälp, Helena och andra hörde bön och sen var jag på spåret. Different seasons var en formidabel väg att återfinna Stephen King, hans storhet och genialitet. Sen blev det Det som redan uppnått ikonstatus i mitt clownskräckliga hjärta iom tv-serien way back. Nu har jag läst vampyrskräckens nutidsklassiker också, för att inte prata om Bibliotekstjuven, denna inte så minnesvärda bibblogore…

Där var det slut på originalinlägget och det har ju faktiskt hänt jättemycket på King-läsningsfronten sen dess. Eller så särskilt mycket har jag kanske inte läst, men det jag har läst har varit smått fantastiskt. Jag ägnade några sommarveckor 2015 åt pest, död och mörker, det var en stor upplevelse även om Pestens tid inte riktigt höll hela vägen för mig. Att skriva var liksom Dolores Claiborne väldigt bra, men Lida var alldeles, alldeles underbar. Åh som jag hatälskar Annie Wilkes!

Och det allra bästa är att jag har så mycket kvar och oläst fortfarande! Just nu ska jag börja på The shining, men sen har jag också Duma key, Bag of bones och Liseys story i den närmaste läshögen. Så många stunder av King-magi framför mig…

Återvunnet om Stephen King och småstaden

Dagens återvunna inlägg publicerades första gången 2013, det handlar om Stephen King och hans skildringar av småstaden:

Förutom det djupgående rädslans natur så är han riktigt bra på två saker den gode King – småpojkars vuxenblivande och vänskap och småstadsskildringar. Vi sparar småpojkarna till senare och pratar lite småstad först.

Jag har själv växt upp på landsbygd och bott i småstad, gör det ännu. Jag kan känna igen väldigt mycket i det King berättar – småstaden i Maine som är alla småstäder och bara just sin egen. Det är husen, gatorna och naturligtvis framförallt människorna. Det är vemodet som sänker sig redan vid lunch och tröttheten, uppgivenheten, kampglöden. I Salem´s lot blomstrar småstadsvemodet i den döende staden. Genom att visa vad som är fel i Salem´s lot visar King vad som är fel i hela samhället. Det är inte svårt att förstå varför de här människorna öppnar fönstret när vampyren kommer och knackar på. Det är inte svårt att se att kanske vi också…

I Det är småstaden också som en del i gänget, ondskan är så platsbunden att det nästan går att komma undan den om en lämnar barndomsstaden. Men bara nästan, det förflutna kommer förstås alltid ikapp. För att det är den djupaste skräcken, och dagens sanning. Det finns något obarmhärtigt i småstaden, den som sett en födas och vuxna, den har sett alla dumheter och glömmer aldrig… Småstaden släpper aldrig taget, med eller utan monster.

Hos King känner jag igen mycket av min egen dubbelhet i relation till småstaden, det bekanta och det som aldrig gav mig tillåtelse att vara den jag ville. Och samtidigt som det ofta är förlamande och förminskande att mätas mot alla dessa förväntningar finns där också överseende med de där små ärvda egenheterna, så länge en inte försöker ta sig loss.

Jag avslutar med en av mina favoritsidor i Salem´s lot, där hösten blir så påtaglig att jag känner dofterna av min värmländska höst mitt i den fiktivt amerikanska. Och för den som inte ser den omedelbara kopplingen mellan småstadsskildring och höst så kan jag berätta att i småstaden i mina minnen är det alltid skolstarttid, alltid lite höstig ångest i maggropen. Och ändå älskar jag hösten, eller kanske just därför. Hösten är mer hemma än hemma för mig…

20130915-215534.jpg

Det här med tid, att den är så kort och hur sjutton den ska fördelas

Jag är inte mycket för nyårslöften, de brukar ofta föra med sig stress, press och känslor av misslyckande. Så jag struntar helt enkelt i att avge sådana. Årets övergång mellan gammalt och nytt präglades dock av en smula eftertanke. Jag har sånt jag skulle vilja göra mer av och det måste ske på bekostnad av annat, och det där andra är också sånt jag gillar.

Jag vill ge mig själv tid att skriva, sånt som inte är bloggtexter. Jag vill återuppta det där som var mitt allra bästa för några år sen (i tonåren, innan högskolestudier, doktorerande och barn), jag vill återvända till skrivandet. Jag har en roman som jag skrivit på i några år, den är klar på det sättet att den har ett skelett och innehåll, den behöver dock lite mer kött på benen genom några redigeringsrundor till. Att ägna sig åt den är roligt på sitt sätt, men också mördande tråkigt eftersom det innehåller så lite skapande. Så jag började på en till roman som jag lustfyllt kan kasta mig in i och skriva under tiden som jag också redigerar mig fram genom den första romanen.

Målet? Mja, jag ska väl kanske skicka iväg den där första romanen till ett förlag någon gång under våren. Eller så gör jag inte det utan behåller den för mig själv och hoppas få behålla känslan av att den är bra och orefuserad… Målet är egentligen vägen, att få skriva, bli en skrivande människa igen. Att skriva avhandling var ju något annat, men det var ändå kreativt arbete som väckte delar av min hjärna som sen dess och disputationen somnat om. Bloggskrivandet knackar litegrann på dörren, men jag söker det där friare, det vilda, det där bara jag finns.

Och varifrån ska jag då ta den tiden? Från läsandet faktiskt. Jag behöver inte läsa 130 böcker per år, hälften eller färre är helt ok. Jag siktar på att läsa färre böcker, men läsa dem långsammare och mer närvarande istället.

Såhär några veckor in i 2019 kan jag rapportera att det går riktigt bra. Jag läste lite färre böcker och sidor under januari och februari och det har varit befriande att kunna påminna mig om att jag inte måste någonting. Skrivit har jag också gjort. Romanen har genomgått en redigeringsrunda, den nya texten växer fram (det är skitdåligt just nu, men det är text och det har jag lärt mig är det viktigaste i början) och så har jag kommit på att det jag jobbar med är en sorts trilogi, eller i alla fall en löst sammanflätad trio av (kort)romaner.

Mitt enda stressmoment just nu är sådana där som jag själv, bokbloggare och bokläsare som pepprar mig med lästips på sociala medier. Jag vill ju läsa allt nu! Men så stänger jag ner instagram, antecknar det där tipset och tvingar in mig i lugnet igen. Det går riktigt bra och är väldigt kompatibelt med januari, februari och vinter. Min dvala i år är skrivdvalan. Jag skriver mig bort från mörkret.

Läsmånaden som gick och den som kommer (januari och februari-2019)

Jag har gjort några justeringar i mina läsvanor sen nyår. Jag har dragit ner på lästakten, försöker begränsa mig avseende antalet böcker och lägger mer energi på att välja ut sånt jag verkligen vill läsa snarare än sånt jag känner att jag borde läsa. Såhär långt tycker jag att det gett mig en klar nytändning i läsandet, det är egentligen små saker jag ändrat på men all stress kring läsandet är borta och det känns fantastiskt.

Januariböcker
Jag har som sagt läst långsammare i januari och det beror inte enbart på att jag bestämde mig för att göra det. Det kommer sig också av att Tana French kräver det av en och januari var månaden då Wych elm äntligen fick sin lästid. Jag ligger rätt långt efter med mina recensioner (det gör jag alltid och det är medvetet eftersom jag behöver tid att formulera mig, men i samband med sådana här inlägg är det alltid ett aber) men kan säga så mycket som att Wych elm är en av månadens bästa, förstås. Den har sällskap av Jag går dit du går av Nina Lacour och Misslyckas igen, misslyckas bättre av John Ajvide Lindqvist på toppen. Men allt har egentligen varit bra.

Februariböcker
Jag har inte funderat så mycket över vad som ska läsas i februari än. Jag håller på med några, har förstås en hög låneböcker och en massa hyllvärmare att välja bland. I Virginia Woolfs dagbok som jag läser om mornarna rör vi oss nu kring tiden då Jacobs rum skrevs, så den är jag väldigt, väldigt sugen på att läsa. Det är så långt jag kommit, till ett kanske och några troligen. Känns som en bra ”plan”