Läst om att skriva

Jag har alltid tyckt mycket om att läsa om att skriva, ända sen jag hittade till den formen av litteratur när jag gick någon av mina kurser i kreativt skrivande. På senare tid har det eskalerat i och med att jag tagit upp mitt skönlitterära skrivande igen och numera inte kan få nog av sådana berättelser.

I början av sommaren läste jag en del i Den odödliga sagan om hur och varför vi berättar historier av John Yorke (utgiven av Volante). Det är en intressant bok som grottar ner sig i strukturer och hur allt hänger ihop. Den är lite för djupgående och detaljerad för mig just nu, men jag planerar absolut att återvända till den framöver.

Jag har läst och skrivit om en hel del annat under våren och sommaren, nämligen:

Det är natten av Karolina Ramqvist – essä om författaren vs den som skriver.
Alla orden i mig av Karin Erlandsson – ärlig beskrivning av kreativt kaos och vardagsskirvande.
Skrivliv av Gun-Britt Sundström – knivstark dagboksskildring av delar av ett skrivliv.
The writing life av Annie Dillard – trollbindande reflektion över hur det kan vara.
Att skriva av Marguerite Duras – en tänkvärd tankebok om skrivande.

Mer om skrivande och äldre boktexter hittar du här.

Det kommer minsann några nya skrivböcker som jag ser fram emot i höst också. Kristina Ohlsson, Annelie Jordahl och PC Jersild ger till exempel ut böcker om hur de ser på och tänker om skrivande.

Återvunnet (och uppdaterat) om min Stephen King-resa

Idag publicerar jag en lista på Kulturkollo där vi hjälpts åt, Kulturkolloläsarna och jag. Våra bästa böcker och filmatiseringar hittar du här. Jag passar också på att avsluta veckans King-bonanza med en publicering av en uppdaterad text baserad på ett inlägg från temahelgen 2013:

Allt började för länge, länge sen… Var jag elva år? Tolv? Hemma hos min farmor och farfar var jag i alla fall, i deras röda hus där jag fick sköta mig lite själv och brukade försjunka i serietidningar i min farbrors gamla pojkrum (Läderlappen, John Carter, Stålmannen och så de där skräckmagasinen med vampyrer – minns särskilt Carmilla – med stora bröst, röda läppar och väldigt mycket blod…). Där hittade jag också Stephen King, Cujo. Jag vet att jag läste den sittande i sängen men sen är det bara fragment. Det var en scen där en person stängde in sig i en bil för at undkomma rabiesmonstret, det är ungefär det jag minns. Och att jag var rädd. Sen läste jag Maratonmannen något år senare och gillade. Någonstans där mötte jag också King i tv-serieformat men det tar vi lite senare i helgen…

cujo running man different seasons it salems lot

Efter det föll King i glömska. Jag hade kunnat hoppa på den där vagnen som så många andra gjort och mått bra av, den där en läser allt King skrivit i tonåren och sen har en djup kärlekshistoria med hans universum genom hela livet. Anledningen till att jag inte gjorde det var nog att jag blev så rädd för Cujo och jag gillade verkligen inte att bli skrämd i den där åldern. Det var så mycket som var så otäckt med livet, så mycket som skulle överlevas att jag inte orkade med det fiktivt läskiga också…

Uppvaknandet kom först långt senare och trogna fiktiviteter-läsare var med när det hände. Jag bad om hjälp, Helena och andra hörde bön och sen var jag på spåret. Different seasons var en formidabel väg att återfinna Stephen King, hans storhet och genialitet. Sen blev det Det som redan uppnått ikonstatus i mitt clownskräckliga hjärta iom tv-serien way back. Nu har jag läst vampyrskräckens nutidsklassiker också, för att inte prata om Bibliotekstjuven, denna inte så minnesvärda bibblogore…

Där var det slut på originalinlägget och det har ju faktiskt hänt jättemycket på King-läsningsfronten sen dess. Eller så särskilt mycket har jag kanske inte läst, men det jag har läst har varit smått fantastiskt. Jag ägnade några sommarveckor 2015 åt pest, död och mörker, det var en stor upplevelse även om Pestens tid inte riktigt höll hela vägen för mig. Att skriva var liksom Dolores Claiborne väldigt bra, men Lida var alldeles, alldeles underbar. Åh som jag hatälskar Annie Wilkes!

Och det allra bästa är att jag har så mycket kvar och oläst fortfarande! Just nu ska jag börja på The shining, men sen har jag också Duma key, Bag of bones och Liseys story i den närmaste läshögen. Så många stunder av King-magi framför mig…

Återvunnet om Stephen King och småstaden

Dagens återvunna inlägg publicerades första gången 2013, det handlar om Stephen King och hans skildringar av småstaden:

Förutom det djupgående rädslans natur så är han riktigt bra på två saker den gode King – småpojkars vuxenblivande och vänskap och småstadsskildringar. Vi sparar småpojkarna till senare och pratar lite småstad först.

Jag har själv växt upp på landsbygd och bott i småstad, gör det ännu. Jag kan känna igen väldigt mycket i det King berättar – småstaden i Maine som är alla småstäder och bara just sin egen. Det är husen, gatorna och naturligtvis framförallt människorna. Det är vemodet som sänker sig redan vid lunch och tröttheten, uppgivenheten, kampglöden. I Salem´s lot blomstrar småstadsvemodet i den döende staden. Genom att visa vad som är fel i Salem´s lot visar King vad som är fel i hela samhället. Det är inte svårt att förstå varför de här människorna öppnar fönstret när vampyren kommer och knackar på. Det är inte svårt att se att kanske vi också…

I Det är småstaden också som en del i gänget, ondskan är så platsbunden att det nästan går att komma undan den om en lämnar barndomsstaden. Men bara nästan, det förflutna kommer förstås alltid ikapp. För att det är den djupaste skräcken, och dagens sanning. Det finns något obarmhärtigt i småstaden, den som sett en födas och vuxna, den har sett alla dumheter och glömmer aldrig… Småstaden släpper aldrig taget, med eller utan monster.

Hos King känner jag igen mycket av min egen dubbelhet i relation till småstaden, det bekanta och det som aldrig gav mig tillåtelse att vara den jag ville. Och samtidigt som det ofta är förlamande och förminskande att mätas mot alla dessa förväntningar finns där också överseende med de där små ärvda egenheterna, så länge en inte försöker ta sig loss.

Jag avslutar med en av mina favoritsidor i Salem´s lot, där hösten blir så påtaglig att jag känner dofterna av min värmländska höst mitt i den fiktivt amerikanska. Och för den som inte ser den omedelbara kopplingen mellan småstadsskildring och höst så kan jag berätta att i småstaden i mina minnen är det alltid skolstarttid, alltid lite höstig ångest i maggropen. Och ändå älskar jag hösten, eller kanske just därför. Hösten är mer hemma än hemma för mig…

20130915-215534.jpg

Det här med tid, att den är så kort och hur sjutton den ska fördelas

Jag är inte mycket för nyårslöften, de brukar ofta föra med sig stress, press och känslor av misslyckande. Så jag struntar helt enkelt i att avge sådana. Årets övergång mellan gammalt och nytt präglades dock av en smula eftertanke. Jag har sånt jag skulle vilja göra mer av och det måste ske på bekostnad av annat, och det där andra är också sånt jag gillar.

Jag vill ge mig själv tid att skriva, sånt som inte är bloggtexter. Jag vill återuppta det där som var mitt allra bästa för några år sen (i tonåren, innan högskolestudier, doktorerande och barn), jag vill återvända till skrivandet. Jag har en roman som jag skrivit på i några år, den är klar på det sättet att den har ett skelett och innehåll, den behöver dock lite mer kött på benen genom några redigeringsrundor till. Att ägna sig åt den är roligt på sitt sätt, men också mördande tråkigt eftersom det innehåller så lite skapande. Så jag började på en till roman som jag lustfyllt kan kasta mig in i och skriva under tiden som jag också redigerar mig fram genom den första romanen.

Målet? Mja, jag ska väl kanske skicka iväg den där första romanen till ett förlag någon gång under våren. Eller så gör jag inte det utan behåller den för mig själv och hoppas få behålla känslan av att den är bra och orefuserad… Målet är egentligen vägen, att få skriva, bli en skrivande människa igen. Att skriva avhandling var ju något annat, men det var ändå kreativt arbete som väckte delar av min hjärna som sen dess och disputationen somnat om. Bloggskrivandet knackar litegrann på dörren, men jag söker det där friare, det vilda, det där bara jag finns.

Och varifrån ska jag då ta den tiden? Från läsandet faktiskt. Jag behöver inte läsa 130 böcker per år, hälften eller färre är helt ok. Jag siktar på att läsa färre böcker, men läsa dem långsammare och mer närvarande istället.

Såhär några veckor in i 2019 kan jag rapportera att det går riktigt bra. Jag läste lite färre böcker och sidor under januari och februari och det har varit befriande att kunna påminna mig om att jag inte måste någonting. Skrivit har jag också gjort. Romanen har genomgått en redigeringsrunda, den nya texten växer fram (det är skitdåligt just nu, men det är text och det har jag lärt mig är det viktigaste i början) och så har jag kommit på att det jag jobbar med är en sorts trilogi, eller i alla fall en löst sammanflätad trio av (kort)romaner.

Mitt enda stressmoment just nu är sådana där som jag själv, bokbloggare och bokläsare som pepprar mig med lästips på sociala medier. Jag vill ju läsa allt nu! Men så stänger jag ner instagram, antecknar det där tipset och tvingar in mig i lugnet igen. Det går riktigt bra och är väldigt kompatibelt med januari, februari och vinter. Min dvala i år är skrivdvalan. Jag skriver mig bort från mörkret.

Läsmånaden som gick och den som kommer (januari och februari-2019)

Jag har gjort några justeringar i mina läsvanor sen nyår. Jag har dragit ner på lästakten, försöker begränsa mig avseende antalet böcker och lägger mer energi på att välja ut sånt jag verkligen vill läsa snarare än sånt jag känner att jag borde läsa. Såhär långt tycker jag att det gett mig en klar nytändning i läsandet, det är egentligen små saker jag ändrat på men all stress kring läsandet är borta och det känns fantastiskt.

Januariböcker
Jag har som sagt läst långsammare i januari och det beror inte enbart på att jag bestämde mig för att göra det. Det kommer sig också av att Tana French kräver det av en och januari var månaden då Wych elm äntligen fick sin lästid. Jag ligger rätt långt efter med mina recensioner (det gör jag alltid och det är medvetet eftersom jag behöver tid att formulera mig, men i samband med sådana här inlägg är det alltid ett aber) men kan säga så mycket som att Wych elm är en av månadens bästa, förstås. Den har sällskap av Jag går dit du går av Nina Lacour och Misslyckas igen, misslyckas bättre av John Ajvide Lindqvist på toppen. Men allt har egentligen varit bra.

Februariböcker
Jag har inte funderat så mycket över vad som ska läsas i februari än. Jag håller på med några, har förstås en hög låneböcker och en massa hyllvärmare att välja bland. I Virginia Woolfs dagbok som jag läser om mornarna rör vi oss nu kring tiden då Jacobs rum skrevs, så den är jag väldigt, väldigt sugen på att läsa. Det är så långt jag kommit, till ett kanske och några troligen. Känns som en bra ”plan”

Att läsa om

Den här helgen tar jag det väldigt lugnt, motar undan en annalkande förkylning och funderar över vilken Maria Lang-bok jag ska läsa om (sommar eller vinter?). Mer om det här med att läsa om skriver jag på Kulturkollo idag, läs här.

Om läsning, annat man vill göra och långsamhet

Inför det nya året har jag funderat en hel del över det här med läsning och lästid, och att det finns saker som jag skulle vilja hinna med men som ofta inte får plats i vardagen. Jag har bestämt mig för att försöka läsa lite färre böcker i år och att också läsa det jag läser lite långsammare. Istället för 100+ böcker som jag läste 2018 siktar jag i år på att landa på betydligt färre, runt hälften kanske (jag räknar inte längre under året och det är inte antalet som spelar roll, mer känslan och tidsåtgången då). Det är inte det att det är något dåligt med att läsa mycket, men jag vill som sagt få tid till att skriva mer och kanske till och med att måla lite igen och den tiden måste jag ta någonstans ifrån.

Högen här ovan är böcker jag tänker mig att läsa (lite långsamt sådär) framöver (och flera av dem är redan påbörjade). De blir, tillsammans med några till som jag inte vet vilka det är än, mina januariböcker. Plan och spontanitet (only in läsning!) i skön harmoni. Gott nytt läsår på er!

Hyllvärmare 2018/2019

Att ha hyllvärmare, böcker som man vet att man troligen kommer gilla, som ligger där och väntar på en när man verkligen behöver dem. Det är den yppersta läslyxen. Det kan också vara det yppersta dåliga samvetet om de aldrig blir lästa, därför försöker jag mota den känslan genom att läsa i alla fall några såna böcker varje år. 2018 var ett bra hyllvärmarår, jag läste 12 stycken och de flesta var riktigt, riktigt bra:

Thin air av Michelle Paver

The one that got away av Melissa Pimentel

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Stone mattress av Margaret Atwood

Mrs Dalloway av Virginia Woolf

The trespasser/Inkräktare av Tana French

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

The trouble with flirting av Claire Lazebnik

Binas historia av Maja Linde

Belzhar av Meg Wolitzer

Some kind of fairy tale av Graham Joyce

Cementträdgården av Ian McEwan

Allra bäst var Atwood, Woolf och Wolitzer och den enda egentliga besvikelsen var Gösta Berling (Pimentels bok räknas inte, den hade jag inga direkta förhoppningar om).

Jag fortsätter naturligtvis hyllvärmarläsningen under 2019 och på bilden ser du lite av det jag väljer bland. Har du några favoriter där som du tycker att jag ska prioritera?

Läsmånaden som gick och den som kommer (december 2018 och januari 2019

December är en konstig månad, stressig och fridfull på samma gång, fin och samtidigt sorglig. Det kräver lite av läsningen för att väga upp konstigheterna, som att jag halvvägs genom månaden totalt tappar den lust att läsa julromaner som varit nästan allt annat överskuggande sen början av november till exempel. 

mitt inlägg inför den här månaden listade jag några böcker jag ville ta mig an. En, The long take, gav jag upp direkt, en (Season of wonder) slutade jag halvvägs i eftersom den där julbokslängtan försvann och några har jag verkligen läst. 

Bäst under december var The stranger beside me av Ann Rule och Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg. Även om de utgjorde en förkrossande kombination av kvinnohat och otäckheter, eller kanske just därför.  

Inför januari så vet vi ju alla att det allra viktigaste i livet är att man läser rätt bok som den första på ett nytt år. Typ. Jag håller på med The Wytch elm av Tana French och den blir nog min först utlästa på den här sidan nyår vilket lovar ett ypperligt läsår.

Någon januarihög har jag inte fotograferat eftersom jag varit allt för upptagen med saker som att faktiskt läsa allt det där jag lagt fram åt mig själv över helgerna. Jag gissar att det blir en del hyllvärmare, sånt som legat till sig i hyllorna och känns som lite säkra kort. Vi får se vad det blir.

 

31 bra saker: Bästa läsningen 2018

Mot_den_glittrande.jpg Ett_hjartslag_fran_doden.jpg  Inuti_huvudet_ar_jag_kul.jpg

Ni ska veta att jag verkligen, verkligen ansträngt mig för att begränsa den här listan till tjugo titlar. Blir det för långt orkar ingen läsa, men jag har som vanligt läst så mycket bra att det är lite knixigt att välja ut. Men här kommer i alla fall tjugo bra böcker jag läst under året, i den ordning jag läst dem.

Varje bok ackompanjeras av ett utdrag från min recension. Vill du läsa hela texten klickar du bara på bokens titel.

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey
Den här berättelsen intar man bäst om den får virvla in i en som Alaskas vilda floder.

Om tyranni av Timothy Snyder
Timothy Snyders bok om tyranni (grundat i chocken som uppstod när Donald Trump blev vald till president och fortsatte bete sig) är ett halmstrå jag gripit tag i tidigt på året för att hitta någon sorts styrsel inför skitstormen som komma skall.

Vi är en av Sarah Crossan
Det finns inte ord för hur mycket jag tycker om den här boken. Jag ska läsa allt Sarah Crossan skrivit och jag ska läsa det nu!

Gemina och Obsidio av Amie Kaufman & Jay Kristoff
Hur underbart är det inte med serieavslutningar som håller vad de lovat? Att läsa Obsidio är en fröjd, precis som jag, efter Illuminae och Gemina, visste att det skulle vara.

En ny tid och Doktor Bagges anagram av Ida Jessen
Men det är bara glimtar, aldrig går han på djupet, aldrig kan jag vara riktigt, riktigt säker på att han inte förtiger de viktigaste delarna för mig. Snarare tvärtom, jag vet att han gör det.

Min vän Dahmer av Derf Backderf
Min vän Dahmer är helt klart en av de bästa serieromanen jag läst, den visar verkligen hur en sådan kan vara när text och bilder förstärker varandra. Det finns några rutor i den här boken som får tiden att stanna.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf
Mrs Dalloway är egentligen en enda lång tankeström, en böljande betraktelse över människor som råkar korsa varandras vägar just den här dagen som Clarissa går ut för att köpa sina blommor och hålla sin bjudning.

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo
Jag älskar den här boken och Lisa Bjärbo för att hon har skrivit den och Liv för att hon finns för tystisar som är mitt i det just nu. Böcker som inte behandlar sånt här med vuxenpanik och supertydliga pekpinnar växer inte på träd direkt, varenda liten bokstav är livsviktig.

Med kallt blod av Truman Capote
Med kallt blod handlar om ett förvisso fasansfullt brott där en familj överraskas om natten, binds och mördas i sina sängar. Det är förfärligt men det är ändå inte brottet i sig som får mig att ligga sömnlös, kallsvettig och lyssna efter konstiga ljud. Jag tror att det är Truman Capotes röst i det hela. Den där undangömda, den där som viskar fram de här människorna så lätt att de växer fram till verkliga människor en efter en, offer såväl som förövare.

När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall
När man skjuter arbetare är som ett knytnävsslag någonstans där det tar andan ur en totalt.

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell
En bokhandlares dagbok är en alldeles ljuvlig bok, kanske främst för att den verkligen inte är just det…

Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka av Naja Marie Aidt
Jag kan inte rekommendera Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka om du är förälder, inte om du har den minsta inlevelseförmåga eller fantasi. Jag kan inte heller rekommendera den om du förlorat, om du vet vad förlust och sorg är, om du någon gång känt döden och dess konsekvenser rulla in över dig, krossa dig. Ändå hoppas jag att du vill läsa Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka, jag hoppas att du läser den frivilligt, beredd på biverkningarna.

Vad som helst är möjligt av Elisabeth Strout  
Jag älskar Elisabeth Strout! För hur hon skriver, men ännu mer för vilka hon skriver. Hennes karaktärer är de som sällan kommer till tals, de små och bortglömda, de som inte utfört ett hjältedåd i sitt liv. De som är som de flesta av oss.

Slutet av Mats Strandberg
Att läsa Mats Strandbergs Slutet är att bära på sin största ångest, all sin kärlek och all sin sorg, samtidigt och att nästan inte skrämmas av det.

Belzhar av Meg Wolitzer
Och visst kan man tycka att det är dumt att jag inte tagit mig an den tidigare, men samtidigt är jag glad att jag sparat på den. Jag kan inte tänka mig en bok bättre att läsa en sorgtyngd och grå allhelgonahelg, det var just då den skulle läsas, just då jag behövde den.

Jag är, jag är, jag är: ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
Den här boken handlar inte alls om döden även om man kan tro det. Den handlar om att leva, om att räcka ut tungan åt döden och om att balansera så att man lipar lite lagom och inte beter sig dumt (vilket Maggie gör både en och två och tre gånger, herregud!)

The stranger beside me av Ann Rule
Ann Rules bok om vännen och seriemördaren Ted Bundy har jag precis läst ut och inte hunnit recensera än. Men den är bra, mycket, mycket bra.

Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg

Den här också precis nyutläst och jag saknar ord för den. Kärlekens antarktis kommer göra ont i mig länge, länge. Så förfärligt bra!

Det här var 20 bra saker från 2018, alla 31 bra saker hittar du här.