Böckernas bok och de längsta dagarna

Påskhelgen är en helg som har allt – lugn, godis, fluffiga kycklingar… Men det är också en helg som har sin grund i den mest fantastiska av alla berättelser. Passionsdramat har alla ingredienser som gör en berättelse oförglömlig – odödlig kärlek, svek, djupaste förtvivlan och ett hopp som övervinner allt. Oavsett om man är kristen eller inte så är berättelsen en av de mest klassiska och en av de mest spännande att gå på djupet med.

Jag har “alltid” fascinerats av Jesu Golgatavandring och allt som föregår och följer på den. Som barn såg jag den där tv-serien som visades varje påsk, och sen började jag läsa. Sen dess har jag fortsatt läsa.

Här följer en lista över riktigt bra tolkningar av passionsdramat och Jesu liv, för er som redan läst originalet eller som väljer att lämna bibeln därhän:

Enligt Maria Magdalena av Marianne Fredriksson
Det här var troligen den första variation av berättelsen om Jesus jag läste. Jag minns inte mycket av den mer än att jag tyckte väldigt mycket om den. En stark berättelse om en kvinna i skymundan. Jag ska definitivt läsa om den.

Marias testamente av Colm Toibin
Det här är en oerhört gripande berättelse om Maria, hur hon minns sin sons sista dagar och det svek hon själv menar att hon gjort sig skyldig till. Det är en eftertänksam och sorgesam berättelse med ett fantastiskt språk, Colm Toibin är en av mina främsta favoriter.

Barabbas av Pär Lagerkvist
En av de allra bästa böcker jag någonsin läst av en av de mest glimrande författarna. Att följa Barabbas, rövaren som fick överleva på Jesus bekostnad, är en hjärtskärande resa ner i det mänskliga psyket när det går sönder och när det kanske hittar fram till någon sorts tilltro.

Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman
Det här är en kontroversiell bok som ifrågasätter allt vi trodde att vi visste om Jesus. Genom att dela upp Jesus personlighet i två skilda personer, Jesus och Kristus, lyckas Pullman synliggöra hans komplexa person såväl som berätta berättelsen om hur en berättelse byggs.


En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2015, du hittar den här.

Crucifiction by Romanino in Pisogne” foto av Wolfgang Moroder. [ CC BY-SA 3.0] via Wikimedia Commons.

De (ungefär) aderton, någon sorts läsutmaning…

Jag har svårt för läsutmaningar eftersom jag lätt blir obstinat och försöker bryta mig loss. Men lite vuxen får man väl ändå försöka vara, särskilt som jag nu har drabbats av en samtidig lust att läsa klassiker och att knyta och återknyta bekantskapen med vissa utvalda nobelpristagare i litteratur. Jag kallar det en inspirationslista och inget annat (för att vara på den säkra sidan). Det här vill jag (nog) läsa:

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk*
Blindheten av José Saramago*
Jerusalem av Selma Lagerlöf
Älskarinnorna av Elfriede Jelinek*
Sibyllan av Pär Lagerkvist
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Det femte barnet av Doris Lessing
As I lay dying av William Faulkner*
Pesten av Albert Camus*
Augusti fjorton av Alexander Solsjenitsyn
Älskade av Toni Morrison*
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Averno och Meadowland av Louise Glück
Dit man hör (och något poetiskt) av Seamus Heaney
Återstoden av dagen av Kazuo Ishuguro
Här och Nog nu av Wislawa Szymborska
Strändernas svall av Eyvind Johnsson
Skönheten av Gabriella Mistral*

Jag är ju såpass fiffig att jag återvänder redan imorgon och prickar av den första lästa pristagaren. Sen blir det återbesök med jämna mellanrum, men jag tänker inte sätta någon tidsgräns för inspirationslistan och inte heller stänger jag den, här kan läggas till och plockas bort lite hur som.

Tycker du att jag missat någon nobelpristagare som måste läsas? Inspirera mig gärna i kommentarerna.

*Markerade författare har jag inte läst något av tidigare.

Hej då ångest!

Jag skrev härom dagen om hur jag till en början tvivlade på att det här läs- och bliggtemat var en bra idé, jag oroade mig faktiskt en hel del för att att läsa om ångesten skulle trigga den. Så har det förvisso glimtvis blivit, Pär Lagerkvists Ångest var svår att bära, jag läste den när jag var exeptionellt skör och insåg det inte förrän jag märkte att jag upprepade meningar om blodiga fåglar för mig själv. Såpass skör var jag att jag hade någon sorts sammanbrott några dagar senare, av trötthet och ledsenhet. Men det var inte Pär Lagerkvists fel.

Rakt igenom projektet har jag känt mig stärkt och inkluderad. Jag har inte vetat att det finns så mycket så välformulerat om det jag ibland slåss med (eller på Bill Haderskt lugnt sätt möter och jobbar runt). Jag visste inte att jag var så oerhört lite ensam i detta. Jag visste förstås, men jag visste inte.

Temats inlägg hittar du här:
Låt oss tala om ångest och annat jobbigt, inledning
Ångest av Pär Lagerkvist
So sad today av Melissa Broder
Den svarta hunden av Les Murray
Vår gemensamma rädsla för det skeva och det sjuka
Det kan alltid bli värre av Lotta Sjöberg
En isoleringscell med gula tapeter

Just nu i februari 2021

Det känns rätt så ljuvligt att lämna januari bakom sig och då är det ändå ingenting mot hur fantastiskt det kommer kännas när också februari är all. Det är liksom hur mycket som helst att se fram emot just nu… Men första lördagen i månaden handlar av (Kulturkollo-)tradition om här och nu och därför tittar vi på detta:

Just nu…
… läser jag: lite hackigt och ryckigt, men mest tid läggs på Louise Pennys The nature of the beast, den elfte i serien om Gamache och Three Pines. Den är fin och hjärtskärande sorglig vilket kan vara bra att veta för er som väntar på den svenska utgåvan som kommer snart.
… ser jag på: Masterchef Australia. Hela, hela tiden. Här trodde jag att det skulle bli kämpigt när de bytte programledare/domare och så tycker jag ännu mer om dessa (särskilt Melissa Leong och Jock Zonfrillo (jag får inte nog av hans skotska engelska, om han läste in kokbok som ljudbok skulle jag lyssna…)). Det ultimata ta det lugnt-programmet! Jag ser också Husdrömmar om måndagarna och alldeles, alldeles snart (imorgon) drar en ny säsong av Last week tonight med John Oliver igång.
… lyssnar jag på: Drowned country av Emily Tesh (fortsättning på Silver in the wood), men väldigt sporadiskt.
… längtar jag efter: en eftermiddag när solen värmer såpass mycket att det går att sitta i uterummet och eftermiddagsfika. Om sådär tre fyra veckor borde det vara dags.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Hur jag förläste mig på vampyrromaner (och några lästips till dig som inte tröttnat)

Med anledning av gårdagens halvlyckade återbesök i vampyrromansvärlden kommer här ett återvunnet inlägg från Kulturkollo:

All form av överkonsumtion leder till mättnad. Också när det handlar om blodsugare och huggtänder. Blev jag varse.

Jag läste bok på bok på bok på bok. Pluggade vampyrer på universitetet och försökte desperat hitta vampyrfilm jag inte blev pinsamt berörd av. Sen tog det plötsligt stopp. Överkonsumtion. Eller finns det en annan förklaring? Möjligen hittade jag slutligen fram till de ultimata vampyrskildringarna och då förlorade sökandet sin lockelse? Hur som helst, här kommer i alla fall en lista på mina allra bästa vampyrer, noggrant framforskat till priset av mitt intresse.

En vampyrs bekännelser av Anne Rice
En klassiker vars betydelse för genren jag inte tror kan överdrivas. Väldigt, väldigt bra om de odöda, deras livslust och sorg.

Staden som försvann av Stephen King
Också en klassiker, riktigt ruggig, och som vanligt är King bäst när han skriver osentimentalt om hemska saker som händer barn.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindkvist
Vampyrrealism i Blackeberg. Utan tvekan en av de allra bästa vampyrskildringarna någonsin.

The Gilda stories av Jewell Gomez
Feministisk vampyrism genom flera sekler. Vad finns det att inte gilla med det?

Läs mer

Just nu i januari 2021

Nytt år. Nystart? Nyår kan vara så mycket. I år är det mest vila för mig och så drar jag en lättnadens suck över att vi inte längre skriver 2020 utan 2021.

Just nu…
… läser jag: John Ajvide Lindqvists Vänligheten, en bok jag inte vågat längta efter då Himmelstrand och det som kom därefter var så milsvitt från vad jag hoppats. Vänligheten är något helt annat igen. Jag tycker om den så här långt (några hundra sidor in).
… ser jag: inte så mycket… Bridgerton är färdigsedd och jag tror att jag kanske slutat se The Stand, men det reder jag mer i nästa vecka här på bloggen. Överhuvudtaget blir det mycket om sånt jag sett då i och med ett tv-serietema. Idag har jag nog bara ett tips att bjuda på, för den historieintresserade – dokumentären om Stockholms blodbad som SVT visar är himla bra, se den!
… lyssnar jag på: kattens spinnande när hon ligger i mitt knä (=konstant). Inget annat, bara det.
… längtar jag efter: inget särskilt, jag är mycket nöjd med det jag har – ledigt.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Fanny, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Någon sorts sammanfattning av någon sorts år

På Kulturkollo hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och bara för att Kulturkollos nedläggning hände i år så betyder inte det att vi behöver sluta med sånt vi gillar. Så årssammanfattning it is.

Inte behöver jag väl dröja vid hur förfärligt det här året varit? Möjligen behöver jag säga något om att det också varit bra, det är ju delvis det den här listan handlar om. Det har förvisso känts evinnerligt kämpigt emellanåt, men 2020 har också bjudit på ljus i mörkret i form av bra böcker, vänskap och relationer som skiftat form men visat sig starkare än man kunde ana. Hemma hos mig har jag också kunnat glädjas åt att jag får vara i familj med de tre (fyra om vi räknar katten och det måste vi nog göra) allra bästa individerna i hela världen. Det finns inga andra jag skulle vilja vara mer eller mindre isolerad med och utlämnad åt i åtta månader plus.

Om nästa år tror jag att det kommer bli tufft till en början, men jag tror också att det kommer bli lättare när vi går mot vår och ljus igen. Jag tror att vaccinet kommer ge oss lite andrum och jag hoppas att vi kan få andas tillsammans igen. Mina drömmar är rätt små just nu, jag vill att vi fortsätter vara friska, jag vill att ingen ska dö och jag vill få vila.

Årets ungdomsbok: The rest of us just live here av Patrick Ness var en av årets sista böcker för mig och också en av de mest speciella. Måste jag sammanfatta den skulle jag säga att den är som ett avsnitt (eller en säsong) av Buffy, men från sidan. Jag kommer med en hel text om boken vad det lider, men tro mig när jag säger att boken är läsvärd.

Årets poesi: Hanna Nordlanders debut Stillna har dröjt sig kvar liksom Therese Widenfjords Övervintra.

Årets vemodigaste: Att vi la ner Kulturkollo. Jag var en av dem i kollektivet som ville sluta, eftersom jag inte orkade mer, ändå var dagen när vi stängde ner en av de sorgligaste någonsin. Lättnad och sorg, allt samtidigt. Tack och lov så har jag mitt kollektiv kvar på andra sätt och skriver tillsammans gör vi ju titt som tätt.

Årets charmigaste: var definitivt Strandläsning av Emily Henry, jag och många med mig föll tämligen handlöst för denna fina romans.

Årets klassiker: Frankenstein fast i Jeanette Wintersons tolkning och tappning. Frankissstein är trollbindande bra.

Årets lycko-knock out: Känslan när det stod klart att Joe Biden vunnit presidentvalet i USA.

Årets gråtfest: Hamnet av Maggie O’Farrell var ju ingen lättsam skrattutflykt direkt. Herregud vad jag grät, och älskade.

Årets historiska: A thousand ships av Natalie Haynes modellerar berättelserna kring Trojas fall kring kvinnorna och som hon gör det.

Årets obehagligaste: Ja, världen får jag väl svara på det. Och Per Faxnelds Offerträdet, den var sjukt obehaglig emellanåt. Och till skillnad från världen också bra…

Årets serie: Heimat av Nora Krug är en uppvisning i hur serieromaner kan vara det perfekta mediet för att berätta en historia. Bilder och text blir en oerhört berörande helhet här. En serieroman som visade på andra kvaliteter, nästan helt utan ord, men med tonvis av atmosfär var Pam Smys Thornhill.

Årets dystopi: Jag har inte läst dystopier i år, på förekommen anledning. I tv-serieväg så ser jag just nu The stand (Pestens tid ni vet, men de har märkligt nog inte översatt den till det den här gången, undrar varför), men jag kan tyvärr konstatera att det inte är särskilt bra alls. Vi får väl se hur länge jag hänger i.

Årets nya bekantskap: P.O Enquist märkligt nog. Denna fantastiska författare hittade jag fram till i år eftersom alla skrev så översvallande om honom i samband med att han gick bort. Jag läste Nedstörtade ängel och sen var jag fast. Jag har inte ord för att beskriva hur oerhört mycket jag älskar Enquists unika sätt att beskriva världen.

Årets utmaning: Att koncentrera sig om läsning i oro och ångest. Under våren gick det inte särskilt bra alls.

Årets serie, årets tegelsten, årets omläsning och årets besatthet: här blir det Wolf hall, Bring up The Bodies och The mirror and the light för hela slanten. I våras kom den äntligen, den tredje och avslutande boken om Thomas Cromwell i Hilary Mantels fantastiska språkdräkt. 900 härliga sidor var den och ändå ville jag ha mer. Jag läste först om de två första delarna i serien och älskade dem ännu mer än första gången och sen kulminerade allt i en temasommar där jag återpublicerade, skrev nytt och slutligen läste sista sidan i sista boken. Jag önskar att jag kunde ha dem olästa och jag älskar att jag läst dem.

Årets återseende: Jag läste ju en hel del Maria Lang och Margit Sandemo…

Årets mest lugnande: Silver in the wood av Emily Tesh. Det var ett förunderligt lugn som sänkte sig över mig när jag lyssnade till den här sagan. Som det behövdes…

Årets filmupplevelse: När vi såg Deadpool 2 i påskas och jag insåg att jag inte skrattat på länge. Då skrattade jag äntligen och jag behöver bara tänka tillbaka på en särskild scen för att bryta ihop igen.

Årets kulturupplevelse: Mina kulturupplevelser har uteslutande bestått av läsning och lokalkulturella utflykter (om man inte räknar biblioteksjobbet och det är i och för sig såväl kulturellt som en upplevelse just nu).

Årets magplask: magplask är hårt, men jag var väldigt besviken på Curtis Sittenfelds Rodham.

Årets skandal: Jag tycker att Johan Hiltons Vi är Orlando borde ha nominerats till Augustpriset, det gjorde den inte och det är smått skandalöst.

Årets förlag: Sekwa har som vanligt haft en stabil utgivning och höstens fyrverkeri med Hamnet, Petite och Bikupan var svåröverträffad.

Årets pristagare: Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba som fick Augustpriset i faktaklassen. Och så var jag glad att en poet fick nobelpriset.

Årets sönderpratade: Samlade verk hade jag hunnit tröttna på innan den ens fick Augustpriset. Min jag kan inte läsa det alla andra älskar-spärr slog till rätt tidigt och sen har jag ägnat mig åt att tänka att jag har lite svårt för svintjocka böcker om folk som lever kulturella liv. Men jag ändrar mig säkert om ett år eller fem.

Årets TV-serie: Jag orkar inte riktigt med att se film eller tv längre. Jag kan kolla på sport och jag suger i På spåret varje fredag, men annars är det rätt segt. Jag har svårt med koncentrationen där och jag vill inte göra annat samtidigt (det är en sak jag har med mig från utmattningen att bara göra en sak åt gången, ljudbok undantagen, då kan jag sticka också). Men jag har sett lite. Last week tonight, The good place, Barry och Big Bang theory. Och de senaste dagarna har jag förstås försjunkit helt i Bridgerton på Netflix. Mer om detta kommer om en vecka då jag har tv-serietema här på bloggen.


Sammanfatta gärna ditt år du också och titta in hos Anna, Fanny, Linda och Ulrica och och se hur de minns året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

En bra sak i november: att fira jul så tidigt som möjligt

Jag tycker mycket om julen, innan själva julen infaller, det har jag konstaterat tidigare. Eftersom jag lärt mig att jul är som allra bäst för mig någonstans i november så ser jag till att läsa mina julromaner tidigt. Därför har jag redan hunnit läsa några stycken (det kommer en hyllning och en avrådan under veckan) och se några julfilmer som jag kan tipsa er lite mer tidslojala julfirare om.

Jag har tittat på två filmer såhär långt:
Holidate som var riktigt bra/mysig/kul/trevlig om än inte särskilt julig. Om man förväntar sig tillbakalutad och rolig romantik utan så mycket substans skulle jag säga att den är jättebra.

Christmas around the corner är kanske inte fantastisk, men den är i alla fall rätt supermysig och väldigt julig. Och nu vill jag ha en egen bokhandel (igen).

Under veckan publicerar jag två texter om två julromaner, en hyllning och en redig avrådan. Jag kommer säkert läsa vidare bland julböckerna någon vecka till och vem vet, i år kanske jag till och med klarar av myset hela vägen fram till jul…

I väntan på sånt jag läst i år hittar ni tidigare års julläsning här:
En oväntad jul av Natalie Cox
Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri
Juldagar av Jeanette Winterson
2017 års samlade julboksläsning

Vilka julböcker och julfilmer kan du tipsa mig om?

Bra sak: Att möta sin rädsla

Förra året vid den här tiden gav jag mig på att läsa vad som på förhand verkade vara en rätt skräckig bok, Thomas Olde Heuvelts Hex. Jag trodde och tillät med berått mod att jag skulle skrämma livet ur mig själv och förlora nattsömn. Det visade sig att jag hade rätt, men på ett annat sätt än jag förväntat mig.

Jag är sjukt lättskrämd och egentligen skrämmer verkligheten mest. Sommaren 2018 slog jag till exempel till med en förfärligt dum dubbelläsning när jag tog mig an först Michelle McNamaras I’ll be gone in the dark och sedan Med kallt blod av Truman Capote. Jag sov inte på veckor. Det var bra böcker. Fantastiska till och med, men nattsömnen blev så lidande att jag inte vet om jag är glad att jag läst dem eller inte.

Och jag har gjort så förr. Jag läste Kvinnan i svart av Susan Hill en mörk och dimmig eftermiddag när jag var ensam hemma och trodde att jag skulle svimma av rädsla. Men allra, allra värst var nog ändå den gången när jag såg Blair witch project på bio och sprang hem genom mörka bakgator. Jag satt vaken i mörkret hela natten och stirrade in i väggen och försökte tänka bort att jag någonsin sett den där avslutningsscenen (där det stirras in i väggen, jag får fortfarande panikrädslekänslor när jag tänker på det och det är mååånga sen jag såg filmen).

Och nu Hex alltså… Utan tvekan är man inte riktigt klok. Men det visade sig att jag är ännu mer komplicerad än så. Hex skrämde litegrann, främst i början när den var sådär krypande och liksom skev. Sen brakade helvetet löst och jag drabbades av en sorg som dränkte rädslan effektivt. Mer om känslorna den väckte kan läsas här. Hex var en av förra läsårets bästa och mest drabbande böcker, men skrämde mig gjorde den inte. Inte på det sättet i alla fall. Men jag är inte allt för skräckrelaterat besviken på den för ju mer tid som läggs mellan mig och läsningen desto starkare känner jag att bokens slutscen växer och växer, snart är den en hög ton som med en orkans styrka etsat sig fast i mitt inre, på samma sätt som den där slutscenen i Blair witch project. På exakt samma sätt faktiskt…


En version av det här inlägget publicerades första gången förra hösten på Kulturkollo. Du kan läsa det här.

 

Bild från Pixabay

Strandläsning av Emily Henry

Jag tog mig för att läsa Strandläsning när jag precis avslutat en tung bok (Hamnet) och sörjde att jag lämnat ett sammanhang (Kulturkollo), jag var rätt ledsen och känslomässigt urlakad och tänkte att Strandläsning skulle vara precis den rätta sortens avkoppling för min själ. Så rätt jag hade, i och för sig finns här många känslor som ska kännas, men man vet ju att det ska sluta bra.

Strandläsning är den allra bästa sortens feelgood, den som får en att le och samtidigt ta sig för bröstet i smärta, där man får känna med och tycka om och hoppas.

Jag gillar förstås att Strandläsning handlar om skrivande och böcker, realistisk vet jag inte om den är (skrivprocess känns rätt väl beskriven om än lite väl lättvindig och effektiv mot slutet), men det spelar inte heller någon roll. Jag gillar de svåra ämnen som tas upp och hur händelser och personer vävs ihop. Jag tycker om hur January växer med Gus och han med henne, men jag tycker också om hur hon tar ett steg tillbaka och söker andras infallsvinklar. Jag tycker om vänskapen här och lugnet i platsen. Jag vill också bo sådär och skriva dagarna i ända (eller i alla fall bo sådär)!

Strandläsning är läsning för alla som söker avkoppling, vila och som vill hålla kvar (eller återerövra) sommarkänslan en stund till. Jag gissar att det till och med kan vara en bok att läsa om när andan faller på om några år.

STRANDLÄSNING
Författare: Emily Henry
Förlag: Lavender Lit (2020)
Översättare: Anna Thuresson
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…